onsdag 30 november 2016

VirtNet-trilogin

Om du känner en tonårstjej eller -kille som gillar att spela strategispel på nätet kan du lägga till VirtNet-trilogin på julklappslistan i förra inlägget. Författaren, James Dashner, är mannen bakom Mazerunner-serien som redan finns på listan och gillar man den gillar man troligen även Nivå: Dödlig som första boken heter på svenska för upplägget känns bekant, men storyn är ny och spännande. Också ny på det sättet att handlingen leker med fantasin och gränserna för vad tekniken kan möjliggöra i framtiden, jag har aldrig läst någonting liknande förut.

I den framtid som huvudpersonen Michael lever i skaffar man lite häftigare spelutrustning än idag - en kista som man lägger sin kropp i, där elektroder tvinnar in sig i din kropp och vips förflyttas du till VirtNet, en värld där du kan gå omkring, träffa folk, spela en massa spel och göra allt det du kan i verkliga livet. Du känner dofter, smaker och smärta som på riktigt, det ser kistan till men dör du i ett spel vaknar du välbehållen upp i din kista. Michael och många andra tillbringar mer tid här än i verkliga livet. Här har också Michael sina bästa vänner Bryson och Sarah som han aldrig sett på riktigt. Liksom Michael är de duktiga hackers och de brukar hacka koderna i de olika spelen på VirtNet för att få olika fördelar och därför har de blivit framgångsrika spelare.

Men så börjar det hända saker, en spelare vid namn Kaine som gömmer sig djupt inne på VirtNet lyckas koda KillSims och andra underligheter som dödar spelare och som gör att folk hittas i koma i sina kistor, det som förr var virtuellt har blivit på riktigt och Michael och hans vänner får i uppdrag av VirtNets ledning att hitta Kaine, plötsligt med det riktiga livet som insats. För att göra det måste de ta sig igenom spelvärldens många fasor där vanliga skjutspel bara är början.

Det är lättläst, spännande och en aning makabert och jag vet att flera av mina elever skulle gilla boken och dessutom kunna förklara ett och annat om spel för sin gaggiga moddalärare så jag hoppas att någon av dem får den här i sin hand i något skede.



måndag 28 november 2016

Ge en bok i julklapp!

Har du en tonåring du har tänkt ge en julklapp åt i år kanske någon bok från följande lista kan funka. Med hälsning av moddalärarna i Sarlinska skolan -

Fantasy

Medeltiden har aldrig varit så populär som nu. Är du dessutom intresserad av oförklarliga ting, väsen och kampen mellan det goda och det onda gillar du förhoppningsvis någon av dessa:

Kristin Cashore: De utvalda (trilogi) Del 1: Tankeläsaren (utmaning)
Siri Pettersen: Korpringarna (trilogi) Del 1: Odinsbarn (utmaning)
Melina Marchetta: Ett folk utan land (medel)
Maria Turtschaninoff: Maresi (lätt)
Maria Turtschaninoff: Naondel (utmaning)
J.K.Rowling: Fantastiska vidunder och var man hittar dem (lätt)


Thriller och skräck

Du som vet känslan av att vara totalt fast i ett dataspel, som någon gång spelat en hel natt och glömt allt i din omgivning borde kanske läsa:

Ursula Poznanski: Erebos (medel)


Om du inte är främmande för skräck blandat med det övernaturliga lönar det sig att bekanta sig med:

Ransom Riggs: Miss Peregrines hem för besynnerliga barn (medel)
Bengt Nilsson: Björn, Följa John (lätt)


Är du dessutom intresserad av science fiction så tycker vi att du ska ta en titt på:

Alex Scarrow: Timeriders (medel)


Kriminalromaner

Deckare där unga på liv och död blir indragna i allt från mord till droghandel.

Salla Simukka: Röd som blod (Utspelar sig dessutom i Tammerfors) (lätt)
Harlan Coben: Jägaren (lätt)
Andy Mulligan, Box 101 (lätt)


Realistiska böcker med ungdomar i huvudrollen

Är du kvicktänkt och gillar underfundiga repliker, ungdomsliv som kunde utspela sig i en film och trevliga slut kan du läsa:

John Green: Pappersstäder, Efter Alaska (medel)
Melina Marchetta: Jellicoe Road (utmaning)
Martin Jern: Så värt!, Svensk synd (medel)
Jesper Tillberg: Hög press (lätt)


Äventyr och action

Serien om Spejarens lärling är det många som storgillat. Kanske du vill fortsätta läsa om äventyr och gärna med pojkar i huvudrollerna? Då lönar det sig att läsa:

John Flanagan: De utstötta i serien Broderband (medel)
John Flanagan: Gorlans ruiner i serien Spejarens lärling (lätt)  
Michelle Paver, Vargbröder (lätt)
James Dashner: Mazerunner (medel)


Dystopi

Är kanske den mest aktuella av alla genrer och typiskt här är en framtid där världens undergång är nära förestående, en tyrannisk envåldshärskare styr världen och några modiga och självständiga flickor och pojkar väljer att stå upp mot detta.

Suzanne Collins: Hungerspelen (trilogi) (medel)
Tahereh Mafi: Rör mig inte! (del 1 av en trilogi) (medel)
Lauren Oliver: Delirium (del 1 av en trilogi) (medel)


Serieromaner

En genre som är mycket populär just nu är serieromanerna. Att vara tonåring kan innebära att man har ganska många frågor om världen och sig själv och allt däremellan. Här har du två exempel på lättlästa serieromaner.

Johan Unenge: Mitt extra liv (lätt)
Anna Höglund: Att vara jag (lätt)

… och en mycket aktuell scifi-serieroman som snart kommer som film:

Pierre Christin: Linda och Valentin (medel)

Finlandssvenska författare

Det är alltid bra att tänka på att handla inhemskt inför jul. Kanske det också kan gälla böcker. Följande böcker är skrivna av en finlandssvensk författare.

Nora Strömman: Det är du, inte jag (lätt)
Maria Turtschaninoff: Anaché (fantasy, medel)
Kaj Korkea-aho: Gräset är mörkare på andra sidan (utmaning)
Lars Sund: Natten är ännu ung (nyutgåva, medel)


fredag 25 november 2016

En skärva i mänskligheten

För drygt två månader sedan hade vi en mycket lärorik och känslosam föreläsning i Sarlinska skolan där jag jobbar. Vi hade nämligen Livia Fränkel på besök. Livia Fränkel är en av de som överlevde Auschwitz-Birkenau och det gjorde hon tillsammans med sin syster Hédi Fried. Systrarnas föräldrar gick inte samma öde till mötes, utan dog i gaskamrarna i koncentrationslägret.

Om du vill läsa vår skolas blogginlägg efter föreläsningen så hittar du det här.

Det är någonting med den grymheten som utspelade sig under Nazityskland som är så svår att greppa. Jag förstår inte. Vilken politisk övertygelse du än har, vilken trängd situation du än befinner dig i, hur hjärntvättad du än är - så måste ju det finnas ens ett litet uns av empati någonstans gömt därunder all hård hud?! Hur klarar man av att utsätta andra människor för den hjärtlösa tyranni som bl.a. judarna utsattes för? Vad får en att vända bort blicken och sluta bry sig om andra? Hur kan en medmänniska leva med sina omänskliga handlingar och på något sätt berättiga dem? Nä, hur jag än vrider och vänder på saken fattar jag inte. Jag bara inte gör det.

Och det är nog också den tanken som inte kan lämna mig medan jag läser Skärvor av ett liv av Livias syster Hédi Fried. Som många andra livshistorier av människor som på något sätt varit med om förintelsen finns det en påträngande ledsamhet väldigt närvarande - en sorg som inte kan släppa trots att Hédi Fried också stundvis tar upp händelser i hennes och systerns liv som var väldigt glada och positiva. Skärvor av ett liv har tryckts i många upplagor och jag hoppas den fortsätter sälja. Den är förstås grym och den är på alla sätt väldigt otäck att läsa; men den hör till kategorin böcker som aldrig någonsin får glömmas bort. Det är en bok alla borde läsa, helt enkelt.



I boken får man läsa om Hédis liv, om barndomen och uppväxten i den lilla staden Sighet i norra Rumänien. Våren 1944 tvingades alla judar i staden lämna sina hem och flytta till ett getto. Därifrån deporterades de i godsvagnar till Auschwitz där de sedan stod framför den ökände läkaren Josef Mengele som utan en min snabbt avgjorde om de fick leva eller inte. Hédi berättar om livet i koncentrationslägret och andra arbetsläger, om befrielsen i Bergen-Belsen och bussarna och båtturen över till friheten och Sverige 1945. 

Det här är en bok varenda en av oss kunde läsa. När Livia Fränkel föreläste för oss uppmanade hon oss till civilkurage - att aldrig vända ryggen till då vi ser orättvisor och grymhet. Det är den här boken en viktig påminnelse om. Du kan ju se det som ett julklappstips (eller året om-tips)!     

onsdag 23 november 2016

Precis rätt stämning

Alltså, vad gör man för att överleva det här ruskiga novembermörkret? Idag har jag skött om en öroninflammerad lillkille här hemma och emellanåt har blicken letat sig ut över vattnet - eller försökt iallafall. För det var nästan stört omöjligt att se genom det gråa diset som lagt sig över vår del av världen. Deppigt! Är man optimistiskt lagd kan man ju göra som danskarna och omfamna mörkret, plocka fram en massa ljus, lägga på musik och tända en brasa - ha lite hygge helt enkelt. Inte konstigt att danskarna anses vara världens lyckligaste folk; för den som denna tid på året lyckas tänka positivt måste nog höra till kategorin lyckliga människor. Jag trodde jag kunde vara en av de som alltid ser det positiva i allt men ack nej; nu känns nog allt botten. Suck och stön. Jämmer och elände. Väck mig i vår någongång, tack!

Nå, vill man  - av någon konstig anledning - läsa en bok som bekräftar detta mörka och dystra tillstånd så kan man nappa tag i Oktober är den kallaste månaden av Christoffer Carlsson. Det är en ungdomsbok som handlar om 16-åriga Vega som bor någonstans på en ödslig landsbygd i Sverige. Vegas äldre bror är efterlyst av polisen för ett brott Vega är säker på att han inte begått. Boken har ett flertal gånger liknats vid Jennifer Lawrences film Winter's Bone - samma dysterhet, samma ödslighet och misär. För det är kolmörkt från sidan ett: nästan så att man dyker in i en rökbastu där röken gör att man nästan inte kan andas. Det är alkoholiserade vuxna, pedofiler, hustruvåld, död, fattigdom... ja, och så då några ungdomar som ingen riktigt bryr sig om. Försök tänka positivt sen?!



Och ändå är denna spänningsroman klurigt nog ganska bra på att ta upp svåra teman som t.ex. identitet och relationer. Det finns nog en hel del som öppnar för diskussion; som livslögner, motiv till att begå brott, den trängda människan, livets lott - för att nämna några saker. Och dessutom tror jag faktiskt att den råhet och krypande obehagliga stämningen också kan vara orsaken till att många gillar boken. Även om jag tycker vi får helt tillräckligt av det bara genom att titta ut genom fönstret. 

Mamma rekommenderade dubbla doser d-vitamin. Vad rekommenderar du för att orken och glädjen skall infinna sig?

söndag 20 november 2016

Så gick en dag ifrån mitt liv

Det finns ju en hel del i livet man gärna skulle vilja slippa. Sådant man gott skulle klara sig utan. Som man där på sin allra sista dag i livet inte kommer att tänka tillbaka på med vare sig saknad eller glädje. Men som man tydligen måste deala med ändå. Hela det här veckoslutet har jag ägnat mig åt en av dessa saker - att städa. Jag kan ju informera dig om, även om du säkert vid det här laget redan snarkar av tristess, att jag under min städsession bland annat hittade en lampskärm med ett dammlager på tre centimeter inuti och att jag hittade några mögelvita mandlar i ett hörn i köket som antagligen legat där i några år. Någon gång i mitt förra liv har jag också tydligen lyckats klämma in mig i en blus i storlek 36. Den och ett ton andra kläder luktade så illa att jag nästan trodde mig hitta en död liten mus längst in i skåpet. Skönt att slänga allt som inte jag haft på mig under de senaste tio åren; tack och hej leverpastej!

Ja, det finns ju så många måsten i livet. Visst sägs det ju att lyckan i livet finns i de små ögonblicken men inte f*n ser jag hur detta veckoslut ska gå i historien som något betydelsefullt. Om en vecka är huset smutsigt igen. Om ett halvår är klädskåpet lika överfullt igen. Och om någon timme har barnen lyckats producera lika många tusen olika teckningar som jag just tömt ur alla överfulla skåp. Likväl är man där igen alltså; med ett smutsigt hem i värsta anti-feng-shuiska anda.

Hur mycket av din tid ägnar du dig åt sådant som du inte skulle vilja ägna ditt liv åt? Visst håller du med om att det är ett överbelastat heltidsjobb att ta hand om barn och hus!? Kläm till en önskan om att göra karriär och försök sedan jonglera livet med ytterligare den arbetsbördan. Aldrig good enough, aldrig gott samvete. Det är det Malin Persson Giolitos bok Dubbla slag från år 2009 handlar om. 



Huvudperson Hanna var en mycket lovande jurist. Hon fick anställning på en prestigefylld advokatbyrå och skulle få en lysande framtid som delägare. Vad hände? Jo, hon fick barn. Plötsligt rasade allt - vardagspusslet och alla tillhörande otillräcklighetskänslor förbarmade sig inte över Hanna och hon hade inget annat val än att sluta satsa på karriären. Men vad händer när du slutar satsa? Är ditt liv lika mycket värt även om du inte kan profilera dig som duktig på jobbet? Kan dammsugandet där hemma vara lika viktigt som det arbete du utför på jobbet? Vad är det som bestämmer vad som ska definiera dig? 

Satsa eller inte satsa - på jobbet. Vad tycker du?  

lördag 12 november 2016

Lite som den hemliga historien

Kanske kommer du ihåg min entusiasm för Donna Tartts Den hemliga historien. Förra veckan råkade jag på en liten miniversion av den boken; med samma känsla och samma psykologiska pusselsystem där man som läsare får följa med en inre monolog som sakta sakta benar ut en händelse. Just när man tror att man har kommit på hur allt ligger till händer det något annat; något som kullkastar ens teorier. Denna gång heter berättelsen En nästan sann historia och är skriven av Mattias Edvardsson (2016). 

Huvudpersonen Zacharias i En nästan sann historia börjar på en kurs i litterärt skapande vid Lunds universitet på 90-talet. Där träffar han en hel hög med originella personligheter - inte minst poeten Li Karpe och författaren Leo Stark. Där träffar han också Betty, Fredrik och Adrian och tillsammans delar de drömmen om att skriva något stort; en bästsäljare, en kultbok eller något som ens lite är i närheten av de stora böckerna som den legendariske författarikonen Leo Stark har skrivit. Men det händer en hel del i kulisserna också och vad det exakt är får läsaren vänta med att få förklarat. Men en sak blir tydligt direkt: Leo Stark försvinner spårlöst och troligen handlar det om ett mord. Det mordet döms Zacharias vän Adrian för men när Zacharias tolv år senare får sparken från sitt jobb som journalist och blir utkickad av flickvännen Cajsa bestämmer han sig för att skriva en bok om mordet. Och med den boken tänker han sig att Adrian äntligen skall få uppgörelse; att alla skall förstå att det inte var han som mördade Leo Stark. Frågan är bara vilka minnen man vågar tro på och vad betyder det att alla tycks komma ihåg allt det som hände på olika sätt?

Relationerna mellan Zacharias och hans vänner kommer att betyda ganska mycket i boken. Även om boken då kan klassas som en psykologisk deckare kan man inte undgå att också fascineras av Edvarssons relationsdrama. Karaktärerna är väldigt genomarbetade och det är lätt att tycka om dem alla; vilket säkert också är ett stildrag som lämpar sig väl.  

Det pirrar till i huden när man läser boken. Den är en sann spänningsroman som leker med ens tankar och känslor och som får en att totalt ifrågasätta sanningen; om det alls finns någon entydig sanning. Jag älskar anspelningarna på det kreativa skrivandets betydelse och litteraturens påverkan på människan även om jag inser att vi som har detta specialintresse för språk och skrivande är ganska få. Men den som någongång har suttit och rivit håret av sig på grund av ångestladdad skrivkramp vet precis vad man talar om. Det blir på liv och död, liksom. Och i den här boken: bokstavligen.  

  


fredag 11 november 2016

En knepig relation

Ju äldre man blir desto mer medveten blir man om hur många andra färger än svart och vitt som finns i det som kallas att leva. Det känns ju nästan som om man föds om emellanåt, som om livets faser ger ens liv så många olika ansikten. Den jag var igår blir jag aldrig igen men nog någon annan - någon som kanske tänker lite annorlunda, har lite mera i bagaget och - oftast - är lite mer ödmjuk inför livet.  

Så, när jag läser ungdomsromanen (M)ornitologen av Johanna Thydell vill jag så gärna kunna känna med huvudpersonen Moa, vars mamma lämnade familjen när Moa var två år gammal. Moa är asförbannad på sin mamma och när mamman plötsligt hör av sig - efter femton år - vill hon inte ens träffa henne. Gamla sår rivs upp och det enda Moa kan tänka på är att hon helst vill se mamman ge upp och inte behöva ha med henne att göra. Det är ju en så befogad vrede. Det är ju så man skulle reagera. Men ändå; som vuxen är det svårt att sätta sig in de känslorna eftersom man direkt förstår på den tydliga undertexten att Moas mamma gett sig av på grund av något. Frivilligt ja - men knappast lättvindigt. 

Det är första gången jag påtagligt upplever att min ålder är ett hinder för att till fullo leva mig in i en ungdomsroman. Men den är mycket bra dock! Igen en gång har Thydell lyckats fånga den rätta tonen och genom humor, rappa och småironiska kommentarer är jag säker på att hon får den unga läsaren på sin sida. Och temat - föräldrarelationer på gott och ont - är ju något alla mer eller mindre kan relatera till. 

Gillade man I taket lyser stjärnorna (2004) eller Det fattas en tärning (2006) har man också i denna bok en lika bra story! 


onsdag 9 november 2016

Konsten att... inte lockas med i allt?

Nu är det ju så att jag läste Konsten att städa av Marie Kondo eftersom det var min månadsbok i läscirkeln. Många älskar den. Litteraturkritikerna hatar den. Hur som, den sägs vara en bok om hur du kan städa dig lycklig. Om hur alla saker har en själ och ju bättre du behandlar dina saker och endast sparar de saker som betyder något för dig desto mer lycka kommer du att få i ditt liv. Det mesta i boken var i mina ögon bara skräp - så vill du skala bort något kanske du åtminstone kan lämna den här boken oköpt. Låna den på bibban istället så drar du inte mera olycka över dig iallafall!



Men jo: jag håller med Marie Kondo om att det mesta vi omger oss av i material är sådant vi lika gärna kunde lämna bort. Jag ogillar det konsumtionssamhälle vi lever i där sociala medier och bloggar uppmanar oss att köpa än det ena än det andra. Min inredningsfilosofi är att skala bort så mycket man bara kan och det är faktiskt det som ger mig ro; avsaknaden av prylar. En fröjd för ögat. 

Döm om min förvåning när Marie Kondo i inledningen skrev att hennes läsare till och med hade gått i ner i vikt när de anammat hennes städfilosofi. Det ni! Det säger ganska mycket om boken, tycker jag. Oh well. 

tisdag 8 november 2016

En vuxensaga

Ibland kräver livet att man läser en bok som kräver väldigt lite eftertanke men som snabbt och lätt förflyttar en till en annan tid och plats. Ibland kräver livet också att man låter boken ha inflytande på ens liv och åsikter och att man berörs (läs Lottas förra inlägg om du inte gjort det!). Just nu läser jag främst medan jag ammar min tre veckor gamla bebis och då är böcker i den första kategorin ett trevligt val.

Elisabet Nemert är en svensk författare som skriver historiska romaner och jag har läst flera av hennes böcker och aldrig blivit besviken. Ödets hav utspelar sig på Gotland och i Novgorod under 1300-talet. Huvudpersonen är Aurora Eken, en sagolikt vacker kvinna som tack vare en lycklig barndom med fri uppväxt är mer lärd än många män, en utmärkt pilbågsskytt och en kvinna med mod att stå upp mot livets orättvisor, vilket det finns gott om, speciellt om man är kvinna, på 1300-talet. Livet kommer dock att pröva Aurora hårt då danskarna invaderar Gotland och ett stort antal av Gotlands män blir slaktade utanför Visbys murar. Det är denna händelse som för Aurora över havet till Novgorod. 

Visst, boken är förutsägbar och jag tvivlar aldrig på att Aurora till slut kommer att bli både lycklig och älskad trots att livet är kantat av ond bråd död, våldtäkt, piratöverfall, maktgalna män och mycket mer men som sagt så behöver man ibland leva sig in helt och fullt i en annan värld och tid och i en annan människas liv och Nemert kan skriva så att man verkligen förflyttas till Auroras värld. Boken är en smula överdriven, Aurora är nästan omänskligt god och modig och få skulle väl överleva ens hälften av det hon råkar ut för med förståndet i behåll. Inte heller miljön och tiden känns helt autentiskt beskrivna, men än sen då? Ibland behöver man bara få dras med i berättandets magi och boken är som en skimrande saga där det goda segrar över det onda, inte helt trovärdig, men otroligt underhållande och fängslande ändå. 


måndag 7 november 2016

När boken plötsligt blir verklighet

Vid flera tillfällen har Daniela och jag, här på bloggen, nämnt vårt flykting-tema som vi moddalärare i Sarlinska skolan i Pargas jobbat med hela den första perioden med våra sjuor. Förra veckan kulminerade vårt tema-arbete med ett besök i skolan av Nour Sorki och Shfan Ahmed med lilla bebisen Lara. Shfan, Laras pappa, har fått avslag på sin asylansökan och går det som våra myndigheter just nu vill separeras han från sin familj och Lara måste växa upp utan sin pappa. Ofattbart.

Men det är stunder som dessa då jag ändå älskar mitt jobb. Litteraturen bjuder oss på en inkörsport till allmänmänskliga frågor om vårt värde som människor, om rätt och fel, om moral, civilkurage och mycket mycket mer - och när man sedan lyckas fånga elevernas intresse och - om ens lite - påverka dem och ge dem nya insikter, ja: då är man i sitt esse! Och det var exakt det som hände mig där och då. Shfans berättelse grep om våra sjuors hjärtan och plötsligt blev förståelsen för huvudpersonen Amanda i vår högläsningsbok Flyktingen så mycket mer förståelig. Gå in och läs vår skolas blogg. Inlägget hittar du här.

Våra elever fick också delta i en brevprotest och skrev om vad deras mamma eller pappa betyder för dem. Nu hoppas vi på att Shfan får omprövat sin asylansökan och får stanna. Allt annat är otänkbart.  




onsdag 2 november 2016

Som ett dockskåp

Jessie Burtons debutroman Miniatyrmakaren såg jag hyllas på flera olika ställen och jo, jag kan förstå varför men boken gjorde mig ändå en liten smula besviken. Jag gillar ju som konstaterat historiska romaner och det här var en annorlunda sådan. Den utspelar sig i Amsterdam på 1600-talet då staden blivit rik tack vare köpmännen och VOC, det Förenade ostindiska kompaniet. Men rikedomen är förstås bara ett fåtal förunnade.

18-åriga Petronella, Nella, har haft tur. Ett äktenskap har arrangerats mellan henne och en av de mest framgångsrika köpmännen Johannes Brandt. Förväntansfull kommer den nygifta Nella till Amsterdam men inget blir som hon tänkt sig. Johannes är inte ens hemma för att ta emot henne, istället möts hon av Johannes kyliga och klipska syster Marin, familjens hushållerska Cornelia och Otto, den första mörkhyade person Nella någonsin sett. Då Johannes kommer hem förbryllas Nella av att han inte en enda kväll kommer till hennes säng och hon som sett fram emot att få egna barn och att styra ett hushåll känner sig helt övergiven för som det nu är styrs hushållet av Marin. Dessutom ger Johannes henne en väldigt märkvärdig bröllopspresent, ett dockskåp som är en exakt kopia av deras hem, en leksak för överdrivet rika vuxna kvinnor, för att hålla henne sysselsatt. 

En miniatyrmakare levererar saker till dockskåpet och så småningom blir det riktigt kusligt. Det visar sig att det Brandtska hemmet har alla möjliga hemligheter och överraskningar på lut och miniatyrmakaren verkar känna till dem alla och dessutom kunna förutspå framtiden.

Boken är skriven på ett vackert, nästan drömskt och magiskt vis. Detaljrikedomen är stor och man kan utan svårigheter känna stanken från floden och doften från köken. Boken låter en kika in i varje vrå i hemmet och hela boken blir som ett litet dockskåp fyllt med överraskningar åt läsaren. Samtidigt tar det ganska länge innan karaktärernas öde börjar gripa tag i mig, jag var likgiltig lite för långt in i boken. Då jag kommit till slutet märkte jag dock att boken inte riktigt ville lämna mig och först efter att jag följande dag läst om första kapitlet tyckte jag att jag fått svar på de frågor som blev obesvarade i slutet.

Jag älskar bokens pärm, den återspeglar på ett fint sett de drömska och magiska inslagen i boken.