Så sant, Lotta!

Det ska bli så roligt att komma tillbaka på jobb och prata böcker igen (och kanske lite annat också, höhö). Jag hör också till dem som gillar att jag pratat om det jag läst, då jag läst något riktigt bra brukar det bara bubbla ur mig så fort jag får en chans att öppna munnen på jobbet tycker jag. Det var väl lite så idén till den här bloggen föddes, vi brukade prata om våra läsupplevelser och tänkte att vi kunde prova skriva ner dem och dela dem med ännu fler. 

En elefantflock är ingen dålig liknelse. Ibland försöker man mest minimera skadorna som ungarna orsakar här hemma. Men nej, min inställning till ormar och spindlar och annat otyg är nog inte särskilt avslappnad. Fast tro det eller inte - medan jag läste boken och kanske någon vecka efteråt också, hade jag faktiskt en lite skönare attityd till dem. Ett exempel på det är snokinvasionen vi led av här under hösten (vi talar om minst 10 påhälsningar av orm på gården om dagen) som jag på något konstigt sätt kunde skratta åt. Det är ganska häftigt hur böcker påverkar en på det viset. Jag instagrammade till och med om en vaktsnok som låg på lur vid vår infart.

Fast jag tror att författaren till Mannen som talade med elefanter skulle skratta ihjäl sig åt min jämförelse mellan den här helt ofarliga 15 cm långa snokungen och de dödliga monsterormar han hade påhälsning av så kanske min inställning inte var så cool trots allt.

Alltså ljust så är det med böcker som Ljuset vi inte ser. Jag tror inte att jag tänkte på det när jag läste den men jag håller med dig helt och fullt. 

Jag är lite avis på din nya hög med ungdomsromaner. Har du läst Veronica Roths nya serie som börjar med Dödens märken? Den skulle jag vilja ha i mitt klassrum tror jag. Fast nu har jag ju inte läst den än, men jag lånade den från bibban här om dagen. Jag har höga förväntningar!

Ja, urk för novemer. Just nu läser jag Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes. Jag vet att du bloggat om en del böcker av Moyes som jag inte läst, men jag minns inte vilka. Moyes är ju inte riktigt det du efterfrågar, men samtidigt tror jag inte att Moyes någonsin kan vara helt fel heller. I den här boken som utspelar sig dels i nutid och dels i 1960-talets fina societet i London får man följa med en otroligt passionerad förälskelse mellan två ganska omaka och intressanta huvudpersoner. Jennifer är nämligen gift med en uppskattad affärsman och hennes huvudsakliga roll i livet är att vara ett nätt litet bihang till honom men så förälskar hon sig i en ganska trasig journalist och han i henne. De två gör varandra hela som bara riktig kärlek kan. Fast så råkar Jennifer ut för en olycka och tappar minnet och deras lycka är till ända. 

Jag tänker till exempel på att som läsare tycker man ju att Jennifers otrohet är helt rätt och man blir nästan arg på henne då hon tvivlar och tvekar och har samvetskval. Moyes är så bra på att beskriva de äkta känslorna och visa på hur komplicerat livet alltid är och att det aldrig någonsin är så lätt som man skulle önska.

Om du har några böcker av Jenny Colgan eller Lucy Dillon olästa kunde du ju mysa dem i novembermörkret tycker jag. Jag har några gånger hållit i en bok av Meave Binchy på bibban men det har aldrig blivit av att låna hem någon. Kanske det skulle vara värt ett försök också.

När soffan lockar

Här kommer ett till lättuggat boktips: Hjärtats innersta röst av Jan-Philipp Sendker. Låter namnet bekant? Ja, visst det är ju uppföljaren till bästsäljaren Konsten att höra hjärtslag. Kan fortsättningen på en så storslagen kärlekshistoria verkligen vara läsvärd då?

Ja, det kan den. I alla fall om man är ute efter en mysig bok att slänga sig i soffan med en höstkväll. 

Det har gått tio år sedan Konsten att höra hjärtslag utspelade sig. Julia Win är en framgångsrik advokat och hon har inte återvänt till Burma och sin bror U Ba en enda gång på hela den här tiden. Men plötsligt händer det något. Samma dag som Julia får ett brev av U Ba hör hon en röst som talar till henne inne i huvudet. Julia är helt säker på att hon blivit galen eller åtminstone utbränd och då hon inte blir av med rösten åker hon bort från allt och befinner sig snart i Burma igen. Där får hon höra berättelsen om Nu Nu, en berättelse om passionerad förälskelse, om moderskärlek och om ett stort brustet hjärta som inte kunde vara stort nog. 

Språket är vackert, historien är vacker och den berör och är lätt att komma in i, ja till och med pärmen är vacker. Men storslagen skulle jag inte säga att uppföljaren är, det är som om något skulle saknas.

Vänskap, kärlek och hästar

Du är kanske bekant med hästen Sigge? Visste du att Lin Hallberg också skriver för den lite äldre läsaren? Jag har läst Som stjärnor faller och den passar dig som är i högstadieåldern ungefär.

I lågstadiet slukade jag hästböcker och jag har alla mina kära hästböcker kvar här hemma. De påminner mig om en tid då läsning var enbart något glädjefyllt, aldrig tungt eller tråkigt. Tro mig, till och med jag tycker att läsning kan vara just tungt och tråkigt ibland. Som tur hittade jag så småningom andra böcker och genrer efter att jag växt ifrån lågstadiets hästböcker, men i högstadiet skulle jag faktiskt ha älskat att få en hästbok avsedd för den äldre läsaren i min hand och det är just det som Som stjärnor faller är.

Boken handlar om 15-åriga Tess. Liv är hennes bästa vän och deras vänskap är just så nära, fin och härlig som vänskap borde vara. Boken börjar dock med att Tess ska flytta från Stockholm till landsbygden och en av bokens teman är hur vänskapen klarar av den här separationen trots att de pratar in videon till varandra nästan varje dag. I Bäckafallen träffar Tess ungefär lika gamla Tom och hans häst Stjärna. Läsaren får följa med hur Tess dras till Tom och börjar gilla hästar fast hon aldrig varit intresserad av ridning förut.  

Boken är välskriven och lättläst. Skildringen av vänskapen och kärleken känns vacker, uppriktig och äkta. Boken innehåller också sorg och lite mystik. Tess familj har nämligen flyttat till Tess döda mormors hus och Tess känner väldigt tydligt av mormoderns närvaro, precis som om hon ännu fanns kvar. Dessutom är det helt klart att något inte står rätt till med Tom. Läsaren får ganska snart onda aningar eftersom vissa kapitel berättas hur hans synvinkel, men Tess anar ingenting och upplösningen är verkligen hårresande!

Danielas svar och bortförklaringar

Jag känner igen det Lotta skriver, det är inte alltid så lätt att tycka till om det man läst. Det är helt klart att jag också först och främst läser för min egen skull, bloggtexterna om böckerna kommer i andra hand. 

Jag tänkte bortförklara min tystnad med att jag läst ett par böcker som Lotta redan bloggat om, bl.a. Vi två av Andy Jones och då känns det ju dumt att skriva om boken på nytt. Jag gick på samma försäljningstrick som Lotta, d.v.s. pärmtexten om att boken skulle påminna om En dag. Jag hade bara läst ett par kapitel då Lotta förvarnade mig om att den inte alls gör det och kanske tack vare att jag inte längre hade den förväntningen på boken gillade jag den faktiskt rätt mycket. Jag berördes av Fishers och Ivys kärlekshistoria, eller kanske mer av deras övertygelse om att deras kärlek är värd att kämpa för, också då livet bjuder på motgångar av värsta tänkbara sort.

Men nu ska jag förstås svara på Lottas frågor. Kul! Sånt gillar jag.

- Hur blev din lässommar? 

Tack bra! Jag läste på stranden, i soffan, i sängen, i husvagnen, i solstolen på bakgården... Jag läste i sol och i regn (inte att rekommendera på stranden dock, åtminstone inte med lånad bok...). Jag läste några bra böcker, några sjukt bra böcker och nästan ingen bok som gjorde mig besviken.

 

- Läste du det du hade planerat? Mer eller mindre?

Jag hade lite tänkt att jag skulle avverka några olästa ungdomsromaner som står här hemma i bokhyllan, sådana du redan bloggat om. Jag vill ju ta dem med mig då jag börjar jobba igen, men sen snöade jag ju lite in mig på andra världskriget och Jenny Colgan så det blev inte så många ungdomsromaner. Fast nu när jag bläddrar bakåt i bloggen märker jag ju att jag läste hela Utvald-trilogin av Ally Condie också. Jag läste nog i den takt jag tänkt mig ungefär, någon lässvacka hade jag i alla fall inte.

 

- Vilken var sommarens bästa?

 Det var nog Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr.

- Någon bok som blev en besvikelse?

Tja, Stor magi var ju inte riktigt mig grej. Lite besviken blev jag också på Den lilla bokhandeln runt hörnet.

- Vad skall du läsa i höst? Någon bok som du ser extra mycket fram emot att läsa?

Den frågan är lätt att svara på. Här ser ni vad som kom på posten idag:

Av dessa ser jag mest fram amot att få läsa tredje delen om de besynnerliga barnen av Ransom Riggs, alltså Själarnas bibliotek. Förutom dessa tre vill jag jättemycket läsa Johanna Holmströms bok Själarnas ö, men jag vet inte om jag vågar. Jag fattar ju att det är mer än en bok om en kvinna som dränker sina sovande barn, men jag vet inte om jag klarar det ändå. I måndagens avsnitt av Efter nio var författaren Michaela von Kügelgen en av gästerna och där berättade hon bl.a. om sin debutroman Vad heter ångest på spanska? och den hoppas jag också att det blir av att läsa i höst. Om du som läser det här har läst Holmströms bok kan du väl peppa mig lite så att jag vågar läsa den, visst?

Tack och god natt!

Semesterläsning, tips 3

Ett sista semesterläsningstips ska vi väl ta, va? 

Det här tipset passar kanske för dig som har Parislängtan (öppna boken och på några minuter är du där) eller för dig som vill på stadssemester i sommar men inte vet vart du ska åka. Efter den här boken framstår Paris som ett självklart val. 

Det här är min trettonde bok av Tamara McKinley, men den första som inte utspelar sig i Australien skulle jag tro. Jag förälskade mig i författaren då jag gick i gymnasiet och nuförtiden känns böckerna ibland lite tramsiga och naiva men man behöver ju inte alltid vara så himla pretentiös i sitt bokval eller hur? Lotta och jag läser ju det mesta som ni säkert har märkt.

Den brittiska sjuksköterskan (ja, ja - jag sa ju det) Annabelle flyttar brådskande till sin moster Aline i Paris för att undkomma diverse bekymmer hon ådragit sig i London. Det är 1930-tal och Paris blomstrar, åtminstone i konstnärskretsarna där Annabelles bohemiska moster umgås. Annabelle träffar där den charmerande konstnären Henri och författaren Etienne men det glada livet tar hastigt slut då Henri och Etienne bestämmer sig för att dra ut i det spanska inbördeskriget och också Annabelles kunskaper som skjutsköterska behövs där på fältet. 

Sisådär 20 år senare kommer den unga konstnären Eugenie till Paris för att studera. Förutom att andra världskriget gått hårt åt staden och mamma Annabelles moster Aline döljer också vissa av stadens invånare en del hemligheter. För visst är det lite konstigt att Eugenie är en sådan lovande ung konstnär då hennes pappa är läkare och mamman sjuksköterska? (eller huuuuur?)

Boken är hur som helst vackert skriven, den är charmig och faktiskt rätt så gripande ändå för krig är fasansfullt och meningslöst och förälskelse är och ska vara ett överväldigande och storslaget äventyr. Jag faller också pladask för Henri och lägger till ett romantiskt veckoslut i Paris på min önskelista. Jag kan erkänna att jag för omväxlings skull fällde en tår eller två också. På det hela taget är boken alltså perfekt semesterläsning för mig.

Och Lotta, jag är så nyfiken på hur ditt projekt utvecklas och ser sjukt mycket fram emot att få veta mera så småningom.

En vuxensaga

Ibland kräver livet att man läser en bok som kräver väldigt lite eftertanke men som snabbt och lätt förflyttar en till en annan tid och plats. Ibland kräver livet också att man låter boken ha inflytande på ens liv och åsikter och att man berörs (läs Lottas förra inlägg om du inte gjort det!). Just nu läser jag främst medan jag ammar min tre veckor gamla bebis och då är böcker i den första kategorin ett trevligt val.

Elisabet Nemert är en svensk författare som skriver historiska romaner och jag har läst flera av hennes böcker och aldrig blivit besviken. Ödets hav utspelar sig på Gotland och i Novgorod under 1300-talet. Huvudpersonen är Aurora Eken, en sagolikt vacker kvinna som tack vare en lycklig barndom med fri uppväxt är mer lärd än många män, en utmärkt pilbågsskytt och en kvinna med mod att stå upp mot livets orättvisor, vilket det finns gott om, speciellt om man är kvinna, på 1300-talet. Livet kommer dock att pröva Aurora hårt då danskarna invaderar Gotland och ett stort antal av Gotlands män blir slaktade utanför Visbys murar. Det är denna händelse som för Aurora över havet till Novgorod. 

Visst, boken är förutsägbar och jag tvivlar aldrig på att Aurora till slut kommer att bli både lycklig och älskad trots att livet är kantat av ond bråd död, våldtäkt, piratöverfall, maktgalna män och mycket mer men som sagt så behöver man ibland leva sig in helt och fullt i en annan värld och tid och i en annan människas liv och Nemert kan skriva så att man verkligen förflyttas till Auroras värld. Boken är en smula överdriven, Aurora är nästan omänskligt god och modig och få skulle väl överleva ens hälften av det hon råkar ut för med förståndet i behåll. Inte heller miljön och tiden känns helt autentiskt beskrivna, men än sen då? Ibland behöver man bara få dras med i berättandets magi och boken är som en skimrande saga där det goda segrar över det onda, inte helt trovärdig, men otroligt underhållande och fängslande ändå. 

Svar till Lotta

Då Lotta recenserade sin majbok i bokcirkeln i det här inlägget ställde hon följande frågor som hon tänkte att jag skulle hålla i tankarna då det blev min tur att läsa Vi av David Nicholls:

Frågorna, Daniela:

- Hur ser du på äktenskapets betydelse? Vad är viktigt för dig i ditt förhållande?

- Vad skall man göra för att få kärleken att hålla? Vad gör eller gjorde Connie och Douglas för fel eftersom deras äktenskap tydligen håller på att rinna ut i sanden?

- Vilken stad, av alla de städer Connie och Douglas besöker, lockar dig allra mest? Varför?

Också för mig kom läsandet av boken igång ganska trögt kan jag säga, men ganska snabbt blev jag ändå fångad i Nicholls underbara berättarstil och så småningom även engagerad i karaktärerna och deras livsöden.

Jag tror på inga sätt att ett äktenskap är ett större bevis på att man älskar varandra än t.ex. ett samboskap, det är inte äktenskapet i sig som gör en trygg i ett förhållande. Av tradition, juridiska och ekonomiska skäl har det dock varit självklart för mig att gifta mig. Men äktenskapet är ett sätt att befästa det team vi är, samhörighet är ett nyckelord i vårt förhållande. Den gemensamma vardagen är jätteviktig för mig, att vi får dela den vi två, vi fyra (snart fem) som är vår familj. Det låter kanske tråkigt, men livet är ganska sällan romantisk eller rosaskimrande så tillit, tröst, gemenskap och glädje i vardagen räcker för det mesta bra. De senaste åren har jag också allt oftare visionerat framtiden så som Douglas drömmer om den i boken, att få se den andra åldras, få gemensamma barnbarn m.m., det skulle vara ett privilegium.

Kommunikation är åtminstone ett svar på den andra frågan. Både vad man kommunicerar och hur man kommunicerar spelar roll. Connie och Douglas gör väl alla de klassiska misstagen i det fallet och efter många år är förhållandet fyllt av allt det som borde ha sagts men inte sades. Det gäller ju också Douglas förhållande till sin son, alla relationer lider om det inte går att tala om saker. Just nu håller jag på att läsa en bok där tiden har en central roll och tid är också viktigt. Tid att kommunicera, tid att vara ensam, att vara två och att vara hela familjen.

Jag tror att Venedig lockar mig mest faktiskt. Jag har rest till Venedig via en massa olika romankaraktärer och staden fascinerar mig. Jag lyckas aldrig fånga en tillfredsställande bild av staden i mitt huvud och vill uppleva den själv. I boken upplever Douglas och Connie inte staden tillsammans, men där träffar Douglas en dansk kvinna och han är åtminstone tillfälligt ganska lycklig så staden beskrivs ju också utifrån en lycklig mans ögon. Tillsammans går de bl.a. till Accademia och genom hela boken önskade jag att jag kunde få se en del av den konst som beksrivs med egna ögon.

Puh, jag klarade av frågorna hoppas jag. I Stockholm inhandlade jag förra veckan tre historiska romaner så sånt är på kommande i mina följande inlägg.

En av årets bästa läsupplevelser

Min senaste lästa bok är den omtalade Livet efter dig av Jojo Moyes, en bok som berörde mig så starkt att jag fick lov att låta det gå några dagar innan jag tog itu med det här blogginlägget för att samla tankarna. Nu kan jag till och med hitta några negativa sidor med boken.

Ofta då jag hittar en bok som jag verkligen gillar läser jag den lite för snabbt, men den här boken höll jag på med lite längre och jag kan ärligt påstå att jag hann njuta av den. Och visst är det de böcker man njutit av, skrattat högt åt och gråtit av och som väckt många tankar som man kommer ihåg längst?

Boken handlar om småstadsflickan Louisa Clark som blir arbetslös och via arbetsförmedlingen hittar ett arbete som assistent/sällskapsdam/väktare åt Will Traynor, en före detta affärsman som nu är förlamad från halsen neråt efter en olycka. Louisa är lite för hjälpsam, pratglad, söt, och en aning bohemisk och hon kommer från ett hem där fyra generationer bor under samma tak. Will är världsvan, rik och snygg men han ser ingen mening med livet efter olyckan och han har försökt begå självmord. 

Då de först träffas behandlar Will Lou lika illa som alla andra assistenter han haft men så småningom mjuknar han upp p.g.a. hennes ärliga sätt och han ser också den intelligens hon har och han vill få henne att inse sina möjligheter, att våga satsa på sig själv och sina drömmar. Motvilligt blir de vänner och kanske också mer. Will har dock fattat ett beslut som Louisa så småningom uppdagar, han har bokat tid för eutanasi till en klinik i Schweiz. Lou gör förstås allt för att Will ska få sin livslust tillbaka men Wills ständiga smärtor och frustration är hela tiden närvarande.

Nu då jag skriver detta inser jag ju hur klyschigt det låter med den kvinnliga respektive manliga huvudpersonens karaktärsdrag och deras kamp, men då jag läste boken var jag så indragen i hela historien att jag inte alls tänkte på det. Boken är välskriven och historien är definitivt ingen kliché. Hela eutanasiproblematiken, att ta vara på det liv man har och göra det man vill av det (gällde både Lou och Will) och alla de människorelationer som kommer fram i boken (Wills föräldrars tragiska äktenskap, Wills flickvän som lämnade honom för hans bästa vän, Lous förhållande till hennes syster m.m.) gör boken till en omvälvande, vacker helhet. Jag måste komma ihåg att rekommendera den här boken till mina nior då det blir dags för debatt! 

Fast en sak förstod jag faktiskt inte, nämligen bokens titel. På engelska heter boken "Me Before You" och den titeln syftar ju både på Lou och Will och den säger allt men den svenska låter bara tragisk och fick åtminstone mig att förvänta mig nåt helt annat av boken än vad den sedan handlade om.

Fantasieggande och berörande

Sara Lövestams roman Tillbaka till henne handlar dels om Folkskollärarinnan Signe och hennes liv under 1900-talets två första årtionden och dels om nutidsmänniskan Hanna. Titeln kan egentligen syfta på olika saker; Signes kärlek till två andra kvinnor är central i boken och även Hanna lyckas återknyta ett viktigt vänskapsband tack vare den förändring hon genomgår då hennes liv kommer i kontakt med Signes men titeln syftar nog främst på just den utveckling Hanna är med om då hon tar reda på mer om Signe och den långsamt framväxande berättelsen om Signe är också det som mest av allt för berättelsen framåt och fångar läsaren.

Då jag började läsa fängslades jag genast av de fyra föremålen som gjorde att Hanna kom i kontakt med Signe. Känslan av att gamla saker talar till en och vill berätta en historia om de händer som en gång använt dem är en orsak till att jag inte kan låta bli att omge mig med gamla ting av alla de slag.

Naturligtvis fascinerades jag också av Singes liv på den lilla orten Tierp och hennes fattiga liv som en lärarinna långt före sin tid. Eftersom hon saknade intresse för män och giftermål ägnade hon sitt liv åt att kämpa för kvinnlig rösträtt, lika lön för lärare och lärarinnor och avskaffandet av aga i skolan, något den manliga skolinspektören gärna använde sig av då han besökte Fröken Sivanders skola. Då jag int eläste kom jag flera gånger på mig själv med att sitta och fantisera vidare kring Signes livsöde.

Föga anade jag att det som skulle lämna mest spår i mig efteråt var hur Hanna lärde sig om sig själv och sitt eget människovärde. Skulle boken inte vara så lång skulle den vara mitt nästa bidrag till vår läscirkel på jobbet. Den är definitivt läsvärd men knappast en bok jag kommer att rekommendera särskilt flitigt åt mina elever, den kräver nog en äldre läsare.

Mina senaste loppisfynd! Ett par gamla skor spelar för övrigt en väsentlig roll i boken.