En glimt av Nordkorea

Tänk dig att du aldrig hört talas om mänskliga rättigheter, att du egentligen aldrig funderat på vad du ska göra av ditt liv för det är ändå inte upp till dig eller att du sålt allt du äger för att skaffa mat men ändå går hungrig till sängs och vaknar lika hungrig. Ändå är du inte arg, du är inte bitter för du vet inte att du borde vara det. Det är nu livet, bara. Omöjligt att föreställa sig, eller hur?

För Eunsun Kim och många andra nordkoreaner med henne är vardagen just sådan. I boken Nordkorea - nio år på flykt från helvetet beskriver hon hur det var ren och skär vilja att överleva som fick hennes mamma att bestämma sig för att fly landet tillsammans med sina två döttrar. Få nordkoreaner som försöker ta sig över den hårt bevakade gränsen till Kina gör det för att göra uppror mor regimen, det är bara deras sista utväg om de vill slippa att svälta ihjäl.

Från dagen familjen lämnar sitt hem lever de som papperslösa flyktingar i nio år. Det är största delen av Eunsuns barndom. De lever på gatan, de blir offer för människohandel och de betalar skyhöga summor till människosmugglare. De har också turen att vid några få tillfällen träffa på godhjärtade människor som hjälper dem. Det är långt ifrån alla som överlever och kan berätta sin historia.

Eunsun har besökt Skavlan två gånger. Det här är intervjun från år 2017.

Uppriktigt och vackert

Jag hade inga speciella förväntningar då jag började läsa Alex Schulmans självbiografiska bok Skynda att älska. Jag visste egentligen ingenting om profilen Alex Schulman från förut. Visst har jag någon gång läst ett blogginlägg av honom eller en tankeväckande krönika eller kolumn som dykt upp i mitt flöde på sociala medier, men egentligen kände jag bara till namnet.

I boken skildrar Alex Schulman sitt förhållande till sin pappa Allan Schulman. Han beskriver en lycklig men annorlunda barndom med en smått excentrisk far. Redan som liten reagerade Alex på att hans pappa var äldre än klasskompisarnas pappor. Alex önskade ibland att hans pappa skulle ha kastat upp honom i luften och busat med honom som andra pappor busade med sina barn. Alex är ganska ung då rollerna blir omvända och det är han som får ta hand om sin pappa och oroa sig för honom i stället för tvärtom. Allan Schulman dör 84 år gammal. Alex är då 27 och det tar flera år innan Alex börjar bearbeta sorgen.

Uppriktig och vacker är de första orden jag kommer att tänka på då jag försöker beskriva Skynda att älska. Redan efter första sidan är jag fast. Schulman är ännu en av de här personerna som verkligen ser människor. Den detaljrikedom han skildrar händelser och personer från sin barndom med är häpnadsväckande. Läsaren får utforska relationen mellan far och son med hjälp av alla de anekdoter, tillbakablickar och samtal som boken innehåller. Jag undrar om man blir mer sårbar om man är en sådan person som kommer ihåg detaljer med knivskarp skärpa. Jag tänker att man kanske är mer skyddad mot smärta om alla minnen är lite suddiga, naggade i kanterna och liksom inlindade i ett lager tunt tyg, så som jag upplever mina egna minnen vara jämfört med Schulmans. 

Ju äldre jag blir, desto mer spännande tycks jag tycka att det är att läsa skildringar av just relationer. Trots att temat kan tyckas vara tungt är Skynda att älska ingen tung bok att läsa, tvärtom kändes det nästan befriande att läsa den.

Om att älska villkorslöst

En bra sak jag lärde mig 2017 är att ett snabbt sätt att hitta läsvärda böcker på är att alltid kolla in hyllan med böcker som lämnats in samma dag i bibban. Otroligt hur länge det tog för mig att fatta det. Men nu vet jag - och ni också om ni nu missat det.

Där plockade jag senast upp boken Lily och bläckfisken av Steven Rowley. Jag kan nog erkänna att jag tänkte på dig Lotta och din Chili då jag valde den. Jag har ingen hund och har aldrig haft men den här berättelsen om taxen Lily och hennes husse Ted är helt oemotståndlig.

Ted är en ensamstående man i medelåldern. Lily är en 12 år gammal tax. Ted är en smula neurotisk och har aldrig riktigt kommit över sitt senaste förhållande trots att det redan är länge sedan det tog slut. Han har ett lite komplicerat förhållande till sin mamma, han har en syster som bor långt borta, vännen Trent och sin psykolog Jenny men i övrigt är Lily hans allt. Det är med henne han på torsdagar snackar snygga killar, äter pizza med på fredagar och spelar monopol med på lördagar, typ. 

En dag upptäcker han att Lily har en bläckfisk på huvudet. Boken handlar om Lilys sista månader i livet och Teds kamp för att bli av med bläckfisken. Det är inte alltid så lätt att skilja på verklighet och vad som händer i huvudet på Ted. I teorin vet väl Ted att hundar inte lever lika länge som människor, i praktiken är det helt omöjligt för honom att acceptera. Boken bjuder på både skratt och tårar. Den är annorlunda och rörande. Jag har aldrig tidigare läst en så härlig skildring av hur det är att älska en hund, men nu förstår jag att det är en helt villkorslös kärlek. En sådan kärlek man bara kan känna då man vet att den andra egentligen är helt beroende av en. Det är samma kärlek som till en bebis. 

Visst Lotta, bloggen ska absolut få ett lyft snart! Jag har också idéer, det blir nog bra! Det blir spännande att ses på jobb på måndag! Jag har nog inga förhoppningar om att komma upp i dina mängder lästa böcker. Jag blir glad om jag hinner läsa en bok i veckan, det blir kanske mitt mål för året att komma upp till 52. Jag fastnar så lätt med stickningen eller Duolingo eller något annat på kvällarna.

Gissa vart jag reste förra veckan!

Jag ska passa på att skriva klart och publicera det här blogginlägget nu då jag just kommit hem från ett bloggevent på bibban med Ellen och Pernilla och känner mig sådär lagom inspirerad att skriva och blogga.

Oj, så sann läsväskans slogan "Att läsa är att resa" varit för mig de senaste dagarna. Det var bokcirkelboken Mannen som talade med elefanter av Lawrence Anthony som förde mig till den afrikanska savannen i Zululand i Sydafrika och det har varit helt fantastiskt kan jag lova! Bokcirklar är som bäst när man får en bok i sin hand som man faktiskt aldrig annars skulle ha läst och sedan bara älskar den.

Nu vet jag igen en massa om elefanter, noshörningar, spindlar, växter och människor som jag inte visste förut. Jag har googlat en hel del medan jag läste också för boken baserar sig på verkliga händelser, på verkliga platser med verkliga personer. Nu vet jag var viltreservatet Thula Thula ligger, varför viltreservat är så viktiga i Afrika, vilka motgångar de kämpar med och jag vet dessutom hur en ökenlo och en serval ser ut. Jag vet också vilken bok min pappa ska få i födelsedagspresent i år, inte illa det heller.

Boken är självbiografisk. Författaren Lawrence Anthony berättar tillsammans med Graham Spence om hur det gick till då han en dag fick ett samtal med erbjudandet att ta hand om en elefantflock. Thula Thula hade inga elefanter från förut men med lite arbete fanns nog förutsättningarna för att ta emot dem. Det var bara en liten hållhake och det var att just den här flocken var mycket rymningsbenägen. Matriarken hade till och med lärt sig hur man tar sig igenom elstängsel. Dessutom hade flockens kontakt med människor varit av det mer negativa slaget så de var aggressiva. Såklart tackade Lawrence Anthony ja och jag njöt av varje sekund jag fick följa med hans kamp för att få flocken att finna ro i Thula Thula. Tjuvskyttar, översvämningar och Afrikas alla majestätiska djur tillförde livet med djuren extra krydda. 

Jag kan bara konstatera att jorden är en magisk plats. Naturen, djuren och vi människor - här finns det oändligt att upptäcka, lära och älska. 

Här är några bilder från Thula Thulas hemsida. Ska vi packa väskan? 

Ja, i brist på finansiering packar vi den med ännu fler läsupplevelser tycker jag. 

När det enda man gör är att känna sig dum

Troligtvis var jag alltför ung och oerfaren. Eller så utspelade sig boken i en kontext jag inte visste hur jag skulle röra mig i. Men högst sannolikt var jag helt enkelt för dum och oinsatt att jag helt enkelt inte kunde ta åt mig av det mesta av det Bob Dylans Memoarer. Första delen handlar om.

Vilket ju var mycket synd. Jag såg mycket fram emot att läsa boken eftersom hela fenomenet Bob Dylan är superintressant och jag försökte verkligen. Killen som ju så gott som är kultförklarad har levt ett mycket intressant liv - och det kunde ju till och med jag förstå. Det är nästan med förvåning man inser hur mycket texter och musik kan betyda för en person - även om jag gärna sällar mig till det gänget som tror sig få de mest kultiverade aha-upplevelserna och alltid emellanåt någon närapå-förstå-sig-på-livet-ingivelse via ord i olika former och sammansättningar, tycks jag ändå vara milslångt ifrån var Bob Dylan befinner sig. Och kanske det i sig är helt förståeligt eftersom killen ju vann nobelpriset i litteratur. Någon skillnad måste det ju uppenbart vara mellan oss, ju. En sann ordkonstnär är han iallafall och jag har dessutom en känsla av att Bob Dylan ser världen på ett lite annat sätt än gemene man.

Det har skrivits många böcker om Dylan som artist och googlar man dem verkar slutsatsen utifrån de flesta vara är att han är ett enda långt led av besvikelser. Hur då? kanske du tänker. Jo, så fort någon har tyckt till och tror sig kunna placera honom inom en genre, ställt krav på honom eller förväntat sig något har han gjort precis tvärtom. Och jag tycker faktiskt det är precis den känsla man får av att läsa första delen av hans egna memoarer. Han går sin egen väg, liksom. Och om du tror att den vägen skulle följa ett färdigt vägnät tror du fel. Sen kan man ju fråga sig om Den där Bob Dylan skriver bra böcker också, precis som Sebastian Bergholm gör för Svenska Yle. Bergholms åsikt är att att han nog gör det om man tänker på att det inte är frågan om en biografi utan snarare ett sammelsurium av tankar och minnen - och alla dessa små skärvor av episoder ur hans liv, berättade av honom själv, ger en äkta bild av vem han är. En stor tänkare.

Problemet var således inte det att boken var dålig. Nej, den var mycket bra. Problemet var nog att jag inte klarade av att leva mig in i Dylans tankevärld, i 60-talets New York, i musikterminologin och i de kretsar av artister och amerikanska folkmusiker som var hela hans värld. #Besviken #Mestpåmigsjälv

  

En skärva i mänskligheten

För drygt två månader sedan hade vi en mycket lärorik och känslosam föreläsning i Sarlinska skolan där jag jobbar. Vi hade nämligen Livia Fränkel på besök. Livia Fränkel är en av de som överlevde Auschwitz-Birkenau och det gjorde hon tillsammans med sin syster Hédi Fried. Systrarnas föräldrar gick inte samma öde till mötes, utan dog i gaskamrarna i koncentrationslägret.

Om du vill läsa vår skolas blogginlägg efter föreläsningen så hittar du det här.

Det är någonting med den grymheten som utspelade sig under Nazityskland som är så svår att greppa. Jag förstår inte. Vilken politisk övertygelse du än har, vilken trängd situation du än befinner dig i, hur hjärntvättad du än är - så måste ju det finnas ens ett litet uns av empati någonstans gömt därunder all hård hud?! Hur klarar man av att utsätta andra människor för den hjärtlösa tyranni som bl.a. judarna utsattes för? Vad får en att vända bort blicken och sluta bry sig om andra? Hur kan en medmänniska leva med sina omänskliga handlingar och på något sätt berättiga dem? Nä, hur jag än vrider och vänder på saken fattar jag inte. Jag bara inte gör det.

Och det är nog också den tanken som inte kan lämna mig medan jag läser Skärvor av ett liv av Livias syster Hédi Fried. Som många andra livshistorier av människor som på något sätt varit med om förintelsen finns det en påträngande ledsamhet väldigt närvarande - en sorg som inte kan släppa trots att Hédi Fried också stundvis tar upp händelser i hennes och systerns liv som var väldigt glada och positiva. Skärvor av ett liv har tryckts i många upplagor och jag hoppas den fortsätter sälja. Den är förstås grym och den är på alla sätt väldigt otäck att läsa; men den hör till kategorin böcker som aldrig någonsin får glömmas bort. Det är en bok alla borde läsa, helt enkelt.

I boken får man läsa om Hédis liv, om barndomen och uppväxten i den lilla staden Sighet i norra Rumänien. Våren 1944 tvingades alla judar i staden lämna sina hem och flytta till ett getto. Därifrån deporterades de i godsvagnar till Auschwitz där de sedan stod framför den ökände läkaren Josef Mengele som utan en min snabbt avgjorde om de fick leva eller inte. Hédi berättar om livet i koncentrationslägret och andra arbetsläger, om befrielsen i Bergen-Belsen och bussarna och båtturen över till friheten och Sverige 1945. 

Det här är en bok varenda en av oss kunde läsa. När Livia Fränkel föreläste för oss uppmanade hon oss till civilkurage - att aldrig vända ryggen till då vi ser orättvisor och grymhet. Det är den här boken en viktig påminnelse om. Du kan ju se det som ett julklappstips (eller året om-tips)!     

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Ni som känner mig också privat vet att jag har gått och gjort något riktigt dumt. Jag har anmält mig till Stockholm halvmarathon den 10 september. 21097,5 meter. Jodå, jag gillar att springa och jag har tagit mig igenom två halvmarathonlopp de senaste åren - men nu är jag inte riktigt i det skick som jag gärna skulle vilja vara. Så det känns lite nervöst. Men tack och lov är det många kära vänner som också hänger med så hur det än blir med det där förgrymmade loppet så lär det bli en rolig resa. Dessutom har jag nya dojor som en av mina vänner försett mig med - efter att hon tyckte mina gamla slitna med hål på tån hade gjort sitt. Jag tänkte mig att lite jesustejp kunde fungera, men hon var av annan åsikt.  

Nå, för att peppa mig har jag nu gått in för att läsa några böcker om löpning. Den första (får se hur många jag skall hinna med) är skriven av Haruki Murakami och heter just Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Murakami är en av Japans mest populära samtida författare och har skrivit mest fantasy och science fiction. Vad jag pratar om... är dock en högst personlig bok och innehåller Murakamis minnen och reflektioner från olika lopp och träningen inför dem.  

Murakami springer minst tio kilometer varje dag. Just nu springer jag samma sträcka en gång i veckan, ibland lite längre. Och så springer jag några kortare turer och om jag har lust kan det bli lite intervallträning då och då. Ja ni hör, oh my. Jag vet inte ens om jag får kalla mig löpare. Men det som är så häftigt med det hela är att jag så himla gärna vill kalla mig löpare. Jag vill vara en som stiger upp tidigt för att springa ett pass före morgonduschen, en som sticker iväg när det finns en timme över och som håller igång oberoende väder och vind. För löpningen ger mig en tillfredsställelse. Under mina springperioder mår jag oftast bra. Hälsan är okej, orken är bra och psyket likaså. Löpningen går med andra ord ofta hand i hand med en positiv självbild - och ett förstärkt självförtroende. 

Murakamis bok innehåller så många sanningar om löpning. Det är underbart att läsa om alla hans tankar och jag är säker på att varenda en som löper regelbundet kan känna igen sig i det mesta. Ni vet till exempel den där eviga kampen om att komma iväg; det är en sådan tröst att få läsa om att också proffslöpare ständigt får jobba med den där inre rösten som säger att man kunde göra något annat men som får kuva sig bara man fått på sig springkläderna och kommit igång. Eller det där med att det i slutändan inte är så viktigt med ett resultat; eftersom löpning sällan är en lagidrott och du hela tiden är din egen värsta fiende spelar det inte så stor roll vad sluttiden visar efter ett lopp. Du kom i mål, och det är det viktigaste. Man är så jävla stolt över bara just det - att komma i mål. 

Fördelarna med att springa är så många. Jag tror att det också var det som var avgörande för mig för många år sedan när jag började löpa. Man behöver ingen partner, eller en grupp. Man behöver ingen särskild utrustning förutom ett par bra tossor (även om jag råkar känna en massa personer som kanske vill inflika något här) och man kan träna var som helst och när som helst. Ni som känner mig vet ju att jag är en inbiten bollfantast som älskar fotta och handboll och jag trodde nog aldrig att jag skulle ge upp lagidrotten. Lagidrott är toppen. Det bästa jag har gjort av min ungdom. Det går inte ens att räkna upp allt vad lagidrotten har gett mig - men allt har sin tid och just nu befinner jag mig i ett sådant skede i livet att jag inte har tid att springa på gymmet eller vara bunden av tider som lagidrotten medför. Jag måste få anpassa min träning efter resten av familjen och därför är löpning lysande. En gång för länge sedan trodde jag nog inte att jag skulle kunna njuta av ensamträning men det gör jag verkligen. Mycket. 

Murakami får ofta frågan vad han tänker på när han springer. Han kan inte svara, han vet inte om han tänkt på något särskilt. Jag fattar precis vad han menar. Jag tror att det allra bästa med att springa är att just inte tänka på något alls. Det är så befriande att vara så inne i den fysiska aktiviteten att man glömmer bort det där man kanske annars grubblar på; oron över jobbet, över barnen, över ekonomin - och får en paus från grubblerierna. Om det är något jag tänker på när jag springer så är det hur helsikes tungt det är. Hur jobbigt det är med den där envisa flugan som surrar kring en, hur obekvämt den där strumpan har korvat sig i skon, hur hörlurarna glider ut ur öronen och tvingar en att ständigt sticka in dem tillbaka. Det är SÅ JÄKLA JOBBIGT att springa. Flåset vill inte finna sig och magen gör uppror. "Hur många kilometer månne jag har kvar?" "Hur ska jag orka?"" Äsch, snart går jag." "Nej, om jag springer till lyktstolpen där, och så lite till.". Men så - så infinner sig ett flow och man bara robotar sig vidare. Kroppen har fattat galoppen och man bara glider iväg. Den känslan, den känslan. Dessutom ger löpningen snabba resultat; om man bara kommer sig igenom de första jobbiga veckorna får man känna på det där legendariska flowet ganska fort. 

Och för att inte tala om lättnaden efter ett lopp eller ett springpass. Den är väl den bästa känslan av alla. Den slår allt. Endorfiner i hela kroppen, händerna i luften; vinnarfiilis.

Ja, att springa - det är grejen det. Och det har Haruki Murakami precis kunnat sätta fingret på.          

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Det här är en av de sorgligaste berättelserna jag någon gång hållit i min hand. 

Då jag började läsa visste jag inte riktigt vad det var för bok jag fått tag på. Jag visste att boken nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2016 och att den också vunnit Dagens Nyheters kulturpris i år. Att boken var självbiografisk fattade jag inte förrän en bit in i boken och det var kanske tur det, för jag tror inte att jag skulle ha läst den om jag vetat. I gymnasiet var verklighetsbaserade historier om tragiska människoöden något jag läste regelbundet, nuförtiden har jag svårt att klara av dem.

Jag måste ändå börja med att säga att I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist är en bok värd att läsa oavsett vad man tycker om självbiografier. Utan att berätta så hemskt mycket mer än bokens baksida kan jag avslöja detta: Karin och Tom väntar sitt första barn. Då Karin är i vecka 33 blir hon plötsligt väldigt sjuk, symptomen är influensaliknande men det visar sig vara något mycket värre. Barnet tas ut med kejsarsnitt och Karin ligger på intensiven. Tom springer som nybliven pappa mellan neontalen och intensiven och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Flickan mår bra för att vara så tidigt född, Tom är helt slutkörd. Bilden av pappan i amningströjan med bebisen mot bröstet stannar kvar. Karin kommer aldrig mera hem. Några månader senare dör också Toms pappa. 

Språket i boken är väldigt intensivt, författaren lyckas fånga läsarens fullständiga uppmärksamhet från första meningen och man kan inte slita sig loss förrän sista ordet är läst. Egentligen kan man inte släppa boken sen heller, berättelsen stannar kvar. Boken och språket gick rakt in i min själ. Det blir nästan svårt att hänga med för Malmquist hinner liksom inte ge läsaren alla plats- och tidsangivelser och det hoppar mellan nutid och dåtid. Boken handlar givetvis om sorg och om kärlek. Död och födelse. Om det fulaste och det vackraste i livet. Den påminner oss om att det fysiska livet är skört och sårbart och det går inte alltid att vara stark. Det bästa med boken är kanske att den, till skillnad från de tragiska självbiografier jag omgav mig med för 15 år sedan, är väldigt osentimental. Här är det ingen som vältrar sig i tragedin.

Straffet för att läsa den här boken medan man, som jag, är gravid i vecka 30 är en kväll med mycket svårt att somna, men sådär i övrigt rekommenderar jag alla att läsa den!

En bok att gå vilse i och förälskas i

Katja Petrowskaja, författaren till Esther kanske, föddes i Kiev på 70-talet och arbetar sedan 15 år som journalist i Berlin. Debutromanen Esther kanske skrev hon på tyska, något märkligt tänker hon också själv i sin roman eftersom hennes föräldrars språk och ryska och det är främst för dem boken är skriven.

Märklig är också boken i sig, men också fascinerande och berörande. Petrowskaja har skrivit en självbiografisk släkthistoria där hon berättar om sitt eget utforskande av släkten, genom sina egna barndomsminnen och genom att besöka platser där avgörande händelser i släkthistorien utspelar sig. Luckorna författaren inte riktigt kunnat fylla i med fakta fylls istället med hjälp av hennes fantasi och egna spekulationer, därav bokens titel tänker jag mig. Petrowskaja beskriver inte händelserna i kronologisk ordning och trots de namngivna kapitlen och underkapitlen tappar jag många gånger bort mig i släkten.

I romanen berättas om sju generationer av lärare för döva, människor som med tiden spritt sig över hela Europa och som samtliga upplevt yrket som ett verkligt kall. Där finns också en farfars bror som sköt ett tyskt ambassadråd i Moska år 1932, kanske med den galna avsikten att äntligen få i gång det andra världskriget på samma sätt som det första startade. Gammelfarmorn som kanske hette Esther stannade 1941 kvar i Kiev då alla andra flydde, trampade ut på gatan och tilltalade första bästa tyska soldat på jiddisch och sköts på fläcken. Ja, släkten hette egentligen Stern i efternamn men någonstans på vägen fann någon det klokt att byta efternamn. Petrowskajas morfar hamnade i koncentrationslägret i Mauthausen men överlevde. Av någon anledning väntade han 40 år efter frigivningen med att återvända till släkten.

Alla karaktärer sticker dock inte ut så här mycket och centrala är också Petrowskajas egna upplevelser av platserna hon besöker i sina släktingars fotspår. Städerna, Mauthausen, Babij Jar. Värmen och det säregna bildspråket som Petrowskaja använder för att beskriva platser och karaktärer gör att det är lätt att fascineras av historien. Och som ni säkert redan anat är det här inte bara en bok om en släkt utan om lidandet det judiska folket genomgått under Europas blodigaste årtionden och det är omöjligt att inte beröras.

Boken passar perfekt då man är ute efter att läsa något långsamt på ett språk att njuta av och inte har något emot lite allvar och rysk melankoli.

Tribut till Henning Mankell

Ibland händer det, faktiskt, att jag tar mig tid att slänga mig på soffan. Då brukar jag ligga och stirra på bokhyllan som är fullproppad av böcker och leva mig in i berättelserna pånytt. Vissa böcker kan jag precis säga var jag befunnit mig när jag läst dem, i vilket skede i livet och på vilket humör jag varit och vilka tankar läsningen gett upphov till.

Förra veckoslutet låg jag mestadels i sängen eftersom jag låg däckad i flunssa och då läste jag klart boken Kvicksand av Henning Mankell. Mankell är en sådan författare som jag återkommit till i många omgångar i livet och jag har läst många av hans böcker. Kvicksand hör definitivt till de bästa.

Tea-bag läste jag på en liten förbindelsebåt mellan Åland och Korpo någongång i början av 2000-talet. Jag kommer inte ihåg vad vi hade gjort på Åland, men troligtvis hälsat på min moster som bor där. Jag låg på en hård röd läderbänk där skumgummit stack fram i söndriga skåror och jag lyfte många gånger blicken från boken för att titta ut över den vackra skärgården. Min mamma var mitt resesällskap och hon satt på bänken framför och läste hon också.

Comédia Infantil är en av mina favoritböcker av Mankell. Den läste jag i slutet av 90-talet någongång och älskade den. Jag blev jätteglad när jag år 2004 började jobba som lärare i Sarlinska skolan och fick veta att den fanns som klassuppsättning. Huvudpersonen, gatubarnet Nelio, är så sympatisk och det som redan då väckte starka känslor gör det fortfarande. Det är en bok som alltid kommer att vara aktuell.

Böckerna om Kurt Wallander är den första deckar-serien som jag fastnade i. Jag tror jag har läst alla. Speciellt bra kommer jag ihåg Innan frosten  - främst därför att jag hela tiden inte kunde låta bli att fundera på varför boken heter så och inte Före frosten. Men det är säkert ett dilemma som bara en modersmålslärare kan ägna tid åt att spekulera kring.

Berättelse på tidens strand var min julklappsbok -98 av mamma. Jag kommer inte ihåg så mycket av den annat än att jag fascinerades av den bild Mankell målade upp av Afrika. Den kändes så primitiv men ändå så äkta - som om vi i västvärlden kommit ifrån det enda naturliga sättet att leva livet. Men som 18-åring hade jag kanske inte så mycket mer än den lilla analysen att komma med - men bra så.

Förutom dessa har jag också läst Djup, Minnet av en smutsig ängel, Kinesen, Italienska skor, Danslärarens återkomst, Leopardens öga och Bergsprängaren. Men Mankell har ju varit så otroligt produktiv att det finns hur många böcker som helst kvar att läsa.

I januari 2014 fick Mankell besked om att han har en allvarlig spridd cancer. Den 5 oktober i år dog han i sviterna av sjukdomen. Boken Kvicksand som jag började inlägget med att hylla är en bok som han skrivit under tiden han kämpat med cancern. Jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Den handlar om alltet, meningen, döden, förståelsen och livsmodet. Och det är bok som bara kan skrivas när det finns en dödsångest närvarande. Det finns oändligt med historier i boken som får tankarna i rullning men mestadels så beundrade jag bara Mankell för den människa han varit. En människa hinner i bästa fall med en hel del under en livstid men det är inte alla som kan förstå sin omvärld, finna den egna rollen i den stora lilla världen och  dessutom lyckas förmedla de stora insikterna så att också andra kan förstå. Om någon kommit ens i närheten av att begripa vad vi gör här på jorden är det nog Mankell. Men skulle man fråga honom om detta tror jag han bestämt skulle bestrida mitt påstående. Hans ord skulle kanske vara -

"Frågor får svar. Men svar ger alltid upphov till nya frågor.".

Det citatet kan jag tänka mig klistra på väggen i mitt klassrum.  

Om det där med att hjälpa

Vi är alla på något sätt påverkade av flyktingkrisen. En del av oss är rädda, andra har tillförsikt. Själv basunerade jag ut på Facebook i ett småargt statusinlägg en uppmaning till folk som vill stänga gränserna att skärpa sig, resa lite i världen, prata med främmande människor, läsa böcker och skaffa sig kunskap - det kanske inte hjälper på direkten men med små doser här och där lär man sig förstå andra kulturer, tänkesätt och människor utan att själv känna sig hotad av dem. Vi behöver empati, nu mer än nånsin.

Min vän Sara Nordling skrev i sin tur en så bra text på Facebook som jag i all dess helhet kan omfatta. Jag tänker att hon gjorde ett så mycket bättre jobb än jag med min kritiska småarga variant. Såhär skrev hon:

Det är inte en lätt situation för någon, det att enorma mängder människor måste fly en ohållbar situation. Det kommer naturligtvis att vara tungt, på riktigt tungt, för alla inblandade att vänja sig vid varandra, kulturkrockar med mera. Vi behöver prata om det, klura ut hur vi skall få det att fungera och göra det smart. Tålamod kommer att prövas.

Ändå. Vem är i en priviligerad position här? Vi, majoritetsbefolkningen förstås. Vi har hem, sociala nätverk, ett fungerande samhälle. Allt vi behöver göra är att vara öppensinnade, orka vara tålmodiga, ha medkänsla med människor som förlorat sin grundtrygghet och därför är vilsna och kanske inte har kraft över att leva upp till våra förväntningar om den tacksamma flyktingen. De kanske bara vill hem. De kanske tycker att Finland är ett kallt och ogästvänligt land som de inte alls har lust att bli kvar i och värna om, speciellt inte om folk är snabba att behandla dem med misstro och krav på hur de skall vara.

Vad tror ni kommer att skapa tillväxt, fungerande integration och solidaritet i Finland? Vad gör vårt land värt att leva i? Vem sätter tonen, vem visar exempel?

Det är ju var och en av oss. Alla har ett ansvar att få det att fungera. Små, små skillnader i hur vi pratar om saken och vad vi gör blir den stora helheten. Väljer vi att vara lite rädda, kritiska och vända bort blicken, eller gör vi ett försök och ett försök till att göra det bättre?

Att välja att tro gott om andra människor som utgångspunkt, istället för att tro ont, kan vara helt avgörande för vilken respons en får då en möter en annan människa. Det du ger, blir det du får. Oftast, ibland först efter en stund. Förtroende kan ta tid att bygga upp, år. Det kanske inte syns direkt, tacksamhet kanske kommer efter 10 år.

Vi har alla möjligheter, alla möjligheter, att lägga ribban högt vad gäller moral. Att vara givmilda med förståelse, tålamod, mer förståelse. Att inte sluta med det för att den andra människan beter sig illa. Det är inte naivt, utan moget att kunna se vidare, se förbi en människas svagheter och tala till de bättre sidorna.

Börjar vi där, hittar vi nog sätt. Om vi skulle sätta energin på kreativitet och positiva lösningar. Istället för att måla upp hotbilder och mata rädsla. Vi kan bättre än att falla för simpel hatretorik som avhumaniserar.

Kanske det nu verkar som om jag tror att jag är väldigt bra på det här. Att jag tycker att jag är lite bättre och godare när jag moraliserar och pekar finger på folk som är rädda för vad flyktingvågen för med sig? Nä, jag är verkligen som folk är mest. Jag är också både dum, svag och rädd. Men vill ändå lägga ribban högt, inte gå med på avhumanisering. Jag skriver egentligen mest för min egen skull. Tror verkligen inte att det jag skriver gör så stor skillnad för världen. Men det är i det lilla vi kan göra någon skillnad. Ändå.  

Ja ni märker: ett småargt Facebookinlägg är inte det rätta sättet att nå fram. Det Sara gör är så mycket bättre! I skolan planerar vi nu en gedigen dag med flyktingtema. Vi skall träffa flyktingar, göra gemensamma saker tillsammans, bekanta oss med ett flyktingtält, samla in pengar och jobba med välgörenhet. Vi lärare hoppas förstås på att ge våra tonåringar en liten, men ack så viktig, insikt.

Och varför skriver jag då detta? Jo, för jag vill också tipsa er om boken Blod är rödare än rött av Arkan Asaad.

Boken kan bra fungera som en liten dos på vägen till förståelse, eller åtminstone till medkänsla, för en flyktings liv. Den handlar om Casim som skickas till Saddam Husseins krig mot Iran och om kampen för frihet, om sökandet bort från det politiska förtrycket och så småningom om den enda chansen att överleva; genom att desertera och fly till Sverige. Emellanåt är brutaliteten i boken för fasansfull för att man skall vilja läsa vidare. Men man gör det ändå; allt medan hjärtat kanske brister lite grann och man får ytterligare en knuff i ryggen till att hjälpa, ta emot och öppna dörrarna för personer som kanske befinner sig i exakt samma situation. Eller en helt annan - det spelar ingen roll. För är någon i behov av hjälp så hjälper man. Allt annat lär ordna sig.

Det tycker jag.  

Ditt livs berättelse

Jag tycker människor är så fascinerande. Jag tror också det är en av de allra främsta orsakerna till att jag så gärna läser - för att få en inblick i hur andra människor tänker, lever sina liv och förklarar sina liv. "Att skriva handlar oavbrutet om att visa sitt hjärta" säger Artur Miller; och just så är det! Under min studietid jobbade jag på Malmkulla åldringshem på somrar och veckoslut och jag kommer ihåg hur jag kunde gå runt i rummen mellan blöjbyten, matningar och sårvård och bara tänka på alla berättelser som jag omgavs av. Alla livsberättelser. De hade så mycket livsvisdom att komma med, alla gamla tanter och farbröder, och de som kunde tala delade gärna med sig av allt de varit med om. Och det borde ju skrivas om dem alla, om oss alla, för att berättelserna inte skall försvinna och gå om intet. Alla liv är en roman (eller ett skådespel, en dikt) och vi borde helst läsa dem alla.

När vi skriver uppsatser i skolan är de lättaste rubrikerna för eleverna att ta sig an alltid de som berör dem själva. Då lider man sällan av skrivkramp och för de allra flesta uppfyller skrivandet då ett behov, ett i mina ögon mänskligt grundbehov som är att få dela med sig av sig själv och sitt liv. Då blir uppsatsinnehållet äkta, drömmarna påtagliga, besvikelserna synliga och livet kanske lite mer förståeligt. Och framför allt; när vi skriver om oss själva blir vi bekräftade. Någon läser, någon lyssnar och någon hör vad vi har att berätta. Som modersmålslärare är och har jag varit mottagare av otaligt många livsberättelser och jag slutar aldrig att fängslas av dem alla.

Jag fängslades också av Birgitta Bouchts Förklädd och naken. Det är hennes memoarer, en genuint äkta och oförskönad livsberättelse.

Jag lyssnade på Birgitta Boucht i vintras och hörde henne läsa högt ett textutdrag i boken. Nu skulle jag vilja träffa henne igen och ställa en massa frågor. Då visste jag nämligen inte att hon är så frispråkig, att hon har kämpat så mycket inom kvinno- och fredsrörelsen, att hon jobbat med LL-böcker och fattar hur viktigt det är med litteratur för alla, att hon var med om att skapa skrivarlinjen Litterärt skapande på ÅA, att hon var chefredaktör för Fredsposten och Astra Nova och att hon är en trebarnsmamma som stundvis varit ensamförsörjande och fått armbåga sig fram och kämpa för sina barn. Då visste jag inte att hon är en människa som jag troligtvis skulle komma väldigt bra överens med och en person att ha som mentor och förebild i många avseenden.

Och då visste jag inte att hon har redan har myntat det begrepp som jag tycker beskriver läsandet och skrivandet så bra: "Det viktigaste i en text är att läsaren finner sig själv".

Läs, skriv och finn dig själv!