Normbrytande och rörande om familjelivet

Laurie Frankel skriver i sin bok Saker som vi döljer om familjeliv, föräldraskap, om att höra till och om att hålla ihop i nöd och lust. När jag läser boken tänker jag på att alla familjer ser olika ut och har olika utmaningar i sin vardag men samtidigt har alla familjer två saker gemensamt - familj är lika med samhörighet och ja det finns utmaningar, av olika slag. Det är kanske känslan av att höra till och vara en enhet som håller ihop familjen även om vardagen ibland är kaotisk och då en familjemedlem ställs inför extra stora utmaningar finns de andra där och håller ihop ännu mer.

Så är det i alla fall i Rosies och Penns stora familj. Till familjen hör också en hund och fem pojkar. I alla fall i början av boken. Det är nämligen så att minstingen Claude som treåring tydligt börjar visa att han själv upplever sig som flicka och hans högsta önskan är att bli en flicka då han blir stor. Rosie och Penn är fantastiska förstående föräldrar som aldrig ifrågasätter Claudes förmåga att känna sin egen identitet. Han får gå med klänning och bikini och så småningom låta håret växa. Problemen uppstår utanför hemmet. I dagis går det ännu ganska lätt men då Claude börjar förskolan blir problemen tydligare.

Claude byter namn till Poppy och blir en flicka fullt ut. Även om också skolan egentligen vill väl blir det ändå ofta väldigt fel, t.ex. blir Poppy hänvisad till skolsköterskans toalett eftersom han varken passar in på tjej- eller killtoan. Då mamman Rosie i sitt arbete som läkare på akutmottagningen en natt får in en svårt skadad transvestit blir det droppen som får bägaren att rinna över och familjen flyttar tvärs över landet till förhoppningsvis tolerantare trakter.

Från början är det egentligen inte meningen att hålla Poppys biologiska kön som en hemlighet på den nya orten men det blir så. Men som vi vet kommer hemligheter oftast fram förr eller senare. Dessutom blir Poppy äldre och puberteten står för dörren. Den stora frågan om hormonblockerare blir aktuell.

Det är en viktig bok som innehåller många stora och små tankeställare. Det är också en uppriktig och normbrytande bok om familjelivet där även syskonen och relationerna mellan familjens medlemmar får mycket utrymme. Boken är inte självbiografisk men författaren Laurie Frankel berättar i efterordet att hon själv har ett barn som upplevt samma sak som Claude så hon vet vad hon skriver om och det märks.

Ungdomsroman med oförglömlig plot twist

Jag klickade hem boken Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart enbart för att den ingick i Adlibris bokrea och vilken fullträff det var alltså! Originaltiteln We Were Liars säger dock mycket mer än den onödigt långa svenska titeln, tycker jag.

Det är nästan svårt att skriva något vettigt om boken eftersom jag har så många intryck jag inte lyckats sortera ännu och boken berörde mig djupt. Dessutom är bokens komposition fullkomligt genial och jag vågar inte säga allt för mycket om den men jag kan lova att den har en twist som får vem som helst att tappa hakan. Jag kunde inte ens hålla mig utan läste slutet i förväg och ändå fattade jag noll och blev helt tagen på sängen då jag väl kom till slutet. Det händer inte så ofta, speciellt inte i en ungdomsroman.

Boken är dock inte helt lättläst. Jag irriterar mig lite på det stora persongalleriet. Som tur finns det ett släktträd i början av boken men det är jobbigt att behöva bläddra tillbaka dit så till slut struntar jag i det trots att jag ännu mot mitten av boken har ganska dålig koll på vem som är barn till vem och syskon med vem.

Hur som helst handlar boken om Cadence och hennes femtonde samt sjuttonde sommar på ön. Ön ägs av Cadence mycket rika morfar och varje sommar flyttar Cadence mamma och hennes två systrar dit med sina familjer och alla deras barn. På ön har Cadence varje sommar umgåtts med sina jämngamla kusiner Johnny och Mirren samt Gat som också spenderat alla sina somrar på ön p.g.a. att hans morbror är gift med Cadence moster. De fyra kallar sig lögnarna och de är bästa vänner och då menar jag verkligen vänner som älskar varandra över allt annat, som känner varandra som ingen annan och som skulle göra allt för varandra.

Under den sjuttonde sommaren lider Cadence av fruktansvärda migränanfall på grund av en olycka som skedde i slutet av den femtonde sommaren. Cadence minns dock ingenting av olyckan och nästan ingenting av den femtonde sommaren heller. Som läsare får man följa med hur Cadence välbärgade familj och släkt faller i spillror, hur släktbanden slits sönder av avundsjuka och girighet. Allt som räknas är det som syns utåt.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera boken. Jag lovar att man inte glömmer bort den här läsupplevelsen i första taget!

Börjar kunna Moriarty nu

Efter tre böcker av Liane Moriarty börjar jag nu känna att jag kan hennes stil. Alla hennes böcker bygger på att det ungefär halvvägs in i storyn händer något stort; en vändpunkt eller en höjdpunkt av nåt slag. För mig som ogillar att inte veta är det olidigt och omänskligt att behöva härda ut. När jag läste Öppnas i händelse av min död kunde jag inte låta bli att bläddra fram så där i hemlighet och läsa det där förbenade brevet men nu när jag läste Andras vänner kunde jag faktiskt vänta ut historien och låta bli att spoila läsningen. 

Andras vänner handlar om tre par som träffas på en grillfest en eftermiddag i Sydney. Som läsare vet man redan i början att något hemskt kommer att hända under grillfesten och sin vana trogen bygger Moriarty upp hela berättelsen genom att låta huvudpersonerna berätta sin sida och sin syn på det som hänt. Man får träffa Erica och Oliver, två trevliga och ordentliga barnlösa vuxna. Och man får träffa Clementine och Sam och deras två döttrar Holly och Ruby. De blir bjudna hem till Vid och Tiffany som har en tio-årig dotter som heter Dakota. 

Medan jag läste första halvan av boken kunde jag inte låta bli att sitta och fundera på vad som ens är möjligt att har hänt på grillfesten eftersom allas liv så tydligt är påverkade. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag komma på nåt som logiskt skulle kunna förklara deras beteende. Och det blev nästan som en lek: tänk om det har hänt - kan det stämma? Och när det slutligen avslöjades vad som egentligen hände blev det lite plattfall. Det visar sig nämligen att bokens intrig hela tiden gått på en massa sidospår och in på oväsentligheter. Man känner sig nästan lurad - och på ett tråkigt sätt. 

Dock måste jag säga att Moriarty är expert på att skildra olika typer av relationer och man kan aldrig beskylla hennes karaktärer för att vara platta eller svartvita. Hon är mycket duktig på att se människor för det de är: kort och gott det som utgör en människas innersta väsen. Och jag tror faktiskt att jag skulle ha storgillat Andras vänner om jag inte hade läst två av Moriartys böcker innan. Det är en bra bok nog men jag hade höga krav och tyvärr nådde den inte upp till dem.    

Man får inte välja sina föräldrar

Jag har precis avslutat den fjärde och sista boken i Elena Ferrantes Neapel-serie (vuxenbok) och är mestadels av min vakna tid djupt försjunken i huvudpersonerna Elenas och Lilas livsöden. En fråga jag till exempel sitter och funderar rätt mycket på är om du egentligen alls kan påverka vem du är och hur ditt liv blir eller om det bara är så tragiskt  - eller krasst - att du föds till en roll eller ett livsöde och det mest bara handlar om att go with the flow och göra det bästa av vad du har.

Och föds du då i en dysfunktionell familj, en familj där mamman inte finns och pappan är alkoholist och inte kan ta hand om sina två söner, är det en startlinje som minst sagt kan kallas ett rent helfvete. Men det är tolvåriga Miks vardag. Han bor i en förort till Stockholm och vill aldrig gå hem. För hemma super farsan. Farsan har inget jobb och kan inte betala räkningar. Det finns ingen mat och Mik gör allt han kan för att överleva på egen hand. Han har storebrorsan Tony dock. Men Tony räcker inte till. I skolan går det dåligt för Mik och själv sätter han sig i livsfarliga situationer för att testa hur nära faran han kan gå. Det ser jäkligt illa ut. 

Och så knackar det på dörren och farsan hamnar på sjukhus. Under ett års tid kastas Mik mellan olika tillfälliga placeringar i fosterhem. Han har en faster nånstans i norra Sverige och trots att han absolut inte vill flytta dit och bort från Stockholm tvingas han till slut till det. Och mot förmodan trivs han där. På landet är det lugnt. Han får starta om och behöver inte spela rollen som värsting. Kanske är det till och med så att han för första gången i sitt liv träffar vuxna han kan lita på. Och som visar honom respekt.

Men socialen vill annat. Fastern uppfyller inte de kriterier som en fosterfamilj behöver uppfylla och de vill sätta Mik i en annan familj. Behöver Mik flytta igen? Hurdan är en familj som klassas som stabil? Hur kommer det sig att ingen frågar vad Mik vill? Hur kommer det att gå för honom?

Isdraken är skriven av Mikael Engström och är bok för dig som är i högre lågstadieåldern eller lägre högstadieåldern. Den passar utmärkt också som högläsningsbok i skolor och det finns massor av saker man kan ta upp till diskussion när man läser den. Det är ingen vacker historia. Den är grym faktiskt. Tragisk. Det är mycket sorg, maktlöshet, förtvivlan och rädsla. Men det som gör boken så bra är att Mik vägrar ge upp. Han har hela världen mot sig och ändå vågar han ge sitt allt och hoppas på en bättre framtid. Han har en enorm inre styrka som många av oss kunde ta modell av och lära oss något av. 

Och kanske är det ju så att vi inte behöver falla tillbaka på tron att allt är förutbestämt och vårt liv behöver gå i en viss riktning. Vi kan göra något åt det - även om vi föds i fel familj, i fel kropp, i fel tid, i fel del av världen eller med hela världen mot oss. Det gäller att kämpa lite extra "bara". 

Isdraken filmatiserades 2012.