Jagade, ovetande, isolerade, förföljda, vilse

Jag nappade en bok helt på måfå vid mitt förra bibbabesök. Den lät så spännande och till och med lite skräckfylld - Vilse heter boken och är skriven av Karina Berg Johansson. Det är frågan om en ganska tunn ungdomsroman och jag tänkte att den eventuellt kunde vara läsvärd just för att den var rätt så kort och ändå verkade vara en bok som griper tag i läsaren med sitt berättargrepp. Och jag blev inte besviken. 

På bokens baksida står följande: "Det är sensommar och i de jämtländska fjällen ger sig en grupp på trettio ungdomar ut på en kanotfärd. Till en början håller alla ihop, men så händer något. Ett par kanoter hamnar på efterkälken och när älven delar sig paddlar sex personer inte mot tryggheten i det väntande lägret. Istället väljer de fåran som leder rakt ut i ingenstans..." Dessutom finns det en förtext som ger sken av att det just längs den älvfåran finns en galning gömd i skogen, en som inte gillar att bli störd.

Boken klassas som en psykologisk thriller och boktrailern hittar du här. Rätt så häftig eller hur? Lite i stil med Hungerspelen men i rikssvensk anda; utspelad i fjällskogarna där ingen människa bor eller rör sig och där allt är öde och vad som helst kan hända.

Huvudpersonerna är fyra till antalet och storyn byggs upp ur deras perspektiv. De är David, Frida, Zac och Elsa. Med bland de som kommer vilse är också Victor och Lovisa - men de två får endast figurera med i gänget och dem lär läsaren inte känna så bra eftersom berättarperspektivet aldrig blir deras. Temat är förstås överlevnad och det är spänning hela boken igenom. Det här är en bok som jag tänker boktipsa om i skolan; och jag är säker på att många kommer att vilja läsa den. Extra glad är jag över att den inte är speciellt lång, är lättläst, luftig och ändå lyckas med det där som vi behöver allra mest: att ge även de läsovana en chans att hitta en häftig berättelse som man inte vill sluta läsa.

Kanske du också vill bli lite småskrämd och få de där pirriga myrorna i magen? Jag för boken tillbaka till bibban imorgon; passa på då!        

Gruppsykologi i en livbåt

Charlotte Rogans debutroman Livbåten som utkom för ett par år sedan har fått alldeles fantastiska recensioner världen över och nu finns det t.o.m. planer på att filmatisera boken har jag förstått. 

Boken handlar om den unga nygifta Grace som tillsammans med sin man ska korsa Atlanten ombord på Empress Alexandra år 1914. Mitt ute på havet förliser dock fartyget p.g.a. en explosion. Grace lyckas tack vare sin man rädda sig ombord på en livbåt tillsammans med 38 andra personer. Vad som hänt med maken Henry vet hon inte. 

Då boken börjar får man träffa Grace som överlevt 21 dygn till havs i en överlastad livbåt. Grace sitter dock i fängelse, åtalad för mord. Hennes försvarare har bett henne skriva ner allt hon kan komma ihåg från dagarna i livbåten i en dagbok. På så sätt lär man känna människorna i livbåten och de roller de tilldelats eller tagit på sig i denna nya situation. Man får veta en hel del om Graces förflutna via tillbakablickar och om hennes om maken Henrys kärlekshistoria. Det finns också en hel del oklarheter kring orsaken till förlisningen och om något nödmeddelande sändes ut. Det här är definitivt en bok som väcker fler frågor än den besvarar och berättelsen är kantad med en stor dos livsfilosofi och gruppdynamik. 

Den största frågan är förstås hur man ska dömas för handlingar man begått under omständigheter som så totalt avviker från det normala. I livbåten gör Grace det hon måste för att överleva, men exakt hur Grace själv uppfattar sina handlingar och vad som egentligen hänt är svårt att veta för hon verkar inte vara helt ärlig i sin dagbok. Egentligen är det ganska svårt för mig att tycka om Grace som person och händelsen känns ju avlägsen i tid och rum men det är ofrånkomligt att fundera på hur man själv skulle ha handlat i samma situation.Vad gör man då båten tar in vatten för att den är överlastad? Hur reagerar man då vattnet och maten tar slut? Spännande är det också då könsrollerna från 1900-talets början synliggörs och kanske också kastas omkull - åtminstone i den här livbåten.

Min åsikt om boken då? Jo, jag tyckte om att läsa den. Ibland var den riktigt obehaglig, för det mesta var den svår att lägga ifrån sig. Den här boken kan mycket väl vara mitt bidrag till bokcirkeln nästa år - det här är en bok som jag gärna skulle diskutera med någon annan.

Shh! Tänk efter före!

Den hemliga historien. DHH. Donna Tartt. Ja, jag vet: den har väl alla redan läst och kanske också hört tillräckligt om. Men hör du till de oinvigda kan jag bara gratulera. Seså - iväg med dig till bibban. 700 sidor kanske känns lite avskräckande till en början men när du har läst första sidan är du bara sur över att den är så kort. 

Boken gavs ut år 1992. Den var Donna Tartts debutroman och den tog världen med storm och blev kultförklarad. Folk har öst superlativer över den och jag vet faktiskt inte varför det tagit så lång tid för mig att ta mig an den. Kanske också jag skydde tegelstenen där den låg och samlade damm på bokhyllan?

Richard Papen är huvudpersonen. Han börjar college efter lite strul på hemmafronten och blir en av sex studerande som studerar grekiska och som är speciellt utvalda av Julian, deras säregna professor. Men det är inget vanligt collegeliv denna inre krets lever: utan för att riktigt förstå den filosofi den grekiska kulturen, litteraturen och identiteten innefattar försöker de återskapa allt genom att själva leva ut lärdomarna. Där finns Harry som är något av en ledare, tvillingarna Charles och Camilla, Francis och Bunny. Först står Richard utanför gruppen och är en iakttagare men så småningom vävs han in i intrigerna dem emellan. Hemligheterna nystas upp, en efter en, och allt utvecklas i en hastig takt och blir till en oförståelig mardröm. Man vet inte vem man skall lita på och vad man ska tro. Allt har satts i rullning och det känns som om en jordbävning är på kommande. 

Mord. Så där - nu var det sagt. Det sker ett mord. Men lyncha mig inte nu för den spoilern - det räcker med att du läser prologen för att veta att något sådant ska hända. Det som fascinerar mig så stort boken igenom är hur Richard tampas med det. Spännande och skrämmande! I Raskolnikov-anda börjar han berättiga mordet och får till och med den mest moraliska läsaren att nicka instämmande och det ger mig gåshud. Tänk att vi klarar av att forma vår hjärna att tro på vad som helst. Om vi bara intalar oss att vi har rätt, blockerar den där rösten som hörs ett tag och börjar rada upp argument efter argument som talar för en sak tror vi till sist att det är så. Det behövs säkert lite andra likasinnade personer där runtom, men iallafall. Hjärntvätt. Hur många av oss går månne i blindo och vägrar inse sanningen om allt möjligt? Det gör jag, det gör du, det gör vi alla. Förhoppningsvis har vi inga mord på vårt samvete men nog andra saker vi säkerligen borde bli varse om.          

Jag är ganska rapp i tungan rätt så ofta. Det vet alla som känner mig. Jag har svårt att vara tyst och vill gärna förbättra världen. Men vet ni vad? Den hemlige historien fick mig att fundera på om jag kanske borde sluta upp med det. Faktiskt - för vem vet; trots att jag tycker att jag ser saker rätt klart och behärskar mitt språk så väl att jag kan argumentera för min sak kanske jag hela tiden går omkring och tänker fel om många frågor. Om något fick boken igen mig att hylla det Sokrates-citat jag brukar diskutera med mina elever:

Ju mer jag vet desto mer vet jag att jag ingenting vet.

Shit. Bäst att se sig i spegeln ett tag - åtminstone så länge att min bok-hangover efter Den hemliga historien hinner avta. Och kan ni snälla påminna mig om denna insikt nästa gång jag står där och tror mig veta något igen. Jååko?