Börjar kunna Moriarty nu

Efter tre böcker av Liane Moriarty börjar jag nu känna att jag kan hennes stil. Alla hennes böcker bygger på att det ungefär halvvägs in i storyn händer något stort; en vändpunkt eller en höjdpunkt av nåt slag. För mig som ogillar att inte veta är det olidigt och omänskligt att behöva härda ut. När jag läste Öppnas i händelse av min död kunde jag inte låta bli att bläddra fram så där i hemlighet och läsa det där förbenade brevet men nu när jag läste Andras vänner kunde jag faktiskt vänta ut historien och låta bli att spoila läsningen. 

Andras vänner handlar om tre par som träffas på en grillfest en eftermiddag i Sydney. Som läsare vet man redan i början att något hemskt kommer att hända under grillfesten och sin vana trogen bygger Moriarty upp hela berättelsen genom att låta huvudpersonerna berätta sin sida och sin syn på det som hänt. Man får träffa Erica och Oliver, två trevliga och ordentliga barnlösa vuxna. Och man får träffa Clementine och Sam och deras två döttrar Holly och Ruby. De blir bjudna hem till Vid och Tiffany som har en tio-årig dotter som heter Dakota. 

Medan jag läste första halvan av boken kunde jag inte låta bli att sitta och fundera på vad som ens är möjligt att har hänt på grillfesten eftersom allas liv så tydligt är påverkade. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag komma på nåt som logiskt skulle kunna förklara deras beteende. Och det blev nästan som en lek: tänk om det har hänt - kan det stämma? Och när det slutligen avslöjades vad som egentligen hände blev det lite plattfall. Det visar sig nämligen att bokens intrig hela tiden gått på en massa sidospår och in på oväsentligheter. Man känner sig nästan lurad - och på ett tråkigt sätt. 

Dock måste jag säga att Moriarty är expert på att skildra olika typer av relationer och man kan aldrig beskylla hennes karaktärer för att vara platta eller svartvita. Hon är mycket duktig på att se människor för det de är: kort och gott det som utgör en människas innersta väsen. Och jag tror faktiskt att jag skulle ha storgillat Andras vänner om jag inte hade läst två av Moriartys böcker innan. Det är en bra bok nog men jag hade höga krav och tyvärr nådde den inte upp till dem.    

Den tredje hustrun

Lisa Jewell var en helt ny bekantskap för mig. Hon har tidigare skrivit böckerna Typ Trettio, Vince & Joy, Syskonmakaren och Fågelburen som fått bra respons på sina verk och ifjol gav hon ut boken Den tredje hustrun. Hennes böcker är av typen "kan säljas i S-market i pocketform" och det betyder två saker för mig: antingen känner alla till boken eller så är det en lättsam bok som sällan kräver så mycket hjärngymnastik. Och inget illa om det alltså men den här boken hörde definitivt till den senare kategorin. 

Boken handlar om Adrian. Han är i äldre medelåldern och har redan varit gift två gånger när han träffar Maya och börjar om på nytt. Han har en hel drös av ungar från sina tidigare äktenskap men går ännu och hoppas på att få ett barn med Maya - sin stora kärlek. Men då händer det tragiska. Maya dör i en olycklig och mystisk olycka. Adrian sörjer och vet inte hur han skall komma vidare. En tid efter Mayas död kommer Adrian över en bunt med e-postmeddelanden och det visar sig att någon har antastat Maya. I samma veva dyker en okänd kvinna upp som låtsas vara intresserad av att adoptera Mayas katt. Då börjar Adrian ana ugglor i mossen och upptäcker en massa saker som han inte vetat om Maya från förr. Vem är hon egentligen? Vet han egentligen allt om sina barn och ex-fruar eller finns det något där som kunde ge förklaring till allt?

Boken är okej. Den är verkligen inget mästerverk i sig men jag läste den gärna. Mest av allt irriterade jag mig på Adrian som beter sig så omoget och inte kan eller vågar ta sitt ansvar. Och så tyckte jag faktiskt att hela "idyllen" med tre hustrur och alla barn som umgås och trivs ihop nog var lite för fridfull. 

Men som semesterläsning fungerade boken perfekt. Lättläst och luftig.

Kort och gott 2/2

Här följer fortsättningen på min decemberläsning. 

När vi var i Spanien i oktober började jag läsa en bok mamma hade med sig dit - nämligen Medicis ring av Jan Mårtenson. Jag vet inte hur bekant du är med Jan Mårtenson men jag har läst några böcker av honom tidigare och kan gott konstatera att Medicis ring följer samma mönster. Det är då frågan om en Homandeckare, jag tror det är den 43:e deckaren med Johan Kristian Homan i huvudrollen! Denna utspelar sig i Toscana och Stockholm. Det som ju är väldigt karakteristiskt för Mårtenson är att han alltid bjuder på bildning i form av kultur- och konsthistoria. Jag tycker Mårtensons deckare är lite småmysiga faktiskt, om än rätt så gubbiga. Nåväl - gubbigheten till trots - tyckte jag den här deckaren var riktigt lärorik och stundvis lite spännande, även om det tog mig några månader att läsa klart.

Två ungdomsromaner jag lyckats läsa är Jack av Christina Lindström från år 2016 och Den andra Will Grayson av författarduon John Green och David Levithan från år 2011. Jag hade läst ganska mycket om Jack på flertalet bokbloggar och hade höga förväntningar på den. Många anser att den borde ha blivit Augustprisnominerad och att den är årets ungdomsbok i Sverige. Och jo - riktigt bra var den också. Det Lindström lyckades bra med är språket och berättarrösten. Huvudpersonen Jack är en 18-årig rapp, känslig och smart kille som förälskar sig i en något udda tjej, Freja. Förälskelsen får honom att rannsaka sig själv och han tar itu med sitt förflutna som mobbare och nazist - en stöddig elak typ helt enkelt. Och det blir en fin helhet: utan att moralisera eller överdriva kommer Lindström åt att tangera många viktiga teman. Det enda jag stör mig på i boken är bokens pärm - ser ut som något från 90-talet. Trist!

John Green och David Levithan behöver knappast någon mer ingående presentation. De är - måhända - de mest lästa ungdomsförfattarna i världen. Men vad händer när de slår ihop sig och samsas om att berätta en historia? Jodå. Den andra Will Grayson är skriven i precis samma anda som John Greens andra böcker och också Levithans stil blir tydlig. I boken varvar de varandra med att skriva vartannat kapitel och båda huvudpersonerna heter Will och de möter varandra ungefär en tredjedel in i boken. Den första Will är en nobody; en som man knappast skulle lägga märke till om inte han var kompis med en av de mest synliga killarna i skolan, vilket han är. Den andra Will är en något mer färgstark person som blir bedragen av sin bästa vän och således kommer i kontakt med den första Wills kompisgäng. Låter rörigt det där - men det är det inte eftersom den ena Wills kapitel är skrivna enbart med gemener (huj, jag hade jättesvårt i början!). Nåväl - gillar du John Green och David Levithan kommer du inte att bli besviken. Jag har börjat tröttna, lite grann.   

Den sista boken jag tänker skriva om idag är Små ögonblick av lycka (men rätt mycket elände med) av den holländske författaren Hendrik Groen. Hendrik Groen är egentligen en pseudonym. Berättaren i boken är den 83 och en fjärdedels år gamla Hendrik som bor på ett ålderdomshem i Amsterdam. Han bestämmer sig för att skriva dagbok och i dagboken tänker han låta bli att vara så politiskt korrekt hela tiden. Med ålderns rätt skriver Hendrik en dråplig rapport om hur det är att åldras - om allt från vänskap, kärlek, önskan om att få dö, urinläckage, ett minne som sviker, kroppsligt förfall - och när man minst anar det avslöjar Hendrik att dottern dog som 4-åring och hustrun blev psykiskt sjuk. Gravallvar varvat med humor. Livsvisdom och livsmod blandat med livstristess. Jag fick boken i julklapp och blev glatt överraskad men inte förvånad över att romanen blivit en enorm succé i Holland och nu såld till mer än tjugofem länder. Den är lite av en Hundraåring - en bok man knappast kan tycka illa om!

Jag sparar på en riktig pärla. Det är en bok som tävlar i klassen årets bästa för mig. Kika in här om några dagar igen så får du veta mera! Det lönar sig, jag lovar! 

Två snabblästa

Nu trodde ju du att jag aldrig kom i mål i Stockholm halvmarathon eftersom det är ett tag sedan jag gett mig till känna här. Men sidu - jag kom i mål. Nog med en tid som jag inte var nöjd över men i mål iallafall. Bra så!?

Denna gång tänkte jag skriva om två böcker. Det enda de har gemensamt är att de vänder sig till ungdomar och att de är tunna och lättlästa böcker. Den ena tipsar jag gärna om medan den andra kanske du kan låta bli att läsa. Mats Berggrens Jag ljuger bara på fredagar är den av de två som du kan lägga bakom örat medan Odjuret av Kjell E. Genberg bara blev en besvikelse.

Jag lånade faktiskt Odjuret av den orsaken att temat flykting på alla sätt är aktuellt. I skolan har vi moddalärare för tillfället ett stort bokprojekt på gång som just tangerar flyktingar och invandring. Vi högläser Titti Knutssons Flyktingen och jobbar mycket kring boken; med drama, dikt, personporträtt, narrativa identiteter och förstås kreativt skrivande. Så, jag tänkte att den här boken kunde vara ett tips att ge i slutet av terminen för den som ytterligare vill fördjupa sig i ämnet. Men tja, jag vet inte. Boken är utgiven 2007 och den känns faktiskt lite gammal. Namnet på boken syftar på det otäcka som Elias tror att gömmer sig i skogen nära den stuga där Elias och hans pappa håller sig gömda för att inte bli utvisade och tvingade att åka tillbaka till sitt otrygga och krigshärjade hemland. Det Genberg försöker göra är att låta odjuret i skogen symbolisera myndigheterna - den farligaste av alla fiender. Men det blir lite långsökt. Temat är också väldigt förenklat. Och det är för ytligt. Tyvärr. Har du någon annan ungdomsbok med flyktingtema som du kan rekommendera så tar jag gärna emot tips.

Men sen - Jag ljuger bara på fredagar. Där har du en bra bok att läsa! Temat är föräldrars skilsmässa och att som tonåring kunna hantera de problem som uppstår ifall de frånskilda föräldrarna inte kommer överens. Regler som gäller hos mamma gäller inte hos pappa. Vem skall man lyssna på? Vad händer om ens samvete säger att den ena egentligen har rätt men den andra låter en komma mycket lättare undan? Är det verkligen tonåringens uppgift att medla mellan föräldrarna? Allt det här får Alexander fundera på  samtidigt som han allra helst bara vill fortsätta leva sitt eget liv och ta reda på varför Julia, skolans häftigaste tjej, vill träffa honom. Den här boken hör till gruppen slukarböcker. Och när den dessutom bara är 125 sidor lång blir det - för mig - ett mycket kort nöje! Men jag är säker på att många av mina elever skulle tycka det här är en bra bok. Kul att få tipsa vidare!   

Svart is

Har du något liv alls? frågade niorna när jag boktipsade dem om Becca Fitzpatricks bok Black Ice. Orsaken till deras omtanke var att jag råkade berätta att Black Ice var en bok jag slukade på en och en halv dag. Och jo - visst kan man ibland också ifrågasätta logiken i att lägga så mycket tid på läsning. Trots att jag älskar böcker, gärna framhåller hur viktigt det är att läsa för sina barn och predikar om vilka positiva effekter läsning har på livet kan det ju gå lite överiksi också! Jag erkänner.

Men Black Ice alltså. Så enkel historia, så amerikansk, så filmatisk, emellanåt så himla onyanserad och verkligen utopisk. Men så otroligt fängslande. Jag skäms nästan att säga det men jag kastades tillbaka till min ungdomstid då jag satt fastklistrad framför TV-rutan och dreglade över Brandon och Dylan i Beverly Hills 90210 och tyckte High School-livet i Beverly Hills måste vara Det Ultimata Livet. Samma känsla alltså. Samma besatthet.

Black Ice handlar om Britt Pfeiffer som skall tillbringa sitt lov uppe i Klippiga bergen tillsammans med sin vän Korbie. De skall vandra i den krävande naturen och har hårdtränat inför det. Men när de närmar sig stugan där de skall bo blir de tvingade att söka skydd från en plötslig snöstorm och hamnar i en ensligt belägen stuga. Där gömmer sig två killar, Mason och Shaun, och det visar sig att de är på flykt undan polisen och tar Britt som gisslan. I utbyte mot sitt liv går Britt med på att leda killarna ner för bergen.

Trots att Britt är fånge kommer hon snart att börja känna sig lite osäker. En av kidnapparna, Mason, beter sig beskyddande och hon börjar ifrågasätta vem han egentligen är. Är han hennes fiende? Eller är det som hon tror - att han egentligen har en helt egen agenda? Dessutom påverkar han henne i den grad att hon börjar känna känslor som hon absolut inte borde göra, inte då och inte där. 

Det är detta läsflyt som jag bara älskar! När man råkar på en bok som passar in just för stunden. Och vet ni - exakt samma känsla har jag nu. Jag läser Jojo Moyes bok Sophies historia. Jestas Amalia vad den är bra! Och för en stund sedan hämtade jag Mats Strandbergs bok Färjan, som jag reserverat på bibban. Och min bokringsbok den här månaden heter Konsten att höra hjärtslag och är skriven av ingen mindre än Jan-Philipp Sendker. Så nej - om mitt läsande innebär att jag inte har något liv så bjuder jag på det. För nu ser jag så innerligt fram emot att få hoppa in i alla dessa världar som ligger och väntar på mitt nattduksbord. So long - vi ses i mitt nästa liv.

En god bok

Hör du till Lisbeth Salanders fanklubb? Eller är det kanske Mikael Blomqvist som är din favorit? Millennium-serien är ju redan något man definitivt förknippar med Sverige och säg den som inte läst Stieg Larssons trilogi - de svenska böcker som sålt bäst genom tiderna. Eller sett filmerna för den delen. Filmerna som år 2008 filmatiserades med Michael Nyqvist och Noomi Rapace i huvudrollerna och som också de blivit världsberömda. Är du en riktig beundrare kanske du till och med gjort Millennium-vandringen i Stockholm som för dig i Salanders och Blomqvists fotspår på Södermalm?

Eller så inte. Kanske är du som vilken läsare som helst. En som kanske fascineras av intrigen, spänningen, miljöerna, samhällskritiken, den smarta undertexten, rappheten eller av de häftiga karaktärerna som Stieg Larsson lyckades skapa innan han dog år 2004? Medan Larsson ännu levde började han skissa på ett fjärde manus till en fortsättning på trilogin men den fjärde boken - Det som inte dödar oss - bygger inte på det manuset utan är en egen tolkning och utgåva av författaren David Lagercrantz, som fått förlaget Norstedts förtroende för att fortsätta där Larsson slutade.

Det jag personligen gillar allra bäst i Millennium-serien är att det smarta, lärorika - lite kunskapstriggande. Lagercrantz har det kanske ännu mer än Larsson, den känslan fick iallafall jag efter att ha läst den fjärde boken i serien. Det känns - trots hetsiga polisjakter, överbegåvade personligheter, brutala mord, osannolika hackerinsatser och kvinnor med dolda ninja-talanger - trovärdigt. Faktiskt! Och det bara för att all action varvas med fakta, häftiga undertexter och samhällsdebatt. Det var typiskt Larsson och det verkar vara typiskt Lagercrantz också. 

Det som inte dödar oss är en bok som är fullproppad mellan pärmbladen. Den är, i mitt tycke, ganska trög i början och det tar lite tid att komma in i själva handlingen men sedan är man fast. Lisbeth Salander är jäkligt tuff, det vet vi, och bara hennes liv skulle räcka som bärande stoff. Men å andra sidan är det Mikael Blomqvist som förklarar henne och ger henne ett djup. Trevligt var det hur som helst att få fortsätta läsa om dem och jag tycker Lagercrantz gjorde ett fenomenalt arbete med fortsättningen. Det kunde ha blivit pannkaka men det blev det inte. 

En god bok - det tyckte tydligen också min hund Chili som återupptog valpfasonerna och käkade upp hörnen på den lånade boken. Shit! Det blev att återlämna boken med svansen mellan benen; mina ben dock - inte hundens. 

En bokslukare som sover

 

Skillnad på böcker och böcker?

I tiderna när jag började läsa litteraturvetenskap på ÅA blev jag för första gången medveten om hur mycket värderingar som ryms kring och i litteraturen. Jag var ganska dålig på att analysera och ville inte ens alltid spjälka upp alla verk i små beståndsdelar för att luska ut alla infallsvinklar till förståelse. Jag älskade att läsa, punkt. Och jag blev emellanåt bara frustrerad på alla analyser samtidigt som alla lärare och professorer säkert blev frustrerade på mig och min okunskap. Ännu idag - trots att jag undervisar och "tvingar" mina elever till analys - kan jag ibland bara känna med de elever som inte vill recensera eller prata eller analysera; för läsning är också bara underhållning, avkoppling och privata insikter.

På samma sätt som jag inte heller gillar att klassa litteratur som "bra" eller "dålig", eller skämslitteratur (kiosklitteratur) och höglitteratur. För vem kan egentligen bestämma vad man skall läsa, om vad och hur? När chick lit på 2000-talet blev en giltig genre kom den snabbt att bli ett laddat begrepp, något som blev fult, mindre värt och nedlåtande. Det var ju skrivet av kvinnor och riktat till kvinnor, tala om nonsens alltså! Usch! (Nej - jag hoppas ni insåg min ironi där!). Så istället för att tala om chick lit har vi nu myntat begrepp som feelgood-romaner, relationsromaner och romantiska komedier, allt för att kringgå den där mindre värda genren. Vad är det för strunt? Varför skall vi hålla på att skapa problem där det faktiskt inte finns några problem? Visst kan man diskutera kvalitet och alla kultursfärer har naturligtvis sina konstnärliga kvaliteter - men att nedvärdera en genre som onekligen uppfyller ett behov är ju bara dumt. Alla berättelser skall få finnas och så väljer var och en det man vill ta del av. Var och på sitt sätt.

Jag är en allätare när det gäller läsbart. Allra sämst är jag på dikter och poesi och allra bäst på samtidsromaner som gärna får innehålla en liten uns av samhällskritik och/eller politik. Men jag läser allt och tycker det just är den där blandningen av allt möjligt som ger en allra mest. Igår avslutade jag en bok som kanske skulle klassas som en populärlitterär deckare (och OM den vore skriven av en kvinna som kiosklitteratur?) Vip-rummet av Jens Lapidus.

Boken är den första delen i en ny serie om Teddy som vill bort från sitt gangsterliv (efter åtta år i fängelse) och vill bli en vanlig arbetande Svensson. Tillsammans med Emelie, en ambitiös jurist, skall han hitta Philip (Östermalmsstekaren) som blivit kidnappad. Om ni har läst Snabba cash-serien vet ni vad som gäller för Lapidus fortsätter i samma spår. Dock tycker jag Vip-rummet inte hämtar så mycket nytt: det är fortsättningsvis Stockholm i alla perspektiv och samhällsskikt som skildras. Ett Stockholm som för mig är helt främmande men intressant.

Men deckare alltså - där har vi en genre som verkligen är överallt! Läser du deckare?