Ungdomsroman med oförglömlig plot twist

Jag klickade hem boken Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart enbart för att den ingick i Adlibris bokrea och vilken fullträff det var alltså! Originaltiteln We Were Liars säger dock mycket mer än den onödigt långa svenska titeln, tycker jag.

Det är nästan svårt att skriva något vettigt om boken eftersom jag har så många intryck jag inte lyckats sortera ännu och boken berörde mig djupt. Dessutom är bokens komposition fullkomligt genial och jag vågar inte säga allt för mycket om den men jag kan lova att den har en twist som får vem som helst att tappa hakan. Jag kunde inte ens hålla mig utan läste slutet i förväg och ändå fattade jag noll och blev helt tagen på sängen då jag väl kom till slutet. Det händer inte så ofta, speciellt inte i en ungdomsroman.

Boken är dock inte helt lättläst. Jag irriterar mig lite på det stora persongalleriet. Som tur finns det ett släktträd i början av boken men det är jobbigt att behöva bläddra tillbaka dit så till slut struntar jag i det trots att jag ännu mot mitten av boken har ganska dålig koll på vem som är barn till vem och syskon med vem.

Hur som helst handlar boken om Cadence och hennes femtonde samt sjuttonde sommar på ön. Ön ägs av Cadence mycket rika morfar och varje sommar flyttar Cadence mamma och hennes två systrar dit med sina familjer och alla deras barn. På ön har Cadence varje sommar umgåtts med sina jämngamla kusiner Johnny och Mirren samt Gat som också spenderat alla sina somrar på ön p.g.a. att hans morbror är gift med Cadence moster. De fyra kallar sig lögnarna och de är bästa vänner och då menar jag verkligen vänner som älskar varandra över allt annat, som känner varandra som ingen annan och som skulle göra allt för varandra.

Under den sjuttonde sommaren lider Cadence av fruktansvärda migränanfall på grund av en olycka som skedde i slutet av den femtonde sommaren. Cadence minns dock ingenting av olyckan och nästan ingenting av den femtonde sommaren heller. Som läsare får man följa med hur Cadence välbärgade familj och släkt faller i spillror, hur släktbanden slits sönder av avundsjuka och girighet. Allt som räknas är det som syns utåt.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera boken. Jag lovar att man inte glömmer bort den här läsupplevelsen i första taget!

Om verkligheten är för tråkig

Det första jag gjorde när mitt jullov började var att läsa klart Sara Bergmark Elfgrens bok Norra latin. När man först ser boken kanske man tänker "oj" - dels är den lång som bara den och dels vittnar baksidestexten om att det skall handla om spöken i en gymnasieskola i Stockholm. Är det verkligen nåt för dig?

Jag säger så här: Norra latin är en av de bästa böckerna jag har läst där det övernaturliga gränsar till skräck. Om du har läst Engelsforstrilogin och tyckte om den lovar jag att du kommer att tycka att Norra latin är ännu bättre. För det är den.

Boken handlar om Tamar som flyttar från Östersund till Stockholm - hon vill bli skådespelare och lämnar allt det trygga, alla vänner och hela familjen, för att nå sina framtidsdrömmar. Men i Stockholm finns alla elitungar. De som växer upp med föräldrar som är stenrika och som redan har skapat sig stora namn inom teater- och filmbranschen. Norra latin är skolan med stort S dock. Estet-programmet är krävande men klarar du det kan du förvänta dig framgångar och med en examen från Norra latin vet du om att din utbildning står på en stadig och anrik grund. Så det gäller att kämpa, och det vet Tamar.

När Tamar första gången ser en syn och upplever nåt som inte kan vara av denna jord blir hon rädd. Vem är pojken som visar sig för henne och vad är det hon ombeds göra? Hur kommer det sig att just hon blir utvald? Kan orsaken vara att hon så övertygande lovade göra vad som helst för att bli antagen - då när hon satt där på scenen och var livrädd för att misslyckas vid antagningstestet? För att få reda på allt detta börjar Tamar forska i skolans historia. Och i takt med att Tamar få veta mer och mer händer det onaturliga saker i skolan. Elever råkar ut för olyckor, äldre personer vittnar om saker som har hänt och Tamar inser att hon är en del av något riktigt stort. Något som hon inte vet om hon klarar av eller om hon ens kommer att komma levande ur. 

Jag är inte en stor vän av skräck. Inte heller av böcker som behandlar det övernaturliga, eller magi. Och jag tycker faktiskt inte heller att det är dessa saker som gör Norra latin så bra. Det bästa med boken är relationerna och Sara Bergmark Elfgrens skickliga sätt att beskriva ungdomarnas värld. Utan att överförklara lyckas hon skapa den där exakt rätta känslan, den där inblicken i hur det är att vara Tamar. Eller Clea. Eller Tim. Den där vardagen i en gymnasieskola. Att det sedan råkar hända saker som inte förknippas med riktigt alldaglig vardag blir liksom bara bonus: men nog en bonus som jag kanske skulle klara mig utan.

Vill du falla tillbaka på en sjukt bra historia och läsa en övertygande skildring av gymnasieelevers verklighet - med övernaturliga inslag - ska du läsa boken. Du kommer att gilla!

Trodde att jag trodde fel

Ni kommer ihåg min entusiasm över boken Röd drottning, som jag kallade det bästa sedan Divergent. Nåväl, jag fick tag på den andra boken i serien - Glassvärdet - och blev så paff över början att jag nästan började gråta. Vad fasiken? Hur kan en första bok vara så otroligt fängslande och fortsättningen en sådan flopp? - hann jag tänka.

Ärligt talat så tänkte jag nästan ge upp. Victoria Aveyard har valt att låta bok nummer två i serien starta upp mitt i en lång och utdragen actionscen och det är sådan fart på handlingen att man knappt får andan. Det blir liksom ingen upptrappning alls; och det känns nästan som om storyn bara helt enkelt fortsätter där den slutade i del ett, men utan den rätta känslan. 

Men tack och lov blev det bättre. Ju mer man läser desto lättare blir det att komma in i historien igen och det blir onekligen spännande! Så, tur att jag inte lade boken åt sidan och tur att det inte sen heller blev totalfiasko. Jag kan faktiskt däremot nu, efter att ha läst boken, tycka att det är ganska kul med en dystopi där huvudkaraktären inte är statiskt god utan faktiskt får utrymme att utvecklas och får tveka i vem hen är. Det finns massor av tankar om kretsar i mitt huvud just nu och som jag mer än gärna vill få svar på.

Hur kommer det att gå med Maven till exempel? Den elaka prinsen kan ha lite fler sidor och överraskande personlighetsdrag än vad man hittills som läsare fått sig en uppfattning om. Är Mare faktiskt på rätt väg alls? funderar jag också. Vems intressen är det egentligen hon bejakar när hon letar upp personer med rött blod men silvriga förmågor? Har hon gått för långt och kommer hon nånsin att kunna vara den hon önskar sig vara?

Min entusiasm fick sig en liten törn men det kräver nog att jag läser den tredje och sista delen i serien innan jag kan uttala mig helt och hållet. Kungens fånge lär komma ut på svenska i augusti.

Hoppas hoppas den håller måttet!   

För dig mellan tio och fjorton år

Nu är det sommarlov och förhoppningsvis har du lugna och sköna dagar. Visst kommer du ihåg att jag utmanade dig att läsa några böcker i sommar? Och är du min elev vet du ju att det första jag kommer att fråga dig i höst när skolan börjar är vilken/vilka böcker du läste under sommaren. Här kommer således det första av många ungdomsbokstips jag tänker ösa över dig de kommande veckorna - hoppas du hittar nåt som faller dig i smaken.

Kom också ihåg att trycka på etiketten "ungdomsroman" till höger om du sitter vid en dator - läser du via mobilen måste du säkert välja webbversionen för att komma åt den. Där hittar du för tillfället 66 ungdomsromaner; bara att välja och vraka alltså!

Kyrkogårdsboken är en lite annorlunda bok från vad du kanske har läst förr. Den är skriven som en saga: och hey - bli inte avskräckt för det. Den handlar om mördaren Jack som har ett uppdrag att mörda en hel familj. Men det yngsta barnet, Ingenman Owens, lyckas undkomma och han blir adopterad av ett par som också lyckas rädda honom från mördaren. Det speciella är att paret som blir Ingens mamma och pappa bor på en kyrkogård - och faktiskt är döda sedan länge tillbaka. 

Låter det konstigt? Jadå, det är det. Men om du ändå kan ge boken en chans kommer du att märka att den är ett väldigt bra exempel på att du kanske inte skall låsa dig i vår verklighet och blint stirra på din vardag som det enda rätta. Alla kapitel i Kyrkogårdsboken kan läsas som enskilda spännande äventyr och jag lovar att du kommer att få dig många bra funderare på hur livet är eller inte är. Du kommer också att få tänka på hur det är att växa upp under andra förhållanden och kanske inte kunna falla tillbaka på stämpeln "normal". 

Det är så mycket bättre än vad man från början tror och det är inte alls konstigt att Neil Gaiman - författaren alltså - har en stor skara beundrare. Kyrkogårdsboken gavs ut redan år 2009 på svenska men är ännu idag en storsäljare och bara för tre år sedan trycktes den i ny upplaga.

Och vill du bara ligga i hängmattan och lyssna istället för att läsa så hittar du faktiskt boken som ljudbok gratis att lyssna på via Sveriges radio. Seså - bara att börja lyssna då!

    

Någonting spännande och lite hemlighetsfullt på gång

Maj månad kom och gick. Tänk att en månad kan vara så paradoxal: det är min favoritmånad av alla och det är så underbart med allt det gröna. Världen vaknar igen och man känner ett hopp och en glädje i hela kroppen. Men maj betyder också enormt mycket på jobbet. Nämn ordet maj för en lärare och du kan se arbetsmängden, otillräckligheten och tröttheten avspeglas i kroppshållningen och blicken. Det är absurt hur många timmar jobb man på nåt sätt lyckas klämma in per dygn och månad. 

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Jag har inte hunnit recensera så många böcker i maj - men otroligt mycket av det jag har haft för mig har en direkt koppling till läsundervisningen och läsning överlag. Och det är så sjuuukt spännande att jag allra helst bara skulle vilja ösa ur mig alltsammans här och nu. Men lite får jag väl hålla er i spänning ännu.

I måndags var jag i Hangö för sista gången. Nu kan jag titulera mig läsinspiratör och det är rätt så kul faktiskt. Under ett år har jag kört av och an till Hangö och fått ta del av väldigt inspirerande föreläsare av olika slag och om jag var frälst redan innan jag började kurshelheten är jag hundra gånger mer frälst just nu. Och det bästa av allt är att Pargas stad och Svenska kulturfonden har gett mig och en arbetsgrupp möjligheten att jobba vidare med mina och våra visioner. Jag har ett helt supergäng med taggade och proffsiga personer med mig och det vi jobbar med kommer att ta Svenskfinland med storm. Det finns inget motsvarande ute på marknaden och det är så himla nervkittlande att se vad allt vårt arbete skall resultera i. Stay tuned...

Hej hej! Så här ser en läsningsinspiratör ut.

Sommarlov alltså - vad är det? Visst kan man fundera varför i all världen man väljer att jobba under sin semester. Eller varför man åtar sig att sätta igång med ett projekt som med säkerhet kommer att bidra till mer jobb för samma lön. Det är en hjärtesak, svarar jag. Jag har hittat det jag brinner för och det må komma vilka motgångar och uppförsbackar som helst: framåt ska vi. Nåt annat finns inte på kartan.

Läsmässigt har jag själv haft en ganska dålig tid bakom mig. Jag började med Jan Guillous Ordets makt och vanmakt, läste ca hundra sidor men gav sedan upp. Det var för mycket inside-grejer för att jag skulle orka fortsätta. Synd där, tycker jag. Guillou är ju en av mina favoritförfattare och det brukar inte gå såhär. Sedan läste jag Linda Olssons I skymningen sjunger koltrasten. Den var vacker men så långsam att jag hade svårt att koncentera mig på den med min majhjärna och med den redan omnämnda majpulsen på högvarv. Och så råkade jag på John Ajvide Lindqvists vampyrrysare Låt den rätte komma in - och det blev bara plattfall. Fy sjutton vilken bok. Stundvis var den så rå och grym att jag mådde illa. Vampyrerna var kanske de mest mänskliga i boken och det säger allt. Jag tror jag tappade tron på mänskligheten där en stund; och jag vet faktiskt inte ens varför jag inte lade också den boken åt sidan. 

Nåväl. Nu lade jag in några reserveringar på bibban och har redan hämtat tre ungdomsböcker därifrån. Det blir nog en bra boksommar iallafall. Och så tycker jag Danielas semesterläsningstips är så himla bra så där kan säkerligen också du få till det med en toppenbok i sommar! Tack Daniela för dem!

Modershjärtat

Idag är det mors dag. Det har varit en vacker dag. Saga och Abbe "väckte" mig imorse med fina egengjorda kort och gåvor, vi var tio personer kring matbordet och solen sken. Jag är tacksam. 

Jag är så otroligt tacksam. 

Det kunde nämligen ha varit annorlunda. Och just därför vandrar ofta mina tankar denna dag (och många andra dagar) iväg till dem runtom i världen vars barndrömmar inte har gått i uppfyllelse eller ens nånsin kommer att göra det. Vi fick kämpa i nästan tre år för att bli gravida. Och gravida blev vi efter tuffa hormonbehandlingar, otaliga ägglossningstest, kalla kliniker, köer, frustration, gråt, taskig ekonomi, inseminationer, tidigt missfall och sprutor. Det skulle inte lyckas - men det gjorde det iallafall. Två gånger till och med. 

Barn är inte svaret på allt. Förstås. Alla önskar inte heller barn och det är naturligtvis lika okej som att önska ett så mycket att hela ens kropp skriker av längtan och det bara gör ont. Det sistnämnda stämde in på mig. Jag längtade och längtade och längtade; och ju mer tiden gick desto mer ont gjorde vår barnlöshet. Sorgen grävde in sig i varenda liten vrå i hela kroppen. Jag kan ännu - tio år senare - förnimma den där känslan av hopplöshet. Men också - tack och lov - den där pirriga ilningen av hopp inför varje månad av försök. Och lyckan av att till sist lyckas. Rädslan att förlora. Tacksamheten över att inte göra det. 

Jag skulle hemskt gärna vilja ha ett rätt svar att ge till alla dem som kämpar; till dig som kanske allra helst drar dig tillbaka i all ensamhet och gråter just idag - på mors dag.  Men det har jag inte. Ett svar om vad jag skulle ha velat att mina vänner sade eller gjorde för mig när vi kämpade. Men det visste jag inte. Det enda jag vet är att varenda cell i hela min kropp vet vad du går igenom. Och det är ingen tröst. Bara ett konstaterande.

Oberoende om du är förälder, barnfri eller barnlös tycker jag du borde läsa Utan - en antologi om barnlöshet och barnfrihet av tolv finlandssvenska skribenter (red. Mikaela Sonck). Jag kan också rekommendera Anna-Lena Härkönens bok Svagt positiv där moderskap inte är det man kanske önskade eller där just moderskapet gör att man tappar livslusten och innebär konfliktfyllda känslor. Är man mamma kan antologin Rapport från planet Mamma  (red. Sara Ehnholm Hielm och Mari Koli) vara en bok med hög igenkänningsfaktor, på gott och ont. Alla tre böcker har några år på nacken.

Och så Katerina Janouchs Modershjärtat om barnmorskan Cecilia Lund då. Modershjärtat är den femte i serien och det finns många, många till! Jag gillar huvudpersonen Cecilia. Hon är ett praktexempel på vad vi morsor av idag gör: försöker balansera mellan jobb, familj, att vara mamma och hustru. Det Cecilia råkar ut för denna gång får en att fundera på vad som händer när modershjärtat riskerar att sprängas i tusen bitar. Janouch skriver alltid lika tänkvärt. Och alltid lika spännande. 

------------------------------------

Saga och Albin

Ni grälar. Ni tjatar. Ni säger emot. 

Ni provocerar. Ni skriker. Ni gör mig galen.

Men ni är alldeles alldeles underbara just sådana ni är. Tack vare er ser jag världen på ett nytt, annorlunda, sätt. Ni är det, utan tvekan, bästa som har hänt mig. Jag älskar att ha er i min famn och prata om livet; försöka förstå vad livet går ut på tillsammans med er. Jag älskar era dofter, era små händer, era ärr på knäna och era varma mjuka barnkroppar. Den bästa känslan i hela världen är när jag hör er skratta och ser livsglädjen i era ögon. Då vet jag min plats.  

Jag önskar er allt väl.

          Älskar er så.         

         

Nytt berättargrepp och upptäckten av dig själv

Ända sedan Daniela och jag började bokblogga har jag haft ett dilemma. Vi bestämde oss då för att verkligen försöka skriva våra blogginlägg på ett så jordnära sätt som möjligt - och relatera till vad vi tänker på när vi läser. Jag gillar den stilen. Det gör att inläggen blir mer personliga och som läsningsinspiratör vill jag gärna förmedla just den delen av läsningen: att läsning ger en så mycket att tänka på och således på så många sätt påverkar ens personliga utveckling. Men varje gång jag skriver om en ungdomsbok på det här sättet uppstår det en konflikt. Jag är nämligen inte så säker på att det är det rätta greppet att nå ut till mina elever. Kort och gott: mitt liv och min personliga utveckling intresserar dem inte. Så är det bara. Så jag tänker göra en helomvändning här. När jag bloggar om en ungdomsbok från och med nu tänker jag ha ett annat berättargrepp. Jag tänker vända mig till en ung person, till en av mina elever, och skriva mina inlägg så som jag skulle tipsa om boken i mitt klassrum. 

Det betyder inte att jag inte skulle kunna vara personlig. Men det betyder att jag kanske dämpar mina egna intressen lite och istället fokuserar på vad en ung läsare kunde få ut av att läsa just den aktuella boken. Målgruppen för mina inlägg kommer att bli mer påtaglig, helt enkelt. 

------------------

Du kanske kommer ihåg mitt blogginlägg om Så har jag det nu av den prisbelönade författaren Meg Rosoff?! Hennes bok Den jag var (2007) gavs ut på svenska 2010 men kom ifjol ut som nyutgåva. Allt som allt har hon gett ut fem ungdomsböcker varav Så har jag det nu är den mest kända. 

Börjar du läsa Den jag var kommer du att trollbindas från sida ett. Det är något väldigt speciellt med Meg Rosoffs stil som gör att man nästan faller in i en dimmig värld som det är svårt att finna vägen ut ur. Den här gången är det den unga killen Hilary som är huvudpersonen. Han flyttar till en Internatskola. Året är 1962 och landet England. Skolan ligger nära en strand och en dag när Hilary under en gymnastiklektion springer på stranden råkar han träffa Finn, en föräldralös ensamvarg som likt Robinson Crusoe bor i en ödslig fiskebod för sig själv. 

De fattar direkt tycke för varandra. Hilary fascineras av Finns sätt att leva sitt liv och han börjar själv drömma om hur det skulle vara att få ta hand om sig själv och slippa följa en massa regler, tider och system. Men Finn är konstig. Finn kan inte de sociala reglerna och upprepade gånger uppstår det spänningar dem emellan som Hilary inte vet hur han skall tolka. Men Finn och Hilary dras till varandra och snabbt förstår Hilary att mötet mellan dem kommer att förändra allt!

Det finns en otroligt häftig twist i slutet av boken. När du kommer dit kommer du att bli helt tagen av det du har läst och jag lovar att det om något ger dig massor av tankar om hur du själv är bunden av alla system, skrivna och oskrivna regler och inmatade mönster. Kanske är det så att var och en av oss borde möta en Finn för att verkligen förstå varför vi gör som vi gör och tänker som vi tänker? Och tror du dig redan veta varför tror du fel! Tro mig. 

Små stora lögner - ett sista inlägg

Det har varit jättekul att blogga om en bok såhär - på nåt sätt gör det att man kanske tänker till lite extra under läsningens gång också. Eller inte vet jag; nog pågår det ju hela tiden ett tankearbete medan man läser alla böcker men skillnaden nu är ju då att man stannar upp lite och sätter ord på dessa tankar. Det här gör vi definitivt om jo, Daniela!

Såhär summa summarum tycker jag att boken gjorde ett förvånansvärt starkt intryck på mig. Jag hade kanske tänkt att den skulle vara lite feelgood-aktig, och med det så menar jag att jag främst trodde det skulle vara skön läsning och inte så djupgående livsfilosofiska teman. Mina förväntningar var inte så höga, nämligen. Men stundvis överraskade boken alltså och gav mig en hel del! Främst tänker jag då på livssituationen jag själv befinner mig i; mitt-i-livet/kvinna/mamma.

Det allra bästa med boken var nog intrigerna. Eftersom språket och språkmelodin var så medryckande var det svårt att släppa taget om boken och hålla paus i läsningen. Det här är en sån där perfekt bok att ta till när man egentligen själv har tråkigt, är ledsen, behöver fly från den egna vardagen eller behöver underhållning av nåt slag. Man kommer karaktärerna långt in på livet och känner nästan en tomhet efteråt - som om man fått nya vänner man sedan blir att sakna. 

Nu har ju jag tur. Min månadsbok för april är ju nämligen Öppnas i händelse av min död av just den samma författaren, alltså Liane Moriarty. Den skall jag börja på bara jag läst klart Morgon i Jenin som jag började på i fredags. Dessutom har jag inte bloggat om två ungdomsböcker jag läst och Katerina Janouchs Modershjärtat. Jag återkommer således med flera recensioner inom kort.

Tack Daniela för tankeutbytet! Eftersom vi inte ses så ofta som vi brukar har det här också varit ett sätt att mötas! Kul så! Hoppas påskhelgen har varit vilsam och skön! Vi har häxat oss, städat, haft påskbrasor, tagit det första doppet efter bastun, kommit ut ur Escape Room med tio minuter kvar av tiden, varit på 40-årsbastu, ätit alltför mycket choklad, varit på bio, hälsat på i Nagu, plockat fram utemöbler, rensat på gården, tittat på film och sovit extra länge på morgnarna. Lovet får därmed fullt godkänt.       

Stora små lögner - det drar ihop sig

Tros att det var olidligt spännande kunde jag till slut inte hålla ögonen öppna igår och således har jag några tiotals sidor kvar ännu. Men jag antar att du Lotta har läst klart, så berätta -  vad tyckte du om slutet och vilken stämning lämnade boken kvar hos dig? 

Jag identifierar mig nog mest med Jane jag också. Jag är för rädd för konflikter och konfrontationer för att kunna bete mig som Madeline. Celeste är på något sätt så sluten och allvarlig att jag inte kan känna igen mig i henne heller. Jo, jag håller absolut med om att karaktärerna blir väldigt levande i boken och man kan verkligen sätta sig in i deras olika situationer.

Jag tänker som du Lotta angående titeln. T.ex. Celestes äktenskap framstår ju som en enda stor lögn, det är bara fasaden som är fin, men själv har hon intalat sig att det bara är en liten obetydlig lögn så hon ljuger också för sig själv. Amabellas lögn var egentligen en struntsak som uppstod i en jobbig situation men den fick enorma konsekvenser.

Miljön är på det sättet betydelsefull att den lilla idylliska småstaden blir en stor kontrast till det hemska som läsaren vet att pågår eller snart kommer att ske. Det finns inga långa utsvävande miljöbeskrivningar i boken utan författaren lyckas bra med att få miljön att växa fram så småningom via karaktärernas liv och deras små iakttagelser.

Nää, nu ska jag slänga mig i soffan med boken och läsa klart. Jag tycker, som det säkert har framkommit, väldigt bra om Stora små lögner. Jag gillar den mer än Öppnas i händelse av min död som kanske lovade mer spänning än vad det sist och slutligen blev.

Det var roligt att blogga tillsammans med dig Lotta under läsningens gång. Jag väntade alltid med spänning på att få se vilka tankar boken väckt hos dig. Vi brukar ju diskutera böcker vi läst på jobb och det är en av många saker med min fantastiska arbetsplats jag saknat under mammaledigheten. Det här ska vi göra på nytt, eller hur?

Stora små lögner - inte mycket kvar nu!

Om jag är bra på att lista ut vad som kommer att hända? Skämtar du Daniela? Jag är usel på det! Visst, om det är en författare jag har läst mycket av, t.ex. Läckberg, Mankell eller Guillou, går det ganska bra att gissa vilka vändningar som komma skall men annars är jag nog ett hopplöst fall. Här kan jag ju avslöja Daniela att jag inte alls är säker på att jag fattade Atkinsons Liv efter liv riktigt ut i fingerspetsarna; du är bara så mycket bättre på att fånga upp alla detaljer i din läsning! 

Oj fy vad Perry sticker ut. Jag går nog i bitar om inte det är han som straffas. Det finns ju gränser för vad en person kan få komma undan med, väl!? Jag har faktiskt inte kunnat släppa det där du Daniela skrev om att det är Perry som kan vara pappa till Ziggy - tänk om det är så? Hur långt har du läst nu? Vågar jag skriva att jag blir väldigt glad för Janes nya bekantskap dock. Känns som om kärleken kommer att vinna iallafall!

Språket tycker jag är väldigt rappt och målmedvetet. Det finns knappast något i boken som känns ogenomtänkt eller utsvävande. Det är ju väldigt lättläst och jag tror inte jag har hakat upp mig på ett enda ord eller en enda klumpighet. Ja, den är nog väldigt välskriven helt enkelt. 

Vem identifierar du dig mest med Daniela? Jag tycker nog att jag kanske allra mest av alla är Jane. Jag skulle älska att ha Madeline eller Ed som vän. Bonnie är nog lite för duktig för att orka med och Celestes handlingsförlamning gör mig lite frustrerad. Håller du med om att författaren lyckas jättebra med att få karaktärerna levande? Ingen av dem är helt svartvit och ju mer man läser desto mera förstår man också dem alla. Kanske inte tycker lika, men förstår!

En sak som jag hela tiden tänker på medan jag läser är hur vi, i våra sätt att handskas och tänka, antingen kan göra stora saker väldigt små och göra små saker hur stora som helst. Vi är ju rätt snabba på att ta förhastade beslut och tänka katastrofala tankar - men personer som verkligen är i nöd och utsatta för enorma fasor kanske inte ens upplever att de har det så hemskt. Därav titeln kanske? Eller vad tror du att den syftar på?

Vill du säga nåt om miljön kanske? Hur tycker du att författaren skildrar miljön och hur lyckas hon med det?

Jag bara älskar din fråga om vad jag skulle göra om min man tjänade lika mycket pengar som Celestes man, d.v.s. massor. Jag tror att jag aldrig någonsin skulle klara av att vara ekonomiskt beroende av en man. Bara själva tanken gör mig magsjuk. Hemmamamma, nej. Finns inte på min karta. Så, min man kunde få tjäna hur mycket pengar som helst och jag skulle ändå tänka att jag ska kunna försörja mig själv och ha en egen ekonomi att stå på. Pengarna - om de fanns i överflöd - skulle nästan ge mig nippor. Jag som avskyr materialism och den köphysteri vi lever i ser ingen poäng i att ha mer pengar än man behöver. Och med det sagt vill jag ändå säga att jag stundvis ligger vaken om nätterna och oroar mig för vår ekonomi - så lite mer pengar i handen skulle jag inte tacka nej till. Men bara lite, så sömnen skulle bli bättre.

Jag har bara lite kvar nu så mitt nästa inlägg blir en avslutande summering.  

Stora små lögner - lite mer än halvvägs

Nej, nu tror jag bestämt att det är Celeste som kommer att dö. Men samtidigt tänker jag att det är en fälla som författaren bygger upp för att få läsaren att tro att det är Celeste så att Moriarty kan överraska sin läsare sen. Brukar du Lotta vara bra på att genomskåda författarens planer i spänningsromaner och deckare? Eller brukar du försöka att inte tänka så då du läser för att du ska få bli överraskad i slutet? Förut var jag inte alls speciellt bra på det, men man ser ju att vissa mönster upprepar sig då man läser fler böcker i en viss genre.

Då jag började läsa hade jag förväntat mig en feelgoodroman med ett visst allvar. Så spänningen i boken överraskade mig lite. Stämningen i boken är ganska dyster ändå och personernas tillvaro känns så skör eftersom man vet att någonting ska hända. Första halvan av boken gav en lite nervös, krypande känsla men nu lade jag undan boken på ett riktigt kusligt ställe. Iiiik! Det är lite svårt att genrebestämma den här boken, den rör sig mellan flera genrer tycker jag.

Mobbningen, ja. Det kan hända att jag fällde en tår då stackars Ziggy undrade om någon alls får leka med honom mera. Först och främst skulle ju skolan behöva få lite arbetsro för att kunna ta itu med situationen utan föräldrarnas inblandning. Visa lite förtroende för att läraren och rektorn som är de professionella här kan sitt jobb, tack! Men oavsett hur väl man känner sitt eget barn kan man aldrig vara helt säker på att ens barn inte mobbar, så jag förstår Janes tvivel. Samtidigt måste ju hon som mamma tro på sin son då han säger att det inte är han, det är ju hennes uppgift att stå på hans sida. Om jag måste gissa tror jag att Ziggy är oskyldig, det är någonting annat som hänt.

Nej, nej och återigen nej. Jag skulle bli galen om jag var i Madelines situation. Jag skulle avsky varje minut någon annan tog hand om mina barn, särskilt om det var en permanent lösning och vi inte delade samma uppfattning om uppfostran. Alltså jag har inga problem med att låna ut mina barn över ett veckoslut eller så till vem som helst som de trivs med, även om jag vet att de kanske äter mer godis än jag skulle tillåta eller vakar för sent på kvällen eller vad det nu kan vara eftersom det ju ändå är jag som har huvudansvaret för dem. Men att vara tvungen att ge över huvudansvaret till någon annan är nog en hemsk, hemsk tanke!

Vad tycker du Lotta om språket i boken då? Jag kommer på mig själv att ha så bråttom framåt emellanåt att jag läser lite slarvigt så jag har inte riktigt hunnit njuta av språket. Det är verkligen spännande nu!

Har du några tankar om titeln, Lotta? Tror du att vi nu drygt halvvägs börjar ha koll på de flesta lögnerna eller dyker det upp fler? 

Ännu en fråga: Vad skulle du göra av ditt liv om din man förtjänade lika mycket pengar som Celestes man? Skulle du skämmas som Celeste? I vilka situationer i så fall? Skulle du kunna tänka dig att vara hemmamamma? Skulle du ha koll på er ekonomi eller skulle du som Celeste inte riktigt ha en uppfattning om hur rika ni egentligen var?

Stora små lögner - mitt i boken

Ja absolut Daniela. Jag gillar jättemycket att läsa böcker som först öppnar upp en spännande vändpunkt och sedan hoppar tillbaka för att bena ut vad som egentligen har hänt. Det är lite som Donna Tartts Den hemliga historien eller En nästan sann historia av Mattias Edvardsson. Fast när det kommer till Stora små lögner är stilen mera som Gone girl eller Kvinnan på tåget. Det är ju så sjukt spännande och det om något sätter fart på läsningen. Man vill ju veta så snabbt som möjligt ju!

Igår kväll hade jag mycket svårt att sätta bort boken. Ni vet, måndag - ledig kväll - regnigt och blåsigt därute. Vad är då bättre än att krypa under en varm filt i soffan. Jag tycker Stora små lögner lämpar sig jättebra för just en sådan dag. Vilken stämning tycker du Daniela att man får av boken? Jag upplever att den är rätt så kuslig och man vet att det vackra och fina och trevliga kommer att sluta i en tragedi. Det är lite nervkittlande på nåt sätt men också tragiskt - som minuterna innan en storm drar över land. 

Jag hoppas så att det är Celestes man Perry som råkar ut för nåt. Helt överens med dig där Daniela! Tyvärr har jag en ond föraning om att det är ett av barnen. Det vet jag inte om jag klarar av dock. Hoppas författaren skonar oss från det. Celeste själv är ju lite av mysterium också, och Jane för den delen. Det känns nästan som om det bara är Madeline man inte förväntar sig att ska kunna ändra karaktär. Jag vet inte med Bonnie riktigt. Jag har en känsla av att hon får axla Bad Guy-rollen bara. Men det är klart att hon får skulden för all skit eftersom hon så tydligt går in för att påverka Abigail (Madelines dotter) när hon väljer att flytta till pappas hem istället för att stanna kvar hos mamma. Vad tycker du om det Daniela? Skulle du klara av att ge över ansvaret för dina barn till en annan vuxen, som kanske inte delar din uppfattning om uppfostran, och lita på att det ändå går bra? 

Ja för mammor är ju olika. Du frågade mig om jag tycker att vi mammor håller på och tävlar med varandra om popularitet och engagemang. Nja, svarar jag. Inte egentligen. Helt tydligt har ju föräldrarna i boken (i Australien) en helt annan roll i sina barns skolgång än vad man som förälder väljer att ha här i Finland så det går kanske inte att jämföra. Det jag ändå kan tycka att är otroligt påfrestande för mammahjärtat är alla födiskalas som skall ordnas. När ett barn får bjuda in hela klassen till Hoplop och en annan ordnar ett hejdundrande disco i ett föreningshus - så uppstår det lite dåligt samvete när man själv knappt vet om man orkar ställa till med kompiskalas överhuvudtaget. Eller gällande hobbyn; man borde ju själv vara tränaren eller ledaren och göra så mycket mer men man orkar knappt köra sitt barn till träningen. Suck. Det jag dock tycker jättemycket om i boken är att mammorna är så olika och de får alla vara som de är. Förlåtande och förstående berättarröst där, inte sant!?

Vad tänker du om mobbningen Ziggy beskylls för då Daniela? Vad tror du egentligen har hänt?

Stora små lögner - första intrycket

Jo, det blir kul att läsa tillsammans på det här sättet! 

Jag tycker också att boken verkar lovande! Överlag gillar jag böcker där man först får veta vad som hänt (i det här fallet ett mord på skolan under en frågesportskväll för förskolebarnens föräldrar. Huhu!) och sedan tas tillbaka i tiden så att man får läsa vad som ledde fram till händelsen. Gör du? 

Jag brukar ju ha ganska svårt att hålla mig ifrån att bläddra framåt men den här gången har jag faktiskt hållit mig i nackskinnet. Kommentarerna från alla de här mer eller mindre okända personerna måste ju vara utdrag ur polisens förhör med de andra föräldrarna. Men de verkar ju inte ha en susning om vem som är mördaren. Däremot har de ganska bestämda uppfattningar om vem som är en bra förälder och vem som inte är det. Urk, vad det är lätt att döma andra! Vi har ju med Lotta båda barn där kring förskoleåldern och i lågstadiet. Vad tänker du Lotta om den här rivaliteten mellan mammorna i klassen? Håller vi mammor faktiskt på så där och hittar fel hos varandra och varför? För nog nickar man ju sådär igenkännande åt hela soppan med pengar, karriärer, hemmamammor, cupcakesförbud och kalasinbjudningar.

Den som mest av allt skulle förtjäna att dö här är ju Celestes man, vidrig typ!  Jag har mina aningar om hur det kom sig att Jane blev gravid med Ziggy, avskyvärt det också! Så tänk om Celestes man är far till Ziggy också? Jag hoppas att det är Perry som är död!  Fast på något sätt förväntar jag mig nog att Moriarty lyckas servera en ännu häftigare vändning i berättelsen någonstans så riktigt sådär enkelt är det knappast. Överdrivet goda och prutthurtiga människor, sådär att de blir irriterande ni vet, brukar inte heller ha alla tomtar på loftet. Kanske det är något skumt med Bonnie ändå? Eller är det bara jag som blir irriterad på henne för att jag önskar att jag var lite mer prutthurtig jag också. Vad har du för teori?

Då kör vi!

Daniela och jag tänkte göra en liten kul grej här på bloggen. Vi håller båda som bäst på att läsa Liane Moriartys bok Stora små lögner och tänkte blogga om våra tankar medan vi läser. Känner ni till Moriarty? För mig är det en helt ny bekantskap men Daniela har läst Öppnas i händelse av min död. Men måste nog säga att det jag hittills läst verkar riktigt lovande!

Så Daniela; vad har du tyckt om bokens början? Alla kapitel slutar ju med korta kommentarer av personer man inte riktigt har koll på. Vad spelar de för roll tror du?

Och veeeem är det som har dött? Oj vad det kliar i fingrarna att bläddra fram i boken och kolla efter. Har du kunnat låta bli att göra det? Vem tippar du isåfall att det är?

Inte den sortens kemi

Kan man skriva att man är ett stort fan av Stephenie Meyer och samtidigt behålla sin trovärdighet? Jo, såklart kan man! Jag gillade verkligen Twilight-böckerna och läste dem så fort de kom ut. De har alla ingredienser som en utmärkt romansvit för ungdomar behöver. Ännu mer gillade jag Meyers Genom dina ögon som riktar sig mer till unga vuxna. Och nu har alltså Meyer gett ut en spänningsroman för vuxna, Kemisten. Självfallet var jag nyfiken på att läsa den!

Huvudpersonen är kemisten själv. En gång hette hon Juliana Fortis och jobbade för USA:s regering på en avdelning så hemlig att den egentligen inte existerade. Hennes specialkunskaper inom medicin och kemi gjorde henne till den mest framgångsrika förhörsledaren någonsin då hon med hjälp av diverse kemiska blandningar aldrig någonsin misslyckats med att få ur en person den information regeringen behöver. På detta sätt fick Juliana förstås höra ett och annat som kunde äventyra landets säkerhet om det kom ut och efter ett mordförsök inser hon att hennes egna chefer bestämt sig för att göra sig av med henne. Då boken börjar lever hon ett liv på flykt, ständigt jagad.

Bokens inledning är ganska utdragen och läsaren serveras många tekniska detaljer som behövs för att få den krångliga bakgrundshistorien trovärdig. Efter en inte så överraskande vändning slår kemisten ihop sig med en före detta CIA-agent och dennes godtrogne tvillingbror och bestämmer sig för att slå tillbaka mot dem som nu jagar dem alla tre för att få möjlighet att leva ett normalt liv utan att byta namn och ort jämt och ständigt. Boken har ett högt tempo och det är spännande, visst kan Meyer skriva men här finns det ett stort MEN.

Alltså, då jag läser en ungdomsroman så gillar jag faktiskt att böckerna oftast är kryddade med en stor plötslig passion som delvis är den som driver huvudpersonen att agera och kämpa. Som Bella i Twilight, Katniss i Hungerspelen eller Day och June i Legend. Det hör till genren och det funkar för att de är unga och ska rädda världen. Men då en spänningsroman för vuxna urartar i en kletig, ologisk romantisk historia mellan den stenhårda och ganska känslohämmade kemisten och den underbart varma och godtrogna läraren Daniel så brister tyvärr bokens trovärdighet. I normalfallet har jag inte alls något emot romantik och det gör inte alltid något att jag kan gissa hur boken slutar och visst kan jag dra på munnen åt vissa pinsamma klassiker dessa två kärlekskranka personer råkar ut för. Men under bokens gång kom jag på mig själv att halvt förvänta mig och förgäves hoppas på att Daniel inte är den han utger sig för att vara, att han är ytterligare en fälla, att det skulle bli fnurr på tråden och obehagliga överraskningar, men nej.

Bläh, boken var helt klart en besvikelse. Jag vet inte riktigt vem jag skulle rekommendera den åt. Jag hoppas ändå att Meyer fortsätter att skriva för ungdomar för det greppet kan hon.

VirtNet-trilogin

Om du känner en tonårstjej eller -kille som gillar att spela strategispel på nätet kan du lägga till VirtNet-trilogin på julklappslistan i förra inlägget. Författaren, James Dashner, är mannen bakom Mazerunner-serien som redan finns på listan och gillar man den gillar man troligen även Nivå: Dödlig som första boken heter på svenska för upplägget känns bekant, men storyn är ny och spännande. Också ny på det sättet att handlingen leker med fantasin och gränserna för vad tekniken kan möjliggöra i framtiden, jag har aldrig läst någonting liknande förut.

I den framtid som huvudpersonen Michael lever i skaffar man lite häftigare spelutrustning än idag - en kista som man lägger sin kropp i, där elektroder tvinnar in sig i din kropp och vips förflyttas du till VirtNet, en värld där du kan gå omkring, träffa folk, spela en massa spel och göra allt det du kan i verkliga livet. Du känner dofter, smaker och smärta som på riktigt, det ser kistan till men dör du i ett spel vaknar du välbehållen upp i din kista. Michael och många andra tillbringar mer tid här än i verkliga livet. Här har också Michael sina bästa vänner Bryson och Sarah som han aldrig sett på riktigt. Liksom Michael är de duktiga hackers och de brukar hacka koderna i de olika spelen på VirtNet för att få olika fördelar och därför har de blivit framgångsrika spelare.

Men så börjar det hända saker, en spelare vid namn Kaine som gömmer sig djupt inne på VirtNet lyckas koda KillSims och andra underligheter som dödar spelare och som gör att folk hittas i koma i sina kistor, det som förr var virtuellt har blivit på riktigt och Michael och hans vänner får i uppdrag av VirtNets ledning att hitta Kaine, plötsligt med det riktiga livet som insats. För att göra det måste de ta sig igenom spelvärldens många fasor där vanliga skjutspel bara är början.

Det är lättläst, spännande och en aning makabert och jag vet att flera av mina elever skulle gilla boken och dessutom kunna förklara ett och annat om spel för sin gaggiga moddalärare så jag hoppas att någon av dem får den här i sin hand i något skede.

Precis rätt stämning

Alltså, vad gör man för att överleva det här ruskiga novembermörkret? Idag har jag skött om en öroninflammerad lillkille här hemma och emellanåt har blicken letat sig ut över vattnet - eller försökt iallafall. För det var nästan stört omöjligt att se genom det gråa diset som lagt sig över vår del av världen. Deppigt! Är man optimistiskt lagd kan man ju göra som danskarna och omfamna mörkret, plocka fram en massa ljus, lägga på musik och tända en brasa - ha lite hygge helt enkelt. Inte konstigt att danskarna anses vara världens lyckligaste folk; för den som denna tid på året lyckas tänka positivt måste nog höra till kategorin lyckliga människor. Jag trodde jag kunde vara en av de som alltid ser det positiva i allt men ack nej; nu känns nog allt botten. Suck och stön. Jämmer och elände. Väck mig i vår någongång, tack!

Nå, vill man  - av någon konstig anledning - läsa en bok som bekräftar detta mörka och dystra tillstånd så kan man nappa tag i Oktober är den kallaste månaden av Christoffer Carlsson. Det är en ungdomsbok som handlar om 16-åriga Vega som bor någonstans på en ödslig landsbygd i Sverige. Vegas äldre bror är efterlyst av polisen för ett brott Vega är säker på att han inte begått. Boken har ett flertal gånger liknats vid Jennifer Lawrences film Winter's Bone - samma dysterhet, samma ödslighet och misär. För det är kolmörkt från sidan ett: nästan så att man dyker in i en rökbastu där röken gör att man nästan inte kan andas. Det är alkoholiserade vuxna, pedofiler, hustruvåld, död, fattigdom... ja, och så då några ungdomar som ingen riktigt bryr sig om. Försök tänka positivt sen?!

Och ändå är denna spänningsroman klurigt nog ganska bra på att ta upp svåra teman som t.ex. identitet och relationer. Det finns nog en hel del som öppnar för diskussion; som livslögner, motiv till att begå brott, den trängda människan, livets lott - för att nämna några saker. Och dessutom tror jag faktiskt att den råhet och krypande obehagliga stämningen också kan vara orsaken till att många gillar boken. Även om jag tycker vi får helt tillräckligt av det bara genom att titta ut genom fönstret. 

Mamma rekommenderade dubbla doser d-vitamin. Vad rekommenderar du för att orken och glädjen skall infinna sig?

Lite som den hemliga historien

Kanske kommer du ihåg min entusiasm för Donna Tartts Den hemliga historien. Förra veckan råkade jag på en liten miniversion av den boken; med samma känsla och samma psykologiska pusselsystem där man som läsare får följa med en inre monolog som sakta sakta benar ut en händelse. Just när man tror att man har kommit på hur allt ligger till händer det något annat; något som kullkastar ens teorier. Denna gång heter berättelsen En nästan sann historia och är skriven av Mattias Edvardsson (2016). 

Huvudpersonen Zacharias i En nästan sann historia börjar på en kurs i litterärt skapande vid Lunds universitet på 90-talet. Där träffar han en hel hög med originella personligheter - inte minst poeten Li Karpe och författaren Leo Stark. Där träffar han också Betty, Fredrik och Adrian och tillsammans delar de drömmen om att skriva något stort; en bästsäljare, en kultbok eller något som ens lite är i närheten av de stora böckerna som den legendariske författarikonen Leo Stark har skrivit. Men det händer en hel del i kulisserna också och vad det exakt är får läsaren vänta med att få förklarat. Men en sak blir tydligt direkt: Leo Stark försvinner spårlöst och troligen handlar det om ett mord. Det mordet döms Zacharias vän Adrian för men när Zacharias tolv år senare får sparken från sitt jobb som journalist och blir utkickad av flickvännen Cajsa bestämmer han sig för att skriva en bok om mordet. Och med den boken tänker han sig att Adrian äntligen skall få uppgörelse; att alla skall förstå att det inte var han som mördade Leo Stark. Frågan är bara vilka minnen man vågar tro på och vad betyder det att alla tycks komma ihåg allt det som hände på olika sätt?

Relationerna mellan Zacharias och hans vänner kommer att betyda ganska mycket i boken. Även om boken då kan klassas som en psykologisk deckare kan man inte undgå att också fascineras av Edvarssons relationsdrama. Karaktärerna är väldigt genomarbetade och det är lätt att tycka om dem alla; vilket säkert också är ett stildrag som lämpar sig väl.  

Det pirrar till i huden när man läser boken. Den är en sann spänningsroman som leker med ens tankar och känslor och som får en att totalt ifrågasätta sanningen; om det alls finns någon entydig sanning. Jag älskar anspelningarna på det kreativa skrivandets betydelse och litteraturens påverkan på människan även om jag inser att vi som har detta specialintresse för språk och skrivande är ganska få. Men den som någongång har suttit och rivit håret av sig på grund av ångestladdad skrivkramp vet precis vad man talar om. Det blir på liv och död, liksom. Och i den här boken: bokstavligen.  

  

Ett fynd. En gåta. En livsfarlig jakt.

Jag vet inte hur du brukar bete dig på biblioteket men en sak jag har märkt är att jag nästan hela mitt liv gjort åtminstone en sak helt fel. Och det är att jag aldrig fattat vilken enorm kunskap om böcker alla kunniga bibliotekarier besitter, och som man för allt i världen borde utnyttja till fullo. Förr gick jag tyst in till bibban, smög omkring mellan hyllorna och hoppades på att ögonen skulle falla på en bra bok jag tyckte såg läsvärd ut. Jo, så kan jag fortfarande också göra - men lika ofta börjar jag med att fundera på vilken typ av bok jag vill läsa (eller tema, eller författare eller nåt) och frågar efter tips av personalen istället. Och vilka guldkorn man då brukar få! Ett av de boktips jag under de senaste veckorna har fått av en bibliotekarie är Andy Mulligans Box 101. Det är en bok från år 2010 och som vänder sig till ungdomar.    

Raphael, Gardo och Råttan lever på en soptipp. Varje dag är en kamp för att överleva. Men en dag hittar Raphael en påse och ganska snabbt därpå fattar han att det han har hittat inte är vilken påse som helst. På soptippen börjar det krylla av poliser och högt uppsatta tjänstemän i staden och alla verkar ge order om att leta efter samma sak. Men vart går den nyckel som finns i påsen och hur skall de hemlösa pojkarna kunna lösa mysteriet utan vare sig pengar eller kontakter?

Det blir en hujsigt spännande intrig. Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till Monica Zaks bok om Alex Dogboy som vi högläste i många år för våra sjuor. Alex Dogboy hittar ingen påse men likväl bor han en tid på en soptipp. Dessa två historier om livet som hemlös i storstadens utkanter på en enorm soptipp är väldigt lika. Tragiska. Hemska.

Men Raphael, Gardo och Råttan ger igen för allt. De kämpar vidare trots fruktansvärda livssituationer och hela grejen med påsen och nyckeln blir bara mer och mer spännande för varje blad man vänder. Boken är rätt så lättläst även om de olika berättarperspektiven kanske kan rådda bort en i början. Jag kan tro att den leder till en hel del tankar om hur vuxna beter sig, om orättvisa, om korruption och om mänskliga rättigheter. 

Men den här boken var bra! Och jag tackar stort bibbans personal för det tipset! 

     

En iskall historia

Med till Kretas värme tog jag en bok med en något avkylande effekt, en historia att få riktigt kalla kårar av. Även titeln, Istvillingar, tyder ju på det. Boken är skriven av S.K. Tremayne, en pseudonym. De glada barnropen vid hotellpoolen gav en lite absurd motvikt till berättelsens kusliga intrig, men en nödvändig sådan för att lättskrämda jag ska klara av att läsa boken. Jag skulle inte läsa denna bok ensam hemma i höststormen om vi säger så. Lotta har ju också läst åtminstone en lite för spännande historia i sommar, är det av samma orsak?

Paret Sarah och Angus Moorcroft levde i en välbärgad idyll i London med sina två identiska tvillingar, tvillingar så identiska, perfekta och ljuvliga att alla fascinerades av dem. Till och med föräldrarna fick hitta på olika tricks som att måla en nagel i en viss färg på ena barnet för att skilja dem åt. När tvillingarna, Lydia och Kirstie blivit sex år gamla går det förstås att skilja dem åt efter personligheten så föräldrarna slarvar allt mer och låter dem t.ex. klä sig i likadana kläder eftersom barnen själva gillar det. Så en dag händer det som inte får hända, den ena tvillingen ramlar ner från en balkong och dör.

Det var bakgrunden. Då berättelsen börjar har det gått ett drygt år sedan dagen då Lydia dog och Kirstie blev enda barnet. Hos Sarah väcks dock tvivlet, var det verkligen Lydia som dog? Kirstie beter sig allt mer som Lydia brukade bete sig, är det en del av barnets sorgeprocess eller är det ändå Lydia som överlevt? Det finns inget sätt att ta reda på. Barnets förvirring blir allt värre och så även Sarahs. Angus har haft svåra alkoholproblem sedan olyckan och blivit av med sitt jobb. Föräldrarnas förhållande håller på att falla sönder. För att komma över sorgen överger familjen allt och flyttar ut till en isolerad ö i Hybriderna, där de börjar renovera det gamla fyrhuset för att få det i ett någorlunda beboeligt skick. De är ensamma på ön, det går mot höst. Barnet beter sig allt mer självdestruktivt, Sarah försöker desperat hjälpa barnet och ta reda på vem av tvillingarna hon är och varför hennes identitet blir allt suddigare. Angus bär på ett enormt raseri och anklagar Sarah för olyckan, han försöker också hålla ihop familjen och undertrycka det växande behovet av att åsamka Sarah verklig skada. Sanningen om vad som hänt är förstås otäckare än man först kunde föreställa sig.

Berättelsen är spännande uppbyggd, huvudpersonerna blir varandras motpoler och läsaren vacklar mellan att tro på Angus och Sarah. Vem är minst galen här? Boken funkar utmärkt som underhållning. Man kan kanske irritera sig på trovärdigheten och karaktärernas enkelspårighet, men spännande är det.