35 kilometer text

...är vad som behövs för att ett barn ska hitta läsflytet och ha en god läsförmåga att bygga vidare på. Att lära sig läsa är ju en tålamodskrävande aktivitet och inget som kommer utan ansträngning. Läscentrum i Finland ger varje år ut en sammanställning av det nyaste inom forskningen vad gäller läsning. I en färsk tysk undersökning visar det sig att 83% av de barn vars föräldrar läser högt för dem gärna går till skolan och trivs där - medan enbart 43% av barnen vars föräldrar inte har haft för vana att läsa högt för dem hemma trivs i skolan. Visst säger det ganska mycket? God läsförmåga påverkar hela ens skolgång. 

Ungefär var tionde ung person är en svag läsare och kollar vi könsfördelningen sägs svag läsförmåga ligga på 16% för pojkarnas del. Det här kommer att bli ett stort problem i samhället eftersom god läsförmåga är direkt kopplad till skolframgång och utbildningsnivå och fortsätter trenden har vi snart en stor grupp män i samhället som inte klarar de krav samhället ställer och således blir utslagna.

Endast 30% av mammorna idag läser för sina 2-3-åriga barn, 25% av papporna. Dagisåren och skolåren räcker inte till för att ta igen den startsträcka som de barn vars föräldrar inte läser för dem går miste om. Tänk vad femton minuter per dag kan ha för betydelse i det långa loppet! 

Som alltid när jag läser forskningsresultat gällande läsning bildas det en klump i magen. Vad tänker de återstående 70%, respektive 75%, av föräldrarna som inte högläser för sina barn på? Vad är det som gör att man inte har skapat en lästradition hemma? Är det okunskap? Ovana? Tidsbrist? Eget illamående? Egentid? Svag läsförmåga? Eller vad? Och hur skall vi få tillbaka högläsningen i hemmen och göra läsning populärt igen?

Två böcker jag tycker skulle funka mycket bra som högläsningsböcker för ett barn i årskurs 4 uppåt är Kensukes rike av Michael Morpurgo (1999) och Pojken i randig pyamas av John Boyne (2006). Båda har redan som ni märker några år på nacken men jag läste dem för någon månad sedan och tyckte båda böckerna var väldigt läsvärda - och för att inte nämna lärorika och viktiga! Budskapet i båda böckerna borde varenda en få reflektera kring någongång under ens barndom!  Om man som lärare jobbar med dessa böcker finns det bra uppgifter till Kensukes rike via denna länk.

Pojken i randig pyamas har två av mina elever läst under det här läsåret och båda har tyckt att den är bra! Båda går i åk 8. Jag hade lite svårt att avgöra om den också går hem hos en högstadieelev men tydligen gör den det alltså! Det speciella är ju att det är Bruno 9 år som är berättaren - men är man från början medveten om det går läsningen hur bra som helst. Den boken används ganska flitigt som högläsningsbok i svenska skolor och material hittar man bl.a. här (längre ner). 

Pojken i randig pyamas filmatiserades år 2008. 

      

Med stor kärlek

Det är något mycket fängslande med böcker som behandlar en människas liv från födelse till grav. Det finns ett flertal bra sådana och ofta lämnar de ett stort tomrum då de tar slut. Just sådan var Carina Karlssons Mirakelvattnet för mig.

Lotta har ju haft förmånen att få träffa författaren och hon har redan bloggat om boken. Hennes inlägg kan ni läsa här. Eftersom Mirakelvattnet tilltalade mig så mycket vill jag ändå skriva några rader om mina spontana tankar efter att jag läst boken.

Boken är härligt luftig och man bara flyter fram på de fantastiskt böljande formuleringarna. Bildspråket är underbart och jag njuter av allvaret och djupet som finns i språket och som genomsyrar hela berättelsen.

Jag fascineras av att huvudpersonen Johanna och också Otto skildras med så mycket kärlek trots att de båda är svåra att tycka om. Det finns inget anklagande i boken, alla bara är så mycket och så gott de kan. 

Jag njuter också av den stora kärleken till naturen som genomsyrar hela boken. Det är havet, fjärden och Lumparn som allting kretsar kring. Det är skogen och marken som brukas och som Johanna går på som fäster henne vid sin plats på jorden. Jag tänker att den kärleken till hembygden och den respekten för väder och natur inte alls är lika självklar idag. Vilken förmån att få höra till och höra ihop med en plats så starkt, men det är lika mycket en begränsning, både för Johanna och för Otto.

Jag tror att den här boken länge kommer att hålla sin plats som årets största positiva överraskning för mig!

Vad rör sig i andra människors huvuden?

Kan du också ibland fundera på hur en nazist klarar av att somna på kvällen? Kommer du på dig själv med att vilja ta en fika med Sampo Terho för att få möjligheten att berätta om hur det är att vara finlandssvensk i ett land där han allra helst inte ens vill acceptera ens existens? Får du också lust att ge lite specialundervisning åt Donald Trump med jämna mellanrum - eller åtminstone skicka en hel drös med läsvärda böcker åt honom i julklapp så att han eventuellt skulle öka sin förståelse och kunskap lite grann? Talböcker kanske det måste vara, förresten.

Tänk att vi människor kan vara så olika. Och olikheter tycker jag faktiskt är bara intressant, men saknas empati och en förmåga till medmänskligt tänkande hos någon har jag väldigt svårt att tycka om hen. Och det väl just det som är så knepigt - för det är väl dessa personer som borde få ännu mer kärlek och omtanke av oss som har förmågan att ge det? Men huj vad tröskeln är hög.

Två böcker som förvånar mig stort och som gör att jag har svårt att förstå mig på oss människor är Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Men det är två böcker jag aldrig skulle vilja ha olästa eftersom de åtminstone fått mig att öppna mina ögon för otroligt viktigt det är med civilkurage och mod.

Johannes Anyuru fick ju för några veckor sedan Augustpriset, som är svenska litteraturens mest uppmärksammade och prestigefyllda litterära pris, för sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Efter att jag läste boken kunde jag inte släppa tanken på den och blev inte alls förvånad över att den några veckor senare fick motta detta stora pris. Ändå har jag haft svårt att skriva om den. Jag tror det mestadels handlar om att det inte är en lätt bok att skriva om - helst är man bara tyst. Helst begrundar man och behåller sina tankar för sig själv. Och varför det då? Jo, boken är en verklig ögonöppnare - man kunde nästan säga att det fanns ett liv före boken och ett efter. Och man känner sig nästan skör. Och framför allt rädd för vad vi är kapabla till.

Tre självmordsbombare tar gisslan och sänder live. Direkt från attentatet i Göteborg. Men en av de tre bryter sig plötsligt loss och byter sida. Tre år senare träffar författaren henne på en anstalt eftersom hon vill berätta. Det är då historien börjar. Den om att hon kan leva i framtiden och kan rapportera om vad som har hänt; den om Kaningården där myndigheterna i Sverige samlat alla muslimer i läger med dödskliniker. 

Vår tids främlingsfientlighet. Vår tids rädsla för andra kulturer och människor med annan tro. Vår tids motsvarighet till förintelsen. Det som händer när vi delar in människor i vi och de och inte klarar av att bryta igenom våra lager av fördomar och likgiltighet gentemot personer som inte är som vi.

Den sista boken Barack Obama lär ha läst som president är Colson Whiteheads Pulitzerbelönade bok Den underjordiska järnvägen. Då förflyttar vi oss till 1800-talets USA och slaveriet. Huvudpersonen Cora är en slavflicka på en bomullsplantage i Georgia där ägaren inte drar sig för att våldta, kedja fast, misshandla, stympa, kastrera och bränna sina slavar levande för att bestraffa dem. Cora flyr via den underjordiska järnvägen (som egentligen var ett kodnamn för ett nätverk av personer som gav flykthjälp åt slavar) men blir förföljd av slavjägaren Ridgeway. 

Till sist mår man fysiskt illa av läsningen. 

Det allra värsta är att man på nåt sätt skulle kunna läsa om detta och mest tänka att det hör till historien. Men när vi lever år 2017 och FORTFARANDE inte har lyckats ändra på vårt beteende blir man bara matt. Fortfarande marscherar nazister på våra självständighetsfester, fortfarande uppger FN att 4 miljoner personer faller offer för människohandel per år, fortfarande måste rohingyer fly från Burma för att de där diskrimineras på ett sätt som kan liknas vid Apartheid. 

Vad felas oss? 

Medmänsklighet borde bli ett skolämne världen över. Jag undrar vad Trump säger om det. Den underjordiska järnvägen borde ha varit den första boken han läste som president.

   

Finlandssvenskt november

Det har faktiskt blivit fyra finlandssvenska böcker för mig under de senaste veckorna. Och glatt kan jag konstatera att den finlandssvenska litteraturen håller enormt hög nivå. Tänk att vi är så få men ändå så otroligt bra på att leverera läsvärda böcker! Det om något ska vi vara stolta över!

I somras träffade jag ju Carina Karlsson i Sisimiut på Grönland. Då berättade hon att hon strax skulle ge ut en ny bok och det hon redan då valde att avslöja lät så bra att jag har gått hela hösten och väntat med spänning på boken i fråga. Och nu fick jag äntligen läsa den. Den heter Algot. Kort och gott. Ni som kommer ihåg min recension av Mirakelvattnet kan bara tänka er hur entusiastisk jag var över att få leva mig in i Karlssons språkmelodi igen - och precis som i den boken lyckas Karlsson igen en gång fånga en speciell känsla som är något utöver det vanliga och förmedla den vidare åt läsaren. I Algot är den känslan inte riktigt så sympatisk eller trevlig, utan snarare olustig, ruggig och lite frånstötande. Nästan som om man går omkring med en otäck känsla av att något jobbigt kommer att hända. Och det är ju just precis det som också händer i boken.

Algot handlar egentligen om rånmordet på Bänö, Föglö, år 1748 - ett brottsfall som räknas till de allra värsta i åländsk historia. Algot Holm, huvudpersonen i boken, kommer att vara en av de tre män som tar sig ut till Bänö när de befinner sig på flykt från fängelset i Kastelholms slott. På Bänö sker det ofattbara och det riktigt otäcka: de tre männen mördar några personer på ett ytterst brutalt och skoningslöst sätt. Men vad är det som kan driva en människa till att göra något så fruktansvärt? Vad tänker en person på som väljer att ta livet av oskyldiga personer? Som ni förstår är det frågor vi knappast kan svara på - åtminstone inte lättvindigt. Men det Carina Karlsson lyckas med är att förklara ett perspektiv: ge en inblick i hur komplex en person kan vara och vad livet kan bära med sig vilka intentioner vi än har eller har haft. Boken bortförklarar inte. Inte heller ger den en förklaring till det som händer. Men den iakttar - och den begrundar - och den ger oss en historia som griper tag i en och vägrar släppa taget. Och när boken tar slut är man många tankar och känslor rikare. 

Precis som Johanna Holmströms Själarnas ö känns Algot som en historia var och en borde ta del av. Det är vår historia, vår skärgård, våra liv och vårt arv det handlar om. Och det Carina Karlsson gör är så värdefullt. Hon ger oss vår historia. 

Människor som ser

Jag är usel på att känna igen personer och hålla koll på andra människors liv och leverne. Jag är så usel på det att jag ganska ofta skäms över det. Trots att jag har bott där jag bor nu i snart åtta år vet jag ingenting om mina grannar och berättar någon något för mig om någon person kan jag nicka instämmande men egentligen vara totalt blåst och bortkommen. Mina elevers syskon och familjer - nope! Mina vänners vänner och bekanta - not so much. Kändisar i Finland, Sverige och världen - helt hopplös! Inget fastnar. Och oftast kan jag tycka att det är rätt så skönt att inte veta en massa om andra men ibland blir jag också livrädd över att förbise något som skulle vara viktigt att uppmärksamma. Ni vet: alla andra ser det jag inte ser och det gör mig bara dum, passiv och till synes likgiltig. Ibland vaknar jag till och med nattetid kallsvettig och funderar på vad allt och vem alla jag borde ha tänkt på. 

Min dotter är inte sån. Hon vet om det mesta och kan räkna ihop ett plus ett och fråga mig om saker jag inte ens i min vildaste fantasi skulle ha kunnat notera. Och hon har varit sådan ända sen hon var liten bebis. Då låg hon där i allas famnar och bara iakttog - bara såg på alla runtomkring sig. Och vilken förmåga hon har att observera sin omgivning! Hon lägger märke till små förändringar i personers humör; i små detaljer i folks utseende; i sättet någon säger något och i ordval och tonfall. Om jag är den som pladdrar på om än det ena än det andra kan hon tyst betrakta. Jag är en oversharer. Men att få henne att tala om sig själv och sina behov, tankar och drömmar är en enorm utmaning. Och det är förstås tufft. Men något inom mig älskar, fascineras av och beundrar den här sidan hos min dotter. Om hon väljer att bli regissör kommer hon att bli grymt duktig. Om hon väljer att i sitt yrke ta hand om andra människor kommer hon att vara helt fantastisk på det hon gör. Och om hon utnyttjar sin talang och börjar skriva böcker talar vi succé - jag var den första att säga det. Kom ihåg det!

En annan författare som kan just detta är Kjell Westö. Oj du milde om man ens skulle kunna komma lite i utkanten av den förmåga att beskåda livet, livsöden, relationer, världen, alltsammans - som han har. Att läsa en bok av Kjell Westö är som att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Och då dessutom ha hjälp med att notera alla detaljer - speciellt om man är ett så hopplöst fall som jag är! I Den svavelgula himlen är man huvudkaraktärens skugga ända från slutet av 1960-talet fram tills idag. Huvudkaraktären har inget namn men det må vara det enda man inte får veta. Allt annat blir man ett med. Hur denna namnlösa berättare blir vän med syskonen Rabell - de som kommer från en helt annan samhällsklass. Hur han således hela tiden får kämpa med att inte passa in. Hur han livet igenom måste försöka förstå sig på Stella Rabell och försöka hitta rätt i den kärleksrelation som är deras. 

Igen en gång är det en medryckande och nästan beroendeframkallande historia Westö berättar. Det är en historia om kärlek, vänskap, utanförskap, svek och liv. Och när man slår igen pärmen är det bara ett stort tomrum kvar. Ni vet: det där tomrummet som finns när man inte vill sluta läsa eller sluta följa med den vän man har fått i bokens huvudperson. Och som alla andra Westös böcker får även Den svavelgula himlen mig att vilja ta mitt pick och pack och flytta till Helsingfors. Det är svårt att ens säga vilken del av boken eller vilken "scen" som har fastnat bäst: boken är en jämn ström av imponerande berättarteknik; en livshistoria där femhundra sidor känns för kort!   

Ja jag säger då bara det. Vad vore mitt liv utan alla duktiga författare och bra böcker?! En liten inskränkt och banal bubbla, antagligen. En farlig och tråkig bubbla likväl! Tacka vet jag människor som ser. 

       

 

Bra hygge-läsning efterlyses!

Daniela har bloggat om både Mannen som talade med elefanter och Ljuset vi inte ser, två superbra böcker också jag har läst ut under de senaste veckorna. Det jag allra helst skulle vilja göra nu är att duka fram två koppar te till oss (och lite choklad förstås; det är ju Daniela och Lotta vi talar om - ju!) och få sitta kring samma bord och lufta alla tankar och insikter som just dessa böcker gett dig och mig! Jag vet inte hur ni andra reagerar när ni har läst nåt bra: klarar ni av att bara fortsätta era liv som om inget har hänt eller känner också ni ett starkt behov av att få tänka högt, prata och få berätta om hur ni har uppfattat det ni har läst? Det senare stämmer bra in på mig och bara du Daniela är tillbaka på jobb ska det bli en massa bokprat oss två emellan igen. Jeej!

Det jag gärna skulle ha snackat med dig om är om du skulle ha samma coola inställning till ormar, spindlar och andra otyg till djur som Anthony i Mannen som talade med elefanter? Visst kändes det ganska lockande att jobba med djur på den afrikanska savannen? Fast å andra sidan får vi väl helt tillräckligt med trotsiga barn och unga i våra liv: både på fritid och på jobb?! Lite som att leda en elefantflock bort från safariturister, eller hur? Nånej - skoja ba!

Ljuset vi inte ser var en alldeles underbar bok. Visst känner också du att man inte kan annat än beundra författare som inte säger rakt ut - ALDRIG avslöjar - den egna inställningen till all orätt som sker i världen utan istället klarar av att skriva en bok där läsaren själv får inse, börjar se och f ö r s t å r det grymma? För mig är den här sortens böcker de allra bästa! Det är då man riktigt kan påstå att böcker påverkar och läsning undervisar. Står någon där och högljutt hojtar ut hur jag skall tänka och vad jag skall tycka blir jag bara avig och stänger av - men får jag känslan av att det är jag som är först med att förstå och begripa; ja då - då blir det andra bullar. Håller du med?

Jag gick förresten av en slump in i Akademen under höstlovet och råkade på en hel hylla med ungdomsböcker för ynka 3 euro styck. Gissa om jag förköpte mig? Igen. Men jag kunde inte låta bli - och nu har jag igen många nya historier i min klassrumshylla för både mig och mina elever att läsa. Hösten är räddad!

Och på tal om hösten. Jag har lite svårt med höstvintrar. Det är alltid den tiden på året då det känns orättvist att man måste bo i den här delen av världen. Det är då sommaren känns så avlägsen och solen lyser med sin frånvaro - det märks i min ork och på mitt humör. Det är nästan så att jag är lite rädd redan på förhand; vad skall november föra med sig detta år då? Jag skulle minsann behöva böcker som utstrålar optimism och livsglädje. Och då kommer vi till miljonfrågan: 

Vad skall jag läsa för att bli på riktigt gott humör? Jag är på jakt efter böcker som är genomgående goda och som gör att man återfår tron på mänskligheten och blir övertygad om att livet bara är gött. Hjälp mig, snälla!

 

Mera om Själarnas ö

Ja visst skriver jag så gärna några rader om Själarnas ö av Johanna Holmström jag också.

Boken påminner mig både då det kommer till miljö och stämning om Ulla-Lena Lundbergs prisbelönta roman Is och om en bok påverkar mig ens hälften så mycket som den boken gjorde är det en bra bok kan jag lova. Och det gör Själarnas ö. Jag håller fullständigt med dig Lotta då du skriver att det är en bok som det gör ont att att läsa, men att man på inga villkor hade velat vara utan just den här läsupplevelsen.

Jag har varit till Själö ett par gånger. Jag har faktiskt till och med varit på en rundvandring inne på själva anstalten. Det jag främst kommer ihåg därifrån är de gula väggarna som Holmström också skriver om. Också kyrkan och gravgården kan jag tydligt se framför mig, precis så som de beskrivs i boken. Ön blir ju självklart en kontrast mellan vår vackra skärgård och de oförrätter som utspelat sig där och jag känner att platsen har en berättelse att berätta. Jag är glad att Johanna Holmström gjorde det och att boken är just så vacker och sorglig, galen och fin som den är. Boken rymmer mycket - många tankar, karaktärer, känslor och en stor kärlek till livet faktiskt, trots allt. Dessutom är Holmströms ord och språk som gjorda för att förmedla just den här berättelsen.

Jag fastnade lite på en detalj i slutet och jag vill gärna höra hur du Lotta uppfattade den, men jag tror att det är bäst att vi tar det då vi ses så att jag inte avslöjar för mycket här. 

Då det gör ont att läsa

Jag vet att du Daniela håller på att läsa Johanna Holmströms Själarnas ö just nu men tänker att vi gott och väl kan vara två att recensera den boken. Så snälla du - trots att jag skriver nu vill jag höra dina tankar om boken. Lova det!

Jag tror inte det finns en enda människa på denna jord som skulle kunna läsa Själarnas ö utan att få en klump i halsen. Ni vet, en sådan där jobbig klump som avslöjar att det inte är långt till tårarna och som kommer hand i hand med en växande oro i magen. Den klumpen kom redan när jag läste de första sidorna i boken och insåg att Kristina, en av huvudpersonerna i boken, i desperation och total utmattning kommer att dränka sina två barn i Aura å. Och klumpen växer, vägrar ge med sig och finns där tills man läst ut det sista ordet i boken. 

Om det är någon som mot förmodan inte har hört om Själarnas ö handlar den då alltså om några kvinnor; Kristina, Elli och Sigrid - som av olika orsaker kommer till Själö i vår åboländska skärgård i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första del. På Själö finns mentalsjukhuset som alltid blir den sista anhalten. Kom man till Själö kom man inte därifrån. Bland de inskrivna kvinnorna fanns de mentalt sjuka men också de som av olika anledningar var socialt utsatta i samhället: de som blivit våldtagna och aldrig fått möjligheten att behandla sina traumatiska upplevelser, de som inte hade råd med tak över huvudet och mat på bordet och de som inte klarade av att leva som samhället krävde att man som kvinna levde sitt liv. På Själö hittade några av dem en frizon, en gemenskap kvinnor emellan som byggde på samförstånd. Hospitalet kunde vara ett skyddshem och en plats där de äntligen fick vila. Men platsen kom med ett högt pris: att få friska papper och bli utskriven från hospitalet var så gott som omöjligt. Och frågan är om du då skulle klara av att bli du med dig själv och hitta en inre frid om du vet att alla dina eventuella framtidsdrömmar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. När ditt paradis mera liknar ett fängelse. När du hör om yttervärlden men aldrig får bli en del av den. När det enda du ser är hav, hav och åter hav oberoende åt vilket väderstreck du ser. 

Det gör ont att läsa Själarnas ö. Det gör ont främst för att det lika väl kunde vara jag, eller du, som kommer till Själö. Johanna Holmström inleder sin bok med orden "Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt." 

Och det är just så det är. Vem av oss har inte drömt om en lugn plats, en plats där hjärnan och kroppen får vila? Vem av oss har inte känt stressen ta över vilket resulterat i att man inte tänker klart? Vem av oss har inte tappat greppet och märkt hur en ilska eller en sorg besitter hela ens jag - där förnuft och logiskt tänk bara knuffats bort med en racerfart? Ibland tänker jag dessutom att ett Själö vore svaret på allt. Mindre krav, mindre prestationer, mindre input från sociala medier och nyhetsflöden, färre valmöjligheter, mera inrutad vardag. Mera vila, mera umgänge, mera systerskap och mera natur. Lockande, eller hur?! Och så möts detta paradis med så mycket sorg och så många traumatiska upplevelser och fulhet. Det blir en krock som är svår att smälta.

Det blir en bok som är så smärtsam att det gör ont och så sann att det gör ont och så vacker att det gör ont. Det blir en bok jag jag aldrig skulle vilja ha oläst. Trots smärtan. 

  

       

Den tyska flickan

Medan Lotta försökte smälta Grönland har jag kämpat någon vecka med att smälta en av de vackraste, mest häpnadsväckande och berörande böcker jag någon sin läst. Nu börjar jag känna mig redo att ge boken en beskrivning.

Jag har alltså läst Den tyska flickan av Armando Lucas Correa. Boken är hans debutroman och originalspråket är spanska. Boken behandlar ett stycke historia från andra världskriget som hittills varit helt okänt för mig och det är en av orsakerna till att jag uppskattade boken så mycket. Också de här människornas öde borde alla känna till. Boken är således baserad på verkliga händelser men personerna fiktiva så som jag förstår det. 

Hannah Rosenthal är 12 år gammal och har levt ett hittills sorglöst liv i en mycket välbärgad familj i Berlin. Men så blir det år 1939 och grannfrun börjar kalla henne för "ditt smutsiga kryp", på gatorna marscherar soldater och flaggor i rött, vitt och svart hänger snart i varje gathörn. Hannah måste sluta skolan och pappan blir avstängd från universitetet där han jobbar. Hannah förstår inte, hon är ju lika tysk som alla andra, eller? I en rörande scen sätter hon sig i badet i skållhett vatten och skrubbar och skrubbar tills huden är alldeles röd och ren men alla andra ser henne fortfarande som lika smutsig och ovärdig. 

Hannahs föräldrar lyckas skaffa visum till Kuba och tillsammans med Hannahs jämnåriga vän Leo och hans pappa åker de iväg med SS St Louis mot Havanna. Planen är att de ska ta sig vidare till New York därifrån. Problemet är att då fartyget anländer med drygt 900 judar ombord vill Kuba inte ta emot dem. Fartyget har blivit en dödsfälla. I slutet av boken finns namnteckningar på samtliga passagerare som i verkligheten fanns ombord på St Louis och även några foton med bildtexter som berättar vilket öde som drabbade personerna på bilderna. Det var riktigt svårt att ta sig samman efter att ha läst de sista sidorna i boken.

Boken innehåller också en nutidsberättelse. Den handlar om Anna Rosen som år 2014 är 12 år gammal och bor i New York med sin mamma. Anna har aldrig träffat sin pappa för den septemberdag hennes mamma skulle berätta för Annas pappa att hon väntade barn kom han aldrig hem från jobbet. Den dagen hände något som förändrade vår värld på allvar. Anna får hur som helst ett brev från Kuba av en gammal släkting till pappan och åker dit för att få veta mera om honom.

Det är väl barnets perspektiv eller egentligen barnens som gör boken så rörande. Hannah är helt utelämnad till föräldrarnas beslut och hennes liv hänger bokstavligen på att de väljer rätt. Trots att hon är ett barn är hon helt oskyddad för omvärldens ondska och det är ju helt omöjligt att förstå. Instinkten att skydda varje barn är så primitiv och självklar och finns i varje cell i min kropp. Sedan finns ju parallellen till vår egen värld hela tiden där eftersom det är så många som flyr via havet och det enda de vill ha är ett ställe att leva ett liv på. De har också lämnat ifrån sig allt och sällan blir de emottagna med öppna armar. Och vi kan vara säkra på en sak -  den här boken berättar en historia som aldrig någonsin får upprepa sig, aldrig! Sedan är det ju ganska svårt att lägga ifrån sig en bok som börjar med meningen "Jag var nästan 12 år gammal när jag beslutade mig för att döda mina föräldrar.". Armando Lucas Correa fångar verkligen läsarens uppmärksamhet och håller den kvar från första meningen till den sista.

En av de bästa denna sommar!

Jag har hunnit läsa ganska många ungdomsromaner denna sommar. En del bättre och en del sämre, som det sig brukar. Men Lögnernas träd av Frances Hardinge är definitivt en av de allra bästa.

Det Hardinge lyckas med är att placera en modig och företagsam fjortonårig tjej i det viktorianska 1800-talets patriarkala England. Det är en strikt och pryd period i landets historia och då är det definitivt ingen som tar sig tid att lyssna eller bry sig om vad en ung flicka har att säga. Dessutom blir boken en blandning av historisk roman och spökhistoria kryddat med pusseldeckardrag och magi. Slå det du om du kan!

Det är alltså lite svårt att genrebestämma boken. Den handlar om Faith som tillsammans med sin familj, familjen Sunderly, flyttar från Kent till Vane Island där pappan skall övervaka några utgrävningar vid några intressanta grottor på ön. På vägen dit får Faith höra skvaller om att pappan egentligen är en stor bedragare och skojare och att familjen i verkligheten flyr eftersom pappan har blivit avslöjad. Men det är ingen som berättar något överhuvudtaget för Faith. Det hon skall göra är att lära sig bli en värdig kvinna, en kvinna som vet sin plats, inte ställer frågor eller är i vägen för de intelligenta männen som styr världen.

Det är bara det att Faith är så mycket smartare än alla andra. Hon är så beläst och så klarsynt att hon slår de flesta män med hästlängder och att bara titta på och kuva sig för idioti och fånigheter är inte hennes grej. Så, när pappan omkommer under mystiska omständigheter och polisen tror att det handlar om självmord tar Faith saken i egna händer och börjar ta reda på vad det egentligen har hänt. I jakten på ledtrådar hittar hon en dagbok där pappan skriver om den allra största upptäckten han gjort: ett träd som lever på lögner och avslöjar hemligheter. Och ju mer Faith dras in i sin pappas historia nystas sanningen fram. Men det är en sanning som har ett väldigt högt pris.

Det finns bara ett men när det gäller den här boken. Och det är att den är rätt så krävande. Språket anammar 1800-talets England och samhälle och det gör att man nog behöver ha ganska bra läsförståelse och ordförråd för att hänga med. Men om du hör till dem som läser rätt så mycket har du således en pärla att se fram emot! Lögnernas träd är vinnare av ett av de allra mest prestigefyllda bokprisen i Storbritannien och Irland: Costa Book of the Year - och det är jag inte alls förvånad över! En grymt bra bok, helt enkelt!       

Vem har sagt att livet skall ha en mening?

Jag tvivlar på att det finns någon annan författare där ute som är lika bra som Elena Ferrante på att sätta fingret på de mest ärliga, brutala och vackra iakttagelserna om livet. 

Med det sagt kunde jag sluta skriva här.

Jag gråter inombords. Det gör faktiskt fysiskt ont att sluta läsa den sista av fyra böcker i Neapel-serien; den bok som heter Det förlorade barnet. Det är en vacker och solig junidag och för en gångs skull kan man sitta utomhus med en kopp mjölkkaffe och läsa under ett parasoll. Jag vänder det sista bladet. Otaliga är de gånger jag har tittat upp från boken och mina egna tankar har rusat iväg till platser jag inte trodde de kunde besöka. Otaliga är de gånger jag har pausat i min läsning för att försöka fundera på hur det är möjligt att jag har levt 36 år utan att tänka i dessa banor tidigare. Otaliga är de gånger jag har blickat ut i tomma intet och behövt pausa för att göra en mental notering; en notering av lycka, insikt, språkligt nytänk eller medhåll. Att inte läsa Elena Ferrante borde vara brottsligt, helt enkelt. 

Men du skall inte tro att Elena Ferrantes Neapel-serie är genomgående god. Nej då. Det finns tusen saker man upprörs av och saker man irriterar sig på. Stundvis är den tråkig och emellanåt tjatig. Och därför har jag faktiskt svårt att säga vad det är som gör böckerna så fenomenala. Det har jag skrivit förr. Just i denna stund tror jag det främst för mig handlar om ordet otillräcklighet. Att man - när man läser - förstår vidden av vad det innebär att leva. Man vill mycket men gör ändå fel. Man följer sitt hjärta men det leder en kanske fel. Man vill förbättra men räcker inte till. Man har drömmar men de gör en olycklig. Man är avundsjuk, man ställer krav på sig själv, man är lat, man är självisk, man förstår inte varandra, man har för bråttom, man är på fel plats vid fel tidpunkt. Och sekunden senare ringer telefonen och man får sitt drömjobb, plussar på graviditetstestet, träffar sin stora kärlek eller maxar känslan av lycka, lugn och trygghet.

Såsom livet är. Såsom människan är. Djup som den djupaste brunnen, med lager på lager, intellekt och visioner men med en olycklig fallenhet att plötsligt göra tvärtom och emot alla ens principer och alla förhoppningar. Bara för att. Man. Är. Människa. 

Och det är kanske den skönaste insikten av alla. Att livet inte har någon mening. Det är bara att leva och göra det du tror att är rätt. Om det är rätt lär visa sig - förr eller senare.

Men det kan aldrig någonsin vara fel att ägna sin tid här på jorden att läsa Elena Ferrante. Det är nästan det enda jag är helt och hållet säker på!

    

När endast mörker återstår

Jag vet inte hur många böcker jag läst som utspelar sig med andra världskriget som kuliss, men många är det. Inte tröttnar jag på att läsa om kriget heller, speciellt inte om boken är så bra som Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Boken är med sina 600 sidor en riktig tegelsten men jag vet redan nu att den här boken kommer att komma riktigt högt upp på listan över mina bästa läsupplevelser 2017.

Jag vågar till och med gå så lång att jag kallar boken för ett mästerverk och den åsikten är jag säkert inte ensam om eftersom boken belönats med Pulitzerpriset 2015. Boken är helt enkelt storslagen och magnifik, såväl då det kommer till historien som till det fantastiska bildspråket. 

Huvudpersonerna är Marie-Laure och Werner. Två unga människor, egentligen bara barn, då kriget bryter ut, som båda är rätt så säregna men har ett enormt hjärta. Kapitlen berättar i stort sett turvis om dem båda och de upplever kriget på helt olika sätt.

Marie-Laure är växer upp i Paris med sin pappa som jobbar på nationalhistoriska museet. Då Paris ockuperas flyr de till Saint-Malo där Marie-Laures lite galna gammelfarbror bor ensam i ett stort hus vid havet. Innan tyskarna kommer göms museets olika rariteter på olika ställen och Marie-Laures pappa har fått ta hand om en enorm ädelsten som kallas ljusets hav. Det sägs att den som har hand om stenen är odödlig men att alla personer som står nära kommer att drabbas av olika förbannelser och dö. Pappan vet inte om stenen han har fått med sig är äkta eller en av de tre kopior som tillverkats för att förvilla tyskarna och dessutom tror han ju inte på skrönor. Efter ett tag blir pappan tillfångatagen och skickad till koncentrationsläger och Marie-Laure lever flera år ensam med sin gammelfarbror och hushållerskan, de engagerar sig i motståndsrörelsen och skickar ut hemliga radiomeddelanden. Jag glömde kanske att skriva att Marie-Laure är blind, vilket ju gör hennes liv en aning mer komplicerat.

Werner växer upp på ett barnhem i Tyskland tillsammans med sin syster Jutta. Werner är intresserad av teknik och otroligt begåvad. Han lyckas bygga en radiomottagare på egen hand och blir känd som radioreparatör i trakten. Då hans begåvning upptäckts av en förmögen herre blir han skickad till en teknikskola, men undervisningen där blir mer och mer inriktad på att göra pojkarna till soldater i Hitlers armé. Werner har tur och skickas inte till fronten utan får köra omkring i olika städer för att försöka snappa upp meddelanden från motståndsrörelsen, spåra upp dem som sänder meddelandena och döda dem. 

Så korsas till slut Marie-Laures och Werners vägar. Man kunde kanske säga att boken är en sorts märkvärdig kärlekshistoria, men mest handlar boken om att följa sitt hjärta och vilja göra rätt eller åtminstone göra så lite fel som möjligt. Andra världskriget sög ut allt ljus ur Europa och inneslöt det i så mycket nattsvart grymhet. I vissa stunder kan de två unga människorna kanske ana lite ljus i sina sönderslagna liv men i sina hjärtan vet de båda att det finns där någonstans fast de inte ser det och därför kan de hoppas. Det är det som gör dem och varför inte också oss till goda människor, tänker jag.

En bokserie du inte vill ha oläst!

Elena Ferrante håller igen en gång måttet. Den tredje boken i Neapelserien om Lila och Elena heter Den som stannar, den som går. Hela bokserien är så otroligt hajpad redan vid här laget så jag tror inte ens att det behövs så många flera lovord. Och bara för några dagar sedan släpptes den fjärde och sista delen Det förlorade barnet. Det finns fanklubbar runtom i världen som just nu lever i extas för att få veta hur historien fortsätter och också slutar.  Och bara min mamma, som är lika såld som jag, har läst sitt efterlängtade exemplar så kommer också jag ivrigt ta mig an boken för att få veta vad som händer de två vännerna. 

I den tredje delen Den som stannar, den som går är det 60-talets Italien som skildras. Ett Italien som är långt ifrån ett harmoniskt land dock - det är fabriksockupationer, rädslor, korruption och mord. Mitt i detta samhällskaos lever Elena som inte heller hon känner en harmoni eller ett lugn. Hon passar inte in. Inte i den familj hon gift sig in i och heller inte i den roll hon fått ta. Hon har debuterat som romanförfattare men blir ständigt ifrågasatt och får inte det erkännande hon borde få. Mest för att hon är kvinna. Och lite för att att samhället inte är redo för henne än. 

Lila i sin tur gör entré i boken rätt så sent. Hon lever ett hårt liv som ensamstående mamma. Hon arbetar i en charkuterifabrik och får inget utlopp för sin begåvning. Lilas och Elenas relation är kall. De har väldigt lite med varandra att göra rent fysiskt men igen en gång är det så spännande att se hur de ändå hela tiden lever i symbios. Vad tänker Elena om jag gör såhär? Hur skulle Lila göra i den här situationen? Det man utåt sett visar behöver inte ha något alls med känslorna och tankarna på insidan att göra.  Den man är har alltid att göra med de personer man har, har haft och kommer att ha en relation till. 

Elena Ferrante är fenomenal. Punkt.     

Semesterläsning, tips 3

Ett sista semesterläsningstips ska vi väl ta, va? 

Det här tipset passar kanske för dig som har Parislängtan (öppna boken och på några minuter är du där) eller för dig som vill på stadssemester i sommar men inte vet vart du ska åka. Efter den här boken framstår Paris som ett självklart val. 

Det här är min trettonde bok av Tamara McKinley, men den första som inte utspelar sig i Australien skulle jag tro. Jag förälskade mig i författaren då jag gick i gymnasiet och nuförtiden känns böckerna ibland lite tramsiga och naiva men man behöver ju inte alltid vara så himla pretentiös i sitt bokval eller hur? Lotta och jag läser ju det mesta som ni säkert har märkt.

Den brittiska sjuksköterskan (ja, ja - jag sa ju det) Annabelle flyttar brådskande till sin moster Aline i Paris för att undkomma diverse bekymmer hon ådragit sig i London. Det är 1930-tal och Paris blomstrar, åtminstone i konstnärskretsarna där Annabelles bohemiska moster umgås. Annabelle träffar där den charmerande konstnären Henri och författaren Etienne men det glada livet tar hastigt slut då Henri och Etienne bestämmer sig för att dra ut i det spanska inbördeskriget och också Annabelles kunskaper som skjutsköterska behövs där på fältet. 

Sisådär 20 år senare kommer den unga konstnären Eugenie till Paris för att studera. Förutom att andra världskriget gått hårt åt staden och mamma Annabelles moster Aline döljer också vissa av stadens invånare en del hemligheter. För visst är det lite konstigt att Eugenie är en sådan lovande ung konstnär då hennes pappa är läkare och mamman sjuksköterska? (eller huuuuur?)

Boken är hur som helst vackert skriven, den är charmig och faktiskt rätt så gripande ändå för krig är fasansfullt och meningslöst och förälskelse är och ska vara ett överväldigande och storslaget äventyr. Jag faller också pladask för Henri och lägger till ett romantiskt veckoslut i Paris på min önskelista. Jag kan erkänna att jag för omväxlings skull fällde en tår eller två också. På det hela taget är boken alltså perfekt semesterläsning för mig.

Och Lotta, jag är så nyfiken på hur ditt projekt utvecklas och ser sjukt mycket fram emot att få veta mera så småningom.

Dags att låta mjuka värden styra världen?

Jag har ett minne från när jag var kanske tio år gammal. Det var en gäst på besök i skolan, i min klass, och vi deltog antagligen i något projekt av nåt slag. Vi satt i ring och alla skulle berätta för varandra om våra innersta drömmar - om vår högsta önskan. Jag kommer ihåg att satt och vred och vände på min stol för jag kom bara på en enda grej - en enda. Och den saken kändes på nåt sätt så väldigt enfaldig. Jag kunde inte förmå mig att säga den högt. Jag skämdes redan på förhand. Skämdes. 

Men jag hade inget val. Jag sade det iallafall. 

Med en darrande tioårig pipig stämma viskade jag blygt fram att jag nog önskar mig fred på jorden. 

FRED PÅ JORDEN! Ha, javisst ja. Jag såg hur gästtanten drog lite lätt på smilbanden, sådär som man gör när ett barn säger något gulligt. FRED PÅ JORDEN. Javisst ja. 

Under påsklovet hälsade vi på hos mina föräldrar på Kirjais och jag läste klart Tio över ett sådär plötsligt. Då räckte mamma fram en bok som hon hade haft som sin bokcirkelbok för några år sedan; Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Det är en bok som säkert många av er läsare redan har läst - och jag också mycket glad att jag nu sent omsider läste den. Glad alltså, men också så himla ledsen långt in i själen.

För Morgon i Jenin är en väldigt tung bok. Det är en sådan där bok som du inte kan förbli oberörd av att läsa och som man kanske allra helst ändå skulle vilja slippa läsa. Det är en bok om vanliga människor som till en början lever sida vid sida, bor hus vid hus, oberoende religion och kultur. Men så händer Al Nakba, "Den stora katastrofen"; tvångsflytten av de invånare som bodde i det som var Palestina och som kom att bilda staten Israel. Året var 1948. 

Och resten kan ni räkna ut själva. Familjer slås sönder och splittras, flyktingläger uppstår, någon försvinner spårlöst, någon tappar förståndet, syskon ser varandra misshandlas, flickor våldtas - och det så mycket död och så mycket blod. Det är livet när det är som mörkast. Och mitt i det helvetet lever Yusuf, Amal och David - tre syskon vars livsöden är så grymma att man bara skulle vilja dra en filt över huvudet och blunda för allt, blunda för vad vi människor är kapabla till. 

"Elvaåringen blev våldtagen", " Ytterligare en anhållen efter terrorattacken", "Stjärnans skräck: Jag ville bara dö", "Gud sa åt mig att mörda kvinnorna", "Kvinnokommittén - med bara män i", "De dödades av sina män", "Diktaturen som gynnar terrorn"... Javisst ja. Dagens uppsättning av Aftonbladet levererar. Grymheterna bara fortsätter och fortsätter. Den där filten lockar bara mer och mer.  

Såhär tänker jag. Det finns fina män. Det finns fredliga män. Det finns de män som växer upp i fredliga länder som har lärt sig empati och respekt och solidaritet. Men vad skulle hända med världen om vi skulle låta kvinnorna ta över nu? Alla män är inte grymma. Alla män våldtar inte. Alla män startar inte krig. Men det som alla som gör det har gemensamt är att de är män. Skulle världen vara i behov av ett experiment? Låt kvinnorna få majoriteten i alla makthavande grupper kanske? Eller sluta sukta efter grymhet, ha-begär och maktlystnad hos de män vi väljer in att styra världen? Låt mjuka värden ta över och uppskatta snällhet och välvilja istället. Vad som helst ju: bara det skulle ske en förändring! Vänlighet smittar, låt oss starta en epidemi!    

Och här sitter Lotta, 36 år gammal, och har fortfarande en enda önskan. Att det skall vara fred på jorden.

   

Nytt berättargrepp och upptäckten av dig själv

Ända sedan Daniela och jag började bokblogga har jag haft ett dilemma. Vi bestämde oss då för att verkligen försöka skriva våra blogginlägg på ett så jordnära sätt som möjligt - och relatera till vad vi tänker på när vi läser. Jag gillar den stilen. Det gör att inläggen blir mer personliga och som läsningsinspiratör vill jag gärna förmedla just den delen av läsningen: att läsning ger en så mycket att tänka på och således på så många sätt påverkar ens personliga utveckling. Men varje gång jag skriver om en ungdomsbok på det här sättet uppstår det en konflikt. Jag är nämligen inte så säker på att det är det rätta greppet att nå ut till mina elever. Kort och gott: mitt liv och min personliga utveckling intresserar dem inte. Så är det bara. Så jag tänker göra en helomvändning här. När jag bloggar om en ungdomsbok från och med nu tänker jag ha ett annat berättargrepp. Jag tänker vända mig till en ung person, till en av mina elever, och skriva mina inlägg så som jag skulle tipsa om boken i mitt klassrum. 

Det betyder inte att jag inte skulle kunna vara personlig. Men det betyder att jag kanske dämpar mina egna intressen lite och istället fokuserar på vad en ung läsare kunde få ut av att läsa just den aktuella boken. Målgruppen för mina inlägg kommer att bli mer påtaglig, helt enkelt. 

------------------

Du kanske kommer ihåg mitt blogginlägg om Så har jag det nu av den prisbelönade författaren Meg Rosoff?! Hennes bok Den jag var (2007) gavs ut på svenska 2010 men kom ifjol ut som nyutgåva. Allt som allt har hon gett ut fem ungdomsböcker varav Så har jag det nu är den mest kända. 

Börjar du läsa Den jag var kommer du att trollbindas från sida ett. Det är något väldigt speciellt med Meg Rosoffs stil som gör att man nästan faller in i en dimmig värld som det är svårt att finna vägen ut ur. Den här gången är det den unga killen Hilary som är huvudpersonen. Han flyttar till en Internatskola. Året är 1962 och landet England. Skolan ligger nära en strand och en dag när Hilary under en gymnastiklektion springer på stranden råkar han träffa Finn, en föräldralös ensamvarg som likt Robinson Crusoe bor i en ödslig fiskebod för sig själv. 

De fattar direkt tycke för varandra. Hilary fascineras av Finns sätt att leva sitt liv och han börjar själv drömma om hur det skulle vara att få ta hand om sig själv och slippa följa en massa regler, tider och system. Men Finn är konstig. Finn kan inte de sociala reglerna och upprepade gånger uppstår det spänningar dem emellan som Hilary inte vet hur han skall tolka. Men Finn och Hilary dras till varandra och snabbt förstår Hilary att mötet mellan dem kommer att förändra allt!

Det finns en otroligt häftig twist i slutet av boken. När du kommer dit kommer du att bli helt tagen av det du har läst och jag lovar att det om något ger dig massor av tankar om hur du själv är bunden av alla system, skrivna och oskrivna regler och inmatade mönster. Kanske är det så att var och en av oss borde möta en Finn för att verkligen förstå varför vi gör som vi gör och tänker som vi tänker? Och tror du dig redan veta varför tror du fel! Tro mig. 

Guillou gjorde det igen!

Äkta amerikanska jeans heter del sex i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Jag har varit fullkomligt betagen av varenda en bok i serien hittills och här kan ni läsa mitt inlägg om bok nummer fem. Så det är med stora förväntningar jag slår mig ner i soffan med del fem.

Då jag börjar läsa vet jag att det nu ska handla om den tredje generationen Lauritzen och att boken ska utspela sig på 50-talet. Jag blir ändå förvånad då jag fattar att greppet är nytt för serien. Det är den vuxna Eric, barnbarn till Oscar och Christina som är berättaren och han berättar sina barndomsmemoarer så som han minns dem i en bok. I början av boken är berättaren alltså nio år, tror jag. Mellan varven förekommer det brev som den vuxna Eric skriver till sin mors kusin Johanne (Johanne var huvudpersonen i Den blå stjärnan). Det finns förresten en släktkarta i början av boken, den kan behövas även om man läst alla delar för att snabbt minnas vem som var vem.

Och jag blir igen så himla imponerad av hur Guillou kan berätta. Han gör barnets perspektiv så intressant. För det finns ju mycket som ett barn inte förstår, men den vuxna läsaren förstår ju (särskilt om man läst de tidigare böckerna behöver jag kanske påpeka). Eric är ett barn med fantasi och en av scenerna i boken som gör starkast intryck på mig är då Eric leker indian i skogen bakom huset i Saltsjöbaden och är helt uppslukad av sin egen verklighet.

Jag vet att det inte alltid är motiverat att närma sig en bok ut ett självbiografiskt perspektiv, men eftersom det är Guillou kan jag inte låta bli. Om vi säger så här: huvudpersonen heter Eric och är barn på 50-talet. Guillou var barn på 50-talet. Guillou har skrivit en annan liten bok som utspelar sig på 50-talet med en viss Erik Ponti i huvudroll som han har sagt att är delvis självbiografisk. Guillou blev misshandlad av sin styvfar (Nils Hansén) och Eric Lauritzen blir misshandlad av sin styvfar Harry Hansson. Då Eric blir äldre blir han simmare och han kommer fram till att han är fransk medborgare och egentligen heter Letang i efternamn. Gissa om jag blir eld och lågor då Eric blir relegerad från Vasa Real och därmed tvungen att börja i en privatskola för finare familjers inte så duktiga barn. Guillou återvänder alltså till Stjärnsberg. Lite kan jag väl avslöja: Eric träffar Erik. Angående hur han ska förhålla sig till kamratuppfostran gör han ett annat val än Erik Ponti. En av många saker den här boken väcker tankar om.

Vi lever i en grym och galen värld. 50-talets Stockholm var nog väldigt olikt dagens men grymt på sitt sätt. På 50-talet var andra världskrigets fasor väldigt närvarande men som Eric får erfara det delvis barnförbjudna eftersom inte ens historieläraren vill berätta något om förintelsen. Vi behöver böcker som den här som påminner oss om vad som skett och som ger oss insikt, förståelse, empati och hopp.

Del två om möjligt ännu bättre

Jag vill bara snabbt sticka in huvudet här för att förhoppningsvis bryta isen och få några inlägg skrivna och för att dessutom igen en gång hylla Elena Ferrante.

Del två, Hennes nya namn, är så himla bra. Och ändå har jag lite svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som fascinerar så. Kanske är det det kvinnliga perspektivet; de små stapplande stegen mot att finna sin roll i ett patriarkalt samhälle. Kanske är det miljöbeskrivningarna och ett lockande Italien som dock ofta präglas av våld och förtryck. Eller kanske är det en ung persons uppväxt - att få följa hur en människa formar sin identitet i relation till sin familj, sina vänner och det samhälle hen växer upp i. Eller så är det språket, melodin. Eller den gripande berättelsen. Eller... 

... så är det bara bäst att inte gå in för att försöka förklara. Elena Ferrante har det där lilla extra som gör man man blir trollbunden från sida ett. Så är det bara. Läs du också!

Måste man vara till lags?

Äntligen kom även jag mig för att läsa Kristina Sandbergs hyllade bok Att föda ett barn. Det blev en stark läsupplevelse som kommer att dröja sig kvar och med det slutet är man ju tvungen att läsa vidare om Maj också.

Boken utspelar sig i 1930-talets Sverige. Maj är en enkel flicka som flyttat till stan för att bevisa för alla andra (sin familj och gamla pojkvän) och för sig själv att hon kan förtjäna egna pengar, ta sig fram i livet och fast man ju inte ska framhäva sig själv och ha stora drömmar hoppas hon nog på att framtiden ska föra med sig något annat än den stora arbetarklassfamilj hon själv kommer ifrån.

Men livet vill annorlunda och samhället och Majs rädsla för att uppfattas som smutsig tvingar in henne i en roll hon alls inte vill ha, då det förbjudna händer och hon blir gravid. Att Maj är gravid fattar läsaren långt före hon själv inser det, men så är ju titeln också ganska tydlig på den punkten. Pappan är Tomas, en betydligt äldre frånskild affärsman med hyfsat fin bakgrund och Tomas erbjuder sig att gifta sig med Maj. Så plötsligt står hon där i våningen i stan med disk och matlagning och den kritiska svärmodern en trappa ner, en groteskt stor mage hon inte alls kan förlika sig med och dessutom verkar Tomas lite väl förtjust i spriten.

Ja, svärmodern kunde man skriva ett helt eget kapitel om. Åh, vad man kan hata dessa kvinnor som känner ett sådant behov av att trycka ner sitt eget kön och vägra låta kvinnor ta plats. Men här finns också det komplicerade förhållandet mellan en mor och hennes yngsta son som inget är gott nog åt, och Maj är definitivt inte det.

En av bokens starkaste scener är den där Maj sedan föder sitt barn. Den förbannade men nog så viktiga läkarvetenskapens rädsla för baciller och annan smuts som kan tänkas komma från en kvinna som gör barnafödandet till ett helvete. För att inte tala om tiden efteråt, skäm inte bort ungen och ta inte upp henne så fort hon skriker. Amma vart fjärde timme, allt annat kommer att göra henne bortskämd och oregerlig.

Ibland vill man ju ruska om Maj hårt, tvinga henne att säga ifrån. Säg någon av de där tankarna du har högt, kvinna! Men vem av oss är inte rädda för att vara för mycket, ta för mycket plats. Hur många gånger har inte jag själv kommit hem från en tillställning och funderat om jag nog inte talat lite för mycket om mig själv nu. Maj bestämmer sig för att vara en kvinna ingen kan klandra, hemmet ska vara perfekt, inte har hon tid att gulla med ett jollrande spädbarn. Att vara martyr det kan hon. Och visst kan vi väl alla det. Låg jag inte själv och skrubbade ugnen kvällen innan min senaste förlossning satte igång? Kröp jag inte omkring med magen och torkade damm från golvlisterna, liksom bara för att inte göra det allt för lätt för mig? Nej om livet är for kort för att läsa dåliga böcker som jag skrev i ett tidigare inlägg är det fan i mig nog för kort för att torka damm från golvlister också. Fast om jag får gäster, viss skulle det kännas bättre att bjuda på hembakt än köpt? Det är visst inte så enkelt som att ruska om lite.  I ett skede undrar Maj: "Men har vi inte ett personligt ansvar att förhålla oss till de normer och påbud som omger vårt varande?" Vad tror du?

Sandbergs intensiva språk är ljuvligt. Det riktigt gräver sig in i en. Boken är på inga sätt lätt att läsa, det tar sin tid att vänja sig med berättarstilen men mest påverkade boken mitt humör, man kan bara bli så arg, ledsen, matt. Puh!

Min fantastiska väninna

För några månader sedan kom en av mina allra bästa vänner med sin härliga familj och hälsade på hos oss. Hon och jag har känt varandra sedan vi började skolan (kanske lite där innan också, men det kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg). Jag minns när vi började skolan och hur glad jag blev över att hon och jag började i samma klass - för jag tyckte hon var så himla cool. Hon visste allt och i mina ögon hade hon ett självförtroende som ingen annan. Hon hade brunt hår, så fint! Och hennes familj var stor och häftig och runt deras matbord fick alla alltid plats. Hon hade världens mysigaste rum och hennes storasyrror hade klädskåp fullproppade med världens finaste kläder. Och det bästa av allt: hon var jättesnäll och ville också vara min vän. Vilken lycka! Sen dess har hon och jag varit goda vänner. Vi är ibland ganska olika och ibland har vi under årens lopp varit osams och till och med varit riktigt arga på varandra. Men vi har hållit ihop. Alltid. Det räcker med att jag idag tänker på henne för att en varm och mysig känsla skall infinna sig och jag har alltid - alltid - kunnat räkna med henne. Om jag behöver prata med någon kan jag vända mig till henne; jag vet att hon finns där. Vi har båda hektiska vardagar och bor i olika städer. Jag hinner knappt skriva ett meddelande åt henne och jag sköter om vår vänskap på ett riktigt uselt sätt men alltid nu och då ses vi och då är det bara att fortsätta där vi blev förra gången. Hon är en sann vän och jag tror att vår vänskap alltid kommer att finnas. Jag räknar med det!

Nåväl, till hennes besök. Vi snackar böcker då och då. Hon och jag. Och den bok hon denna gång råkade rekommendera heter Min fantastiska väninna och är skriven av pseudonymen Elena Ferrante. Och det är den boken jag hänvisade till som en riktig pärla i mitt förra blogginlägg. Wow alltså. Vilken bok. Det är verkligen inte konstigt alls att Elena Ferrante erövrat världen med sin bokserie och just nu ligger del två på mitt bord här hemma. Jag kan knappt slita blicken från den men måste bara avsluta Bob Dylans biografi - som inte heller den är dålig - först!

Min fantastiska väninna handlar om Elena och Lila - två självständiga och väldigt olika tjejer som växer upp i Neapels arbetarkvarter på 50-talet. När boken börjar har Lila försvunnit spårlöst och Elena blir uppringd av Lilas son som undrar om hon vet något om mamman. Om hon vet?! Elena blir allt annat än förvånad över att Lila inte går att hitta - hon har ju alltid talat om att bara försvinna från allt och alla. Berättaren Elena börjar då en tillbakablick till flickornas gemensamma barndom och uppväxt. Då växer en berättelse fram som visar på hur olika man kan formas beroende på familj, släkt, ekonomi, värderingar och mål; men hur man ändå kan finna varandra och komma att betyda allt för varann. Jag vet inte om man riktigt kan kalla boken för en historisk deckare men bit för bit växer en magnifik vänskapshistoria fram och där emellan varven börjar man se vem Lila, och Elena, är. Och då anar jag att detta bara är början - de återstående tre böckerna, varav två är översatta till svenska, kommer säkert att öppna upp helt nya dimensioner. 

Det handlar om identitet. Om vem vi är. Om vem vi är i förhållande till andra. Och om hur vi formas och förändras och växer ihop med dem som står oss nära. Om hur ens jag växer några centimeter bara för att det finns en vän, eller flera vänner, som backar upp en, finns där, hejar på en, tävlar med en och är en del av en själv. Det handlar om äkta vänskap. Och om systerskap! 

Tack min vän för att jag fick växa upp med dig! Förlåt för allt dumt jag gjort och kanske kommer att göra! Du betyder mycket för mig!

Nybakade studenter