En riktig bokpärla!

En av de absolut bästa högläsningsböckerna hemma hos oss under de senaste månaderna är Karin Erlandssons Pärlfiskaren. Om inte ni har läst den ännu tycker jag det är det första ni ska ta tag i! Både barnen och jag storgillade den och det gick så långt att vi började producera enorma mängder pärlor på vår keramikkurs som vi går på på söndagar. Allt för att pånytt få uppleva Mirandas äventyr i jakten på ögonstenen; den finaste och värdefullaste pärlan av dem alla. 

Erlandsson vann Runeberg junior-priset för boken och det priset gavs åt precis rätt författare och bok! Det är något nästan magiskt över boken. Språket är som havet Miranda dyker i - böljande och svävande och så träffande. Intrigen är fängslande på alla sätt. Erlandsson skildrar allt från avundsjuka till glädjetårar och vänskap på ett så ärligt sätt att det inte går annat än att sjunka djupt in i Mirandas liv och inte vilja komma därifrån. Boken utspelar sig i en fantasyvärld men det är en värld som är som vår. Nästan. Människorna är som människor är för det mesta - inga magiska väsen eller udda fantasyfigurer - men Erlandsson lyckas ändå tänja lite på gränserna så att huvudkaraktärerna har styrkor lite utöver det vanliga. 

Miranda, huvudpersonen, är den bästa pärlfiskaren av dem alla. Hon råkade ut för alla pärlfiskares mardröm när hon var ett barn: en roshaj nere i djupet. Roshajar vaktar pärlor och precis som pärlfiskarna är de beredda att göra vad som helst för att äga dem. Roshajen lyckades nappa åt sig Mirandas arm och nu har hon bara en arm kvar. Men det hindrar inte Miranda från att dyka - och hon har ändå ensam klarat av sin uppgift med bravur. Men så kommer Syrsa. 

Syrsa är jobbig. Hon pratar i ett. Hon påstår att hon är den bästa pärlfiskaren. Syrsa har också bara en arm. En roshaj där också. Syrsa vill bli vän med Miranda. Det vill inte Miranda. Men så dyker de tillsammans och märker att de tillsammans blir ännu bättre. De kompletterar varandra och hittar pärlor överallt. Vilken styrka! Men drömmen om ögonstenen finns hela tiden där och frågan är om Syrsa bara står i vägen för Miranda. Eller är det tack vare Syrsa som Miranda kan hitta skatten?

Och egentligen finns det bara en enda fråga. Vad är det som är viktigt och värdefullt egentligen? Svaret på den frågan blir så självklart och så tydligt men ack så viktigt att ständigt bli påmind om! För såväl barn som för oss vuxna. 

Både bok och bästa vän påväg till andra sidan jorden

Det finns lite för många måsten i mitt liv just nu och då lider bloggen. Jag hinner inte skriva om allt jag läser. Men vad är mer tråkigt än att börja med att beklaga sig - sorry för det! Kardinalfelet en bloggare kan göra, ju! Men så är det ju i våra liv. Ibland hopar sig alla måsten och listan med saker att bocka av blir längre och längre och ibland tillåter ens vardag lite nöjen och fritid också. Gott så! Men nu får jag gladeligen ge er ett tiopoängstips som hjälper er när stressen tutar på för fullt, tidtabellen gråter efter paus och livet bara på alla sätt känns hopplöst. För det finns en bok som är svaret på allt. En bok som är skriven av inga mindre än:

Ted och Kaj. IGEN. De här killarna (eller: virala genierna) har för någon vecka sedan blivit nominerade till det finländska exportpriset Tulenkantaja - som alltså delar ut ett pris till verk som anses ha goda chanser att göra succé även utomlands. Boken heter ZOO #1 Virala genier och författarna Kaj Korkea-aho och Ted Forsström lägger ribban högt för andra serieromanförfattare som ska skildra tonårskillars liv på ett sjukt roligt sätt men ändå med sådan enorm värme och igenkänningsfaktor. Ted och Kaj är världsbäst på just det och den här boken kan man inte bortförklara att vara eller förbli oläst på grund av tidspress, stress, magsår eller andra trivialiteter. Möjligtvis kan man skylla på idioti dock, eller total humorbefrielse då?!

Ja men till boken. Den handlar om Atlas som går i åttan. Atlas bästa vän Elliott har just flyttat utomlands och lämnat kvar Atlas som ska försöka hitta en ny roll i skolan. Vem är han utan Elliott? Vem ska han nu snacka med om Tessie - tjejen som han inte kan sluta tänka på? Eller när han stör sig på Miniturken eller ärkerivalen Justus? Kanske kanske kan han få en ny vän i den nya tjejen i klassen - Sarah-Li dock, men när han ju inte kan fatta sig på henne. Ena dagen är hon där och andra dagen bara försvunnen. Vad är det med henne?

Som ni märker är det ju inga lättsamma saker Ted och Kaj väljer att skriva om. Men varva det jobbiga i att bli lämnad ensam med waffling, humoristiska illustrationer, saftmannens statistik, fantastiska förslag på datumbundna traditioner och omskrivning av skollagen så finns det inte en enda en som gäspar högt eller kan låta bli att gapflabba!

Och kanske bäst av allt: boken är stört omöjlig att lägga åt sidan. Allt det där andra som du kanske trodde att var viktigt - att äta, sova, jobba och städa - störtdyker ner i prioritetslistan. Mission completed liksom - du vet precis vad du skall göra och alla andra krav läggs åt sidan. Jej!  

Med stor kärlek

Det är något mycket fängslande med böcker som behandlar en människas liv från födelse till grav. Det finns ett flertal bra sådana och ofta lämnar de ett stort tomrum då de tar slut. Just sådan var Carina Karlssons Mirakelvattnet för mig.

Lotta har ju haft förmånen att få träffa författaren och hon har redan bloggat om boken. Hennes inlägg kan ni läsa här. Eftersom Mirakelvattnet tilltalade mig så mycket vill jag ändå skriva några rader om mina spontana tankar efter att jag läst boken.

Boken är härligt luftig och man bara flyter fram på de fantastiskt böljande formuleringarna. Bildspråket är underbart och jag njuter av allvaret och djupet som finns i språket och som genomsyrar hela berättelsen.

Jag fascineras av att huvudpersonen Johanna och också Otto skildras med så mycket kärlek trots att de båda är svåra att tycka om. Det finns inget anklagande i boken, alla bara är så mycket och så gott de kan. 

Jag njuter också av den stora kärleken till naturen som genomsyrar hela boken. Det är havet, fjärden och Lumparn som allting kretsar kring. Det är skogen och marken som brukas och som Johanna går på som fäster henne vid sin plats på jorden. Jag tänker att den kärleken till hembygden och den respekten för väder och natur inte alls är lika självklar idag. Vilken förmån att få höra till och höra ihop med en plats så starkt, men det är lika mycket en begränsning, både för Johanna och för Otto.

Jag tror att den här boken länge kommer att hålla sin plats som årets största positiva överraskning för mig!

Tre som hurrar i vårt hus!

Brukar ni gilla och dela på Facebook i hopp om att vinna diverse prylar, kläder eller resor? Jag gör det nästan A L D R I G. Och det därför att jag inte tror på mina chanser att vinna - av samma skäl lottar jag heller aldrig, eller köper skraplotter eller deltar i bingo. Jag orkar helt enkelt inte ge av min tid eller ge min lilla hjärna ens en liten gnutta hopp om att det skulle kunna gå vägen. Jag skulle gärna påstå att det är rätt så förnuftigt ju; men frågar ni min man eller mina barn är det ju bara dumt. De går omkring och hoppas på en miljonvinst medan jag bara; ja, ruttnar i min misär - eller nåt.  

Så - förstås - gick jag och vann. JAG VANN. På Facebook. I en sån där gilla och dela-grej. JAG.

Och det var inte vilket pris som helst. Nej, jag skulle nästan vilja påstå att det var det bästa priset genom tiderna. Ingen miljon förstås. Men vem vill nu ha en sådan? Ingen ny bil heller men en sån klarar man sig ju utan. Näe, priset var årets mest efterlängtade bok hemma hos oss. Den vi hade spekulerat kring, drömt om, tänkt på i ett halvår och lagt oss i kö för på bibban innan den ens varit utgiven. Kan ni tänka er hur högt ribban låg, liksom? Och hur tror ni det gick? Boken var förstås ingen mindre än Rakels mirakel av Malin Klingenberg och Joanna Vikström Eklöv.

Rakels mirakel är den femte boken om Patrik, Irene och Pensionärsmakten. Denna gång är det frisörsalongen Rakels mirakel som faller offer för skurken Vink Nexas. Rakel, den sympatiska och proffsiga frisören, råkar ut för en olycka och måste ta in en vikarie för att inte göra kunderna missnöjda. Men det borde hon aldrig ha gjort. Vink Nexas är en ofattbart lömsk typ som alla kunder blir livrädda för och efter ett besök hos Vink Nexas är ens frisyr totalförstörd. Och ingen vågar säga till: för gör man det är Vink Nexas där med sina saxar och gör frisyren om möjligt ännu värre.

Ni hör ju själva. Vi hade svårt att sluta läsa om kvällarna och det gick så långt att mina barns far fick säga till: "Det är skolmorgon imorgon - kanske dags att sluta?". Men det var svårt ändå: hur skulle det gå för Irene som trodde hela pernsionärsmakten hatade henne? Hur skulle det gå för Gullmar som betedde sig illa för att han var rädd att inte få några nya vänner? Hur skulle det gå för Rakel på sjukhuset? Och hur skulle det gå med den nya uppfinningen Dubbloratorn eftersom den kommit i fel händer?

Böckerna om Patrik, Irene och Pensionärsmakten måste höra till de allra bästa böckerna i hela världen; för barnen och för oss föräldrar. Och vi som hade väntat och väntat och lagt ribban så högt kunde glatt konstatera att det blev så otroligt bra, igen! Fantastiskt!  

 

 

Bloggdrottningen

Ifjol den här tiden skrev jag att jag hade läst 95 böcker år 2016. I år landar jag på fjuttiga 66 stycken. Det är nästan trettio böcker färre. Fatta! 

Så - med det sagt är nyårsutmaningen given. Läsa mera. Men 66 böcker lär inte vara så svårt att slå så jag vågar mig dessutom på att lova att jag skall förbättra mig. Vi har ju dessutom pratat med Daniela i evigheter om att bloggen skall få ett lyft och bara vi två ses på jobbet dagligen är jag säker på att ni skall få se nåt nytt och fräscht här inom kort. Visst Daniela? Jag har redan några förslag på förbättringar.

Och i väntan på att två medelålders tjejer skall lyckas hitta tillräckligt med energi för en förändring kan ni kära läsare välja att ytterligare fördjupa er i bloggvärldens innersta väsen. Den finlandssvenska författaren Eva Frantz har i år gett ut deckaren Blå villan - den första i en serie om kriminalkonstapeln Anna Glad. En riktig mysdeckare är det det frågan om. Och jag erkänner - jag trodde nog att en finlandssvensk deckare inte skulle kunna bli något annat än totalfiasko. Tänk er vår lilla finlandssvenska ankdamm där det sjungs lite snapsvisor, där det kramas och gullas och alla är glada och mår bra. Hur skulle segelbåtar, villor, skärgård och lillajulsgranar gå ihop med mord och samhällets baksida? Nåväl - skämt och sido - tji fick jag! För det går alldeles utmärkt!

I Blå villan är det den populära finlandssvenska lifestylebloggaren Becca i Blå villan som är offret. Den femåriga Bruno traskar omkring på stora vägen mitt i sommarnatten och när han räddas upptäcks Brunos mamma Becca som ligger medvetslös i en stor blodpöl mitt i det idylliska sekelskiftesköket. Inte en pryl står fel - allt är som taget direkt ur en inredningstidning. Färska blommor på bordet, storblommiga tapeter med matchande restaurerade antika möbler, vackra stilleben oberoende åt vilket håll du ser och inte en plastpryl så långt ögat når. Det blir ett fall för Anna Glad och hennes äldre kollega Rolf Mårtensson.

Och det blir bra. Man kan inte låta bli att dra på smilbanden när man träffar Magica - trollet som älskar att sitta och skriva elaka kommentarer på en massa bloggar hon läser. Man kan heller inte låta bli att småskratta igenkännande åt typiska bloggfenomen: när stringhyllan dyker upp blir det liksom pricken på i. Eva Frantz kirrar det här med att ringa in bloggvärlden och trots att hon egentligen inte förlöjligar blir det nästan på gränsen till parodi.

Och läsa vidare vill man. Det är lättläst, roligt, spännande och irriterande. Allt på samma gång. Det handlar om brott, småstadsidyll, vackra kulisser, smutsliga vardagar, yttrandefrihet, källkritik, äktenskapskriser, vänskap, relationer, hemligheter och sanningar. Det handlar om - Svenskfinland!

Take it or leave it.    

    

Från Karenokoi till Ecuador

Jag kan inte annat än hålla med Lotta då hon skriver att Svenskfinland levererar. Jag är också grymt imponerad över bredden på böckerna. Ta till exempel de två senaste böckerna jag läst: Naondel av Maria Turtschaninoff och Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen. Båda böckerna är skrivna av begåvade finlandssvenska kvinnor. Båda böckerna lämpar sig att läsa från de övre tonåren och har starka kvinnor i huvudroll men ungefär där tar likheterna slut. Men så representerar böckerna helt olika genrer förstås. Medan Naondel är fantasy skulle jag väl främst klassa Vad heter ångest på spanska? som chick lit.

Lotta läste Naondel för ett drygt år sedan och ni kan läsa hennes inlägg om den här. Turtschaninoff har en berättarförmåga som få. Jag grät när jag läste boken. Jag hade svårt att somna efter att jag läst boken. Berättelsen är oerhört fängslande, språket magiskt och när #dammenbrister tror jag att böcker som den här kan göra mycket för att bryta tystnaden kring övergrepp och våld.

I debutromanen Vad heter ångest på spanska? får vi följa med 25 -åriga Erica som lämnar sitt tilltrasslade liv i Helsingfors bakom sig för att under två månader resa runt i Ecuador och på så vis försöka hitta sig själv. Erica har precis avslutat sina studier och fått ett jobb på en ansedd advokatbyrå som hon egentligen inte vill ha. Dessutom har hon precis avslutat ett långt förhållande med Tom. Erica har gjort det mesta i sitt liv för att göra sin pappa nöjd och någonstans på vägen har hon således tappat bort sig själv. Det har blivit alldeles för mycket sprit och för många tillfälliga ligg och hon tänker tillbringa tiden i Ecuador ensam.Så blir det inte. Där träffar hon norska Ingrid som är en riktig klippa och den snygga bartendern Jacques. 

Det jag gillar med boken är att Ericas ångest känns äkta. Jag är helt säker på att alla på något plan kan känna igen sig i det jobbiga med de här brytningsskedena i livet då något måste ta slut för att något nytt håller på att börja och det är så svårt att veta hur man ska göra för att välja rätt. Då kan det vara omöjligt att tro på välmenande "det ordnar sig nog" och "planera inte för mycket". Det är svårt att bli vuxen och det är svårt "att göra sina föräldrar riktigt jävla besvikna". 

Det jag inte gillar med boken är att Erica snarare känns som en 18-åring än en 25-åring. Moraltanten i mig gillar inte heller att hon är full i sisådär 95 procent av boken. Poängen hade nog kommit fram med lite färre mojitos och bakfyllor. Vissa saker är för övertydliga, också för att vara en bok för unga vuxna. Jag tröttnar på upprepningarna. Erica kunde ha ältat lite mindre och haft mer bakgrund istället.

Jag har ändå mer positivt att säga om boken. Jag gillar tempot och de smidiga dialogerna. De gör boken lättläst, luftig och medryckande. Man märker att författaren känner till miljön bra. Temat är viktigt och alltid aktuellt. Jag tänker att Svenskfinland har saknat just den här boken. Jag skulle kanske inte sätta den i handen på (så många av) mina elever men i gymnasieåldern funkar den säkert för flertalet. Jag hoppas att jag får läsa mer av Michaela von Kügelgen.

Perera x två

Som sagt levererar Svenskfinland. 

Den prisbelönade diktsamlingen White Monkey av Adrian Perera är ett till exempel på ett finlandssvenskt och mycket läsvärt verk. Diktsamlingen handlar om hur det är att leva i Finland men inte tillhöra den vita majoriteten. Om hur det är att ständigt bli ifrågasatt och trots motgångar försöka finna sin plats - och det bland människor som aldrig själva fått kämpa för sin existens men ändå kräver en konstant tacksamhet hos dem som "fått inträde" i vårt dyrbara land. Adrian Perera har själv sagt i en intervju för Svenska yle att han egentligen inte vill svara på frågan om hur mycket White Monkey handlar om honom - utan att vi läsare snarare borde se oss själva i spegeln för att tänka till, möta våra fördomar och vårt sätt att leva. 

Och visst är det just så. I dagens heta debatter om kolloidalt silver, vaccin, flyktingpolitik, #metoo bland andra kan man ju verkligen se sig själv i spegeln. Är det verkligen så att det är bara mitt sätt att leva som är det "rätta"? Jag är inte ute efter att jämställa åsikter med fakta men funderar på varför vi har ett så sådant ohämmat behov att klandra andra? Varför kan inte majoriteten värna om minoriteten? Eller som Monica Ålgars med hjälp av David Gaider så förtjänstfullt påminde oss i dagens Hbl: ”Privilege is when you think that something is not a problem because it’s not a problem for you personally”. 

Vi måste skärpa oss! Läs White Monkey och begrunda själv!

Och när ni ändå är igång med finlandssvenska författare kan ni passa på att också läsa Ylva Pereras Dödsdalsdansösen.  Det är hennes romandebut och det finns mycket tänkvärt i den boken också. Miranda och Amanda i Åbo träffar det äldre paret Göran och Maja Rosenström. Parallellt med deras historia får läsaren följa Marta och Ed i Death Valley Junction, ett litet ökensamhälle i USA. Bokens tema är ganska långt verklighetsflykt och konstnärskap. Dödsdalsdansösen var min novemberbok i läscirkeln på jobbet och det är en bok jag inte tror att jag skulle ha fått för mig att läsa annars - och det är alltid kul med läsande vänner som öppnar upp för nya genrer och bokval.  

Och bäst av allt: jag pantar på en ännu en recension av en fantastisk finlandssvensk bok. En barnbok denna gång. Troligtvis årets bästa i den kategorin. Och att den boken skulle bli en favorit hemma hos oss visste jag långt innan boken ens fanns till. Så det så.     

Finlandssvenskt november

Det har faktiskt blivit fyra finlandssvenska böcker för mig under de senaste veckorna. Och glatt kan jag konstatera att den finlandssvenska litteraturen håller enormt hög nivå. Tänk att vi är så få men ändå så otroligt bra på att leverera läsvärda böcker! Det om något ska vi vara stolta över!

I somras träffade jag ju Carina Karlsson i Sisimiut på Grönland. Då berättade hon att hon strax skulle ge ut en ny bok och det hon redan då valde att avslöja lät så bra att jag har gått hela hösten och väntat med spänning på boken i fråga. Och nu fick jag äntligen läsa den. Den heter Algot. Kort och gott. Ni som kommer ihåg min recension av Mirakelvattnet kan bara tänka er hur entusiastisk jag var över att få leva mig in i Karlssons språkmelodi igen - och precis som i den boken lyckas Karlsson igen en gång fånga en speciell känsla som är något utöver det vanliga och förmedla den vidare åt läsaren. I Algot är den känslan inte riktigt så sympatisk eller trevlig, utan snarare olustig, ruggig och lite frånstötande. Nästan som om man går omkring med en otäck känsla av att något jobbigt kommer att hända. Och det är ju just precis det som också händer i boken.

Algot handlar egentligen om rånmordet på Bänö, Föglö, år 1748 - ett brottsfall som räknas till de allra värsta i åländsk historia. Algot Holm, huvudpersonen i boken, kommer att vara en av de tre män som tar sig ut till Bänö när de befinner sig på flykt från fängelset i Kastelholms slott. På Bänö sker det ofattbara och det riktigt otäcka: de tre männen mördar några personer på ett ytterst brutalt och skoningslöst sätt. Men vad är det som kan driva en människa till att göra något så fruktansvärt? Vad tänker en person på som väljer att ta livet av oskyldiga personer? Som ni förstår är det frågor vi knappast kan svara på - åtminstone inte lättvindigt. Men det Carina Karlsson lyckas med är att förklara ett perspektiv: ge en inblick i hur komplex en person kan vara och vad livet kan bära med sig vilka intentioner vi än har eller har haft. Boken bortförklarar inte. Inte heller ger den en förklaring till det som händer. Men den iakttar - och den begrundar - och den ger oss en historia som griper tag i en och vägrar släppa taget. Och när boken tar slut är man många tankar och känslor rikare. 

Precis som Johanna Holmströms Själarnas ö känns Algot som en historia var och en borde ta del av. Det är vår historia, vår skärgård, våra liv och vårt arv det handlar om. Och det Carina Karlsson gör är så värdefullt. Hon ger oss vår historia. 

Människor som ser

Jag är usel på att känna igen personer och hålla koll på andra människors liv och leverne. Jag är så usel på det att jag ganska ofta skäms över det. Trots att jag har bott där jag bor nu i snart åtta år vet jag ingenting om mina grannar och berättar någon något för mig om någon person kan jag nicka instämmande men egentligen vara totalt blåst och bortkommen. Mina elevers syskon och familjer - nope! Mina vänners vänner och bekanta - not so much. Kändisar i Finland, Sverige och världen - helt hopplös! Inget fastnar. Och oftast kan jag tycka att det är rätt så skönt att inte veta en massa om andra men ibland blir jag också livrädd över att förbise något som skulle vara viktigt att uppmärksamma. Ni vet: alla andra ser det jag inte ser och det gör mig bara dum, passiv och till synes likgiltig. Ibland vaknar jag till och med nattetid kallsvettig och funderar på vad allt och vem alla jag borde ha tänkt på. 

Min dotter är inte sån. Hon vet om det mesta och kan räkna ihop ett plus ett och fråga mig om saker jag inte ens i min vildaste fantasi skulle ha kunnat notera. Och hon har varit sådan ända sen hon var liten bebis. Då låg hon där i allas famnar och bara iakttog - bara såg på alla runtomkring sig. Och vilken förmåga hon har att observera sin omgivning! Hon lägger märke till små förändringar i personers humör; i små detaljer i folks utseende; i sättet någon säger något och i ordval och tonfall. Om jag är den som pladdrar på om än det ena än det andra kan hon tyst betrakta. Jag är en oversharer. Men att få henne att tala om sig själv och sina behov, tankar och drömmar är en enorm utmaning. Och det är förstås tufft. Men något inom mig älskar, fascineras av och beundrar den här sidan hos min dotter. Om hon väljer att bli regissör kommer hon att bli grymt duktig. Om hon väljer att i sitt yrke ta hand om andra människor kommer hon att vara helt fantastisk på det hon gör. Och om hon utnyttjar sin talang och börjar skriva böcker talar vi succé - jag var den första att säga det. Kom ihåg det!

En annan författare som kan just detta är Kjell Westö. Oj du milde om man ens skulle kunna komma lite i utkanten av den förmåga att beskåda livet, livsöden, relationer, världen, alltsammans - som han har. Att läsa en bok av Kjell Westö är som att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Och då dessutom ha hjälp med att notera alla detaljer - speciellt om man är ett så hopplöst fall som jag är! I Den svavelgula himlen är man huvudkaraktärens skugga ända från slutet av 1960-talet fram tills idag. Huvudkaraktären har inget namn men det må vara det enda man inte får veta. Allt annat blir man ett med. Hur denna namnlösa berättare blir vän med syskonen Rabell - de som kommer från en helt annan samhällsklass. Hur han således hela tiden får kämpa med att inte passa in. Hur han livet igenom måste försöka förstå sig på Stella Rabell och försöka hitta rätt i den kärleksrelation som är deras. 

Igen en gång är det en medryckande och nästan beroendeframkallande historia Westö berättar. Det är en historia om kärlek, vänskap, utanförskap, svek och liv. Och när man slår igen pärmen är det bara ett stort tomrum kvar. Ni vet: det där tomrummet som finns när man inte vill sluta läsa eller sluta följa med den vän man har fått i bokens huvudperson. Och som alla andra Westös böcker får även Den svavelgula himlen mig att vilja ta mitt pick och pack och flytta till Helsingfors. Det är svårt att ens säga vilken del av boken eller vilken "scen" som har fastnat bäst: boken är en jämn ström av imponerande berättarteknik; en livshistoria där femhundra sidor känns för kort!   

Ja jag säger då bara det. Vad vore mitt liv utan alla duktiga författare och bra böcker?! En liten inskränkt och banal bubbla, antagligen. En farlig och tråkig bubbla likväl! Tacka vet jag människor som ser. 

       

 

Mera om Själarnas ö

Ja visst skriver jag så gärna några rader om Själarnas ö av Johanna Holmström jag också.

Boken påminner mig både då det kommer till miljö och stämning om Ulla-Lena Lundbergs prisbelönta roman Is och om en bok påverkar mig ens hälften så mycket som den boken gjorde är det en bra bok kan jag lova. Och det gör Själarnas ö. Jag håller fullständigt med dig Lotta då du skriver att det är en bok som det gör ont att att läsa, men att man på inga villkor hade velat vara utan just den här läsupplevelsen.

Jag har varit till Själö ett par gånger. Jag har faktiskt till och med varit på en rundvandring inne på själva anstalten. Det jag främst kommer ihåg därifrån är de gula väggarna som Holmström också skriver om. Också kyrkan och gravgården kan jag tydligt se framför mig, precis så som de beskrivs i boken. Ön blir ju självklart en kontrast mellan vår vackra skärgård och de oförrätter som utspelat sig där och jag känner att platsen har en berättelse att berätta. Jag är glad att Johanna Holmström gjorde det och att boken är just så vacker och sorglig, galen och fin som den är. Boken rymmer mycket - många tankar, karaktärer, känslor och en stor kärlek till livet faktiskt, trots allt. Dessutom är Holmströms ord och språk som gjorda för att förmedla just den här berättelsen.

Jag fastnade lite på en detalj i slutet och jag vill gärna höra hur du Lotta uppfattade den, men jag tror att det är bäst att vi tar det då vi ses så att jag inte avslöjar för mycket här. 

Då det gör ont att läsa

Jag vet att du Daniela håller på att läsa Johanna Holmströms Själarnas ö just nu men tänker att vi gott och väl kan vara två att recensera den boken. Så snälla du - trots att jag skriver nu vill jag höra dina tankar om boken. Lova det!

Jag tror inte det finns en enda människa på denna jord som skulle kunna läsa Själarnas ö utan att få en klump i halsen. Ni vet, en sådan där jobbig klump som avslöjar att det inte är långt till tårarna och som kommer hand i hand med en växande oro i magen. Den klumpen kom redan när jag läste de första sidorna i boken och insåg att Kristina, en av huvudpersonerna i boken, i desperation och total utmattning kommer att dränka sina två barn i Aura å. Och klumpen växer, vägrar ge med sig och finns där tills man läst ut det sista ordet i boken. 

Om det är någon som mot förmodan inte har hört om Själarnas ö handlar den då alltså om några kvinnor; Kristina, Elli och Sigrid - som av olika orsaker kommer till Själö i vår åboländska skärgård i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första del. På Själö finns mentalsjukhuset som alltid blir den sista anhalten. Kom man till Själö kom man inte därifrån. Bland de inskrivna kvinnorna fanns de mentalt sjuka men också de som av olika anledningar var socialt utsatta i samhället: de som blivit våldtagna och aldrig fått möjligheten att behandla sina traumatiska upplevelser, de som inte hade råd med tak över huvudet och mat på bordet och de som inte klarade av att leva som samhället krävde att man som kvinna levde sitt liv. På Själö hittade några av dem en frizon, en gemenskap kvinnor emellan som byggde på samförstånd. Hospitalet kunde vara ett skyddshem och en plats där de äntligen fick vila. Men platsen kom med ett högt pris: att få friska papper och bli utskriven från hospitalet var så gott som omöjligt. Och frågan är om du då skulle klara av att bli du med dig själv och hitta en inre frid om du vet att alla dina eventuella framtidsdrömmar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. När ditt paradis mera liknar ett fängelse. När du hör om yttervärlden men aldrig får bli en del av den. När det enda du ser är hav, hav och åter hav oberoende åt vilket väderstreck du ser. 

Det gör ont att läsa Själarnas ö. Det gör ont främst för att det lika väl kunde vara jag, eller du, som kommer till Själö. Johanna Holmström inleder sin bok med orden "Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt." 

Och det är just så det är. Vem av oss har inte drömt om en lugn plats, en plats där hjärnan och kroppen får vila? Vem av oss har inte känt stressen ta över vilket resulterat i att man inte tänker klart? Vem av oss har inte tappat greppet och märkt hur en ilska eller en sorg besitter hela ens jag - där förnuft och logiskt tänk bara knuffats bort med en racerfart? Ibland tänker jag dessutom att ett Själö vore svaret på allt. Mindre krav, mindre prestationer, mindre input från sociala medier och nyhetsflöden, färre valmöjligheter, mera inrutad vardag. Mera vila, mera umgänge, mera systerskap och mera natur. Lockande, eller hur?! Och så möts detta paradis med så mycket sorg och så många traumatiska upplevelser och fulhet. Det blir en krock som är svår att smälta.

Det blir en bok som är så smärtsam att det gör ont och så sann att det gör ont och så vacker att det gör ont. Det blir en bok jag jag aldrig skulle vilja ha oläst. Trots smärtan. 

  

       

Vad kommer folk att berätta när jag är död?

Har du hört Harry Styles Sign of the Times? Jag älskar den låten. Den spelar morgon och kväll här hemma och det är nåt med den där känslan av melankoli som är så tydlig i den och som passar så bra ihop med höstvindar och krispig luft. 

Och ingen annan låt skulle i mitt tycke passa bättre än den som nyckellåt till Carina Karlssons starka bok Mirakelvattnet. Du kommer kanske ihåg att jag träffade Carina på Grönland i somras och det hon berättade om Mirakelvattnet väckte ett enormt intresse hos mig. Jag är ju ett stort fan av livshistorier och ju äldre jag blir desto fler sådana vill jag läsa. Man kan ju förstås hävda att det har att göra med egna funderingar på liv och död, eller på livsval och öden. Hur man kanske bollar med frågor som varför och tänk om? Alltid när jag läser om andra människors historier blir jag så medveten om att det rätt sällan handlar om val och medvetna handlingar - allt tycks oftast ha att göra med slumpen och lyckliga eller olyckliga tärningskast. Och ett liv kan vara långt. Ens liv kan vara en roman. Eller så kan ens liv sammanfattas i några enstaka meningar efter ens död. Vem var jag? Vem var du?

Det liv vi får följa i Mirakelvattnet är Johannas. När Johanna föds hör hon ihop med sin farfar. Men farfar dör, och efter hans död är Johanna ensam. Den enda hon någonsin hört ihop med är borta för alltid. Hon är en svår person, en nyckfull människa som andra människor har svårt att förstå. Hon passar inte in och bemödar sig heller inte någonsin att göra just det. Men Johanna blir en dotter, en syster, en maka, en mamma, en svärmor, en farmor och en mormor. Hon blir en länk i historien, en person som tar upp en plats och sätter sin prägel. Trots att hon inte vill det. Och trots att hon hela tiden försöker att inte göra just det.

Mirakelvattnet utspelar sig på den åländska gården Löfvik invid Kyrksundet: vattnet som både dränker och befriar. Tidsmässigt rör vi oss mellan 1860-talet och 1930-talet. Den är skriven med ett sjungande språk och det känns som om vartenda ord är noga utvalt och genomtänkt. Det är en bok att läsa långsamt - även om intrigen i sig verkligen inte är långsam eller händelsefattig. Men de visdomar, insikter och iakttagelser som Carina Karlsson med hjälp av Johannas röst för fram kräver att man tar det lugnt. Att man tar in. Tänker och lyssnar.

Där du har satt din fot har någon annan också satt sin långt före dig. Den tanken du just tänkte har mången annan redan tänkt. Och ändå är vi unika personer - alla värda en egen roman. Jag tvivlar starkt på att någon nånsin kommer att skriva en bok om mig: men förhoppningsvis talar någon någongång långt i framtiden om den där Lotta som bodde i sitt hus, läste sina böcker och dansade alltid när tillfälle gavs. Vad tror du att man kommer att säga om dig? Vilka fotspår lämnar du efter dig och vad önskar du att kunde berättas om dig? Det är en svår fråga och - igen - inget du ens egentligen kan göra något åt. Man är den man är, lever som man gör och dör när det är dags. 

Just stop your crying

Have the time of your life

Breaking through the atmosphere

And things are pretty good from here

Remember, everything will be alright

Harry Styles

Ett vatten för rop som får svar, ett vatten för besvarade böner. Seklerna passerar, men mirakelvattnet består. Nåden finns. Nu vet du det också, Johanna. Nu vet du det.

Carina Karlsson

 

 

Danielas svar och bortförklaringar

Jag känner igen det Lotta skriver, det är inte alltid så lätt att tycka till om det man läst. Det är helt klart att jag också först och främst läser för min egen skull, bloggtexterna om böckerna kommer i andra hand. 

Jag tänkte bortförklara min tystnad med att jag läst ett par böcker som Lotta redan bloggat om, bl.a. Vi två av Andy Jones och då känns det ju dumt att skriva om boken på nytt. Jag gick på samma försäljningstrick som Lotta, d.v.s. pärmtexten om att boken skulle påminna om En dag. Jag hade bara läst ett par kapitel då Lotta förvarnade mig om att den inte alls gör det och kanske tack vare att jag inte längre hade den förväntningen på boken gillade jag den faktiskt rätt mycket. Jag berördes av Fishers och Ivys kärlekshistoria, eller kanske mer av deras övertygelse om att deras kärlek är värd att kämpa för, också då livet bjuder på motgångar av värsta tänkbara sort.

Men nu ska jag förstås svara på Lottas frågor. Kul! Sånt gillar jag.

- Hur blev din lässommar? 

Tack bra! Jag läste på stranden, i soffan, i sängen, i husvagnen, i solstolen på bakgården... Jag läste i sol och i regn (inte att rekommendera på stranden dock, åtminstone inte med lånad bok...). Jag läste några bra böcker, några sjukt bra böcker och nästan ingen bok som gjorde mig besviken.

 

- Läste du det du hade planerat? Mer eller mindre?

Jag hade lite tänkt att jag skulle avverka några olästa ungdomsromaner som står här hemma i bokhyllan, sådana du redan bloggat om. Jag vill ju ta dem med mig då jag börjar jobba igen, men sen snöade jag ju lite in mig på andra världskriget och Jenny Colgan så det blev inte så många ungdomsromaner. Fast nu när jag bläddrar bakåt i bloggen märker jag ju att jag läste hela Utvald-trilogin av Ally Condie också. Jag läste nog i den takt jag tänkt mig ungefär, någon lässvacka hade jag i alla fall inte.

 

- Vilken var sommarens bästa?

 Det var nog Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr.

- Någon bok som blev en besvikelse?

Tja, Stor magi var ju inte riktigt mig grej. Lite besviken blev jag också på Den lilla bokhandeln runt hörnet.

- Vad skall du läsa i höst? Någon bok som du ser extra mycket fram emot att läsa?

Den frågan är lätt att svara på. Här ser ni vad som kom på posten idag:

Av dessa ser jag mest fram amot att få läsa tredje delen om de besynnerliga barnen av Ransom Riggs, alltså Själarnas bibliotek. Förutom dessa tre vill jag jättemycket läsa Johanna Holmströms bok Själarnas ö, men jag vet inte om jag vågar. Jag fattar ju att det är mer än en bok om en kvinna som dränker sina sovande barn, men jag vet inte om jag klarar det ändå. I måndagens avsnitt av Efter nio var författaren Michaela von Kügelgen en av gästerna och där berättade hon bl.a. om sin debutroman Vad heter ångest på spanska? och den hoppas jag också att det blir av att läsa i höst. Om du som läser det här har läst Holmströms bok kan du väl peppa mig lite så att jag vågar läsa den, visst?

Tack och god natt!

Modershjärtat

Idag är det mors dag. Det har varit en vacker dag. Saga och Abbe "väckte" mig imorse med fina egengjorda kort och gåvor, vi var tio personer kring matbordet och solen sken. Jag är tacksam. 

Jag är så otroligt tacksam. 

Det kunde nämligen ha varit annorlunda. Och just därför vandrar ofta mina tankar denna dag (och många andra dagar) iväg till dem runtom i världen vars barndrömmar inte har gått i uppfyllelse eller ens nånsin kommer att göra det. Vi fick kämpa i nästan tre år för att bli gravida. Och gravida blev vi efter tuffa hormonbehandlingar, otaliga ägglossningstest, kalla kliniker, köer, frustration, gråt, taskig ekonomi, inseminationer, tidigt missfall och sprutor. Det skulle inte lyckas - men det gjorde det iallafall. Två gånger till och med. 

Barn är inte svaret på allt. Förstås. Alla önskar inte heller barn och det är naturligtvis lika okej som att önska ett så mycket att hela ens kropp skriker av längtan och det bara gör ont. Det sistnämnda stämde in på mig. Jag längtade och längtade och längtade; och ju mer tiden gick desto mer ont gjorde vår barnlöshet. Sorgen grävde in sig i varenda liten vrå i hela kroppen. Jag kan ännu - tio år senare - förnimma den där känslan av hopplöshet. Men också - tack och lov - den där pirriga ilningen av hopp inför varje månad av försök. Och lyckan av att till sist lyckas. Rädslan att förlora. Tacksamheten över att inte göra det. 

Jag skulle hemskt gärna vilja ha ett rätt svar att ge till alla dem som kämpar; till dig som kanske allra helst drar dig tillbaka i all ensamhet och gråter just idag - på mors dag.  Men det har jag inte. Ett svar om vad jag skulle ha velat att mina vänner sade eller gjorde för mig när vi kämpade. Men det visste jag inte. Det enda jag vet är att varenda cell i hela min kropp vet vad du går igenom. Och det är ingen tröst. Bara ett konstaterande.

Oberoende om du är förälder, barnfri eller barnlös tycker jag du borde läsa Utan - en antologi om barnlöshet och barnfrihet av tolv finlandssvenska skribenter (red. Mikaela Sonck). Jag kan också rekommendera Anna-Lena Härkönens bok Svagt positiv där moderskap inte är det man kanske önskade eller där just moderskapet gör att man tappar livslusten och innebär konfliktfyllda känslor. Är man mamma kan antologin Rapport från planet Mamma  (red. Sara Ehnholm Hielm och Mari Koli) vara en bok med hög igenkänningsfaktor, på gott och ont. Alla tre böcker har några år på nacken.

Och så Katerina Janouchs Modershjärtat om barnmorskan Cecilia Lund då. Modershjärtat är den femte i serien och det finns många, många till! Jag gillar huvudpersonen Cecilia. Hon är ett praktexempel på vad vi morsor av idag gör: försöker balansera mellan jobb, familj, att vara mamma och hustru. Det Cecilia råkar ut för denna gång får en att fundera på vad som händer när modershjärtat riskerar att sprängas i tusen bitar. Janouch skriver alltid lika tänkvärt. Och alltid lika spännande. 

------------------------------------

Saga och Albin

Ni grälar. Ni tjatar. Ni säger emot. 

Ni provocerar. Ni skriker. Ni gör mig galen.

Men ni är alldeles alldeles underbara just sådana ni är. Tack vare er ser jag världen på ett nytt, annorlunda, sätt. Ni är det, utan tvekan, bästa som har hänt mig. Jag älskar att ha er i min famn och prata om livet; försöka förstå vad livet går ut på tillsammans med er. Jag älskar era dofter, era små händer, era ärr på knäna och era varma mjuka barnkroppar. Den bästa känslan i hela världen är när jag hör er skratta och ser livsglädjen i era ögon. Då vet jag min plats.  

Jag önskar er allt väl.

          Älskar er så.         

         

En perfekt högläsningsbok

När Daniela för drygt en månad sedan bloggade om Aksakovs grav kom jag ihåg att vi ju hade Vinden vänder på Trollskär i barnens bokhylla. Jag tycker alltid det är extra kul att läsa böcker skrivna av finlandssvenska författare och hade bara hört gott om Carina Wolff-Brandts bok och blev därför riktigt ivrig på att läsa den högt för barnen. Och vilken härlig bok sen! Vilka otroligt fina beskrivningar av skärgårdslivet den innehåller. Både barnen och jag hade hela tiden vårt älskade Borstö i tankarna och jag tror vi alla tre väntade på vår mysstund i soffan då vi fick följa fiskargubben Elis vardagssysslor och äventyr ute på den ensliga holmen Trollskär.

Jag tycker boken var en av de bästa högläsningsböckerna jag hittills läst för barnen. Rytmen i språket passade perfekt och nivån på språket var precis rätt för mina barn; snart sju och nio år. Boken handlar om Elis som en dag hittar ett brev av sin farfar i en gammal sjömanskista. I brevet berättar farfar att han sett en tomte på ön. Och då får Elis fart - tänk om det vore så bra att han hittar en vän, någon att tala med och dela sina funderingar med?! Han går ut i skogen och försöker se efter tomtens lilla hus. Det som sen händer är underbart. Det blir ett spännande äventyr som alla bara väntar på att få läsa eller höra mer och mer om. 

Det allra finaste med Vinden vänder på Trollskär är det faktum att vi inte behöver annat än det vi omges av, våra egna miljöer och våra egna vardagar för att hitta på spännande historier och sagolika alternativa världar. Allt man egentligen behöver är fantasi och berättarförmåga och så kan det blir hur fina och nervkittlande historier som helst. Jag kommer själv ihåg när min Abbe var kring tre-fyra år och ännu satt i barnvagnen när vi gick ut och gå långa promenader. Vi har ett elhus inte så långt ifrån vår gård och en gång började jag helt på måfå berätta om tomten som bor i det huset. Det blev en lååång berättelse som aldrig ville ta slut för varje gång vi gick på promenad såg Abbe huset och ville veta mer om hur det gått för tomten och vad som har hänt honom sen sist. Och vår tomte var med om en massa spännande äventyr. En blåsig dag flöt han iväg på en barkbåt. En gång flög han på en kråkas vinge långt bort till ett fjärran land och en kall vinterkväll - det var Abbes favoritkapitel - flyttade han in i vårt hus eftersom det blev för kyligt hemma i elhuset. Berättelsen om vår tomte och våra gemensamma promenader och pratstunder har blivit ett kärt minne för mig. 

Om inte ni ännu läst om Elis på Trollskär tycker jag verkligen ni skall göra det! 

Två högläsningstips för 5-9-åringarna

Med recensionsexemplaret av Aksakovs grav av Carina Wolff-Brandt och Gudrun Wessnert som jag bloggade om här fick jag också boken Kalle Knaster, Miranda och Piraten skriven av Carina eftersom hon var så underbar och ville skicka med något som lämpar sig bättre för min 8-åring än den kanske lite väl spännande Aksakovs grav. Jag ser nu att Adlibris marknadsför Kalle Knaster för åldern 9-12 år men min snart sexåring gillade den också (fast han har också en viss vana att höra längre kapitelböcker vid det här laget och är inte heller speciellt lättskrämd).

Kort och gott handlar boken om Kalle som med sin lite knasiga familj flyttar in i ett gammalt hotell där det visst spökar. I grannhuset bor Miranda som snabbt blir hans vän. Det blir både spökjakt och skattjakt och tidsresor och det är familj, vänskap, att vara lite annorlunda och det är stundvis rätt spännande med underjordiska gångar och ett och annat benrangel också, men det är bara så bra. 8-åringens omdöme om boken var "Den är bara helt perfekt" och jag håller med, bättre lässtunder än så här blir det inte, härligt! Vi ska absolut läsa de två andra böckerna om Kalle Knaster.

Idag ska jag också gå till min mammas eftis och läsa högt för första- och andraklassisterna där. Vi har förut nämnt bokserien Den magiska trädkojan här på bloggen och på hösten besökte jag eftisen och läste en bok i serien och nu ska jag läsa en till. Det blir kul!

Lite rekvisita till dagens lässtund.

Kort och gott 1/2

Gott nytt år på er alla! December kom och gick och bjöd på så mycket att göra och tänka på att det blev en liten paus i skrivandet för min del. Men inte i läsandet dock. Ska försöka sammanfatta några böcker kort och vill ni ha mera ingående analyser så får ni bjuda på ett glas vin så hälsar jag på omedelbart bums. I december läste jag sammanlagt tio böcker och för en stund sedan räknade jag ut att jag landade på 95 lästa böcker år 2016 - kanske. Jag har inte riktigt full koll på det där eftersom jag inte bloggar om riktigt alla. Så, var det så att jag hade ett mål att läsa hundra böcker nådde jag inte riktigt ända fram. Men, inte farligt alls. Är det något jag lärt mig under den tunga hösten så är det att inte ha några som helst mål. Att andas; det är helt tillräckligt det. 

Pojkarna av Jessica Schiefauer läste jag för att ha lite bättre koll på annat Schiefauer skrivit än När hundarna kommer. Den senare har vi alltså som klassuppsättning i skolan och den skall jag eventuellt jobba med ännu i vår. Pojkarna handlar om de tre fjortonåriga tjejerna Kim, Bella och Momo som nattetid dricker av en blommas nektar och blir pojkar. Då märker de skillnaden. De ser patriarkatet vi lever i och som pojkar är de plötsligt fria; fria att leva som de vill. Intressant i genusdebatten. Vad är kön och vilka regler och krav skapar vi människor egentligen själva? Skulle det inte vara så att hela boken är skriven som magisk realism, som en modern saga, skulle den - för mig - har blivit ännu bättre. I februari 2016 hade filmen som baseras på boken biopremiär. Här hittar du trailern till filmen. 

Och är vi inne på patriarkat och feminism kan jag också passa på att tipsa om min favvoförfattare Chimamanda Ngozi Adichies kortroman - eller egentligen tal - Alla borde vara feminister. Det är en liten bok vi i skolan erbjuds få av Undervisnings- och kulturministeriet och som vi eventuellt kommer att jobba med i årskurs 9 i mo och sl ännu i vår. Alla borde vara feminister är en riktig bra bok om feminism och jämlikhet. Ändå kan jag inte riktigt förstå varför vi behöver just den boken för att belysa patriarkatet när vi ju har vår egen Peppe Öhman med boken Livet & patriarkatet - varför inte ge ut den boken till skolorna istället och samtidigt lyfta fram inhemska författare OCH vårt samhälle OCH våra specifika utmaningar här i Finland? Det blir väl billigare med Alla borde vara feminister, eller vad vet jag. Nåväl - bra bok det också. 

Jag är säkert den allra sista på jorden att läsa Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweighbergk. Den boken köpte jag i Göteborg när Daniela och jag besökte mässan 2015. Nu till jul gav jag Zweighbergks De behövande åt min mamma efter ett boktips av min vän Ia. Mamma får återkomma med en analys av den (eller så överlåter hon det åt mig bara jag fått läsa den jag också). Anna och Mats bor inte här längre handlar om skilsmässa - om sorg, livskris och förändring. Om livets alla vändningar. Om hur vi borde lägga till några ord när vi står där och förkunnar vår kärlek till varandra: "Tills döden - eller livet - skiljer oss åt.". Bra bok för vem som helst att läsa. 

Kaj Korkea-ahos Onda boken kan du läsa om här. Och om Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson här.  Jag håller helt med Danielas analyser.

Jag får återkomma med några böcker till ännu i veckan. Danielas utmaning inför år 2016 kan jag väl gott konstatera att gick riktigt okej. En bok med en hund på omslaget lyckades jag inte med - men de övriga fem nog! Daniela - jag utmanar dig inte i år men tänker att du kunde svara på några frågor. Hoppas det är okej för dig! Mina frågor till dig denna januariförmiddag är:

1. Var brukar du köpa dina böcker och varför?

2. Hur ofta besöker du bibban?

3. Har du någon speciell plats du brukar läsa på?

4. Läser du någon annan bokblogg? Vilken isåfall?

5. Om du skulle skriva en bok, vad skulle den handla om?

6. Lyssnar du på ljudböcker?

7. Lyssnar du på musik medan du läser?

8. Nämn en bok du lämnat på hälft. Varför gjorde du det?

9. Har du någon dålig läs- eller bokvana?

10. Läser du flera böcker på en gång eller alltid en i taget?

11. Vilka genrer hör till din bekvämlighetszon?

12. Viker du hundöron i dina böcker?

13. Favoritsnacks när du läser?

14. Vad är det längsta du har varit utan att läsa? 

15. Behåller du böcker efter att du har läst dem eller ger du dem vidare?

Aksakovs grav

Den här boken fick vi som ett recensionsexemplar.

Den finlandssvenska författaren Carina Wolff-Brandt som bland annat skrivit den fantastiska berättelsen Vinden vänder på Trollskär har nyligen gett ut en ny bok, Aksakovs grav, den här gången tillsammans med väninnan och författarkollegan Gudrun Wessnert från Sverige. Carina skriver att den här boken skiljer sig ganska mycket från hennes tidigare böcker, den är mörkare och kusligare och det kan jag hålla med om.

Huvudpersonerna är de 12 år gamla tvillingarna Zack och Reg som ska spendera en vecka hos sin gammelfaster i en nästan övergiven kustby vid namn Meerike. Det är mörk höst och sommargästerna har lämnat den lilla hålan tom och trist och de få invånare som finns kvar är typ urgamla. Men i byn finns också några andra utomstående, en adlig familj från Ryssland som på något vis har hamnat där och allt verkar inte riktigt stå rätt till med dem.

Handlingen tar fart på allvar då Zack råkar ramla ner i en gammal brunn i kyrkan och får se något alldeles fasansfullt. Också Reg upplever konstiga saker, vem är det som spelar piano på kvällen och varför kan ingen annan höra det? Ganska snart förstår läsaren hur det hänger ihop, den adliga familjen verkar ha gått över från det här livet till nästa utan att själva inse det och det blir riktigt spännande då Zack och Regs nyfikenhet väcks och de börjar nysta upp mysteriet. Men vad hände familjen egentligen, varför vill de hämnas och på vem? Alla i byn har kanske inte riktigt rent mjöl i påsen heller. Zack och Reg får på egen hand klara sig ur den ena knipan efter den andra, men hur ska det sluta?

Boken är välskriven och fångar läsarens intresse från början. Det är svårt att motstå en berättelse som börjar med meningarna: "Meerike var en plats där tvätten sällan torkade. Plaggen och lakanen som hängdes ut i de vindpinade trädgårdarna bevarade en fuktig lukt av dy och tång.". Jag tycker att man kan jämföra spänningen i boken med Vi Fem-böckerna och den utvecklas till en riktigt lagom hårresande spökhistoria. Sådär passligt skrämd blir man om man är i åldern 9-12 år tror jag. Ledtrådarna till hur det hela hänger ihop finns nog där, men slutet kommer ändå som en överraskning.

Ytterligare en finlandssvensk fullträff

Man skulle ju nästan kunna tro att jag får betalt för att hylla en massa finlandssvenska författare - men så är det inte (tyvärr). Under de senaste veckorna har jag läst så många bra böcker och bland de allra bästa ligger Eva Frantz, Malin Klingenberg och nu - ingen mindre än - Maria Turtschaninoff. Efter succén med Maresi, som jag verkligen gillade, har jag riktigt väntat på följande bok och nu är den här: Naondel.  

Naondel utspelar sig i samma värld som Maresi (och också de tidigare böckerna Arra och Anaché). Boken är som en sorts föregångare till Maresi; som en förklaring till hur det Röda klostret grundades på ön Menos. Det är ursystrarnas berättelse och den får sin början med Kabiras historia. Hon är den som förälskar sig i visirens son Iskan. Det visar sig dock att han är falsk och mycket elak och lurar henne att berätta hemligheten med Anjis källa - en hemlighet som gått från generation till generation men endast från kvinna till kvinna. Snart är Kabira Iskans första hustru och hon sitter inlåst i hans harem och behandlas som skräp. En efter en kommer de dit, kvinnorna, och det de alla har gemensamt är att de är förtryckta, misshandlade och våldtagna. Allt eftersom Iskans harem växer får vi flera och flera berättelser och tillsammans bidrar kvinnornas historier till helheten. Det är grymma historier. Det är mellan varven så otäckt att jag nästan tappar förtroendet för Turtschaninoffs värld - men något grymmare än den värld vi lever i är den knappast ändå. Den enda trösten är att ha läst Maresi och därmed veta att det kommer att bli bra; att kvinnorna hittar sin fristad och att de kommer att ingå en vänskap och ett systerskap som ger dem trygghet och hjälper dem vidare. Det är - minst sagt - otroligt gripande livsöden.

Det förvånar mig inte att Turtschaninoff håller på att erövra världen med sina böcker. Hennes språk är som musik och den berättarförmåga hon har slår de flestas! Det är så svårt att lägga ifrån sig boken och när så boken är slut har tankarna blivit kvar någonstans i Turtschaninoffs värld. För trots att den är rätt så grym, som sagt, så är den också mycket fängslande, intressant, levande och verklig. En värld man inte i första hand alls vill lämna. 

Naondel tycker jag lämpar sig för en lite äldre publik än Maresi, som i sin tur passar alla - oberoende ålder. Språket är snäppet mer krävande och historierna sådana som kanske fängslar en i gymnasieålder och äldre. Men jag skulle gärna tipsa även mina elever om Naondel och måhända har jag fel; visst kan det finnas sådana i högstadiet också som kan greppa boken och falla pladask. Precis som det bland mina elever finns de som älskar Arra, Anaché och Maresi; Turtschaninoff kan det här med fantasy och förhoppningsvis skriver hon redan på följande. Skulle också den handla om Menos vore det inte helt fel.       

Den fantastiske Malin Klingenberg

Nog är det ju så att alla ni med barn i 5-10-årsåldern har fattat att läsa Den fantastiske Alfredo?! Att den fjärde boken om Patrik, Irene och pensionärsmakten är precis lika bra som de tidigare tre! Pensionärsmakten måste ju nämligen vara det bästa som har hänt den finlandssvenska barnboksvärlden; Malin Klingenberg är ju så himla rolig och Joanna Vikström Eklövs illustrationer pricken på i.

Vi hade Alfredo med oss till Spanien och det var den boken jag läste högt för barnen alltid då det blev en liten lugn och lämplig stund över. Temat passade ju oss perfekt i och med att också Patrik och Irene åker på resa; till Kanarieöarna. Med sig har de Irenes mamma, Bengta-Louise, Roffe och Elsa. Väl framme råkar de på skurkarna Bi-Keps, Tanden, Alban, Evil och Max, som har rymt från fängelset och nu går omkring förklädda till gamla tanter. Och den fantastiske Alfredo då förstås - som visar sig vara mycket annat än fantastisk.

Som sig brukar blir Patrik och Irene och de tuffa pensionärerna indragna i värsta kalabaliken. De hade planerat att solbada, gå på Ralfs och Reids nöjesfält och lata sig; men istället ser bovarna till att hålla dem sysselsatta med annat. Och inte oss emot; det blir en riktigt rolig, underhållande och spännande berättelse som man inte vill att skall sluta.

Och jag hoppas den fantastiske Malin Klingenberg inte slutar här. Vi vill ha mera, och helst med detsamma!