En riktig bokpärla!

En av de absolut bästa högläsningsböckerna hemma hos oss under de senaste månaderna är Karin Erlandssons Pärlfiskaren. Om inte ni har läst den ännu tycker jag det är det första ni ska ta tag i! Både barnen och jag storgillade den och det gick så långt att vi började producera enorma mängder pärlor på vår keramikkurs som vi går på på söndagar. Allt för att pånytt få uppleva Mirandas äventyr i jakten på ögonstenen; den finaste och värdefullaste pärlan av dem alla. 

Erlandsson vann Runeberg junior-priset för boken och det priset gavs åt precis rätt författare och bok! Det är något nästan magiskt över boken. Språket är som havet Miranda dyker i - böljande och svävande och så träffande. Intrigen är fängslande på alla sätt. Erlandsson skildrar allt från avundsjuka till glädjetårar och vänskap på ett så ärligt sätt att det inte går annat än att sjunka djupt in i Mirandas liv och inte vilja komma därifrån. Boken utspelar sig i en fantasyvärld men det är en värld som är som vår. Nästan. Människorna är som människor är för det mesta - inga magiska väsen eller udda fantasyfigurer - men Erlandsson lyckas ändå tänja lite på gränserna så att huvudkaraktärerna har styrkor lite utöver det vanliga. 

Miranda, huvudpersonen, är den bästa pärlfiskaren av dem alla. Hon råkade ut för alla pärlfiskares mardröm när hon var ett barn: en roshaj nere i djupet. Roshajar vaktar pärlor och precis som pärlfiskarna är de beredda att göra vad som helst för att äga dem. Roshajen lyckades nappa åt sig Mirandas arm och nu har hon bara en arm kvar. Men det hindrar inte Miranda från att dyka - och hon har ändå ensam klarat av sin uppgift med bravur. Men så kommer Syrsa. 

Syrsa är jobbig. Hon pratar i ett. Hon påstår att hon är den bästa pärlfiskaren. Syrsa har också bara en arm. En roshaj där också. Syrsa vill bli vän med Miranda. Det vill inte Miranda. Men så dyker de tillsammans och märker att de tillsammans blir ännu bättre. De kompletterar varandra och hittar pärlor överallt. Vilken styrka! Men drömmen om ögonstenen finns hela tiden där och frågan är om Syrsa bara står i vägen för Miranda. Eller är det tack vare Syrsa som Miranda kan hitta skatten?

Och egentligen finns det bara en enda fråga. Vad är det som är viktigt och värdefullt egentligen? Svaret på den frågan blir så självklart och så tydligt men ack så viktigt att ständigt bli påmind om! För såväl barn som för oss vuxna. 

För bokslukaråldern

Tre böcker jag har läst under de senaste månaderna och som jag kanske skulle placera i en bokhylla i ett lågstadium - eller som åtminstone kunde pendla mellan en bokhylla i ett lågstadium och i ett högstadium - är Ondvinter av Anders Björkelid, klassikern Den röda pyramiden av Rick Riordan och Järnprovet i serien Magisterium av Cassandra Clare och Holly Black. Den sistnämnda har Daniela bloggat om här. 

Det är rätt så kul faktiskt att märka att dessa tre har ganska mycket gemensamt. Äventyr när de är som bäst, till exempel. Unga typer som dras in i en spännande handling och som visar sig ha en nyckelroll i vad som sker, är ett annat exempel. En tredje gemensam nämnare är att dessa tre böcker passar utmärkt för barn i bokslukaråldern som bara läser och läser och aldrig får nog. Och det bästa av allt är ju då förstås att dessa tre böcker är den första boken i en bokserie - så gillar man det man läser tar nöjet inte slut i första taget. 

Björkelids Ondvinter tar oss till en fantasyvärld där tvillingarna Sunia och Wulf berättar en spännande historia där kylan som övertagit världen är så hård att den tar sig genom märg, ben, hjärta och själ. Berättarperspektivet pendlar mellan "jag" och "vi" och ibland är det svårt att veta om tvillingarna är en och samma person eller olika individer. Men det är väl just det som är poängen. Ondvinter är den första boken i serien Berättelsen om blodet och boken är full av mörka hemligheter och nervkittlande avslöjanden. Vad är det för värld Wulf och Sunia egentligen bor i? Och varför har deras far låtit bli att berätta om vem de är? Nu när han är död är det upp till tvillingarna att ta reda på allt: och det är ett mörker och en kyla som heter duga.

Riordan är en klass för sig. Han är författaren bakom böckerna om Percy Jackson. I Kanekrönikan-serien, i vilken Den röda pyramiden är del ett, är temat Egypten och egyptisk mytologi. Riordan kan det här med berättarteknik och lyckas slunga ut läsaren i en grymt spännande äventyrsberättelse - lite lik Indiana Jones. Huvudkaraktärerna är syskonparet Carter och Sadie och Riordan vet uppenbarligen också mycket om syskon och syskonrelationer i och med att han lyckas så bra med att skildra den vänskap och den rivalitet som bara kan finnas syskon emellan. Inte en lugn stund, inte en sida utan att du får lära dig nåt nytt, inte en sida utan hjärtat i halsgropen och inte en sida utan tanken på att läsa en till. Och då är boken 581 sidor lång. Inte illa.

      

Hur långt kan det gå?

Ibland blir man riktigt förvånad över åt vilket håll storyn i en bokserie plötsligt går - och allt bara växer och växer och man har noll koll på vad som kommer att hända. Eftersom jag läser så mycket som jag gör tror jag mig ofta kunna förutspå slut och kanske felaktigt tror jag dessutom att jag klarar av att läsa så pass mycket mellan raderna att inget skall överraska. Men så läser jag en bokserie som Glastronen av Sarah J Maas - och snällt får jag bara inse att det finns så oändligt många berättelser att jag under min livstid aldrig någonsin kommer att få känslan av att jag läst dem alla. 

Glastronen-serien består av fem delar. Dessutom finns en sjätte bok som ger en helhetlig inblick i den värld där serien utspelar sig i och åtminstone en novellsamling med kortare berättelser som tangerar storyn. Serien marknadsförs som en storsäljande episk fantasy-historia lik en Tolkien saga i ny tappning. Det utlovas massor av överraskningar och vår verklighetsuppfattning skall hela tiden omprövas medan vi får följa huvudkaraktären Celaenas hjälteinsats för att rädda världen från den hemska makt som styr. Den första boken, Glastronen, gavs ut 2012 och sedan dess har författaren gett ut en bok i året. Just nu finns tre av dem översatta till svenska och jag har nu läst dem alla. År 2016 meddelades det att bokserien skall bli TV-serie med titeln Queens of Shadows. 

Ja, vad säger man? Jag fattar hypen. Det känns inte som om Glastronen bara är en episk fantasy-serie bland med många andra utan läser man böckerna kan man gott förstå att det bildas fanclubs runtom i världen som bara väntar på att få veta vad som komma skall. Visserligen finns det också saker jag stör mig på i böckerna - och skall jag vara riktigt ärlig tyckte jag den tredje boken (som jag läste på sportlovet) stundvis var rätt trist. Men du milde vad medryckande storyn är och det finns inte en risk att jag skulle låta bli att läsa fortsättningarna. Det är en serie som bara växer och växer och som än en gång visar på den mänskliga förmågan att berätta medryckande historier och den kraft som ligger bakom just den.

Kort och gott handlar Glastronen om lönnmördaren Celaena som efter ett år som slav i saltgruvan i Endovier blir hämtad av kungens gardeskapten Chaol Västfall. Hon får erbjudandet att lämna slavgruvan och ställa upp i kungens turnering mot tjugotre andra kämpar. Vinsten är att bli kungens kämpe, det vill säga hans högra hand i fyra år. Men Adarlans kung är en tyrann. Det är han som har mördat Celaenas folk i Terrasen. Trots sin avsmak för honom väljer Celaena att ställa upp - mest i brist på andra alternativ. Hon följer med Chaol och kronprinsen Dorian - och storyn tar vid. 

Det är lite Hungerspel över det hela. Det är också lite Odinsbarn över det hela. Men mest är det bara en otroligt spännande värld som så småningom växer fram. Det är stort!

Bok två heter Midnattskronan och bok tre Eldens arvtagare. Den fjärde boken borde komma ut på svenska riktigt snart och heter Skuggornas drottning. 

Från Karenokoi till Ecuador

Jag kan inte annat än hålla med Lotta då hon skriver att Svenskfinland levererar. Jag är också grymt imponerad över bredden på böckerna. Ta till exempel de två senaste böckerna jag läst: Naondel av Maria Turtschaninoff och Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen. Båda böckerna är skrivna av begåvade finlandssvenska kvinnor. Båda böckerna lämpar sig att läsa från de övre tonåren och har starka kvinnor i huvudroll men ungefär där tar likheterna slut. Men så representerar böckerna helt olika genrer förstås. Medan Naondel är fantasy skulle jag väl främst klassa Vad heter ångest på spanska? som chick lit.

Lotta läste Naondel för ett drygt år sedan och ni kan läsa hennes inlägg om den här. Turtschaninoff har en berättarförmåga som få. Jag grät när jag läste boken. Jag hade svårt att somna efter att jag läst boken. Berättelsen är oerhört fängslande, språket magiskt och när #dammenbrister tror jag att böcker som den här kan göra mycket för att bryta tystnaden kring övergrepp och våld.

I debutromanen Vad heter ångest på spanska? får vi följa med 25 -åriga Erica som lämnar sitt tilltrasslade liv i Helsingfors bakom sig för att under två månader resa runt i Ecuador och på så vis försöka hitta sig själv. Erica har precis avslutat sina studier och fått ett jobb på en ansedd advokatbyrå som hon egentligen inte vill ha. Dessutom har hon precis avslutat ett långt förhållande med Tom. Erica har gjort det mesta i sitt liv för att göra sin pappa nöjd och någonstans på vägen har hon således tappat bort sig själv. Det har blivit alldeles för mycket sprit och för många tillfälliga ligg och hon tänker tillbringa tiden i Ecuador ensam.Så blir det inte. Där träffar hon norska Ingrid som är en riktig klippa och den snygga bartendern Jacques. 

Det jag gillar med boken är att Ericas ångest känns äkta. Jag är helt säker på att alla på något plan kan känna igen sig i det jobbiga med de här brytningsskedena i livet då något måste ta slut för att något nytt håller på att börja och det är så svårt att veta hur man ska göra för att välja rätt. Då kan det vara omöjligt att tro på välmenande "det ordnar sig nog" och "planera inte för mycket". Det är svårt att bli vuxen och det är svårt "att göra sina föräldrar riktigt jävla besvikna". 

Det jag inte gillar med boken är att Erica snarare känns som en 18-åring än en 25-åring. Moraltanten i mig gillar inte heller att hon är full i sisådär 95 procent av boken. Poängen hade nog kommit fram med lite färre mojitos och bakfyllor. Vissa saker är för övertydliga, också för att vara en bok för unga vuxna. Jag tröttnar på upprepningarna. Erica kunde ha ältat lite mindre och haft mer bakgrund istället.

Jag har ändå mer positivt att säga om boken. Jag gillar tempot och de smidiga dialogerna. De gör boken lättläst, luftig och medryckande. Man märker att författaren känner till miljön bra. Temat är viktigt och alltid aktuellt. Jag tänker att Svenskfinland har saknat just den här boken. Jag skulle kanske inte sätta den i handen på (så många av) mina elever men i gymnasieåldern funkar den säkert för flertalet. Jag hoppas att jag får läsa mer av Michaela von Kügelgen.

En magnifik avslutning

Ransom Riggs heter geniet bakom böckerna Miss Perigrines hem för besynnerliga barn, Spökstaden och Själarnas bibliotek. Trilogin handlar om ett gäng barn med särskilda egenskaper som gör att de tillhör besynnerligheten. Mörka och onda krafter har dock tagit sig in i besynnerligheten och hotar hela världen och det blir upp till huvudpersonerna Jacob och Emma att rädda sina besynnerliga vänner och världen från en säker undergång.

Böckerna är mycket spännande och de passar in i flera genrer tycker jag, men jag skulle helst beskriva dem som fantasy med inslag av skräck. Miljön i alla tre böckerna, men särskilt i den här sista delen är oerhört makaber, grym och vidrig och vissa scener påminner mig starkt om skräckfilmen som genre med galen musik som spelas för högt i bakgrunden och faror som bombsäkert lurar bakom kulisser av diverse makabra föremål och varelser. Men det är faktiskt mest miljön som gör boken så kuslig, för på något sätt vet läsaren hela tiden att det knappast kommer att gå alldeles tokigt i slutet och det känns tryggt.

Också den här sista boken innehåller fascinerande svartvita fotografier som de tidigare böckerna. Det är riktiga, gamla fotografier som författaren lagt mycket tid på att samla ihop från loppisar och arkiv och på bilderna syns många av de besynnerliga personer som beskrivs i boken. Flera av dem ger mig gåshud  för de är så fantasieggande och obehagliga och på något vis störande att man mycket väl förstår hur författaren inte kunnat låta bli att spinna vidare på vilka dessa personer kan ha varit och bygga upp sina karaktärer runt dem. Det är åtminstone så jag föreställer mig att Ransom Riggs har gjort.

En annan sak som gör den här boken till en lite ovanlig trilogi är att alla tre böckerna utspelar sig på en vecka ungefär och det gör förstås att dagarna och nätterna är mycket väl beskrivna samtidigt som det också för läsaren känns som om det var alldeles igår man läste den första boken eftersom de händelserna kommer nära inpå.

Sen måste jag ännu säga att jag bara älskar slutet och jag älskar att det här är en trilogi där man verkligen ärligt kan säga att slutet är helt bäst!

Den första boken är filmatiserad så här ser ni alla tre böckerna plus filmomslaget. Visst är de fantasieggande?

Boken jag läser just nu har faktiskt också ordet själarnas i titeln. Ni kan säkert gissa vilken!

En hemlighet som har bevarats i generationer

Ordbrodösen är Anna Arvidssons debutroman som jag skulle rekommendera för dig som är rätt så van vid att läsa och är i högre tonåren eller vuxenåldern. Jag var själv så nyfiken på Ordbrodösen att jag fick bibban att köpa in den i sitt sortiment. Nu hoppas jag verkligen att många av er blir intresserade av den efter att ha läst om den här på bloggen - så att den inte blir en bok som står där i bokhyllan och samlar damm. För det ödet är den inte värd.

Jag tycker hela idén bakom temat i boken är superhäftigt. En brodös är en kvinna som broderar. Men en ordbrodös ägnar sig inte åt handarbete utan kan istället med det skrivna ordet få dig att göra precis som hon vill. Du märker inte ens att du blir hypnotiserad utan gör bara som du blir tillsagd att göra.

Alba bor i Värmland i Sverige och hör till en ordbrodös-släkt. När hon skall fylla 18 år kommer hon att göra sitt inträdesprov vilket i sin tur leder till att hon får en personlig handledare som skall lära henne allt man behöver veta som ordbrodös. Men det går inte som det borde. Alba klarar inte av sitt inträdesprov och det finns endast en förklaring till varför det sker.

Om en flicka har en bror kommer hon inte att kunna utöva sina krafter som ordbrodös. Han blockerar hennes förmåga. Men Alba har ingen bror, åtminstone ingen bror hon känner till. Istället för att stanna kvar hemma och lära sig ordbrodös-hemligheterna skickas hon således till en avlägsen släkting i Stockholm och måste själv börja ta reda på vad som har hänt. Hon får hjälp av dem hon bor hos; de fantastiska Lo och Klara. Men någon vill annorlunda. Någon försöker hindra henne att få veta vad som har hänt. Och eftersom denna någon har samma förmåga som Alba skulle kunna ha - det vill säga förmågan att styra andra människor med det skrivna ordet - blir det inget lätt sak för henne. 

Om du gillar magisk realism och till exempel tyckte om Cirkeln när den gavs ut för nåt år sedan kommer du att gilla Ordbrodösen. Boken är en fin inblick i kvinnors och flickors samhörighet - och det är lätt hänt att dra paralleller mellan boken och de häxhistorier vi har läst och hört om. Att en del flickor och kvinnor skulle ha övernaturliga förmågor som vilar på hemligheter är ju säkerligen en av de äldsta konspirationsteorierna - teorier som både triggar fantasin och får våra rädslor att nå nya höjder. Och tänk om det är sant? Tänk om några av oss kan styra dig? Jag tror jag tar och testar om jag eventuellt skulle ha förmågan att påverka dig med mina ord. Läs sista raden om du vågar.

Läs Ordbrodösen! 

Ytterligare en finlandssvensk fullträff

Man skulle ju nästan kunna tro att jag får betalt för att hylla en massa finlandssvenska författare - men så är det inte (tyvärr). Under de senaste veckorna har jag läst så många bra böcker och bland de allra bästa ligger Eva Frantz, Malin Klingenberg och nu - ingen mindre än - Maria Turtschaninoff. Efter succén med Maresi, som jag verkligen gillade, har jag riktigt väntat på följande bok och nu är den här: Naondel.  

Naondel utspelar sig i samma värld som Maresi (och också de tidigare böckerna Arra och Anaché). Boken är som en sorts föregångare till Maresi; som en förklaring till hur det Röda klostret grundades på ön Menos. Det är ursystrarnas berättelse och den får sin början med Kabiras historia. Hon är den som förälskar sig i visirens son Iskan. Det visar sig dock att han är falsk och mycket elak och lurar henne att berätta hemligheten med Anjis källa - en hemlighet som gått från generation till generation men endast från kvinna till kvinna. Snart är Kabira Iskans första hustru och hon sitter inlåst i hans harem och behandlas som skräp. En efter en kommer de dit, kvinnorna, och det de alla har gemensamt är att de är förtryckta, misshandlade och våldtagna. Allt eftersom Iskans harem växer får vi flera och flera berättelser och tillsammans bidrar kvinnornas historier till helheten. Det är grymma historier. Det är mellan varven så otäckt att jag nästan tappar förtroendet för Turtschaninoffs värld - men något grymmare än den värld vi lever i är den knappast ändå. Den enda trösten är att ha läst Maresi och därmed veta att det kommer att bli bra; att kvinnorna hittar sin fristad och att de kommer att ingå en vänskap och ett systerskap som ger dem trygghet och hjälper dem vidare. Det är - minst sagt - otroligt gripande livsöden.

Det förvånar mig inte att Turtschaninoff håller på att erövra världen med sina böcker. Hennes språk är som musik och den berättarförmåga hon har slår de flestas! Det är så svårt att lägga ifrån sig boken och när så boken är slut har tankarna blivit kvar någonstans i Turtschaninoffs värld. För trots att den är rätt så grym, som sagt, så är den också mycket fängslande, intressant, levande och verklig. En värld man inte i första hand alls vill lämna. 

Naondel tycker jag lämpar sig för en lite äldre publik än Maresi, som i sin tur passar alla - oberoende ålder. Språket är snäppet mer krävande och historierna sådana som kanske fängslar en i gymnasieålder och äldre. Men jag skulle gärna tipsa även mina elever om Naondel och måhända har jag fel; visst kan det finnas sådana i högstadiet också som kan greppa boken och falla pladask. Precis som det bland mina elever finns de som älskar Arra, Anaché och Maresi; Turtschaninoff kan det här med fantasy och förhoppningsvis skriver hon redan på följande. Skulle också den handla om Menos vore det inte helt fel.       

Nya Harry Potter och mycket nostalgi

Jag hittade Harry Potter en sommar under min högstadietid. Jag brukade inte läsa fantasy men bestämde mig för att ge det en chans. Jag minns att jag började med den tredje boken som just kommit ut på svenska. Jag läste den i sittbrunnen på mina föräldrars båt under en av våra många båtsemestrar. Jag blev helt fast. Sen blev det ju att läsa bok ett och två också och därefter följde jag med serien och läste böckerna så fort de kom ut på engelska. De sista böckerna reserverade jag långt innan de ens kommit ut för att få läsa dem så fort som möjligt. Det är nästan lite magiskt att få vara så besatt av något så häftigt. Mellan varven läste jag också de tre eller fyra första böckerna högt för min 10 år yngre lillebror. Filmerna tittade vi ju också på. Och nu har jag läst de två första böckerna högt för mina barn. Tänk så många fina stunder av gemenskap!

Men så blev det ju en teateruppsättning som blev ett manus som gavs ut. Och jag är så glad över att jag njöt precis lika mycket av att läsa Harry Potter and the Cursed Child som jag gjorde då jag läste de andra böckerna för första gången. Först var jag lite skeptisk till att läsa Harry Potter som skådespel, man får ju klara sig med dialog och scenanvisningar och eftersom J.K. Rowling är en lysande författare så det känns ju som om en del går förlorat, som om det hade funnits mer att ge. Men nu tänker jag att man borde läsa skådespel oftare.

Som den sjunde bokens epilog berättar växer karaktärerna upp, gifter sig och får barn och den här boken utspelar sig då de befinner sig i medelåldern. Harry och Ginny har tre barn, James, Albus Severus och Lily Potter och Hermione och Ron har två barn. I bokens centrum står just Albus och Draco Malfoys son Scorpius. Handlingen är bra! Mest gripande är igen barnens perspektiv, Albus som känner att han inte kan leva upp till sina namn och sin fars kändisskap och bakgrund och Scorpius som måste leva med rykten om att han egentligen är son till självaste Voldemort. Namnet Malfoy är ju också lite stämplande, speciellt om man egentligen är alldeles genomsnäll. Harry och gänget har alla fått erfara att föräldraskap inte är det lättaste trots att man förstås vill det bästa för sina barn. Boken innehåller på ett helt naturligt sätt massor med referenser till tidigare händelser som gör den äkta fanatikern själaglad, till och med de redan döda får komma till tals. Och än en gång får Harry faktiskt stå öga mot öga med mörkrets herre.

Gissa om jag skulle vilja se teateruppsättningen nu?

Inte riktigt där

Efter den mycket läsvärda Legendtrilogin hade jag stora förhoppningar om att Marie Lus nyare serie Den unga eliten också skulle hålla måttet för en gripande fantasyserie för ungdomar. Tyvärr tyvärr måste jag säga att den inte gjorde det. Jag läste den första delen i trilogin för någon vecka sedan och den kändes... platt. Det är så synd för jag tycker om Marie Lus berättarstil - hon kan bygga upp en historia och har ett lätt språk som också känns luftigt och som inte krånglar till det i onödan. Just på rätt nivå alltså, för en tonåring.

Adelina Amouteru är huvudkaraktären i Den unga eliten. Hon växer upp med sin far, som är köpman, och sin syster Violetta i staden Dalia i Havsländerna. Det som är speciellt med Adelina är att hon är ett malfetto - en som överlevde blodfebern men som för evigt blev märkt. Adelinas hår är silverfärgat och hon har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt. Hon är med andra ord ett olycksbarn som bara förstör för familjen och står i vägen för deras framgång. 

Men det går rykten om att några av de som överlevt febern skall ha mystiska och kraftfulla förmågor. Teren Santoro heter ledaren för en organisation vars uppgift är att lokalisera och förgöra malfetton med övernaturliga förmågor innan de kan fälla nationen. Hans största fiende är Enzo Valenziano som är medlem i Dolksällskapet - en hemlig sammanslutning; eller med andra ord: den unga eliten. Och när Teren, Enzo och Adelina konfronteras möter de krafter de aldrig tidigare skådat.

Den finns en aspekt jag gillade jättemycket och det är att Adelina inte per automatik är den goda här. Vanligtvis görs ju huvudpersonen trevlig, sympatisk och respektingivande - men efter att ha läst den första delen är jag inte säker på hennes roll i det hela. Vem är hon egentligen och vem kommer hon att utvecklas till? Hon gör en del val i boken som inte är försvarbara och det ger ett lite speciellt och unikt berättargrepp - det är nästan det enda som får mig att lite lite vilja läsa fortsättningen Rosensällskapet. Om det är som jag tror - och hoppas - vågar Marie Lu sig på att också gestalta en huvudperson som inte är så där stereotypiskt god rakt igenom. Och det skulle vara nytt och fräscht!

Men mycket föll pladask. Marie Lu lyckas inte helt fånga mitt intresse och det känns som om historien finns där men ändå inte riktigt. Som om den ligger lite tidsbrist bakom och den inte genomgått den finslipning som den borde ha gjort. Eller - så har jag läst för många riktigt bra böcker i sommar och den här helt enkelt hamnar i skuggan av dem. Jag vet inte. 

Just nu läser jag, sent omsider, Sara Lövestams Tillbaka till henne. Den är mysig. I läsplanerna de närmaste veckorna finns Peppe Öhmans Livet & patriarkatet, Åsne Seierstads En av oss, Malin Persson Giolitos Störst av allt, Curtis Sittenfelds Presidentens hustru och Jill Alexander Essbaums Hausfrau. Jag är så ivrig på dem alla. Har du läst någon av dem? Vad behöver jag veta?  

En sådan wow-effekt!

Några av mina vänner räknar de böcker de läser under det här året och en av de bokbloggare jag följer har som mål att läsa hundra böcker i år. Jag blev således lite intresserad av hur många böcker jag har läst och började kolla - bra att bloggen finns som dokumentation trots att jag inte bloggat om alla böcker jag läst. Jag torde nu vara uppe i 44 böcker sedan första januari. Eventuellt kunde jag också lyckas komma upp i hundra böcker i år men det ska ni veta: jag ogillar dylika prestationskrav. Jag gillar inte heller att kolla avstånd på hur långt jag springer, ta tid eller puls eller vad nu allt annat man kan göra. Och det är mest en överlevnadstaktik: för jag är i grund och botten en enorm tävlingsmänniska och låter jag den sidan ta över kan jag aldrig sluta: då blir det ett mål jag måste - MÅSTE - klara; på liv och död. 

Men om ditt mål är att läsa en enda bokserie i år så ska du välja Korpringarna av den norske författaren Siri Pettersen. Daniela har bloggat om del ett Odinsbarn här och om del två Röta här. Det känns som om allt jag kommer att skriva om bokserien inte kan ge den det erkännande den förtjänar; det är frågan om en enorm succé som även jag ser som en blivande klassiker inom genren fantasy. 

Den sista delen heter Kraften och Pettersen har lyckats så otroligt väl med den sista delen: av alla tre tycker jag faktiskt den var bäst. Men då ska ni veta att jag varit totalt hänförd, euforisk och helt eld och lågor efter att ha läst alla delar i trilogin. Wow, säger jag!

I den sista delen Kraften har Hirka kommit till Dreysil, sin fars hemland, för att rädda Ymslanden och sin stora kärlek Rime (som är kvar i Ymslanden). I Dreysil bor de likfödda - de med vita ögon och kraftfulla kroppar som äter genom att sticka in sina klor i vad som helst och suga ut all näring. Inte heller där känner Hirka att hon passar in, trots sitt arv från faderns sida. Hon vill så gärna hitta rätt och platsa någonstans, men det visar sig alltså att hon är en udda person i alla tre världar hon har besökt. Vem är Hirka då? Och vad är hennes uppgift? Så mycket tänker jag avslöja att det blir storslaget och kraftfullt; så mycket mer än man hade kunnat ana.

Bokserien handlar alltså om utanförskap, kärlek, samhörighet och den eviga frågan om människans (eller andra varelsers) oförmåga att ge andra utrymme och frångå egna intressen. Den får en verkligen att fundera på vad fasiken det är för fel på oss. Är någon mer eller mindre värd än någon annan? Av allt det vi håller på med; vad är viktigt i slutändan? Vilka av våra handlingar kan rättfärdigas? Bokserien blir inte bara en gripande historia utan ett forum där vi ställer viktiga frågor och där det ges tillfälle till tankeställare som vi troligen aldrig kommer att kunna ge svar på; eftersom människan aldrig verkar klara av att se längre än vad den egna näsan räcker.

Men det blir inte mindre värdefullt för det. Om alla läste det här kanske vi kunde fatta en hel del bättre beslut. Författaren har lagt enormt mycket arbete på den här storyn. Hon kan vår mytologi, hon kan vår politik, filosofi och historia och väver in allt detta på ett fenomenalt sätt. Jag tycker boken lämpar sig för allt från högstadieåldern och uppåt. När boken höll på att närma sig slutet behövde jag anstränga mig att läsa långsamt; njuta och tänka till eftersom jag inte ville att den skulle ta slut. Men det kom ett slut, tyvärr. Och även om det var ett väldigt bra slut lämnade det efter sig ett tomrum som är svårt att fylla. 

Men min mamma kom tack och lov till undsättning. Hon hämtade Ken Folletts Århundradet-serie och nu är jag istället besatt av den första delen i den; en del som heter Giganternas fall och går löst på 900 sidor historisk fakta och fiktion. Det enda problemet är att jag knappast hinner läsa hundra böcker i år om alla de jag läser är tegelstenar på närmare tusen sidor. Men hur vad det nu; jag skulle ju inte börja tävla. Jag skulle inte ha något mål. Skulle inte. Inte. Nej. Aaarghhh...        

     

Oj nej, Sune blev kvar i Grekland

Imorse klockan 04.10 landade vi i Helsingfors. Urk - det tycks bara vara nordbor som står ut med att flyga den okristliga tiden hem från Kreta för det var Oslo, Uleåborg, Stockholm och Köpenhamn som stod som avgångar. Spännande nog hade Lauri och jag funderat på hur barnen skulle orka men just nu - i skrivande stund - härjar de på där uppe i övre våningen med ett energiförråd som aldrig tycks sina. Lauri och jag då? Ja, ge oss en dyna och det tar fem korta sekunder för oss att slockna. Men det var det värt: en skön vecka i värmen tillsammans var precis det som behövdes för oss fyra. Nu skall jag tillbaka på jobb några dagar men sedan stundar sommarlovet. Hoppas värmen återvänder hit till oss i Finland också.  

Det blev en bra läsvecka också. Jag hade med mig tre böcker men lyckades läsa fyra. Daniela har skrivit om tre av dem: Livbåten av Charlotte Rogan, Den femte vågen av Rick Yancey och Ett folk utan land av Melina Marchetta. Jag tyckte jättebra om alla tre böcker - de var väldigt olika och kompletterade varandra mycket bra som strandläsning. Den fjärde boken var ingen mindre än Liza Marklunds sista thriller i succéserien om Annika Bengtzon: Järnblod. Den var ju lite av en måste-läsa-bok eftersom den ju avslutar ett arbete som tagit Liza Marklund 18 år att jobba fram. Jag har läst alla böcker om Annika Bengtzon. I något skede tröttnade jag lite eftersom jag tycker att de alltid tänjer lite för mycket på gränserna för vad som har känts realistiskt. Och då måste jag ju också försvara Marklund - hennes ambition har aldrig varit att skriva enbart realistiskt utan att bygga upp en spänning och underhållning: och med det lyckas hon varje gång!

Barnen hade med sig varsin bok som de aktivt läste i. Dessutom hade vi länge länge sparat på Sören Olssons och Anders Jakobssons Sune i Grekland. Varje kväll läste jag två kapitel men vi hann inte bli riktigt klara: och idag när vi packade upp våra grejer fanns inte boken någonstans. Neeej! Vi vet faktiskt inte alls vad som har hänt och var vi har glömt boken, men antagligen på hotellrummet. Så kära ni; åker ni till Kreta och Agia Marina och bor hotell Theo kan ni hålla utkik efter vår Sune. För han bestämde sig tydligen för att bli kvar i Grekland han. Ironiskt nog. 

  

Alltså den där Daniela

lyckades ju på pricken med sin analys av Röta. Nu har jag ju inte läst mer än lite på hundra sidor men jag känner redan att påsklovet är räddat. Det kommande lovet kan inte annat än bli perfekt då jag nu får tid att gräva ned mig ytterligare i Hirkas värld(ar). 

Kanske det är Korpringarna du också ska läsa under påsken?  

En blivande klassiker

Lotta skrev i förra inlägget om en bok som börjar vara en riktig klassiker bland ungdomsböckerna och då passar det ju bra att fortsätta med att presentera en blivande klassiker för er, nämligen del 2 i Siri Pettersens trilogi Korpringarna med titeln Röta. Den första delen, Odinsbarn, skrev jag om här.

Hirka har lämnat Ymslanden och kastas in i vår värld, i nutid. Hon får se en hel del av Europa: York, London, Stockholm, Venedig och allt är lika obegripligt och lika ruttet. Djuren är i bur, skogen är död och all mat är smaklös, konstig, rutten. Hirka skulle aldrig få för sig att sätta tänderna i ett äpple som ser likadant ut dag efter dag utan att börja ruttna. Ja, detaljrikedomen och Hirkas genomgående förvåning för och träffsäkra analyser av vår värld är en av orsakerna till att jag gillar boken. 

Rime är kvar i Ymslanden och han är nu korpbärare i en värld utan Siaren, Korpen. Det han alltid trott på är nu meningslöst och han ska leda ett helt rike. Det enda han säkert vet är att han älskar Hirka och att hon tycks vara förlorad för alltid. 

Hirka kämpar också på sitt håll. Hon lär sig att hon inte har så mycket gemensamt med människorna trots allt och det visar sig att hon bara till hälften är en menskr, den andra hälften är det värsta av allt. Boken handlar alltså mycket om tro och att vilja göra rätt men att man först måste veta vad som är det rätta. Inte ens Hirka, som är så smart, vet alltid vem den verkliga fienden är och dessutom verkar hon ha gett sig av till människornas värld helt i onödan för inte ens rötan är vad hon först trodde att den var. Jag gillar att boken väcker just de här frågorna om rätt och fel, det goda och det onda om om tro och hur man kan lägga så mycket tillit på en högre makt man egentligen vet så lite om. Vilket är ditt rättesnöre och vilket är mitt? Är jag god nog att acceptera dig även om du följer andra spelregler än jag? Boken är oförutsägbar just därför att ingenting är svartvitt. 

Jag kunde fortsätta här med hur många fler lovord, men kanske jag nöjer mig med att konstatera att bok två absolut håller måttet trots att förväntningarna var höga redan från början. Boken har ett bra slut och jag riktigt längtar efter att den avslutande delen ska komma ut på svenska. 

En längtan till Narnia

Barnen och jag är nästan klara med Narnia - Min morbror trollkarlen av C.S. Lewis. Jag lät Saga återge boken och det var rätt så spännande att få läsa vad hon skrev. Namnen behövde hon hjälp med men annars klarade hon det jättefint. Eller hur?

" Digorys morbror har trålat ringar med dom kan man resa till skogen melan värdarna. För att morbror andrew trålade bårt POLLY.

Digory skule fara efter Polly. När Digory hade kommit till SKOGEN MELAN VÄRDARNA. Då vile Polly  hoppa i en dam. Då kom dom till Cjarn. Häxan hette Jadis. Sen kom dom till Narnia landet. Ett lejon sjöng en fin sång . Då började det komma små buklor och stora buklor. Brunte och Digory fik ett uppdrag. Att flyga efter ett frö som skule redda landet Narnia.

Jag tykte att NARNIA var bra bok för att den är spenande."

Själv läser jag John Flanagans De utstötta som är den första delen i serien Broderband. Den är riktigt fängslande och jag skall berätta mer om den i ett skilt inlägg. Läsningen går trögt dock, men inte på grund av boken, utan för att det har varit en jobbig arbetsvecka som ätit all energi. Jag har så svårt att lämna jobbet på jobbet och bara låta bli att älta alla missförstånd och problem - men det är något jag måste bli bättre på om jag skall orka fortsätta jobba som lärare. Helst av allt skulle jag vilja få alla att fatta att det ligger år av studier, planering och professionellt tankearbete bakom allt vi gör - men det finns så mycket misstro och otacksamhet. Svårt! 

Förlåt. Det var inte meningen att förstöra den sköna söndagskänslan. Vi har iallafall haft en skön lillajulshelg med pepparkaksbakning, disco, tomtegröt med hela halva släkten, golf, bollskoj, stormvindar och soffhäng. Imorgon är det måndag och jag skall skriva faktabok med mina åttor, rätta uppsatser och spela innebandy eftersom jag vikarierar gympaläraren. Det blir säkert en bra dag!

Hoppas din dag också blir det! 

Daniela, liten knuff behövs

Hej Daniela och hälsningar från Borstö. Hoppas ditt läslov börjat bra. Jag har en liten kris kring Odinsbarn, kommer inte riktigt igång. Håller du med om att den var svår i början eller är det mig det är fel på?

Jag har svårt att hålla koll på alla ställen som nämns och är inte ännu riktigt insatt fantasyvärlden. Har du lite tröstande ord på vägen för att motivera mig vidare?

Vad läser du?

Odinsbarn

Nu har jag läst något riktigt bra i genren fantasy!  Korpringarna är en trilogi av den norska författaren Siri Pettersen och boken jag läst (d.v.s. del ett) har titeln Odinsbarn. Miljön är fornnordisk och Ymslandet, där ättlingarna bor, styrs av rådet, som får sin visdom från Siaren som folket dyrkar. Ättlingarna påminner mycket om oss människor, men de har svans och kan famna, d.v.s. omfamna Kraften som omsluter jorden. 

Hirka är huvudpersonen och hon har växt upp med sin läkekunnige far. Hirka har levt ett helt vanligt liv tills nu då hon fyllt femton år och ska genomgå riten. Hirka kan nämligen inte famna. Dessutom är hon svanslös. Hela sitt liv har hon fått höra att vargen tog svansen då hon var liten men nu upptäcker hon att hon i själva verket inte är av ymsätt, utan mer troligt ett odinsbarn, en menskr, rötan, ett fruktansvärt odjur som alla är rädda för. En annan viktigt person är barndomsvännen Rime, han med vargögon, som p.g.a. sina blodsband skulle ha haft en självskriven plats i de höga kretsarna och i rådet men väljer sin egen väg.

Boken är egentligen ganska krävande och passar troligen bäst för 15-åringar och äldre. Den ställer utmanande existentiella frågor om tro, liv och död, rätt och fel och både det vackra och det fula finns alltid sida vid sida. Det som gör den här boken så otroligt bra, i Norge har serien hyllats och kallats för en blivande klassiker, är nog att författaren så skickligt undvikit alla stereotypa fantasykaraktärer med hjälten och skurken. Läsaren lär känna alla sidor hos karaktärerna och det styrande rådet är inte genomruttet, men nog okunnigt och skräckslaget. Dessutom gillar jag verkligen att författaren så noggrant undvikit att använda ord och begrepp som inte finns i den här världen, t.ex. månaderna har egna namn.

En blandning av fantasy och skräck

Då Lotta och jag köpte ungdomsromaner i våras att läsa och presentera för våra elever var bästsäljaren Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren en av böckerna vi klickade hem. Cirkeln visade sig vara ett utmärkt val. Skolan vi arbetar i, Sarlinska skolan i Pargas, har högläsning och muntlig framställning som läsårstema i år och alla åttor i vår skola har nu den här boken som högläsningsbok. Hur projektet lyckas vet jag ju inte, men det har börjat bra!

Cirkeln passar utmärkt att högläsa eftersom den börjar med en väldigt dramatisk händelse; en ung kille begår självmord under mystiska omständigheter. Plötsligt, en natt, befinner sig sex tjejer från samma skola i en nedlagd folkpark, de har ingen aning om hur de har tagit sig dit eller vad de gör där. Det är som om deras kroppar styrts dit av någon eller något annat. De har inget gemensamt, de känner varandra endast ytligt och vissa av dem kan knappt tåla varandra men de får veta att de har speciella förmågor och de har ett uppdrag. Om de inte lär sig samarbeta kommer de helt enkelt inte att överleva.

Cirkeln är första delen i den så kallade Engelsforstrilogin, uppkallad efter den svenska småstaden där allt utspelar sig. En småstad som lika bra skulle kunna vara Pargas, på den punkten borde igenkänningsfaktorn för eleverna vara hög. I boken finns också mycket annat som kan fungera som utgångspunkt för intressanta och givande diskussioner med eleverna; mobbning och utanförskap, alkohol och droger, familjekriser och -konstellationer av olika slag, relationer mellan unga människor och att hitta sin egen väg är bara några exempel. Men vi har absolut inte valt boken för att föra några moraliserande diskussioner med eleverna utan för att vi vill bjuda dem på en läsupplevelse att njuta av! Fast de bästa läsupplevelserna är väl just de som väcker lite tankar också.

Boken kommer snart som film, här är en länk till en trailer.

Varför, o varför?

Ni vet att jag hyllade fantasyn för några blogginlägg sedan och nu kan jag inte förstå varför jag ändå inte riktigt gillade Samantha Shannons Drömgångare. Alltså: Shannon är så hajpad och har jämförts med stora författarnamn som J.K. Rowling och Suzanne Collins - och den första boken Drömgångare i hennes planerade serie om sju volymer borde vara en självklar vinnare. Och ändå - det finns några men.

Nittonåriga Paige är en drömgångare och klärvoajant i imperiet Scion i London år 2059. Klärvoajanter är en typ av människor som behärskar andliga krafter och klärvoajanterna delas in i olika klasser beroende på talang och förmåga. Men att vara klärvoajant är förbjudet och klärvoajanterna lever i en värld där de varje dag måste förneka sig själva och leva i skräck att bli tillfångatagna. Exakt det händer också Paige: hon blir gripen och förd till voajantlägret Sheol I. Där visar det sig att Scion är en marionettregering som egentligen styrs av Refaims folk - varelser från underjorden. Och Paige, som är klärvoajant, förväntas arbeta för refaiterna och kämpa mot andra varelser från underjorden med sina liv på spel. Dessutom använder refaiterna dem som slavar, dricker deras blod och äter deras auror.

Låter det spännande? Javisst! Och jo, jag tycker faktiskt att Shannons fantasyvärld har en massa saker att imponeras över; inte minst omfattningen. Det finns hur mycket som helst att upptäcka här!

Men ändå tvekar jag.

Jag tänker:
Finns det ens nån annan bok som börjar sämre än denna? Shannon räknar upp fakta på fakta och gör det jättesvårt för läsaren att hänga med i Scion och klärvoajanternas värld. Det är svåra och främmande ord och jag undrar om det finns någon som efter några sidor kan påstå att hen inte bläddrat fram och tillbaka för att repetera och kolla upp vem som nu var vem?

Jag känner:
Efter att man kommit lite längre fram i boken och fattat handlingen händer det så lite. Varför bygga upp en så omfattande värld som helt tydligen är genomtänkt och häftig om man sen inte använder sig av den? Det känns som om Shannon alltså inte utnyttjar hela potentialen utan klämmer in handlingen i ett hörn.

Jag tycker:
Det blir platt fall. Och pricken på i, för mig, var att inse att Drömgångare är den första delen av SJU - det bara fortsätter och fortsätter. Varför måste vi leva i en värld där allt bara fortsätter utan att ha ett slut? Det gäller inte bara böcker utan TV-serier likaså; jag har TRÖTTNAT på Game of Thrones, och jag har TRÖTTNAT på Dexter. Tycker ni lika? Visst förstår jag businessen men det är så trist att förstöra en bra grej genom att tjata ut den.

Men ändå - det finns garanterat de som älskar Drömgångare och bara väntar och väntar på fortsättningarna. Handlingen är stundvis rätt spännande. Språket lagom förutom alla termer som förstås är svåra. Karaktärerna är stereotypiska och trovärdigheten i dem sisådär. Ingen kärlek så här långt och ingen karaktärsutveckling heller att tala om. Jag gillar anspelningarna på mytologier och kulturhistoria dock - något fanatsygenren är bra på att utnyttja! Och dessutom kan man verkligen inte påstå att temat - förföljelse, ojämlikhet, olika värde - inte är aktuellt. Det är så aktuellt att det idag gäller att åka in till Åbo för att visa stöd för ett mångkulturellt och öppet samhälle! Finland är skrämmande likt Sheol I - och ni får dra era egna slutsatser i vilka jag tänker att kan spela rollen som refaiter.

      

Öppna dörren till fantasin

Jag vet inte om ni hunnit lyssna på Maria Turtschaninoffs sommarprat på Yle Arenan, men jag rekommenderar varmt att ni gör det. Turtschaninoff besökte vår skola för något år sedan och berättade om böckerna Arra och Underfors och i våras läste jag hennes nyaste fantasy Maresi. Arra och Underfors har vi som klassuppsättning och dem läser vi med sjuorna eller åttorna, boken Anaché finns att låna för den som vill.

Vinnare av Finlandia junior 2014

Tänk att vi människor har fötts med möjligheten att fantisera. Hur fantastiskt är inte det? Tänk efter nu - att vi lever i vår vardag och vår verklighet men när som helst kan drömma oss bort, hitta på världar som inte existerar och göra oss till något vi inte är. Bara så där. När som helst. Och framför allt; tänk hur tråkigt livet vore utan denna möjlighet!

När jag var barn bodde vi på stugan på Kirjais från början av juni till mitten av augusti, varje sommar - lyxen med att ha en mamma som är lärare! Vi bodde där utan rinnande vatten och utan el så TV och TV-spel fanns det helt enkelt inte. Det var några kilometer till byn där det fanns andra barn och det blev rätt sällan att leka med dem. Man kunde ju tro att det blev ensamt och tråkigt, men nej! Ni skulle bara veta vilka otroliga och härliga världar jag skapade i skogen ovanför stugan. Jag kommer ännu ihåg mitt alter ego Simone och hennes familj, alla hennes vänner, pojkvänner och strapatser. Jag kunde leka i timtals och skämdes lite grann när jag kom hem och inte ville svara på vad jag hade gjort eller var jag hade varit. Och följande morgon hann jag knappt äta morgonmålet klart innan jag stack iväg, öppnade dörren till fantasin och dök in i Simones liv igen.

När Maria Turtschaninoff var liten ville hon resa till Narnia varje dag. Och jag förstår henne så otroligt väl - för jag känner igen mig i allt det där. Om man bara vågar släppa loss och drömma sig bort lite hittar man så många alternativa fantasivärldar som bara väntar på att bli upptäckta. Och hur ljuvligt är inte det att det finns så många författare som hjälper oss andra vardagsstressade verklighetsfångar att ta en paus och öppna dörren till något annat för en stund! Mera fantasy! Mera Turtschaninoff!

Just nu sitter jag vid matbordet här hemma denna fredagsmorgon den 24 juli och lyssnar på mina barn som leker uppe i övre våningen. De är inte längre Saga sju år och Abbe fem år - utan Nina och Emil som så ofta förr. Nina är den som styr och ställer och Emil hänger på och försöker fatta leken - men de har nog den redan på koll. Jag tror de har en ny hund som heter Ludde och att de strax skall hoppa ombord på en båt som skall ta dem mot en öde ö.

Det låter härligt. Jag tror jag åker med!

Läsvärd fantasy

Då jag insåg att Melina Marchettas nyligen översatta bok Ett folk utan land (Finnikin of the Rock, 2009) är en fantasyroman blev jag lite besviken. Jag uppskattade verkligen Jellicoe Road och hade hoppats på att få läsa mer i samma stil istället för ännu en fantasybok. En liten bit in i boken insåg jag dock att Ett folk utan land, som tur, är betydligt mer än ännu en fantasybok. Vilken tur vi modersmålslärare har som ibland tvingas att läsa sådant vi annars aldrig skulle ha läst!

Igår på midsommarafton då vi kring midnatt körde hem från mina föräldrar stannade jag bilen och knäppte denna sommarnattsbild och precis så sagolikt och magiskt föreställde jag mig Skuldenore där boken utspelar sig.

Huvudpersonen är Finnikin från klippan som reser runt med sin mentor Sir Topher för att rädda Lumateres befolkning som lever i exil från sitt hemland Lumatere sedan de fem onämnbara dagarna. Mer tänker jag inte säga om handlingen för den är otroligt komplex. Skuldenore har flera kungariken med många invecklade politiska och religiösa konflikter i bakgrunden och även de enskilda familjernas bakgrund spelar en stor roll. Den invecklade intrigen är en orsak till att boken främst lämpar sig för lite vanare läsare och därför klassas som en bok för unga vuxna snarare än för ungdomar.

En annan orsak till att jag främst skulle rekommendera boken för mina äldre elever är också en av orsakerna till att boken är mer än vanlig fantasy. Den tar nämligen upp många svåra saker som människohandel, prostitution, sexuellt utnyttjande, gatubarn och flyktingläger. Här finns mycket man kan och behöver diskutera. Romantik finns förstås också och boken blir bara bättre av att det mesta (men inte allt) berättas ur Finnikins perspektiv, men det är ändå den unga kvinnan, Evanjalin, som är den starka. Bokens språk är också alldeles fantastiskt, poetiskt och vackert men här får jag ibland en känsla av att den svenska översättningen missat något och det kan mycket väl hända att jag klickar hem del två och tre, som jag nog absolut måste läsa snart, på originalspråk.