Visar inlägg med etikett livsöde. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett livsöde. Visa alla inlägg

fredag 8 juni 2018

Ett steg i taget

Jag vet inte ens var jag skall börja. Jag har en hel hög med böcker som är lästa och orecenserade - och det är olönt att försöka hinna ikapp vad gäller dem. Jag har ändå tänkt att jag i sommar skall skriva om en del av dem här på bloggen; speciellt de som jag faktiskt gillar och vill tipsa er om!

För nu är det sommar. Tänk! Tänk att ett helt läsår är bakom och man igen är många erfarenheter rikare. För mig har läsåret mestadels handlat om Läsväskan. Jag är otroligt stolt över teamet bakom Läsväskan: vi är så sammansvetsade och så otroligt effektiva och produktiva! Vi har igen haft några viktiga möten och det skall bli spännande att se var vi ännu landar. I höst kommer vi att ha tre pilotskolor utanför vår egen hemstad och nu under våren har vi träffat lärare och elever i två av dem. Under läsåret har vi föreläst på många seminarier och mässor, besökt alla våra nio grundskolor i Pargas, haft flera arbetsmöten och möten med personer som vi hoppas få samarbeta med, utvecklat och förverkligat en del av våra idéer och fått så otroligt många fina idéer till som vi också hoppas kunna förverkliga. Flera skolor i Svenskfinland har tagit kontakt med oss och det är härligt att få sprida läsglädje runtomkring oss oberoende vart vi far! Jag hoppas så att hela Svenskfinland - ja hela världen - skall smittas av läsfeber! Vad vore bättre än det?



Men även om jag är väldigt ivrig och gärna vill jobba vidare med Läsväskan behöver jag nu en liten paus. Jag behöver samla energi, landa i det som är och förhoppningsvis få lite lugn och ro i kropp och knopp. Och det är också exakt det jag är ganska säker på att de närmaste veckorna bidrar med. Jag är nämligen påväg på en vandringsresa; tillsammans med tre mycket viktiga personer i mitt liv skall jag pilgrimsvandra från Portugal till Santiago de Compostela i Spanien. De sju nyckelorden för en pilgrim är långsamhet, frihet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, delande och andlighet. Och jag tänker själv att dessa ledord nog är precis de motsatta till de ord mitt arbetsår kan beskrivas med. Det blir således en utmaning att försöka leva upp till detta - men en utmaning jag är allt annat än ovillig att anta! 

Förstås har jag förberett mig med att läsa. Jag började med en bok jag läste för många många år sedan: Paolo Coelhos Pilgrimsresan från år 1987. Den boken var hans debutbok och sägs vara en nyckelbok i hans författarskap. Jag kommer ihåg att jag inte tyckte så väldigt mycket om boken när jag läste den för första gången, på 90-talet någon gång. Jag tror jag var för ung och hade för bråttom. Boken handlar om visdom, självinsikt och livsfilosofi - och landar i det faktum att svaret och sanningen alltid återfinns i det enkla. Nu efter den andra läsningen tycker jag fortfarande att Coelhos andra böcker är starkare, men i och med min egen stundande vandring kunde jag nog relatera till bokens budskap i större utsträckning! 



I min bokring på jobbet råkade jag få Camilla Davidssons Under vintergatans alla stjärnor som min aprilbok. Den handlar om Emma som flyr jobbstressen och vandrar pilgrimsleden till Santiago de Compostela, och under vandringen lär sig mera om sig själv och får den distans som hon behöver till livets alla frågor. Det sammanträffandet var ju lite extra kul. Boken är en riktigt typisk feelgood och senast idag kallade min mamma den för en Allers-roman. Så är det. Men det är ju inget ont i det - en Allers-roman kan vara precis det man behöver ibland. Lagom med tankeställare, lagom med drama, lagom djup och lagom ytlighet. Jag funderar på att ta med andra delen på min vandring: men eftersom packningen verkligen behöver vara genomtänkt ska jag se om den ryms med eller inte.



Den sista boken i serien pilgrimsleden som jag läste var Stefan Lundbergs På Spaniens tak från år 2017. Det är en reseskildring av hela leden som Lundberg vandrade i augusti 2016. Han berättar i dagboksform om sin resa och om de personer han träffar, de tankar han får under vandringen och allt det som möter honom på vägen. Jag tyckte mycket om att läsa boken och det var ett nöje att få uppleva vandringen ur Lundbergs perspektiv. Det skall också bli spännande att se om min upplevelse liknar hans.



Så, nu gäller det alltså att packa vandringskängorna och hoppas på att konditionen inte tryter. Min spanska parlör är obefintlig men nåt jag iallafall kommer att få säga så ofta att det sedan sitter torde vara:

Buen Camino!         

onsdag 30 maj 2018

Nästan, men inte riktigt

Minns ni min recension av Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr? Det var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Jag hade således skyhöga förväntningar på den nyligen översatta Grace av samma författare. 

Först vill jag säga att det är en bra bok, absolut. Jag tycker att man ska läsa den, men samtidigt så stannar det där, den är bra men inte lysande. 

Huvudpersonen är David Winkler. Genast i början av boken försöker jag ge honom en diagnos inom autismspektrumet, för han är rätt så egen kan man säga. Han är hydrolog och hans stora intresse är snökristaller. Men orsaken till att han är lite annorlunda är kanske den att han drömmer sanndrömmar, vilket väl skulle göra vem som helst lite galen. 

I första delen av boken drömmer David om att han kommer att träffa Sandy och det gör han också. De skapar sig ett liv tillsammans och får en dotter - Grace. Snart börjar David drömma om en stor översvämning där han försöker rädda sin lilla baby, men han lyckas inte och hon drunknar. Så börjar det regna och den frusna marken kan inte suga åt sig vattnet och det regnar och regnar och David börjar göra knäppa saker i sömnen medan han drömmer om Grace. I hast lämnar David sin familj, han lämnar USA och kommer inte att komma tillbaka på 25 år. Den andra delen av boken handlar om dessa 25 år av Davids liv, en bruten man som försöker skapa sig ett liv värt att leva. Den tredje delen handlar om när David återvänder till USA för att leta rätt på sin familj. Han har dock ingen aning om Grace och Sandy lever överhuvudtaget. 

David är ganska svår att tycka om, men jag gillar för det mesta att läsa om karaktärer som är lite svåra att relatera till. Det som irriterar mig mest är hur drömmarna återkommer och skapar kaos i Davids liv genast då han nästan kommit till något slags ro. Hela tiden är det nästan, men inte riktigt som gäller för David. Jag önskar att boken inte skulle vara så simpel på något sätt. Men inte kan man säga att boken är förutsägbar heller, den är full av vändningar. Det som jag uppskattar mest i boken är språket. Det är magiskt. Jag gillar också den roll som vatten i alla former kommer att spela i Davids liv. Det är vackert då en skicklig författare lyckas väva in ett element som genomsyrar en hel berättelse på ett naturligt sätt.




onsdag 7 februari 2018

Ibland mår man inte så bra

Therése Lindgren känner du säkert till. Om inte kan man väl kort och gott säga att hon är en av Sveriges kändaste medieprofiler som via sin Youtube-kanal når en massa unga människor. På sin vlogg riktar hon rätt ofta in sig på skönhetsvård, egen vardag och saker hon brinner för. Orsaken till att hon började vlogga var att hon i två omgångar var sjukskriven från sitt jobb som mediesäljare på grund av psykisk ohälsa - och den insikten hon under sina sjukledigheter kom fram till har hon sammanfattat i en bok som hon givit titeln Ibland mår jag inte så bra.



Nej just det. Ibland mår man inte så bra. Ibland mår man riktigt riktigt skit. Och ibland blir den där förbannade nedstämdheten bara på och man behöver fundera på hur i all världen man skall tampas med sig själv och sina monster. Det Therése Lindgren gör med sin bok är att ge psykisk ohälsa ett ansikte. Hur känns en panikattack? Hur kan man försöka gå vidare även om allt bara känns så hopplöst? Kan man definiera sig själv som en lycklig människa med dåliga dagar och inte en olycklig människa med bra dagar? 

Det hon nämligen vill påpeka är att det inte så himla konstigt eller udda eller farligt att ha dåliga dagar. Det har alla. Och på samma sätt som vi behöver ta hand om vårt fysiska välmående så behöver också psyket få sig lärdomar och omvårdnad för att vi skall kunna formas till dem vi är. Eftersom Therése Lindgren är så öppen med sin hälsa blir också boken som ett fönster rakt in i hennes tankar och liv. Och det är kanske det jag tycker är det bästa med boken. 

Om vi alla vore lika ärliga som Therése Lindgren med hur vi mår och hur vi egentligen lever våra liv skulle alla säkerligen också ha lättare att acceptera olika sorters känslor och val i livet.  Och eftersom vi lever i en värld där kameravinkeln alltid utesluter det fula och där först det femtioåttonde försöket till en selfie blir det vi publicerar är en bok som Ibland mår jag inte så bra livsviktig. 

Boken är ingen självhjälpsbok. Den är snarare den där kompisen som bara knackar på ens dörr och dyker upp utan att vara inbjuden. Den kompisen som sen dessutom torkar ens tårar och får en att le fast det sista man vill är just att le. Vännen med stort V som just i den rätta stunden utbrister "This too shall pass" - och finns där för en tills uttrycket blivit sant.

Och det är den vännen många av oss skulle behöva. Det är den här boken många av oss kanske borde läsa.  

torsdag 11 januari 2018

Med stor kärlek

Det är något mycket fängslande med böcker som behandlar en människas liv från födelse till grav. Det finns ett flertal bra sådana och ofta lämnar de ett stort tomrum då de tar slut. Just sådan var Carina Karlssons Mirakelvattnet för mig.

Lotta har ju haft förmånen att få träffa författaren och hon har redan bloggat om boken. Hennes inlägg kan ni läsa här. Eftersom Mirakelvattnet tilltalade mig så mycket vill jag ändå skriva några rader om mina spontana tankar efter att jag läst boken.

Boken är härligt luftig och man bara flyter fram på de fantastiskt böljande formuleringarna. Bildspråket är underbart och jag njuter av allvaret och djupet som finns i språket och som genomsyrar hela berättelsen.

Jag fascineras av att huvudpersonen Johanna och också Otto skildras med så mycket kärlek trots att de båda är svåra att tycka om. Det finns inget anklagande i boken, alla bara är så mycket och så gott de kan. 

Jag njuter också av den stora kärleken till naturen som genomsyrar hela boken. Det är havet, fjärden och Lumparn som allting kretsar kring. Det är skogen och marken som brukas och som Johanna går på som fäster henne vid sin plats på jorden. Jag tänker att den kärleken till hembygden och den respekten för väder och natur inte alls är lika självklar idag. Vilken förmån att få höra till och höra ihop med en plats så starkt, men det är lika mycket en begränsning, både för Johanna och för Otto.

Jag tror att den här boken länge kommer att hålla sin plats som årets största positiva överraskning för mig!



fredag 29 december 2017

Våga gå sin egen väg

En av de böcker som totalt fick mig att tappa taget om min egen verklighet denna höst är boken Down Under av Johan Ehn. Det är en bok som klassas som Unga vuxna, men som jag tycker gott passar likväl tonåringar som vuxna. Det är Johan Ehns debutroman och det är nog en författare det lönar sig att hålla koll på - för Ehn sätter ribban högt både för sig själv och andra ungdomsboksförfattare!



Boken utspelar sig på 80-talet och handlar om Jim. Jim passar inte in bland de andra killarna. Hela sitt liv har han känt sig udda och annorlunda och han förstår plötsligt varför när han träffar Daniel och blir kär. Stockholm och 80-tal är inte en tid eller en plats där det talas öppet om homosexualitet - och Jim gör sitt bästa för att trycka tillbaka de känslor han har och lägga band på den han är. Men som vi alla vet: det går ju inte!

Jim blir tillsammans med en tjej, Alva, men när han till slut måste bryta sig loss eftersom han inte längre står ut tar han sitt pick och pack och flyr så långt bort det går. På Nya Zeeland har han släkt från sin pappas sida och han bestämmer sig således för att resa dit för att hitta sig själv och starta om. 

Down Under är en bok som samtidigt är vacker och grym. Den är skriven med en sådan känsla att det inte går att förbli oberörd och den griper hårt tag i ens medkänslor och i hela en själv. Vi vet alla hur det är att försöka acceptera det egna jaget - att se våra svagheter och ändå på nåt sätt godta dem, att försöka se på vår egen kropp med ögon som inte dömer, att sakna talanger man så gärna skulle vilja ha, att avundas andra och önska sig ett annat liv. Men fyrdubbla sedan just den kampen och du får Jim i ett nötskal: en osäker kille som hela tiden lever ett falskt liv och spelar sina roller. 

Och lägg till en författare som kan förmedla dessa känslor raka vägen till ditt hjärta. Det handlar om rätten att få vara den man är. Den handlar om Jim - men också lika mycket om dig och mig!   

Down Under är en självbiografisk bok som jag höjer till skyarna. Läs den du också! 

torsdag 7 december 2017

Vad rör sig i andra människors huvuden?

Kan du också ibland fundera på hur en nazist klarar av att somna på kvällen? Kommer du på dig själv med att vilja ta en fika med Sampo Terho för att få möjligheten att berätta om hur det är att vara finlandssvensk i ett land där han allra helst inte ens vill acceptera ens existens? Får du också lust att ge lite specialundervisning åt Donald Trump med jämna mellanrum - eller åtminstone skicka en hel drös med läsvärda böcker åt honom i julklapp så att han eventuellt skulle öka sin förståelse och kunskap lite grann? Talböcker kanske det måste vara, förresten.

Tänk att vi människor kan vara så olika. Och olikheter tycker jag faktiskt är bara intressant, men saknas empati och en förmåga till medmänskligt tänkande hos någon har jag väldigt svårt att tycka om hen. Och det väl just det som är så knepigt - för det är väl dessa personer som borde få ännu mer kärlek och omtanke av oss som har förmågan att ge det? Men huj vad tröskeln är hög.

Två böcker som förvånar mig stort och som gör att jag har svårt att förstå mig på oss människor är Colson Whiteheads Den underjordiska järnvägen och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Men det är två böcker jag aldrig skulle vilja ha olästa eftersom de åtminstone fått mig att öppna mina ögon för otroligt viktigt det är med civilkurage och mod.



Johannes Anyuru fick ju för några veckor sedan Augustpriset, som är svenska litteraturens mest uppmärksammade och prestigefyllda litterära pris, för sin bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Efter att jag läste boken kunde jag inte släppa tanken på den och blev inte alls förvånad över att den några veckor senare fick motta detta stora pris. Ändå har jag haft svårt att skriva om den. Jag tror det mestadels handlar om att det inte är en lätt bok att skriva om - helst är man bara tyst. Helst begrundar man och behåller sina tankar för sig själv. Och varför det då? Jo, boken är en verklig ögonöppnare - man kunde nästan säga att det fanns ett liv före boken och ett efter. Och man känner sig nästan skör. Och framför allt rädd för vad vi är kapabla till.

Tre självmordsbombare tar gisslan och sänder live. Direkt från attentatet i Göteborg. Men en av de tre bryter sig plötsligt loss och byter sida. Tre år senare träffar författaren henne på en anstalt eftersom hon vill berätta. Det är då historien börjar. Den om att hon kan leva i framtiden och kan rapportera om vad som har hänt; den om Kaningården där myndigheterna i Sverige samlat alla muslimer i läger med dödskliniker. 

Vår tids främlingsfientlighet. Vår tids rädsla för andra kulturer och människor med annan tro. Vår tids motsvarighet till förintelsen. Det som händer när vi delar in människor i vi och de och inte klarar av att bryta igenom våra lager av fördomar och likgiltighet gentemot personer som inte är som vi.



Den sista boken Barack Obama lär ha läst som president är Colson Whiteheads Pulitzerbelönade bok Den underjordiska järnvägen. Då förflyttar vi oss till 1800-talets USA och slaveriet. Huvudpersonen Cora är en slavflicka på en bomullsplantage i Georgia där ägaren inte drar sig för att våldta, kedja fast, misshandla, stympa, kastrera och bränna sina slavar levande för att bestraffa dem. Cora flyr via den underjordiska järnvägen (som egentligen var ett kodnamn för ett nätverk av personer som gav flykthjälp åt slavar) men blir förföljd av slavjägaren Ridgeway. 

Till sist mår man fysiskt illa av läsningen. 

Det allra värsta är att man på nåt sätt skulle kunna läsa om detta och mest tänka att det hör till historien. Men när vi lever år 2017 och FORTFARANDE inte har lyckats ändra på vårt beteende blir man bara matt. Fortfarande marscherar nazister på våra självständighetsfester, fortfarande uppger FN att 4 miljoner personer faller offer för människohandel per år, fortfarande måste rohingyer fly från Burma för att de där diskrimineras på ett sätt som kan liknas vid Apartheid. 

Vad felas oss? 

Medmänsklighet borde bli ett skolämne världen över. Jag undrar vad Trump säger om det. Den underjordiska järnvägen borde ha varit den första boken han läste som president.

   

tisdag 3 oktober 2017

Mera om Själarnas ö

Ja visst skriver jag så gärna några rader om Själarnas ö av Johanna Holmström jag också.

Boken påminner mig både då det kommer till miljö och stämning om Ulla-Lena Lundbergs prisbelönta roman Is och om en bok påverkar mig ens hälften så mycket som den boken gjorde är det en bra bok kan jag lova. Och det gör Själarnas ö. Jag håller fullständigt med dig Lotta då du skriver att det är en bok som det gör ont att att läsa, men att man på inga villkor hade velat vara utan just den här läsupplevelsen.

Jag har varit till Själö ett par gånger. Jag har faktiskt till och med varit på en rundvandring inne på själva anstalten. Det jag främst kommer ihåg därifrån är de gula väggarna som Holmström också skriver om. Också kyrkan och gravgården kan jag tydligt se framför mig, precis så som de beskrivs i boken. Ön blir ju självklart en kontrast mellan vår vackra skärgård och de oförrätter som utspelat sig där och jag känner att platsen har en berättelse att berätta. Jag är glad att Johanna Holmström gjorde det och att boken är just så vacker och sorglig, galen och fin som den är. Boken rymmer mycket - många tankar, karaktärer, känslor och en stor kärlek till livet faktiskt, trots allt. Dessutom är Holmströms ord och språk som gjorda för att förmedla just den här berättelsen.

Jag fastnade lite på en detalj i slutet och jag vill gärna höra hur du Lotta uppfattade den, men jag tror att det är bäst att vi tar det då vi ses så att jag inte avslöjar för mycket här. 

söndag 24 september 2017

Då det gör ont att läsa

Jag vet att du Daniela håller på att läsa Johanna Holmströms Själarnas ö just nu men tänker att vi gott och väl kan vara två att recensera den boken. Så snälla du - trots att jag skriver nu vill jag höra dina tankar om boken. Lova det!

Jag tror inte det finns en enda människa på denna jord som skulle kunna läsa Själarnas ö utan att få en klump i halsen. Ni vet, en sådan där jobbig klump som avslöjar att det inte är långt till tårarna och som kommer hand i hand med en växande oro i magen. Den klumpen kom redan när jag läste de första sidorna i boken och insåg att Kristina, en av huvudpersonerna i boken, i desperation och total utmattning kommer att dränka sina två barn i Aura å. Och klumpen växer, vägrar ge med sig och finns där tills man läst ut det sista ordet i boken. 

Om det är någon som mot förmodan inte har hört om Själarnas ö handlar den då alltså om några kvinnor; Kristina, Elli och Sigrid - som av olika orsaker kommer till Själö i vår åboländska skärgård i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första del. På Själö finns mentalsjukhuset som alltid blir den sista anhalten. Kom man till Själö kom man inte därifrån. Bland de inskrivna kvinnorna fanns de mentalt sjuka men också de som av olika anledningar var socialt utsatta i samhället: de som blivit våldtagna och aldrig fått möjligheten att behandla sina traumatiska upplevelser, de som inte hade råd med tak över huvudet och mat på bordet och de som inte klarade av att leva som samhället krävde att man som kvinna levde sitt liv. På Själö hittade några av dem en frizon, en gemenskap kvinnor emellan som byggde på samförstånd. Hospitalet kunde vara ett skyddshem och en plats där de äntligen fick vila. Men platsen kom med ett högt pris: att få friska papper och bli utskriven från hospitalet var så gott som omöjligt. Och frågan är om du då skulle klara av att bli du med dig själv och hitta en inre frid om du vet att alla dina eventuella framtidsdrömmar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. När ditt paradis mera liknar ett fängelse. När du hör om yttervärlden men aldrig får bli en del av den. När det enda du ser är hav, hav och åter hav oberoende åt vilket väderstreck du ser. 

Det gör ont att läsa Själarnas ö. Det gör ont främst för att det lika väl kunde vara jag, eller du, som kommer till Själö. Johanna Holmström inleder sin bok med orden "Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt." 

Och det är just så det är. Vem av oss har inte drömt om en lugn plats, en plats där hjärnan och kroppen får vila? Vem av oss har inte känt stressen ta över vilket resulterat i att man inte tänker klart? Vem av oss har inte tappat greppet och märkt hur en ilska eller en sorg besitter hela ens jag - där förnuft och logiskt tänk bara knuffats bort med en racerfart? Ibland tänker jag dessutom att ett Själö vore svaret på allt. Mindre krav, mindre prestationer, mindre input från sociala medier och nyhetsflöden, färre valmöjligheter, mera inrutad vardag. Mera vila, mera umgänge, mera systerskap och mera natur. Lockande, eller hur?! Och så möts detta paradis med så mycket sorg och så många traumatiska upplevelser och fulhet. Det blir en krock som är svår att smälta.

Det blir en bok som är så smärtsam att det gör ont och så sann att det gör ont och så vacker att det gör ont. Det blir en bok jag jag aldrig skulle vilja ha oläst. Trots smärtan. 

  

       

lördag 9 september 2017

Vad kommer folk att berätta när jag är död?

Har du hört Harry Styles Sign of the Times? Jag älskar den låten. Den spelar morgon och kväll här hemma och det är nåt med den där känslan av melankoli som är så tydlig i den och som passar så bra ihop med höstvindar och krispig luft. 

Och ingen annan låt skulle i mitt tycke passa bättre än den som nyckellåt till Carina Karlssons starka bok Mirakelvattnet. Du kommer kanske ihåg att jag träffade Carina på Grönland i somras och det hon berättade om Mirakelvattnet väckte ett enormt intresse hos mig. Jag är ju ett stort fan av livshistorier och ju äldre jag blir desto fler sådana vill jag läsa. Man kan ju förstås hävda att det har att göra med egna funderingar på liv och död, eller på livsval och öden. Hur man kanske bollar med frågor som varför och tänk om? Alltid när jag läser om andra människors historier blir jag så medveten om att det rätt sällan handlar om val och medvetna handlingar - allt tycks oftast ha att göra med slumpen och lyckliga eller olyckliga tärningskast. Och ett liv kan vara långt. Ens liv kan vara en roman. Eller så kan ens liv sammanfattas i några enstaka meningar efter ens död. Vem var jag? Vem var du?

Det liv vi får följa i Mirakelvattnet är Johannas. När Johanna föds hör hon ihop med sin farfar. Men farfar dör, och efter hans död är Johanna ensam. Den enda hon någonsin hört ihop med är borta för alltid. Hon är en svår person, en nyckfull människa som andra människor har svårt att förstå. Hon passar inte in och bemödar sig heller inte någonsin att göra just det. Men Johanna blir en dotter, en syster, en maka, en mamma, en svärmor, en farmor och en mormor. Hon blir en länk i historien, en person som tar upp en plats och sätter sin prägel. Trots att hon inte vill det. Och trots att hon hela tiden försöker att inte göra just det.

Mirakelvattnet utspelar sig på den åländska gården Löfvik invid Kyrksundet: vattnet som både dränker och befriar. Tidsmässigt rör vi oss mellan 1860-talet och 1930-talet. Den är skriven med ett sjungande språk och det känns som om vartenda ord är noga utvalt och genomtänkt. Det är en bok att läsa långsamt - även om intrigen i sig verkligen inte är långsam eller händelsefattig. Men de visdomar, insikter och iakttagelser som Carina Karlsson med hjälp av Johannas röst för fram kräver att man tar det lugnt. Att man tar in. Tänker och lyssnar.

Där du har satt din fot har någon annan också satt sin långt före dig. Den tanken du just tänkte har mången annan redan tänkt. Och ändå är vi unika personer - alla värda en egen roman. Jag tvivlar starkt på att någon nånsin kommer att skriva en bok om mig: men förhoppningsvis talar någon någongång långt i framtiden om den där Lotta som bodde i sitt hus, läste sina böcker och dansade alltid när tillfälle gavs. Vad tror du att man kommer att säga om dig? Vilka fotspår lämnar du efter dig och vad önskar du att kunde berättas om dig? Det är en svår fråga och - igen - inget du ens egentligen kan göra något åt. Man är den man är, lever som man gör och dör när det är dags. 

Just stop your crying
Have the time of your life
Breaking through the atmosphere
And things are pretty good from here

Remember, everything will be alright

Harry Styles

Ett vatten för rop som får svar, ett vatten för besvarade böner. Seklerna passerar, men mirakelvattnet består. Nåden finns. Nu vet du det också, Johanna. Nu vet du det.

Carina Karlsson





 

 

lördag 1 juli 2017

Man får inte välja sina föräldrar

Jag har precis avslutat den fjärde och sista boken i Elena Ferrantes Neapel-serie (vuxenbok) och är mestadels av min vakna tid djupt försjunken i huvudpersonerna Elenas och Lilas livsöden. En fråga jag till exempel sitter och funderar rätt mycket på är om du egentligen alls kan påverka vem du är och hur ditt liv blir eller om det bara är så tragiskt  - eller krasst - att du föds till en roll eller ett livsöde och det mest bara handlar om att go with the flow och göra det bästa av vad du har.

Och föds du då i en dysfunktionell familj, en familj där mamman inte finns och pappan är alkoholist och inte kan ta hand om sina två söner, är det en startlinje som minst sagt kan kallas ett rent helfvete. Men det är tolvåriga Miks vardag. Han bor i en förort till Stockholm och vill aldrig gå hem. För hemma super farsan. Farsan har inget jobb och kan inte betala räkningar. Det finns ingen mat och Mik gör allt han kan för att överleva på egen hand. Han har storebrorsan Tony dock. Men Tony räcker inte till. I skolan går det dåligt för Mik och själv sätter han sig i livsfarliga situationer för att testa hur nära faran han kan gå. Det ser jäkligt illa ut. 



Och så knackar det på dörren och farsan hamnar på sjukhus. Under ett års tid kastas Mik mellan olika tillfälliga placeringar i fosterhem. Han har en faster nånstans i norra Sverige och trots att han absolut inte vill flytta dit och bort från Stockholm tvingas han till slut till det. Och mot förmodan trivs han där. På landet är det lugnt. Han får starta om och behöver inte spela rollen som värsting. Kanske är det till och med så att han för första gången i sitt liv träffar vuxna han kan lita på. Och som visar honom respekt.

Men socialen vill annat. Fastern uppfyller inte de kriterier som en fosterfamilj behöver uppfylla och de vill sätta Mik i en annan familj. Behöver Mik flytta igen? Hurdan är en familj som klassas som stabil? Hur kommer det sig att ingen frågar vad Mik vill? Hur kommer det att gå för honom?

Isdraken är skriven av Mikael Engström och är bok för dig som är i högre lågstadieåldern eller lägre högstadieåldern. Den passar utmärkt också som högläsningsbok i skolor och det finns massor av saker man kan ta upp till diskussion när man läser den. Det är ingen vacker historia. Den är grym faktiskt. Tragisk. Det är mycket sorg, maktlöshet, förtvivlan och rädsla. Men det som gör boken så bra är att Mik vägrar ge upp. Han har hela världen mot sig och ändå vågar han ge sitt allt och hoppas på en bättre framtid. Han har en enorm inre styrka som många av oss kunde ta modell av och lära oss något av. 

Och kanske är det ju så att vi inte behöver falla tillbaka på tron att allt är förutbestämt och vårt liv behöver gå i en viss riktning. Vi kan göra något åt det - även om vi föds i fel familj, i fel kropp, i fel tid, i fel del av världen eller med hela världen mot oss. Det gäller att kämpa lite extra "bara". 

Isdraken filmatiserades 2012.  


fredag 30 juni 2017

När endast mörker återstår

Jag vet inte hur många böcker jag läst som utspelar sig med andra världskriget som kuliss, men många är det. Inte tröttnar jag på att läsa om kriget heller, speciellt inte om boken är så bra som Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Boken är med sina 600 sidor en riktig tegelsten men jag vet redan nu att den här boken kommer att komma riktigt högt upp på listan över mina bästa läsupplevelser 2017.

Jag vågar till och med gå så lång att jag kallar boken för ett mästerverk och den åsikten är jag säkert inte ensam om eftersom boken belönats med Pulitzerpriset 2015. Boken är helt enkelt storslagen och magnifik, såväl då det kommer till historien som till det fantastiska bildspråket. 

Huvudpersonerna är Marie-Laure och Werner. Två unga människor, egentligen bara barn, då kriget bryter ut, som båda är rätt så säregna men har ett enormt hjärta. Kapitlen berättar i stort sett turvis om dem båda och de upplever kriget på helt olika sätt.

Marie-Laure är växer upp i Paris med sin pappa som jobbar på nationalhistoriska museet. Då Paris ockuperas flyr de till Saint-Malo där Marie-Laures lite galna gammelfarbror bor ensam i ett stort hus vid havet. Innan tyskarna kommer göms museets olika rariteter på olika ställen och Marie-Laures pappa har fått ta hand om en enorm ädelsten som kallas ljusets hav. Det sägs att den som har hand om stenen är odödlig men att alla personer som står nära kommer att drabbas av olika förbannelser och dö. Pappan vet inte om stenen han har fått med sig är äkta eller en av de tre kopior som tillverkats för att förvilla tyskarna och dessutom tror han ju inte på skrönor. Efter ett tag blir pappan tillfångatagen och skickad till koncentrationsläger och Marie-Laure lever flera år ensam med sin gammelfarbror och hushållerskan, de engagerar sig i motståndsrörelsen och skickar ut hemliga radiomeddelanden. Jag glömde kanske att skriva att Marie-Laure är blind, vilket ju gör hennes liv en aning mer komplicerat.

Werner växer upp på ett barnhem i Tyskland tillsammans med sin syster Jutta. Werner är intresserad av teknik och otroligt begåvad. Han lyckas bygga en radiomottagare på egen hand och blir känd som radioreparatör i trakten. Då hans begåvning upptäckts av en förmögen herre blir han skickad till en teknikskola, men undervisningen där blir mer och mer inriktad på att göra pojkarna till soldater i Hitlers armé. Werner har tur och skickas inte till fronten utan får köra omkring i olika städer för att försöka snappa upp meddelanden från motståndsrörelsen, spåra upp dem som sänder meddelandena och döda dem. 

Så korsas till slut Marie-Laures och Werners vägar. Man kunde kanske säga att boken är en sorts märkvärdig kärlekshistoria, men mest handlar boken om att följa sitt hjärta och vilja göra rätt eller åtminstone göra så lite fel som möjligt. Andra världskriget sög ut allt ljus ur Europa och inneslöt det i så mycket nattsvart grymhet. I vissa stunder kan de två unga människorna kanske ana lite ljus i sina sönderslagna liv men i sina hjärtan vet de båda att det finns där någonstans fast de inte ser det och därför kan de hoppas. Det är det som gör dem och varför inte också oss till goda människor, tänker jag.