En riktig bokpärla!

En av de absolut bästa högläsningsböckerna hemma hos oss under de senaste månaderna är Karin Erlandssons Pärlfiskaren. Om inte ni har läst den ännu tycker jag det är det första ni ska ta tag i! Både barnen och jag storgillade den och det gick så långt att vi började producera enorma mängder pärlor på vår keramikkurs som vi går på på söndagar. Allt för att pånytt få uppleva Mirandas äventyr i jakten på ögonstenen; den finaste och värdefullaste pärlan av dem alla. 

Erlandsson vann Runeberg junior-priset för boken och det priset gavs åt precis rätt författare och bok! Det är något nästan magiskt över boken. Språket är som havet Miranda dyker i - böljande och svävande och så träffande. Intrigen är fängslande på alla sätt. Erlandsson skildrar allt från avundsjuka till glädjetårar och vänskap på ett så ärligt sätt att det inte går annat än att sjunka djupt in i Mirandas liv och inte vilja komma därifrån. Boken utspelar sig i en fantasyvärld men det är en värld som är som vår. Nästan. Människorna är som människor är för det mesta - inga magiska väsen eller udda fantasyfigurer - men Erlandsson lyckas ändå tänja lite på gränserna så att huvudkaraktärerna har styrkor lite utöver det vanliga. 

Miranda, huvudpersonen, är den bästa pärlfiskaren av dem alla. Hon råkade ut för alla pärlfiskares mardröm när hon var ett barn: en roshaj nere i djupet. Roshajar vaktar pärlor och precis som pärlfiskarna är de beredda att göra vad som helst för att äga dem. Roshajen lyckades nappa åt sig Mirandas arm och nu har hon bara en arm kvar. Men det hindrar inte Miranda från att dyka - och hon har ändå ensam klarat av sin uppgift med bravur. Men så kommer Syrsa. 

Syrsa är jobbig. Hon pratar i ett. Hon påstår att hon är den bästa pärlfiskaren. Syrsa har också bara en arm. En roshaj där också. Syrsa vill bli vän med Miranda. Det vill inte Miranda. Men så dyker de tillsammans och märker att de tillsammans blir ännu bättre. De kompletterar varandra och hittar pärlor överallt. Vilken styrka! Men drömmen om ögonstenen finns hela tiden där och frågan är om Syrsa bara står i vägen för Miranda. Eller är det tack vare Syrsa som Miranda kan hitta skatten?

Och egentligen finns det bara en enda fråga. Vad är det som är viktigt och värdefullt egentligen? Svaret på den frågan blir så självklart och så tydligt men ack så viktigt att ständigt bli påmind om! För såväl barn som för oss vuxna. 

Både bok och bästa vän påväg till andra sidan jorden

Det finns lite för många måsten i mitt liv just nu och då lider bloggen. Jag hinner inte skriva om allt jag läser. Men vad är mer tråkigt än att börja med att beklaga sig - sorry för det! Kardinalfelet en bloggare kan göra, ju! Men så är det ju i våra liv. Ibland hopar sig alla måsten och listan med saker att bocka av blir längre och längre och ibland tillåter ens vardag lite nöjen och fritid också. Gott så! Men nu får jag gladeligen ge er ett tiopoängstips som hjälper er när stressen tutar på för fullt, tidtabellen gråter efter paus och livet bara på alla sätt känns hopplöst. För det finns en bok som är svaret på allt. En bok som är skriven av inga mindre än:

Ted och Kaj. IGEN. De här killarna (eller: virala genierna) har för någon vecka sedan blivit nominerade till det finländska exportpriset Tulenkantaja - som alltså delar ut ett pris till verk som anses ha goda chanser att göra succé även utomlands. Boken heter ZOO #1 Virala genier och författarna Kaj Korkea-aho och Ted Forsström lägger ribban högt för andra serieromanförfattare som ska skildra tonårskillars liv på ett sjukt roligt sätt men ändå med sådan enorm värme och igenkänningsfaktor. Ted och Kaj är världsbäst på just det och den här boken kan man inte bortförklara att vara eller förbli oläst på grund av tidspress, stress, magsår eller andra trivialiteter. Möjligtvis kan man skylla på idioti dock, eller total humorbefrielse då?!

Ja men till boken. Den handlar om Atlas som går i åttan. Atlas bästa vän Elliott har just flyttat utomlands och lämnat kvar Atlas som ska försöka hitta en ny roll i skolan. Vem är han utan Elliott? Vem ska han nu snacka med om Tessie - tjejen som han inte kan sluta tänka på? Eller när han stör sig på Miniturken eller ärkerivalen Justus? Kanske kanske kan han få en ny vän i den nya tjejen i klassen - Sarah-Li dock, men när han ju inte kan fatta sig på henne. Ena dagen är hon där och andra dagen bara försvunnen. Vad är det med henne?

Som ni märker är det ju inga lättsamma saker Ted och Kaj väljer att skriva om. Men varva det jobbiga i att bli lämnad ensam med waffling, humoristiska illustrationer, saftmannens statistik, fantastiska förslag på datumbundna traditioner och omskrivning av skollagen så finns det inte en enda en som gäspar högt eller kan låta bli att gapflabba!

Och kanske bäst av allt: boken är stört omöjlig att lägga åt sidan. Allt det där andra som du kanske trodde att var viktigt - att äta, sova, jobba och städa - störtdyker ner i prioritetslistan. Mission completed liksom - du vet precis vad du skall göra och alla andra krav läggs åt sidan. Jej!  

Med stor kärlek

Det är något mycket fängslande med böcker som behandlar en människas liv från födelse till grav. Det finns ett flertal bra sådana och ofta lämnar de ett stort tomrum då de tar slut. Just sådan var Carina Karlssons Mirakelvattnet för mig.

Lotta har ju haft förmånen att få träffa författaren och hon har redan bloggat om boken. Hennes inlägg kan ni läsa här. Eftersom Mirakelvattnet tilltalade mig så mycket vill jag ändå skriva några rader om mina spontana tankar efter att jag läst boken.

Boken är härligt luftig och man bara flyter fram på de fantastiskt böljande formuleringarna. Bildspråket är underbart och jag njuter av allvaret och djupet som finns i språket och som genomsyrar hela berättelsen.

Jag fascineras av att huvudpersonen Johanna och också Otto skildras med så mycket kärlek trots att de båda är svåra att tycka om. Det finns inget anklagande i boken, alla bara är så mycket och så gott de kan. 

Jag njuter också av den stora kärleken till naturen som genomsyrar hela boken. Det är havet, fjärden och Lumparn som allting kretsar kring. Det är skogen och marken som brukas och som Johanna går på som fäster henne vid sin plats på jorden. Jag tänker att den kärleken till hembygden och den respekten för väder och natur inte alls är lika självklar idag. Vilken förmån att få höra till och höra ihop med en plats så starkt, men det är lika mycket en begränsning, både för Johanna och för Otto.

Jag tror att den här boken länge kommer att hålla sin plats som årets största positiva överraskning för mig!

Tre som hurrar i vårt hus!

Brukar ni gilla och dela på Facebook i hopp om att vinna diverse prylar, kläder eller resor? Jag gör det nästan A L D R I G. Och det därför att jag inte tror på mina chanser att vinna - av samma skäl lottar jag heller aldrig, eller köper skraplotter eller deltar i bingo. Jag orkar helt enkelt inte ge av min tid eller ge min lilla hjärna ens en liten gnutta hopp om att det skulle kunna gå vägen. Jag skulle gärna påstå att det är rätt så förnuftigt ju; men frågar ni min man eller mina barn är det ju bara dumt. De går omkring och hoppas på en miljonvinst medan jag bara; ja, ruttnar i min misär - eller nåt.  

Så - förstås - gick jag och vann. JAG VANN. På Facebook. I en sån där gilla och dela-grej. JAG.

Och det var inte vilket pris som helst. Nej, jag skulle nästan vilja påstå att det var det bästa priset genom tiderna. Ingen miljon förstås. Men vem vill nu ha en sådan? Ingen ny bil heller men en sån klarar man sig ju utan. Näe, priset var årets mest efterlängtade bok hemma hos oss. Den vi hade spekulerat kring, drömt om, tänkt på i ett halvår och lagt oss i kö för på bibban innan den ens varit utgiven. Kan ni tänka er hur högt ribban låg, liksom? Och hur tror ni det gick? Boken var förstås ingen mindre än Rakels mirakel av Malin Klingenberg och Joanna Vikström Eklöv.

Rakels mirakel är den femte boken om Patrik, Irene och Pensionärsmakten. Denna gång är det frisörsalongen Rakels mirakel som faller offer för skurken Vink Nexas. Rakel, den sympatiska och proffsiga frisören, råkar ut för en olycka och måste ta in en vikarie för att inte göra kunderna missnöjda. Men det borde hon aldrig ha gjort. Vink Nexas är en ofattbart lömsk typ som alla kunder blir livrädda för och efter ett besök hos Vink Nexas är ens frisyr totalförstörd. Och ingen vågar säga till: för gör man det är Vink Nexas där med sina saxar och gör frisyren om möjligt ännu värre.

Ni hör ju själva. Vi hade svårt att sluta läsa om kvällarna och det gick så långt att mina barns far fick säga till: "Det är skolmorgon imorgon - kanske dags att sluta?". Men det var svårt ändå: hur skulle det gå för Irene som trodde hela pernsionärsmakten hatade henne? Hur skulle det gå för Gullmar som betedde sig illa för att han var rädd att inte få några nya vänner? Hur skulle det gå för Rakel på sjukhuset? Och hur skulle det gå med den nya uppfinningen Dubbloratorn eftersom den kommit i fel händer?

Böckerna om Patrik, Irene och Pensionärsmakten måste höra till de allra bästa böckerna i hela världen; för barnen och för oss föräldrar. Och vi som hade väntat och väntat och lagt ribban så högt kunde glatt konstatera att det blev så otroligt bra, igen! Fantastiskt!  

 

 

Bloggdrottningen

Ifjol den här tiden skrev jag att jag hade läst 95 böcker år 2016. I år landar jag på fjuttiga 66 stycken. Det är nästan trettio böcker färre. Fatta! 

Så - med det sagt är nyårsutmaningen given. Läsa mera. Men 66 böcker lär inte vara så svårt att slå så jag vågar mig dessutom på att lova att jag skall förbättra mig. Vi har ju dessutom pratat med Daniela i evigheter om att bloggen skall få ett lyft och bara vi två ses på jobbet dagligen är jag säker på att ni skall få se nåt nytt och fräscht här inom kort. Visst Daniela? Jag har redan några förslag på förbättringar.

Och i väntan på att två medelålders tjejer skall lyckas hitta tillräckligt med energi för en förändring kan ni kära läsare välja att ytterligare fördjupa er i bloggvärldens innersta väsen. Den finlandssvenska författaren Eva Frantz har i år gett ut deckaren Blå villan - den första i en serie om kriminalkonstapeln Anna Glad. En riktig mysdeckare är det det frågan om. Och jag erkänner - jag trodde nog att en finlandssvensk deckare inte skulle kunna bli något annat än totalfiasko. Tänk er vår lilla finlandssvenska ankdamm där det sjungs lite snapsvisor, där det kramas och gullas och alla är glada och mår bra. Hur skulle segelbåtar, villor, skärgård och lillajulsgranar gå ihop med mord och samhällets baksida? Nåväl - skämt och sido - tji fick jag! För det går alldeles utmärkt!

I Blå villan är det den populära finlandssvenska lifestylebloggaren Becca i Blå villan som är offret. Den femåriga Bruno traskar omkring på stora vägen mitt i sommarnatten och när han räddas upptäcks Brunos mamma Becca som ligger medvetslös i en stor blodpöl mitt i det idylliska sekelskiftesköket. Inte en pryl står fel - allt är som taget direkt ur en inredningstidning. Färska blommor på bordet, storblommiga tapeter med matchande restaurerade antika möbler, vackra stilleben oberoende åt vilket håll du ser och inte en plastpryl så långt ögat når. Det blir ett fall för Anna Glad och hennes äldre kollega Rolf Mårtensson.

Och det blir bra. Man kan inte låta bli att dra på smilbanden när man träffar Magica - trollet som älskar att sitta och skriva elaka kommentarer på en massa bloggar hon läser. Man kan heller inte låta bli att småskratta igenkännande åt typiska bloggfenomen: när stringhyllan dyker upp blir det liksom pricken på i. Eva Frantz kirrar det här med att ringa in bloggvärlden och trots att hon egentligen inte förlöjligar blir det nästan på gränsen till parodi.

Och läsa vidare vill man. Det är lättläst, roligt, spännande och irriterande. Allt på samma gång. Det handlar om brott, småstadsidyll, vackra kulisser, smutsliga vardagar, yttrandefrihet, källkritik, äktenskapskriser, vänskap, relationer, hemligheter och sanningar. Det handlar om - Svenskfinland!

Take it or leave it.    

    

Från Karenokoi till Ecuador

Jag kan inte annat än hålla med Lotta då hon skriver att Svenskfinland levererar. Jag är också grymt imponerad över bredden på böckerna. Ta till exempel de två senaste böckerna jag läst: Naondel av Maria Turtschaninoff och Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen. Båda böckerna är skrivna av begåvade finlandssvenska kvinnor. Båda böckerna lämpar sig att läsa från de övre tonåren och har starka kvinnor i huvudroll men ungefär där tar likheterna slut. Men så representerar böckerna helt olika genrer förstås. Medan Naondel är fantasy skulle jag väl främst klassa Vad heter ångest på spanska? som chick lit.

Lotta läste Naondel för ett drygt år sedan och ni kan läsa hennes inlägg om den här. Turtschaninoff har en berättarförmåga som få. Jag grät när jag läste boken. Jag hade svårt att somna efter att jag läst boken. Berättelsen är oerhört fängslande, språket magiskt och när #dammenbrister tror jag att böcker som den här kan göra mycket för att bryta tystnaden kring övergrepp och våld.

I debutromanen Vad heter ångest på spanska? får vi följa med 25 -åriga Erica som lämnar sitt tilltrasslade liv i Helsingfors bakom sig för att under två månader resa runt i Ecuador och på så vis försöka hitta sig själv. Erica har precis avslutat sina studier och fått ett jobb på en ansedd advokatbyrå som hon egentligen inte vill ha. Dessutom har hon precis avslutat ett långt förhållande med Tom. Erica har gjort det mesta i sitt liv för att göra sin pappa nöjd och någonstans på vägen har hon således tappat bort sig själv. Det har blivit alldeles för mycket sprit och för många tillfälliga ligg och hon tänker tillbringa tiden i Ecuador ensam.Så blir det inte. Där träffar hon norska Ingrid som är en riktig klippa och den snygga bartendern Jacques. 

Det jag gillar med boken är att Ericas ångest känns äkta. Jag är helt säker på att alla på något plan kan känna igen sig i det jobbiga med de här brytningsskedena i livet då något måste ta slut för att något nytt håller på att börja och det är så svårt att veta hur man ska göra för att välja rätt. Då kan det vara omöjligt att tro på välmenande "det ordnar sig nog" och "planera inte för mycket". Det är svårt att bli vuxen och det är svårt "att göra sina föräldrar riktigt jävla besvikna". 

Det jag inte gillar med boken är att Erica snarare känns som en 18-åring än en 25-åring. Moraltanten i mig gillar inte heller att hon är full i sisådär 95 procent av boken. Poängen hade nog kommit fram med lite färre mojitos och bakfyllor. Vissa saker är för övertydliga, också för att vara en bok för unga vuxna. Jag tröttnar på upprepningarna. Erica kunde ha ältat lite mindre och haft mer bakgrund istället.

Jag har ändå mer positivt att säga om boken. Jag gillar tempot och de smidiga dialogerna. De gör boken lättläst, luftig och medryckande. Man märker att författaren känner till miljön bra. Temat är viktigt och alltid aktuellt. Jag tänker att Svenskfinland har saknat just den här boken. Jag skulle kanske inte sätta den i handen på (så många av) mina elever men i gymnasieåldern funkar den säkert för flertalet. Jag hoppas att jag får läsa mer av Michaela von Kügelgen.

Perera x två

Som sagt levererar Svenskfinland. 

Den prisbelönade diktsamlingen White Monkey av Adrian Perera är ett till exempel på ett finlandssvenskt och mycket läsvärt verk. Diktsamlingen handlar om hur det är att leva i Finland men inte tillhöra den vita majoriteten. Om hur det är att ständigt bli ifrågasatt och trots motgångar försöka finna sin plats - och det bland människor som aldrig själva fått kämpa för sin existens men ändå kräver en konstant tacksamhet hos dem som "fått inträde" i vårt dyrbara land. Adrian Perera har själv sagt i en intervju för Svenska yle att han egentligen inte vill svara på frågan om hur mycket White Monkey handlar om honom - utan att vi läsare snarare borde se oss själva i spegeln för att tänka till, möta våra fördomar och vårt sätt att leva. 

Och visst är det just så. I dagens heta debatter om kolloidalt silver, vaccin, flyktingpolitik, #metoo bland andra kan man ju verkligen se sig själv i spegeln. Är det verkligen så att det är bara mitt sätt att leva som är det "rätta"? Jag är inte ute efter att jämställa åsikter med fakta men funderar på varför vi har ett så sådant ohämmat behov att klandra andra? Varför kan inte majoriteten värna om minoriteten? Eller som Monica Ålgars med hjälp av David Gaider så förtjänstfullt påminde oss i dagens Hbl: ”Privilege is when you think that something is not a problem because it’s not a problem for you personally”. 

Vi måste skärpa oss! Läs White Monkey och begrunda själv!

Och när ni ändå är igång med finlandssvenska författare kan ni passa på att också läsa Ylva Pereras Dödsdalsdansösen.  Det är hennes romandebut och det finns mycket tänkvärt i den boken också. Miranda och Amanda i Åbo träffar det äldre paret Göran och Maja Rosenström. Parallellt med deras historia får läsaren följa Marta och Ed i Death Valley Junction, ett litet ökensamhälle i USA. Bokens tema är ganska långt verklighetsflykt och konstnärskap. Dödsdalsdansösen var min novemberbok i läscirkeln på jobbet och det är en bok jag inte tror att jag skulle ha fått för mig att läsa annars - och det är alltid kul med läsande vänner som öppnar upp för nya genrer och bokval.  

Och bäst av allt: jag pantar på en ännu en recension av en fantastisk finlandssvensk bok. En barnbok denna gång. Troligtvis årets bästa i den kategorin. Och att den boken skulle bli en favorit hemma hos oss visste jag långt innan boken ens fanns till. Så det så.     

Finlandssvenskt november

Det har faktiskt blivit fyra finlandssvenska böcker för mig under de senaste veckorna. Och glatt kan jag konstatera att den finlandssvenska litteraturen håller enormt hög nivå. Tänk att vi är så få men ändå så otroligt bra på att leverera läsvärda böcker! Det om något ska vi vara stolta över!

I somras träffade jag ju Carina Karlsson i Sisimiut på Grönland. Då berättade hon att hon strax skulle ge ut en ny bok och det hon redan då valde att avslöja lät så bra att jag har gått hela hösten och väntat med spänning på boken i fråga. Och nu fick jag äntligen läsa den. Den heter Algot. Kort och gott. Ni som kommer ihåg min recension av Mirakelvattnet kan bara tänka er hur entusiastisk jag var över att få leva mig in i Karlssons språkmelodi igen - och precis som i den boken lyckas Karlsson igen en gång fånga en speciell känsla som är något utöver det vanliga och förmedla den vidare åt läsaren. I Algot är den känslan inte riktigt så sympatisk eller trevlig, utan snarare olustig, ruggig och lite frånstötande. Nästan som om man går omkring med en otäck känsla av att något jobbigt kommer att hända. Och det är ju just precis det som också händer i boken.

Algot handlar egentligen om rånmordet på Bänö, Föglö, år 1748 - ett brottsfall som räknas till de allra värsta i åländsk historia. Algot Holm, huvudpersonen i boken, kommer att vara en av de tre män som tar sig ut till Bänö när de befinner sig på flykt från fängelset i Kastelholms slott. På Bänö sker det ofattbara och det riktigt otäcka: de tre männen mördar några personer på ett ytterst brutalt och skoningslöst sätt. Men vad är det som kan driva en människa till att göra något så fruktansvärt? Vad tänker en person på som väljer att ta livet av oskyldiga personer? Som ni förstår är det frågor vi knappast kan svara på - åtminstone inte lättvindigt. Men det Carina Karlsson lyckas med är att förklara ett perspektiv: ge en inblick i hur komplex en person kan vara och vad livet kan bära med sig vilka intentioner vi än har eller har haft. Boken bortförklarar inte. Inte heller ger den en förklaring till det som händer. Men den iakttar - och den begrundar - och den ger oss en historia som griper tag i en och vägrar släppa taget. Och när boken tar slut är man många tankar och känslor rikare. 

Precis som Johanna Holmströms Själarnas ö känns Algot som en historia var och en borde ta del av. Det är vår historia, vår skärgård, våra liv och vårt arv det handlar om. Och det Carina Karlsson gör är så värdefullt. Hon ger oss vår historia. 

Människor som ser

Jag är usel på att känna igen personer och hålla koll på andra människors liv och leverne. Jag är så usel på det att jag ganska ofta skäms över det. Trots att jag har bott där jag bor nu i snart åtta år vet jag ingenting om mina grannar och berättar någon något för mig om någon person kan jag nicka instämmande men egentligen vara totalt blåst och bortkommen. Mina elevers syskon och familjer - nope! Mina vänners vänner och bekanta - not so much. Kändisar i Finland, Sverige och världen - helt hopplös! Inget fastnar. Och oftast kan jag tycka att det är rätt så skönt att inte veta en massa om andra men ibland blir jag också livrädd över att förbise något som skulle vara viktigt att uppmärksamma. Ni vet: alla andra ser det jag inte ser och det gör mig bara dum, passiv och till synes likgiltig. Ibland vaknar jag till och med nattetid kallsvettig och funderar på vad allt och vem alla jag borde ha tänkt på. 

Min dotter är inte sån. Hon vet om det mesta och kan räkna ihop ett plus ett och fråga mig om saker jag inte ens i min vildaste fantasi skulle ha kunnat notera. Och hon har varit sådan ända sen hon var liten bebis. Då låg hon där i allas famnar och bara iakttog - bara såg på alla runtomkring sig. Och vilken förmåga hon har att observera sin omgivning! Hon lägger märke till små förändringar i personers humör; i små detaljer i folks utseende; i sättet någon säger något och i ordval och tonfall. Om jag är den som pladdrar på om än det ena än det andra kan hon tyst betrakta. Jag är en oversharer. Men att få henne att tala om sig själv och sina behov, tankar och drömmar är en enorm utmaning. Och det är förstås tufft. Men något inom mig älskar, fascineras av och beundrar den här sidan hos min dotter. Om hon väljer att bli regissör kommer hon att bli grymt duktig. Om hon väljer att i sitt yrke ta hand om andra människor kommer hon att vara helt fantastisk på det hon gör. Och om hon utnyttjar sin talang och börjar skriva böcker talar vi succé - jag var den första att säga det. Kom ihåg det!

En annan författare som kan just detta är Kjell Westö. Oj du milde om man ens skulle kunna komma lite i utkanten av den förmåga att beskåda livet, livsöden, relationer, världen, alltsammans - som han har. Att läsa en bok av Kjell Westö är som att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Och då dessutom ha hjälp med att notera alla detaljer - speciellt om man är ett så hopplöst fall som jag är! I Den svavelgula himlen är man huvudkaraktärens skugga ända från slutet av 1960-talet fram tills idag. Huvudkaraktären har inget namn men det må vara det enda man inte får veta. Allt annat blir man ett med. Hur denna namnlösa berättare blir vän med syskonen Rabell - de som kommer från en helt annan samhällsklass. Hur han således hela tiden får kämpa med att inte passa in. Hur han livet igenom måste försöka förstå sig på Stella Rabell och försöka hitta rätt i den kärleksrelation som är deras. 

Igen en gång är det en medryckande och nästan beroendeframkallande historia Westö berättar. Det är en historia om kärlek, vänskap, utanförskap, svek och liv. Och när man slår igen pärmen är det bara ett stort tomrum kvar. Ni vet: det där tomrummet som finns när man inte vill sluta läsa eller sluta följa med den vän man har fått i bokens huvudperson. Och som alla andra Westös böcker får även Den svavelgula himlen mig att vilja ta mitt pick och pack och flytta till Helsingfors. Det är svårt att ens säga vilken del av boken eller vilken "scen" som har fastnat bäst: boken är en jämn ström av imponerande berättarteknik; en livshistoria där femhundra sidor känns för kort!   

Ja jag säger då bara det. Vad vore mitt liv utan alla duktiga författare och bra böcker?! En liten inskränkt och banal bubbla, antagligen. En farlig och tråkig bubbla likväl! Tacka vet jag människor som ser. 

       

 

Mera om Själarnas ö

Ja visst skriver jag så gärna några rader om Själarnas ö av Johanna Holmström jag också.

Boken påminner mig både då det kommer till miljö och stämning om Ulla-Lena Lundbergs prisbelönta roman Is och om en bok påverkar mig ens hälften så mycket som den boken gjorde är det en bra bok kan jag lova. Och det gör Själarnas ö. Jag håller fullständigt med dig Lotta då du skriver att det är en bok som det gör ont att att läsa, men att man på inga villkor hade velat vara utan just den här läsupplevelsen.

Jag har varit till Själö ett par gånger. Jag har faktiskt till och med varit på en rundvandring inne på själva anstalten. Det jag främst kommer ihåg därifrån är de gula väggarna som Holmström också skriver om. Också kyrkan och gravgården kan jag tydligt se framför mig, precis så som de beskrivs i boken. Ön blir ju självklart en kontrast mellan vår vackra skärgård och de oförrätter som utspelat sig där och jag känner att platsen har en berättelse att berätta. Jag är glad att Johanna Holmström gjorde det och att boken är just så vacker och sorglig, galen och fin som den är. Boken rymmer mycket - många tankar, karaktärer, känslor och en stor kärlek till livet faktiskt, trots allt. Dessutom är Holmströms ord och språk som gjorda för att förmedla just den här berättelsen.

Jag fastnade lite på en detalj i slutet och jag vill gärna höra hur du Lotta uppfattade den, men jag tror att det är bäst att vi tar det då vi ses så att jag inte avslöjar för mycket här. 

Då det gör ont att läsa

Jag vet att du Daniela håller på att läsa Johanna Holmströms Själarnas ö just nu men tänker att vi gott och väl kan vara två att recensera den boken. Så snälla du - trots att jag skriver nu vill jag höra dina tankar om boken. Lova det!

Jag tror inte det finns en enda människa på denna jord som skulle kunna läsa Själarnas ö utan att få en klump i halsen. Ni vet, en sådan där jobbig klump som avslöjar att det inte är långt till tårarna och som kommer hand i hand med en växande oro i magen. Den klumpen kom redan när jag läste de första sidorna i boken och insåg att Kristina, en av huvudpersonerna i boken, i desperation och total utmattning kommer att dränka sina två barn i Aura å. Och klumpen växer, vägrar ge med sig och finns där tills man läst ut det sista ordet i boken. 

Om det är någon som mot förmodan inte har hört om Själarnas ö handlar den då alltså om några kvinnor; Kristina, Elli och Sigrid - som av olika orsaker kommer till Själö i vår åboländska skärgård i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första del. På Själö finns mentalsjukhuset som alltid blir den sista anhalten. Kom man till Själö kom man inte därifrån. Bland de inskrivna kvinnorna fanns de mentalt sjuka men också de som av olika anledningar var socialt utsatta i samhället: de som blivit våldtagna och aldrig fått möjligheten att behandla sina traumatiska upplevelser, de som inte hade råd med tak över huvudet och mat på bordet och de som inte klarade av att leva som samhället krävde att man som kvinna levde sitt liv. På Själö hittade några av dem en frizon, en gemenskap kvinnor emellan som byggde på samförstånd. Hospitalet kunde vara ett skyddshem och en plats där de äntligen fick vila. Men platsen kom med ett högt pris: att få friska papper och bli utskriven från hospitalet var så gott som omöjligt. Och frågan är om du då skulle klara av att bli du med dig själv och hitta en inre frid om du vet att alla dina eventuella framtidsdrömmar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. När ditt paradis mera liknar ett fängelse. När du hör om yttervärlden men aldrig får bli en del av den. När det enda du ser är hav, hav och åter hav oberoende åt vilket väderstreck du ser. 

Det gör ont att läsa Själarnas ö. Det gör ont främst för att det lika väl kunde vara jag, eller du, som kommer till Själö. Johanna Holmström inleder sin bok med orden "Till dig som någon gång har undrat om du är galen, eller om du håller på att bli det. Du har förmodligen rätt." 

Och det är just så det är. Vem av oss har inte drömt om en lugn plats, en plats där hjärnan och kroppen får vila? Vem av oss har inte känt stressen ta över vilket resulterat i att man inte tänker klart? Vem av oss har inte tappat greppet och märkt hur en ilska eller en sorg besitter hela ens jag - där förnuft och logiskt tänk bara knuffats bort med en racerfart? Ibland tänker jag dessutom att ett Själö vore svaret på allt. Mindre krav, mindre prestationer, mindre input från sociala medier och nyhetsflöden, färre valmöjligheter, mera inrutad vardag. Mera vila, mera umgänge, mera systerskap och mera natur. Lockande, eller hur?! Och så möts detta paradis med så mycket sorg och så många traumatiska upplevelser och fulhet. Det blir en krock som är svår att smälta.

Det blir en bok som är så smärtsam att det gör ont och så sann att det gör ont och så vacker att det gör ont. Det blir en bok jag jag aldrig skulle vilja ha oläst. Trots smärtan. 

  

       

Vad kommer folk att berätta när jag är död?

Har du hört Harry Styles Sign of the Times? Jag älskar den låten. Den spelar morgon och kväll här hemma och det är nåt med den där känslan av melankoli som är så tydlig i den och som passar så bra ihop med höstvindar och krispig luft. 

Och ingen annan låt skulle i mitt tycke passa bättre än den som nyckellåt till Carina Karlssons starka bok Mirakelvattnet. Du kommer kanske ihåg att jag träffade Carina på Grönland i somras och det hon berättade om Mirakelvattnet väckte ett enormt intresse hos mig. Jag är ju ett stort fan av livshistorier och ju äldre jag blir desto fler sådana vill jag läsa. Man kan ju förstås hävda att det har att göra med egna funderingar på liv och död, eller på livsval och öden. Hur man kanske bollar med frågor som varför och tänk om? Alltid när jag läser om andra människors historier blir jag så medveten om att det rätt sällan handlar om val och medvetna handlingar - allt tycks oftast ha att göra med slumpen och lyckliga eller olyckliga tärningskast. Och ett liv kan vara långt. Ens liv kan vara en roman. Eller så kan ens liv sammanfattas i några enstaka meningar efter ens död. Vem var jag? Vem var du?

Det liv vi får följa i Mirakelvattnet är Johannas. När Johanna föds hör hon ihop med sin farfar. Men farfar dör, och efter hans död är Johanna ensam. Den enda hon någonsin hört ihop med är borta för alltid. Hon är en svår person, en nyckfull människa som andra människor har svårt att förstå. Hon passar inte in och bemödar sig heller inte någonsin att göra just det. Men Johanna blir en dotter, en syster, en maka, en mamma, en svärmor, en farmor och en mormor. Hon blir en länk i historien, en person som tar upp en plats och sätter sin prägel. Trots att hon inte vill det. Och trots att hon hela tiden försöker att inte göra just det.

Mirakelvattnet utspelar sig på den åländska gården Löfvik invid Kyrksundet: vattnet som både dränker och befriar. Tidsmässigt rör vi oss mellan 1860-talet och 1930-talet. Den är skriven med ett sjungande språk och det känns som om vartenda ord är noga utvalt och genomtänkt. Det är en bok att läsa långsamt - även om intrigen i sig verkligen inte är långsam eller händelsefattig. Men de visdomar, insikter och iakttagelser som Carina Karlsson med hjälp av Johannas röst för fram kräver att man tar det lugnt. Att man tar in. Tänker och lyssnar.

Där du har satt din fot har någon annan också satt sin långt före dig. Den tanken du just tänkte har mången annan redan tänkt. Och ändå är vi unika personer - alla värda en egen roman. Jag tvivlar starkt på att någon nånsin kommer att skriva en bok om mig: men förhoppningsvis talar någon någongång långt i framtiden om den där Lotta som bodde i sitt hus, läste sina böcker och dansade alltid när tillfälle gavs. Vad tror du att man kommer att säga om dig? Vilka fotspår lämnar du efter dig och vad önskar du att kunde berättas om dig? Det är en svår fråga och - igen - inget du ens egentligen kan göra något åt. Man är den man är, lever som man gör och dör när det är dags. 

Just stop your crying

Have the time of your life

Breaking through the atmosphere

And things are pretty good from here

Remember, everything will be alright

Harry Styles

Ett vatten för rop som får svar, ett vatten för besvarade böner. Seklerna passerar, men mirakelvattnet består. Nåden finns. Nu vet du det också, Johanna. Nu vet du det.

Carina Karlsson

 

 

Vi stal en vecka till av sommar

Här - i Mar Menor Golf Resort, som ligger en kort bilresa söderut från Alicante - tankade vi sol under höstlovsveckan. 

Mina föräldrar är golftokiga, precis som min man och mina barn, och mamma och pappa var så snälla och bjöd in oss att ockupera det hus de hyr där. Det blev en ljuvligt skön vecka. Barnen älskade Spanien och bär nu med sig många härliga minnen därifrån. Det blev en vecka av golf, simning, utfärder, god mat, solbad, sömn och vila, ett avbrott i vardagsstressen, umgänge, prat, skratt, kramar, upplevelser och förstås - läsning. 

En av de böcker jag läste i Spanien var den nyutkomne Sommarön av den finlandssvenska författaren Eva Frantz. Sommarön är en paradisö i Porkala skärgård, en ö som ägs av försäkringsbolaget Axelssons och som bolagets personal kan tillbringa en semestervecka på i olika stugor som bolaget låtit bygga. Det verkar vara rena rama Saltkråkan; vackra solnedgångar, en restaurang som serverar husmanskost, gemensam bastu, grillfester, skratt och den typiska finlandssvenska positiva prutthurtigheten - vad mera kan man önska sig av en liten semestervecka?! Men bakom den vackra fasaden gömmer sig ett mörkt familjedrama och när stormen drar över ön och dimman ligger tät blir det som skulle bli en härlig vecka i skärgården allt annat än det. 

Det är lite Agatha Christie-känsla i Sommarön; en finlandssvensk variant på en deckare där karaktärerna en efter en synas i sömmarna och där ett mord så småningom sker och läsaren inbäddas i spänning om vem som står följande på tur. Jag älskar stereotyperna för år 2016; karriärkvinnan Martina, den misslyckade författaren André, allas vår vän Annika, läraren, skäribon, de bortskämda ungarna och VD:n. Det blir en salig blandning av folk och det sätt Frantz kan driva med personligheterna och på ett finurligt sätt också få läsaren att dra på munnen utan att håna - mest bara igenkännande - är proffsigt. 

Ja, jag läste gärna boken. Visst kunde jag ana vari lösningen låg men ändå låg det en viss spänning i luften ända in på slutet. Och när sista sidan var läst fick jag nog en känsla av att vi kommer att få läsa mer av Eva Frantz. Jag hoppas iallafall på det!

 Se på den här bilden. 

När man kommer hem från en härlig resa och landar i verkligheten igen blir det alltjämt en liten chock. Men jag har försökt hålla fast vid känslan av att ligga i solen och titta upp på den blåa himlen i värmen och tycker mig ha klarat av det - om än lite. Hoppas bilden kan förmedla lite lugn och en känsla av inre frid även till dig. Och tack mamma och pappa för den fina resan; ni är bara bäst och vi är så tacksamma för att vi fick komma  och hälsa på er! Puss och kram!    

Din feministiska kompis

Jag sitter och pantar på recensioner av två mycket bra böcker; Hausfrau och Presidentens hustru. Två kvinnoporträtt, två mycket olika sådana. Men vet du vad - du får vänta på dem. För jag måste bara få skriva av mig om en helt annan bok ikväll och låta den boken gå före de två andra. Det var meningen att vi skulle åka till Borgbacken idag men min lilla Abbe har skadat knät och vi fick istället ta en lugn hemmadag för att förhoppningsvis få knät i skick. Och det blev att nappa en bok från högen - och vilken sådan, säger jag! Det blev sträckläsning, det blev ett djupdyk i feminism, det blev så många aha-upplevelser, det blev en mycket positiv överraskning och det blev framför allt en bok som gjorde ett djupt intryck på mig. Jag talar om Peppe Öhmans Livet & patriarkatet.

Det är inte första gången jag tangerat feminism här på bloggen och jag har tidigare också recenserat böcker som för fram budskap om ett jämställt samhälle. Men aldrig förr har jag läst en djupgående samling av aktuella frågeställningar gällande enbart feminism, en bok som handlar om varför feminism behövs. Men när jag nu har läst en sådan kan jag inte annat än fråga mig varför jag inte har gjort det förr.

Peppe Öhman känner du ju genom bloggen Livet & LA. Det är en blogg jag har läst i tusen år; smart kvinna - smart blogg! Öhman har också skrivit böckerna Livet & barnet (2011) och Vackra människor (2014). För henne är feminismen en hjärtesak och många av de frågeställningar hon tar upp i boken Livet & patriarkatet är sådana hon också har skrivit om i bloggen. Det som jag dock tycker att är det allra bästa med boken är att man nu får ta del av dessa tankar på ett och samma ställe och i en ordning som gör att det är så mycket lättare att få ett helhetligt grepp om hur allt hänger ihop. Egentligen är det ju så lätt: är du för mänskliga rättigheter så är du feminist. Men skulle det vara så lätt så skulle ju inte den här boken behövas ju.

För vi lever i ett patriarkat. Det torde varenda förnuftig och upplyst person känna till. Men det är svårt att inse vad det är som gör att vi inte sådärbara kan bryta ett samhällssystem, även om vi är medvetna om dess ofullkomlighet. Det handlar om historia, kultur - det som för oss är det "normala". Och att bryta detta mönster, att tänka om, kräver insatser och arbete. Det svåra är att vi har svårt att få folk till detta talko; det är för många som gynnas av patriarkatet. Och för många som inte är beredda att dra sitt strå till stacken.

Det är där du kommer in. Som Peppe Öhman ser det - som jag ser det - kan ingen av oss blunda. Att sätta sig in i de här frågorna är det enda rätta. Vi lever väl för sjutton i en sådan tid att alla de orättvisor, all diskriminering, som existerar gentemot kvinnor, rasifierade, transpersoner, homosexuella, funktionsbegränsade och andra grupper i samhället bör komma fram i ljuset och det är allas vår skyldighet att jobba för en mer jämställd värld. Livet & patriarkatet borde bli obligatorisk läsning för alla i gymnasiet. Nämen vad säger jag - den borde bli obligatorisk läsning för varenda en i hela landet. Tro mig.  

Visst tror du på alla människorns lika värde? Självklart, va bra - sätt igång och jobba för det då! Läs boken först, så vet du precis hur du ska göra.                  

Kvinnovåld inbakat i deckarform

Jag har minst tre blogginlägg i tankarna. Jag borde minsann plita ner mina tankar snabbt som attan - bäst är det ju att skriva om en bok direkt då man läst den. Då finns ju de där naturliga reaktionerna så nära och jag känner att jag skriver med mera känsla när jag lyckas hitta tid att skriva ganska snabbt efter att jag läst sista sidan. Men den här solen, det här ljuset. Det är ju så underbart skönt att njuta av vädret just nu. Bara den första ljuschocken är över ska det nog finnas mera skrivtid igen!

För någon vecka sedan läste jag Missdåd av Karin Erlandsson. Missdåd handlar om Sara Kvist som år 1992 börjar jobba som journalist på en lokaltidning i Österbotten. I samma stad finns pojkvännen Robert, som hon tidigare haft ett distansförhållande med. Under en helg hittar ett gäng ungdomar ett lik i skogen och Sara dras djupare och djupare in i historierna kring dödsfallet. Där finns också Oskar, en sympatisk fotograf som tyvärr endast har en biroll och Linna, en kvinnlig präst, som kämpar med de fördomar som lever kvar bland invånarna i staden gentemot just kvinnliga präster. Bäst gillade jag Lea, en gammal dam som först verkar vara råddig och just... gammal - men som senare visar sig vara den som kanske är den mest klartänkta av dem alla.   

Boken klassas som en deckare och det är kanske just på det jag reagerar mest. Visst, det är ett dödsfall och en utredning - men när jag läste boken var det faktiskt inte det som för mig kom att bli det centrala. I somras läste jag Minkriket av samma finlandssvenska författare och tyckte jättemycket om den, speciellt om karaktärerna och det ärliga i att beskriva dem rakt av. Också i Missdåd tyckte jag allra bäst om just det; att få ta del av människoöden och det bekanta i vår lilla finlandssvenska kultur; det typiska men ändå helt unika. Alla personer i boken har något de döljer för omvärlden och ju mer man läser desto mer nystas alla liv upp och man inser som läsare att livet sällan är lätt eller så som det utåt sett verkar vara. 

Boken är väldigt lättläst. Den är så lättläst att jag nästan anar en fingervisning. Karaktärerna är svåra att gilla men man får en djupare insikt om dem allteftersom man vänder blad. Och slutet kommer nästan för snabbt men nog överraskande - det blir spännande och jag kunde inte gissa mig till hur det skulle gå.

Det finns många orsaker till att du skall läsa Missdåd! För det första så är Erlandsson en mycket medveten författare - hon vet precis vart hon vill komma med sina berättelser och det finns väldigt mycket att ta till sig mellan raderna. Och hon är finlandssvensk - bara det i sig gör att det är din skyldighet att läsa! Och så förstås - temat! Kvinnovåld. Missdåd är den första boken i en planerad trilogi om våld: kvinnovåld, mäns våld i samhället och mäns våld mot sig själva. Vilken viktig insats Erlandsson gör för att problematisera just våld i olika former. Det är verkligen angeläget.

Förresten - den 1-3.6 ordnas Pargas bokdagar för första gången. Torsdagen den 2 juni har vi Pargasbor således en möjlighet att träffa Karin Erlandsson som samtalar under ledning av ÅU´s Anja Kuusisto klockan 17 i fullmäktigesalen. Är du snabb hinner du läsa Missdåd innan dess!  

    

Det där med att vara mamma

Det händer ibland, ganska sällan nog men iallafall, att jag hoppar till när barnen skriker mamma och blir att fundera på hur det kommer sig att jag plötsligt är någons mamma. Eller plötsligt och plötsligt - det är väl att ta i eftersom Saga faktiskt fyller åtta (!) snart. Men ja, plötsligt, för det där med att vara någons dotter är ju så himla självklart men att vara någons mamma är allt annat än det. Håller ni med?

Det känns nästan som att jag vilken sekund som helst ska bli avslöjad för att vara en bluff. Jag leker den här leken men nog är det ju så många andra som är bättre på leken än jag, min egen mamma till exempel. Hon är en riktig mamma hon - jag däremot kanske får leka ett tag till innan jag kan säga att jag klarat slutprovet och fått mina examenspapper på posten.

För det är inte lätt. Ju! Det är en enda lång och svår balansgång mellan den ena frågeställningen efter den andra, orosmoment som följer på orosmoment, tålamod som tar slut i takt med att de onda samvetet tar över, glädjestunder som när som helst kan bli sorg. Det finns ingenting, ingenting, som är så svårt som att vara mamma. För plötsligt (okej då - för åtta år sedan) blev mitt livs lycka hängande på en skör tråd. Och den sköra tråden heter mina barns välmående. Och det gör en så sårbar.

Jag har inte varit mamma på 30-talet, inte heller på 50-talet eller på 80-talet. Jag har inget att jämföra med men ändå vill jag påstå att det här med att vara mamma just i vår tid är krävande. Jesstas vad det är krävande. Ganska ofta tänker jag att det skulle ha varit lättare att ha lite färre alternativ. Att familjeliv inte är möjligt om båda föräldrarna skall jobba 150%. Att vi måste bli bättre på att sluta kräva så mycket av oss själva. Att våra barn kommer att vara klokare.

 
Sara Jungerstens bok #döden handlar om just detta med att vara mamma idag. Men mamman och huvudkaraktären Vivi i #döden är en karriärskvinna som gjort det som mannen gjort genom tiderna; offrat familjelivet för karriären. Hon förtjänar familjens levebröd och håller sig i stenhård form genom daglig träning. Frank, pappan, däremot är hemmapappa och tillsammans representerar de den moderna familjen och moderna ideal. Men Vivi längtar till barnen som hon inte längre känner och trots att hon gillar sitt jobb och sin träning vill hon allt oftare byta plats med sin man.

Hur tror ni boken slutar?

Och hur tror ni att framtiden kommer att se ut? Kommer vi kvinnor någonsin att kunna byta plats med männen? Vill vi kvinnor alls byta plats? Kan mannen och kvinnan dela jämnt? Klarar vi kvinnor av att ge plats åt männen?

Kommer vi någonsin att känna oss helt bekväma i den roll vi har som mammor?

Onda boken

Idag har niorna i skolan Lotta och jag arbetar i haft förmånen att få besök av författaren Kaj Korkea-aho. Lagom till dagens besök läste jag ut Korkea-ahos senaste bok "Onda boken", som kom ut tidigare i år. Jag gillade verkligen "Gräset är mörkare på andra sidan" och även "Se till mig som liten är" läste jag gärna även om den inte blev en av mina favoritböcker. Båda böckerna har faktiskt gett sådana läsupplevelser att jag kommer ihåg dem mycket väl och det gäller lång ifrån alla böcker jag läser. Även "Onda boken" innehöll många scener som gjorde starkt intryck på mig.

Huvudpersonerna i boken studerandena Calle och Pasi samt litteraturprofessorn Mickel. Gemensamt för dem alla tre är att de inte riktigt tycks förstå sig på kvinnor och relationer. Varken Åbo eller studielivet framställs från sina bättre sidor, ångest över uteblivet studiestöd och misslyckade uppträdanden som ståuppkomiker, depression, droger och förhållanden som tar slut bidrar till den mörka stämningen. Samtidigt innehåller boken många träffande och underhållande skildringar av små vardagliga situationer som väl alla finlandssvenskar kan känna igen sig i. Jag njöt åtminstone av att bli lotsad genom Studentbyn och Arkens välbekanta korridorer, med sina bokrum och boktorn av Korkea-ahos ord.

Det är Pasis besatthet av en samling texter skrivna av den finlandssvenska poeten Leander Granlund som för boken framåt. Dikterna i boken påstås få den som läser dem att hamna i helvetet. Naturligtvis vet Mickel mer om Granlund och hans dikter än han tänker medge och även här nystas en spännande historia så småningom upp. Jag kan inte annat än älska temat, vad kan vara mer fascinerande än en så farlig bok, en bok med så mycket makt att den kan få sina läsare att begå självmord?

Men, ändå tilltalade boken mig inte lika mycket som t.ex. "Gräset är mörkare på andra sidan". Kanske var det gubbigheten i boken och frustrationen över karaktärernas tafatthet? Eller så var det bara det att boken inte tog den riktning jag tänkte mig att den skulle ta då jag började läsa, det var mycket mer relationer än skräck. 

Tiderna förändras, människan är sig alltid lik

Ursnygg pärmbild!

För några månader sedan besökte Karin Erlandsson Pargas och det retar mig fortfarande att jag inte kunde gå och lyssna på henne. Mamma råkade ha hennes familje- (flergenerations-) krönika Minkriket som sin sommarbok i läscirkeln och självklart lånade jag den för att få se vad all god kritik bygger på.

Ändå är den här boken väldigt svår att skriva om. Jag känner att jag är ute på hal is och egentligen borde låta någon annan recensera, främst därför att jag inte känner mig tillhöra den grupp av läsare som får ut mest av boken. Jag läste gärna, fängslades av livsödena och kan tveklöst säga att den var bra - men det var en märklig känsla efteråt som inte vill lämna mig.

Boken följer upp en minkfarmarfamilj i flera generationer; mestadels vardagsbestyr, funderingar, glädjeämnen och bekymmer. Lars-Mikael är kanske huvudkaraktären medan även hans föräldrar Evert och Marianne och hans fru Kristina och dotter Tanja ger läsaren en inblick i sina liv. Allt kretsar kring minkarna och farmen och hela livet som de känner det är beroende av minknäringen och dess mående. Men det är inget lätt liv - farmen kräver uppoffringar, hårt arbete, göra och inte tänka. Och medan man jobbar föds ett barn, dör någon, lagas det mat, blir någon förälskad och någon annan gräver sig ner i självömkan och (frånvaro av) skilsmässotankar. Erlandsson bara "registerar" och låter bli att ta ställning till allt detta och det är kanske det som gör att min känsla av maktlöshet och otillräcklighet gör sig påmind. Jag skulle bara ha lust att skaka om Lars-Mikael - och många andra också - och be dem vakna! Det finns få saker som gör mig mer arg än människor som bara går med strömmen och inte tänker till, ifrågasätter, tar ansvar över sitt liv och gör - och ändå vet jag att också jag själv är offer för detta lite för ofta, kanske hela tiden (?)! Därav känslan, tror jag.

Är det pengar som styr våra liv? Hur kan vi fortsätta leva vår liv och blunda för så mycket orätt? Vem är det som förtrycker vem - minkarna eller människan? Vad händer med alla våra drömmar när alla "måsten" tar över? Är vi alla minkar som går i åttor genom våra liv eller kan vi ens välja en annan siffra som stråk?

Usch. Jag hoppas livet för med sig mycket mer lycka, mod, kärlek och handlingskraft än såhär, oberoende jobb, hembygd, ekonomi, ekorrhjul och livsöde. Men å andra sidan gillar jag inte att jag tänker så - för vad är livet annat än just otillräcklighet? Och det är väl det som är vägen; att ändå acceptera och hitta tilltro. Trots att man aldrig räcker till. Trots att sanningen inte alltid är så vacker. Trots att drömmarna inte gick i uppfyllelse.

Det måste räcka till ändå. Tack Karin Erlandsson för sanningen!