Med stor kärlek

Det är något mycket fängslande med böcker som behandlar en människas liv från födelse till grav. Det finns ett flertal bra sådana och ofta lämnar de ett stort tomrum då de tar slut. Just sådan var Carina Karlssons Mirakelvattnet för mig.

Lotta har ju haft förmånen att få träffa författaren och hon har redan bloggat om boken. Hennes inlägg kan ni läsa här. Eftersom Mirakelvattnet tilltalade mig så mycket vill jag ändå skriva några rader om mina spontana tankar efter att jag läst boken.

Boken är härligt luftig och man bara flyter fram på de fantastiskt böljande formuleringarna. Bildspråket är underbart och jag njuter av allvaret och djupet som finns i språket och som genomsyrar hela berättelsen.

Jag fascineras av att huvudpersonen Johanna och också Otto skildras med så mycket kärlek trots att de båda är svåra att tycka om. Det finns inget anklagande i boken, alla bara är så mycket och så gott de kan. 

Jag njuter också av den stora kärleken till naturen som genomsyrar hela boken. Det är havet, fjärden och Lumparn som allting kretsar kring. Det är skogen och marken som brukas och som Johanna går på som fäster henne vid sin plats på jorden. Jag tänker att den kärleken till hembygden och den respekten för väder och natur inte alls är lika självklar idag. Vilken förmån att få höra till och höra ihop med en plats så starkt, men det är lika mycket en begränsning, både för Johanna och för Otto.

Jag tror att den här boken länge kommer att hålla sin plats som årets största positiva överraskning för mig!

Vad kommer folk att berätta när jag är död?

Har du hört Harry Styles Sign of the Times? Jag älskar den låten. Den spelar morgon och kväll här hemma och det är nåt med den där känslan av melankoli som är så tydlig i den och som passar så bra ihop med höstvindar och krispig luft. 

Och ingen annan låt skulle i mitt tycke passa bättre än den som nyckellåt till Carina Karlssons starka bok Mirakelvattnet. Du kommer kanske ihåg att jag träffade Carina på Grönland i somras och det hon berättade om Mirakelvattnet väckte ett enormt intresse hos mig. Jag är ju ett stort fan av livshistorier och ju äldre jag blir desto fler sådana vill jag läsa. Man kan ju förstås hävda att det har att göra med egna funderingar på liv och död, eller på livsval och öden. Hur man kanske bollar med frågor som varför och tänk om? Alltid när jag läser om andra människors historier blir jag så medveten om att det rätt sällan handlar om val och medvetna handlingar - allt tycks oftast ha att göra med slumpen och lyckliga eller olyckliga tärningskast. Och ett liv kan vara långt. Ens liv kan vara en roman. Eller så kan ens liv sammanfattas i några enstaka meningar efter ens död. Vem var jag? Vem var du?

Det liv vi får följa i Mirakelvattnet är Johannas. När Johanna föds hör hon ihop med sin farfar. Men farfar dör, och efter hans död är Johanna ensam. Den enda hon någonsin hört ihop med är borta för alltid. Hon är en svår person, en nyckfull människa som andra människor har svårt att förstå. Hon passar inte in och bemödar sig heller inte någonsin att göra just det. Men Johanna blir en dotter, en syster, en maka, en mamma, en svärmor, en farmor och en mormor. Hon blir en länk i historien, en person som tar upp en plats och sätter sin prägel. Trots att hon inte vill det. Och trots att hon hela tiden försöker att inte göra just det.

Mirakelvattnet utspelar sig på den åländska gården Löfvik invid Kyrksundet: vattnet som både dränker och befriar. Tidsmässigt rör vi oss mellan 1860-talet och 1930-talet. Den är skriven med ett sjungande språk och det känns som om vartenda ord är noga utvalt och genomtänkt. Det är en bok att läsa långsamt - även om intrigen i sig verkligen inte är långsam eller händelsefattig. Men de visdomar, insikter och iakttagelser som Carina Karlsson med hjälp av Johannas röst för fram kräver att man tar det lugnt. Att man tar in. Tänker och lyssnar.

Där du har satt din fot har någon annan också satt sin långt före dig. Den tanken du just tänkte har mången annan redan tänkt. Och ändå är vi unika personer - alla värda en egen roman. Jag tvivlar starkt på att någon nånsin kommer att skriva en bok om mig: men förhoppningsvis talar någon någongång långt i framtiden om den där Lotta som bodde i sitt hus, läste sina böcker och dansade alltid när tillfälle gavs. Vad tror du att man kommer att säga om dig? Vilka fotspår lämnar du efter dig och vad önskar du att kunde berättas om dig? Det är en svår fråga och - igen - inget du ens egentligen kan göra något åt. Man är den man är, lever som man gör och dör när det är dags. 

Just stop your crying

Have the time of your life

Breaking through the atmosphere

And things are pretty good from here

Remember, everything will be alright

Harry Styles

Ett vatten för rop som får svar, ett vatten för besvarade böner. Seklerna passerar, men mirakelvattnet består. Nåden finns. Nu vet du det också, Johanna. Nu vet du det.

Carina Karlsson

 

 

Guillou gjorde det igen!

Äkta amerikanska jeans heter del sex i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Jag har varit fullkomligt betagen av varenda en bok i serien hittills och här kan ni läsa mitt inlägg om bok nummer fem. Så det är med stora förväntningar jag slår mig ner i soffan med del fem.

Då jag börjar läsa vet jag att det nu ska handla om den tredje generationen Lauritzen och att boken ska utspela sig på 50-talet. Jag blir ändå förvånad då jag fattar att greppet är nytt för serien. Det är den vuxna Eric, barnbarn till Oscar och Christina som är berättaren och han berättar sina barndomsmemoarer så som han minns dem i en bok. I början av boken är berättaren alltså nio år, tror jag. Mellan varven förekommer det brev som den vuxna Eric skriver till sin mors kusin Johanne (Johanne var huvudpersonen i Den blå stjärnan). Det finns förresten en släktkarta i början av boken, den kan behövas även om man läst alla delar för att snabbt minnas vem som var vem.

Och jag blir igen så himla imponerad av hur Guillou kan berätta. Han gör barnets perspektiv så intressant. För det finns ju mycket som ett barn inte förstår, men den vuxna läsaren förstår ju (särskilt om man läst de tidigare böckerna behöver jag kanske påpeka). Eric är ett barn med fantasi och en av scenerna i boken som gör starkast intryck på mig är då Eric leker indian i skogen bakom huset i Saltsjöbaden och är helt uppslukad av sin egen verklighet.

Jag vet att det inte alltid är motiverat att närma sig en bok ut ett självbiografiskt perspektiv, men eftersom det är Guillou kan jag inte låta bli. Om vi säger så här: huvudpersonen heter Eric och är barn på 50-talet. Guillou var barn på 50-talet. Guillou har skrivit en annan liten bok som utspelar sig på 50-talet med en viss Erik Ponti i huvudroll som han har sagt att är delvis självbiografisk. Guillou blev misshandlad av sin styvfar (Nils Hansén) och Eric Lauritzen blir misshandlad av sin styvfar Harry Hansson. Då Eric blir äldre blir han simmare och han kommer fram till att han är fransk medborgare och egentligen heter Letang i efternamn. Gissa om jag blir eld och lågor då Eric blir relegerad från Vasa Real och därmed tvungen att börja i en privatskola för finare familjers inte så duktiga barn. Guillou återvänder alltså till Stjärnsberg. Lite kan jag väl avslöja: Eric träffar Erik. Angående hur han ska förhålla sig till kamratuppfostran gör han ett annat val än Erik Ponti. En av många saker den här boken väcker tankar om.

Vi lever i en grym och galen värld. 50-talets Stockholm var nog väldigt olikt dagens men grymt på sitt sätt. På 50-talet var andra världskrigets fasor väldigt närvarande men som Eric får erfara det delvis barnförbjudna eftersom inte ens historieläraren vill berätta något om förintelsen. Vi behöver böcker som den här som påminner oss om vad som skett och som ger oss insikt, förståelse, empati och hopp.

En skärva i mänskligheten

För drygt två månader sedan hade vi en mycket lärorik och känslosam föreläsning i Sarlinska skolan där jag jobbar. Vi hade nämligen Livia Fränkel på besök. Livia Fränkel är en av de som överlevde Auschwitz-Birkenau och det gjorde hon tillsammans med sin syster Hédi Fried. Systrarnas föräldrar gick inte samma öde till mötes, utan dog i gaskamrarna i koncentrationslägret.

Om du vill läsa vår skolas blogginlägg efter föreläsningen så hittar du det här.

Det är någonting med den grymheten som utspelade sig under Nazityskland som är så svår att greppa. Jag förstår inte. Vilken politisk övertygelse du än har, vilken trängd situation du än befinner dig i, hur hjärntvättad du än är - så måste ju det finnas ens ett litet uns av empati någonstans gömt därunder all hård hud?! Hur klarar man av att utsätta andra människor för den hjärtlösa tyranni som bl.a. judarna utsattes för? Vad får en att vända bort blicken och sluta bry sig om andra? Hur kan en medmänniska leva med sina omänskliga handlingar och på något sätt berättiga dem? Nä, hur jag än vrider och vänder på saken fattar jag inte. Jag bara inte gör det.

Och det är nog också den tanken som inte kan lämna mig medan jag läser Skärvor av ett liv av Livias syster Hédi Fried. Som många andra livshistorier av människor som på något sätt varit med om förintelsen finns det en påträngande ledsamhet väldigt närvarande - en sorg som inte kan släppa trots att Hédi Fried också stundvis tar upp händelser i hennes och systerns liv som var väldigt glada och positiva. Skärvor av ett liv har tryckts i många upplagor och jag hoppas den fortsätter sälja. Den är förstås grym och den är på alla sätt väldigt otäck att läsa; men den hör till kategorin böcker som aldrig någonsin får glömmas bort. Det är en bok alla borde läsa, helt enkelt.

I boken får man läsa om Hédis liv, om barndomen och uppväxten i den lilla staden Sighet i norra Rumänien. Våren 1944 tvingades alla judar i staden lämna sina hem och flytta till ett getto. Därifrån deporterades de i godsvagnar till Auschwitz där de sedan stod framför den ökände läkaren Josef Mengele som utan en min snabbt avgjorde om de fick leva eller inte. Hédi berättar om livet i koncentrationslägret och andra arbetsläger, om befrielsen i Bergen-Belsen och bussarna och båtturen över till friheten och Sverige 1945. 

Det här är en bok varenda en av oss kunde läsa. När Livia Fränkel föreläste för oss uppmanade hon oss till civilkurage - att aldrig vända ryggen till då vi ser orättvisor och grymhet. Det är den här boken en viktig påminnelse om. Du kan ju se det som ett julklappstips (eller året om-tips)!     

En bok att gå vilse i och förälskas i

Katja Petrowskaja, författaren till Esther kanske, föddes i Kiev på 70-talet och arbetar sedan 15 år som journalist i Berlin. Debutromanen Esther kanske skrev hon på tyska, något märkligt tänker hon också själv i sin roman eftersom hennes föräldrars språk och ryska och det är främst för dem boken är skriven.

Märklig är också boken i sig, men också fascinerande och berörande. Petrowskaja har skrivit en självbiografisk släkthistoria där hon berättar om sitt eget utforskande av släkten, genom sina egna barndomsminnen och genom att besöka platser där avgörande händelser i släkthistorien utspelar sig. Luckorna författaren inte riktigt kunnat fylla i med fakta fylls istället med hjälp av hennes fantasi och egna spekulationer, därav bokens titel tänker jag mig. Petrowskaja beskriver inte händelserna i kronologisk ordning och trots de namngivna kapitlen och underkapitlen tappar jag många gånger bort mig i släkten.

I romanen berättas om sju generationer av lärare för döva, människor som med tiden spritt sig över hela Europa och som samtliga upplevt yrket som ett verkligt kall. Där finns också en farfars bror som sköt ett tyskt ambassadråd i Moska år 1932, kanske med den galna avsikten att äntligen få i gång det andra världskriget på samma sätt som det första startade. Gammelfarmorn som kanske hette Esther stannade 1941 kvar i Kiev då alla andra flydde, trampade ut på gatan och tilltalade första bästa tyska soldat på jiddisch och sköts på fläcken. Ja, släkten hette egentligen Stern i efternamn men någonstans på vägen fann någon det klokt att byta efternamn. Petrowskajas morfar hamnade i koncentrationslägret i Mauthausen men överlevde. Av någon anledning väntade han 40 år efter frigivningen med att återvända till släkten.

Alla karaktärer sticker dock inte ut så här mycket och centrala är också Petrowskajas egna upplevelser av platserna hon besöker i sina släktingars fotspår. Städerna, Mauthausen, Babij Jar. Värmen och det säregna bildspråket som Petrowskaja använder för att beskriva platser och karaktärer gör att det är lätt att fascineras av historien. Och som ni säkert redan anat är det här inte bara en bok om en släkt utan om lidandet det judiska folket genomgått under Europas blodigaste årtionden och det är omöjligt att inte beröras.

Boken passar perfekt då man är ute efter att läsa något långsamt på ett språk att njuta av och inte har något emot lite allvar och rysk melankoli.