För bokslukaråldern

Tre böcker jag har läst under de senaste månaderna och som jag kanske skulle placera i en bokhylla i ett lågstadium - eller som åtminstone kunde pendla mellan en bokhylla i ett lågstadium och i ett högstadium - är Ondvinter av Anders Björkelid, klassikern Den röda pyramiden av Rick Riordan och Järnprovet i serien Magisterium av Cassandra Clare och Holly Black. Den sistnämnda har Daniela bloggat om här. 

Det är rätt så kul faktiskt att märka att dessa tre har ganska mycket gemensamt. Äventyr när de är som bäst, till exempel. Unga typer som dras in i en spännande handling och som visar sig ha en nyckelroll i vad som sker, är ett annat exempel. En tredje gemensam nämnare är att dessa tre böcker passar utmärkt för barn i bokslukaråldern som bara läser och läser och aldrig får nog. Och det bästa av allt är ju då förstås att dessa tre böcker är den första boken i en bokserie - så gillar man det man läser tar nöjet inte slut i första taget. 

Björkelids Ondvinter tar oss till en fantasyvärld där tvillingarna Sunia och Wulf berättar en spännande historia där kylan som övertagit världen är så hård att den tar sig genom märg, ben, hjärta och själ. Berättarperspektivet pendlar mellan "jag" och "vi" och ibland är det svårt att veta om tvillingarna är en och samma person eller olika individer. Men det är väl just det som är poängen. Ondvinter är den första boken i serien Berättelsen om blodet och boken är full av mörka hemligheter och nervkittlande avslöjanden. Vad är det för värld Wulf och Sunia egentligen bor i? Och varför har deras far låtit bli att berätta om vem de är? Nu när han är död är det upp till tvillingarna att ta reda på allt: och det är ett mörker och en kyla som heter duga.

Riordan är en klass för sig. Han är författaren bakom böckerna om Percy Jackson. I Kanekrönikan-serien, i vilken Den röda pyramiden är del ett, är temat Egypten och egyptisk mytologi. Riordan kan det här med berättarteknik och lyckas slunga ut läsaren i en grymt spännande äventyrsberättelse - lite lik Indiana Jones. Huvudkaraktärerna är syskonparet Carter och Sadie och Riordan vet uppenbarligen också mycket om syskon och syskonrelationer i och med att han lyckas så bra med att skildra den vänskap och den rivalitet som bara kan finnas syskon emellan. Inte en lugn stund, inte en sida utan att du får lära dig nåt nytt, inte en sida utan hjärtat i halsgropen och inte en sida utan tanken på att läsa en till. Och då är boken 581 sidor lång. Inte illa.

      

Hur långt kan det gå?

Ibland blir man riktigt förvånad över åt vilket håll storyn i en bokserie plötsligt går - och allt bara växer och växer och man har noll koll på vad som kommer att hända. Eftersom jag läser så mycket som jag gör tror jag mig ofta kunna förutspå slut och kanske felaktigt tror jag dessutom att jag klarar av att läsa så pass mycket mellan raderna att inget skall överraska. Men så läser jag en bokserie som Glastronen av Sarah J Maas - och snällt får jag bara inse att det finns så oändligt många berättelser att jag under min livstid aldrig någonsin kommer att få känslan av att jag läst dem alla. 

Glastronen-serien består av fem delar. Dessutom finns en sjätte bok som ger en helhetlig inblick i den värld där serien utspelar sig i och åtminstone en novellsamling med kortare berättelser som tangerar storyn. Serien marknadsförs som en storsäljande episk fantasy-historia lik en Tolkien saga i ny tappning. Det utlovas massor av överraskningar och vår verklighetsuppfattning skall hela tiden omprövas medan vi får följa huvudkaraktären Celaenas hjälteinsats för att rädda världen från den hemska makt som styr. Den första boken, Glastronen, gavs ut 2012 och sedan dess har författaren gett ut en bok i året. Just nu finns tre av dem översatta till svenska och jag har nu läst dem alla. År 2016 meddelades det att bokserien skall bli TV-serie med titeln Queens of Shadows. 

Ja, vad säger man? Jag fattar hypen. Det känns inte som om Glastronen bara är en episk fantasy-serie bland med många andra utan läser man böckerna kan man gott förstå att det bildas fanclubs runtom i världen som bara väntar på att få veta vad som komma skall. Visserligen finns det också saker jag stör mig på i böckerna - och skall jag vara riktigt ärlig tyckte jag den tredje boken (som jag läste på sportlovet) stundvis var rätt trist. Men du milde vad medryckande storyn är och det finns inte en risk att jag skulle låta bli att läsa fortsättningarna. Det är en serie som bara växer och växer och som än en gång visar på den mänskliga förmågan att berätta medryckande historier och den kraft som ligger bakom just den.

Kort och gott handlar Glastronen om lönnmördaren Celaena som efter ett år som slav i saltgruvan i Endovier blir hämtad av kungens gardeskapten Chaol Västfall. Hon får erbjudandet att lämna slavgruvan och ställa upp i kungens turnering mot tjugotre andra kämpar. Vinsten är att bli kungens kämpe, det vill säga hans högra hand i fyra år. Men Adarlans kung är en tyrann. Det är han som har mördat Celaenas folk i Terrasen. Trots sin avsmak för honom väljer Celaena att ställa upp - mest i brist på andra alternativ. Hon följer med Chaol och kronprinsen Dorian - och storyn tar vid. 

Det är lite Hungerspel över det hela. Det är också lite Odinsbarn över det hela. Men mest är det bara en otroligt spännande värld som så småningom växer fram. Det är stort!

Bok två heter Midnattskronan och bok tre Eldens arvtagare. Den fjärde boken borde komma ut på svenska riktigt snart och heter Skuggornas drottning. 

Bloggdrottningen

Ifjol den här tiden skrev jag att jag hade läst 95 böcker år 2016. I år landar jag på fjuttiga 66 stycken. Det är nästan trettio böcker färre. Fatta! 

Så - med det sagt är nyårsutmaningen given. Läsa mera. Men 66 böcker lär inte vara så svårt att slå så jag vågar mig dessutom på att lova att jag skall förbättra mig. Vi har ju dessutom pratat med Daniela i evigheter om att bloggen skall få ett lyft och bara vi två ses på jobbet dagligen är jag säker på att ni skall få se nåt nytt och fräscht här inom kort. Visst Daniela? Jag har redan några förslag på förbättringar.

Och i väntan på att två medelålders tjejer skall lyckas hitta tillräckligt med energi för en förändring kan ni kära läsare välja att ytterligare fördjupa er i bloggvärldens innersta väsen. Den finlandssvenska författaren Eva Frantz har i år gett ut deckaren Blå villan - den första i en serie om kriminalkonstapeln Anna Glad. En riktig mysdeckare är det det frågan om. Och jag erkänner - jag trodde nog att en finlandssvensk deckare inte skulle kunna bli något annat än totalfiasko. Tänk er vår lilla finlandssvenska ankdamm där det sjungs lite snapsvisor, där det kramas och gullas och alla är glada och mår bra. Hur skulle segelbåtar, villor, skärgård och lillajulsgranar gå ihop med mord och samhällets baksida? Nåväl - skämt och sido - tji fick jag! För det går alldeles utmärkt!

I Blå villan är det den populära finlandssvenska lifestylebloggaren Becca i Blå villan som är offret. Den femåriga Bruno traskar omkring på stora vägen mitt i sommarnatten och när han räddas upptäcks Brunos mamma Becca som ligger medvetslös i en stor blodpöl mitt i det idylliska sekelskiftesköket. Inte en pryl står fel - allt är som taget direkt ur en inredningstidning. Färska blommor på bordet, storblommiga tapeter med matchande restaurerade antika möbler, vackra stilleben oberoende åt vilket håll du ser och inte en plastpryl så långt ögat når. Det blir ett fall för Anna Glad och hennes äldre kollega Rolf Mårtensson.

Och det blir bra. Man kan inte låta bli att dra på smilbanden när man träffar Magica - trollet som älskar att sitta och skriva elaka kommentarer på en massa bloggar hon läser. Man kan heller inte låta bli att småskratta igenkännande åt typiska bloggfenomen: när stringhyllan dyker upp blir det liksom pricken på i. Eva Frantz kirrar det här med att ringa in bloggvärlden och trots att hon egentligen inte förlöjligar blir det nästan på gränsen till parodi.

Och läsa vidare vill man. Det är lättläst, roligt, spännande och irriterande. Allt på samma gång. Det handlar om brott, småstadsidyll, vackra kulisser, smutsliga vardagar, yttrandefrihet, källkritik, äktenskapskriser, vänskap, relationer, hemligheter och sanningar. Det handlar om - Svenskfinland!

Take it or leave it.    

    

Kravlöst och lättläst

Gillar du böcker som Det lilla bageriet på strandpromenaden, En nypa salt, Vi två eller liknande - rätt så - lättsamma historier om sympatiska huvudpersoner och deras inte lika sympatiska otrogna män, hemlighetsfulla fruar eller tursamma syskon? Då kan du välja att läsa Smultron och svek av Annica Wennström och Eva Swedenmark.

För mig blir alltid den här typen av böcker en mycket avkopplande lässtund. Inte sällan går det så att böckerna slukar mig med hull och hår även om jag inte brukar förstå varför. Antagligen är det skönt att få leva sig in i andra människors lite trassliga vardag som motpol till det egna vardagstrasslet. Dessutom är ofta språket i den genren lätt och det krävs väldigt lite ansträngning för att få fatt intrigen och hänga med i vändningarna. En skön lässtund, helt enkelt!

Smultron och svek handlar om familjen kring restaurangen La Stella. La Stella drivs av den italienska Mario, som är gift med Liselott. Tillsammans har de två barn. Det är i huvudsak Liselotts röst man får höra i boken. Till en början är allt frid och fröjd och familjen äter stora släktmiddagar ihop med Liselotts föräldrar och syskon. En idyll, verkar det som. Men så händer det nåt och allt ställs på ända: det visar sig att Mario och Liselotts bästa vän Susanne har ett hemligt förhållande. Den präktiga och nästan för ansvarstagande Liselott tömmer sparkontot och drar iväg till Frankrike på en resa. Hon får tid att ta hand om sig själv, rannsaka sitt liv och sina val. Och är man tvåbarnsmorsa, van att ta hand om all markservice och bara finnas till för andra vet man ju aldrig vad lite tid för självrannsakan kan leda till...

Ja; förutsägbart, lättläst, stundvis ytligt och varvat med italienska recept. Bättre underhållning finns väl knappast! 

Smultron och svek är den första boken av många i serien om La Stella. 

  

Trodde att jag trodde fel

Ni kommer ihåg min entusiasm över boken Röd drottning, som jag kallade det bästa sedan Divergent. Nåväl, jag fick tag på den andra boken i serien - Glassvärdet - och blev så paff över början att jag nästan började gråta. Vad fasiken? Hur kan en första bok vara så otroligt fängslande och fortsättningen en sådan flopp? - hann jag tänka.

Ärligt talat så tänkte jag nästan ge upp. Victoria Aveyard har valt att låta bok nummer två i serien starta upp mitt i en lång och utdragen actionscen och det är sådan fart på handlingen att man knappt får andan. Det blir liksom ingen upptrappning alls; och det känns nästan som om storyn bara helt enkelt fortsätter där den slutade i del ett, men utan den rätta känslan. 

Men tack och lov blev det bättre. Ju mer man läser desto lättare blir det att komma in i historien igen och det blir onekligen spännande! Så, tur att jag inte lade boken åt sidan och tur att det inte sen heller blev totalfiasko. Jag kan faktiskt däremot nu, efter att ha läst boken, tycka att det är ganska kul med en dystopi där huvudkaraktären inte är statiskt god utan faktiskt får utrymme att utvecklas och får tveka i vem hen är. Det finns massor av tankar om kretsar i mitt huvud just nu och som jag mer än gärna vill få svar på.

Hur kommer det att gå med Maven till exempel? Den elaka prinsen kan ha lite fler sidor och överraskande personlighetsdrag än vad man hittills som läsare fått sig en uppfattning om. Är Mare faktiskt på rätt väg alls? funderar jag också. Vems intressen är det egentligen hon bejakar när hon letar upp personer med rött blod men silvriga förmågor? Har hon gått för långt och kommer hon nånsin att kunna vara den hon önskar sig vara?

Min entusiasm fick sig en liten törn men det kräver nog att jag läser den tredje och sista delen i serien innan jag kan uttala mig helt och hållet. Kungens fånge lär komma ut på svenska i augusti.

Hoppas hoppas den håller måttet!   

Det lilla bageriet och hur det gick sen

Jag blev ju lite betagen av blandningen av romantik, idyll och allvar som Jenny Colgan målade upp i Det lilla bageriet på strandpromenaden. Mest betagen blev jag kanske av miljön. Det blogginlägget kan ni läsa här.

Så jag gjorde det enda kloka och återvände till Cornwall. Om jag skulle ha råd att ens titta på resor skulle Cornwall ligga högt upp på min lista just nu kan jag säga. Om du inte läst del ett och verkligen inte vill veta för mycket om Sommar i det lilla bageriet på strandpromenaden kan du sluta läsa nu. Jag ska bara först säga att del två är nästan lika bra som del ett och därmed läsvärd. Nåja, det har gått ett par år i Pollys liv. Hon och Huckle är lyckliga tillsammans. De bor i en fyr med lunnefågeln Neil. Men så dör Pollys arbetsgivare och arvtagaren och den nya chefen är en sexistisk skitstövel. Alltså jag önskar så att han skulle... ah, jag vet inte ens vad alltså! Bara sluta existera, typ. Urk. Så snart står Polly utan jobb och Huckle tvingas flytta tillbaka till USA för att förtjäna pengar och reda upp efter sin bror (en skitstövel han också). Och någonstans på vägen förvandlas även Huckle nästan till en skitstövel och Polly till en martyr.

Jag önskar lite att Polly och Huckle hade fått vara fiffigare människor än så och inte välja de här så stereotypa lösningarna på sina problem. Fast bilden Colgan målar upp är ju helt realistisk. Det är väl ofta just så här folk är även om man kunde önska annat, eller att könsrollerna ens varit omvända.

Den tredje boken om Polly var utlånad på bibban. Synd för även om titeln på den är Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden hade jag gärna läst den på momangen. Men jag lånade hem en annan bok av Colgan istället.

Vem har sagt att livet skall ha en mening?

Jag tvivlar på att det finns någon annan författare där ute som är lika bra som Elena Ferrante på att sätta fingret på de mest ärliga, brutala och vackra iakttagelserna om livet. 

Med det sagt kunde jag sluta skriva här.

Jag gråter inombords. Det gör faktiskt fysiskt ont att sluta läsa den sista av fyra böcker i Neapel-serien; den bok som heter Det förlorade barnet. Det är en vacker och solig junidag och för en gångs skull kan man sitta utomhus med en kopp mjölkkaffe och läsa under ett parasoll. Jag vänder det sista bladet. Otaliga är de gånger jag har tittat upp från boken och mina egna tankar har rusat iväg till platser jag inte trodde de kunde besöka. Otaliga är de gånger jag har pausat i min läsning för att försöka fundera på hur det är möjligt att jag har levt 36 år utan att tänka i dessa banor tidigare. Otaliga är de gånger jag har blickat ut i tomma intet och behövt pausa för att göra en mental notering; en notering av lycka, insikt, språkligt nytänk eller medhåll. Att inte läsa Elena Ferrante borde vara brottsligt, helt enkelt. 

Men du skall inte tro att Elena Ferrantes Neapel-serie är genomgående god. Nej då. Det finns tusen saker man upprörs av och saker man irriterar sig på. Stundvis är den tråkig och emellanåt tjatig. Och därför har jag faktiskt svårt att säga vad det är som gör böckerna så fenomenala. Det har jag skrivit förr. Just i denna stund tror jag det främst för mig handlar om ordet otillräcklighet. Att man - när man läser - förstår vidden av vad det innebär att leva. Man vill mycket men gör ändå fel. Man följer sitt hjärta men det leder en kanske fel. Man vill förbättra men räcker inte till. Man har drömmar men de gör en olycklig. Man är avundsjuk, man ställer krav på sig själv, man är lat, man är självisk, man förstår inte varandra, man har för bråttom, man är på fel plats vid fel tidpunkt. Och sekunden senare ringer telefonen och man får sitt drömjobb, plussar på graviditetstestet, träffar sin stora kärlek eller maxar känslan av lycka, lugn och trygghet.

Såsom livet är. Såsom människan är. Djup som den djupaste brunnen, med lager på lager, intellekt och visioner men med en olycklig fallenhet att plötsligt göra tvärtom och emot alla ens principer och alla förhoppningar. Bara för att. Man. Är. Människa. 

Och det är kanske den skönaste insikten av alla. Att livet inte har någon mening. Det är bara att leva och göra det du tror att är rätt. Om det är rätt lär visa sig - förr eller senare.

Men det kan aldrig någonsin vara fel att ägna sin tid här på jorden att läsa Elena Ferrante. Det är nästan det enda jag är helt och hållet säker på!

    

En bokserie du inte vill ha oläst!

Elena Ferrante håller igen en gång måttet. Den tredje boken i Neapelserien om Lila och Elena heter Den som stannar, den som går. Hela bokserien är så otroligt hajpad redan vid här laget så jag tror inte ens att det behövs så många flera lovord. Och bara för några dagar sedan släpptes den fjärde och sista delen Det förlorade barnet. Det finns fanklubbar runtom i världen som just nu lever i extas för att få veta hur historien fortsätter och också slutar.  Och bara min mamma, som är lika såld som jag, har läst sitt efterlängtade exemplar så kommer också jag ivrigt ta mig an boken för att få veta vad som händer de två vännerna. 

I den tredje delen Den som stannar, den som går är det 60-talets Italien som skildras. Ett Italien som är långt ifrån ett harmoniskt land dock - det är fabriksockupationer, rädslor, korruption och mord. Mitt i detta samhällskaos lever Elena som inte heller hon känner en harmoni eller ett lugn. Hon passar inte in. Inte i den familj hon gift sig in i och heller inte i den roll hon fått ta. Hon har debuterat som romanförfattare men blir ständigt ifrågasatt och får inte det erkännande hon borde få. Mest för att hon är kvinna. Och lite för att att samhället inte är redo för henne än. 

Lila i sin tur gör entré i boken rätt så sent. Hon lever ett hårt liv som ensamstående mamma. Hon arbetar i en charkuterifabrik och får inget utlopp för sin begåvning. Lilas och Elenas relation är kall. De har väldigt lite med varandra att göra rent fysiskt men igen en gång är det så spännande att se hur de ändå hela tiden lever i symbios. Vad tänker Elena om jag gör såhär? Hur skulle Lila göra i den här situationen? Det man utåt sett visar behöver inte ha något alls med känslorna och tankarna på insidan att göra.  Den man är har alltid att göra med de personer man har, har haft och kommer att ha en relation till. 

Elena Ferrante är fenomenal. Punkt.     

Modershjärtat

Idag är det mors dag. Det har varit en vacker dag. Saga och Abbe "väckte" mig imorse med fina egengjorda kort och gåvor, vi var tio personer kring matbordet och solen sken. Jag är tacksam. 

Jag är så otroligt tacksam. 

Det kunde nämligen ha varit annorlunda. Och just därför vandrar ofta mina tankar denna dag (och många andra dagar) iväg till dem runtom i världen vars barndrömmar inte har gått i uppfyllelse eller ens nånsin kommer att göra det. Vi fick kämpa i nästan tre år för att bli gravida. Och gravida blev vi efter tuffa hormonbehandlingar, otaliga ägglossningstest, kalla kliniker, köer, frustration, gråt, taskig ekonomi, inseminationer, tidigt missfall och sprutor. Det skulle inte lyckas - men det gjorde det iallafall. Två gånger till och med. 

Barn är inte svaret på allt. Förstås. Alla önskar inte heller barn och det är naturligtvis lika okej som att önska ett så mycket att hela ens kropp skriker av längtan och det bara gör ont. Det sistnämnda stämde in på mig. Jag längtade och längtade och längtade; och ju mer tiden gick desto mer ont gjorde vår barnlöshet. Sorgen grävde in sig i varenda liten vrå i hela kroppen. Jag kan ännu - tio år senare - förnimma den där känslan av hopplöshet. Men också - tack och lov - den där pirriga ilningen av hopp inför varje månad av försök. Och lyckan av att till sist lyckas. Rädslan att förlora. Tacksamheten över att inte göra det. 

Jag skulle hemskt gärna vilja ha ett rätt svar att ge till alla dem som kämpar; till dig som kanske allra helst drar dig tillbaka i all ensamhet och gråter just idag - på mors dag.  Men det har jag inte. Ett svar om vad jag skulle ha velat att mina vänner sade eller gjorde för mig när vi kämpade. Men det visste jag inte. Det enda jag vet är att varenda cell i hela min kropp vet vad du går igenom. Och det är ingen tröst. Bara ett konstaterande.

Oberoende om du är förälder, barnfri eller barnlös tycker jag du borde läsa Utan - en antologi om barnlöshet och barnfrihet av tolv finlandssvenska skribenter (red. Mikaela Sonck). Jag kan också rekommendera Anna-Lena Härkönens bok Svagt positiv där moderskap inte är det man kanske önskade eller där just moderskapet gör att man tappar livslusten och innebär konfliktfyllda känslor. Är man mamma kan antologin Rapport från planet Mamma  (red. Sara Ehnholm Hielm och Mari Koli) vara en bok med hög igenkänningsfaktor, på gott och ont. Alla tre böcker har några år på nacken.

Och så Katerina Janouchs Modershjärtat om barnmorskan Cecilia Lund då. Modershjärtat är den femte i serien och det finns många, många till! Jag gillar huvudpersonen Cecilia. Hon är ett praktexempel på vad vi morsor av idag gör: försöker balansera mellan jobb, familj, att vara mamma och hustru. Det Cecilia råkar ut för denna gång får en att fundera på vad som händer när modershjärtat riskerar att sprängas i tusen bitar. Janouch skriver alltid lika tänkvärt. Och alltid lika spännande. 

------------------------------------

Saga och Albin

Ni grälar. Ni tjatar. Ni säger emot. 

Ni provocerar. Ni skriker. Ni gör mig galen.

Men ni är alldeles alldeles underbara just sådana ni är. Tack vare er ser jag världen på ett nytt, annorlunda, sätt. Ni är det, utan tvekan, bästa som har hänt mig. Jag älskar att ha er i min famn och prata om livet; försöka förstå vad livet går ut på tillsammans med er. Jag älskar era dofter, era små händer, era ärr på knäna och era varma mjuka barnkroppar. Den bästa känslan i hela världen är när jag hör er skratta och ser livsglädjen i era ögon. Då vet jag min plats.  

Jag önskar er allt väl.

          Älskar er så.         

         

Del två om möjligt ännu bättre

Jag vill bara snabbt sticka in huvudet här för att förhoppningsvis bryta isen och få några inlägg skrivna och för att dessutom igen en gång hylla Elena Ferrante.

Del två, Hennes nya namn, är så himla bra. Och ändå har jag lite svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som fascinerar så. Kanske är det det kvinnliga perspektivet; de små stapplande stegen mot att finna sin roll i ett patriarkalt samhälle. Kanske är det miljöbeskrivningarna och ett lockande Italien som dock ofta präglas av våld och förtryck. Eller kanske är det en ung persons uppväxt - att få följa hur en människa formar sin identitet i relation till sin familj, sina vänner och det samhälle hen växer upp i. Eller så är det språket, melodin. Eller den gripande berättelsen. Eller... 

... så är det bara bäst att inte gå in för att försöka förklara. Elena Ferrante har det där lilla extra som gör man man blir trollbunden från sida ett. Så är det bara. Läs du också!

Min fantastiska väninna

För några månader sedan kom en av mina allra bästa vänner med sin härliga familj och hälsade på hos oss. Hon och jag har känt varandra sedan vi började skolan (kanske lite där innan också, men det kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg). Jag minns när vi började skolan och hur glad jag blev över att hon och jag började i samma klass - för jag tyckte hon var så himla cool. Hon visste allt och i mina ögon hade hon ett självförtroende som ingen annan. Hon hade brunt hår, så fint! Och hennes familj var stor och häftig och runt deras matbord fick alla alltid plats. Hon hade världens mysigaste rum och hennes storasyrror hade klädskåp fullproppade med världens finaste kläder. Och det bästa av allt: hon var jättesnäll och ville också vara min vän. Vilken lycka! Sen dess har hon och jag varit goda vänner. Vi är ibland ganska olika och ibland har vi under årens lopp varit osams och till och med varit riktigt arga på varandra. Men vi har hållit ihop. Alltid. Det räcker med att jag idag tänker på henne för att en varm och mysig känsla skall infinna sig och jag har alltid - alltid - kunnat räkna med henne. Om jag behöver prata med någon kan jag vända mig till henne; jag vet att hon finns där. Vi har båda hektiska vardagar och bor i olika städer. Jag hinner knappt skriva ett meddelande åt henne och jag sköter om vår vänskap på ett riktigt uselt sätt men alltid nu och då ses vi och då är det bara att fortsätta där vi blev förra gången. Hon är en sann vän och jag tror att vår vänskap alltid kommer att finnas. Jag räknar med det!

Nåväl, till hennes besök. Vi snackar böcker då och då. Hon och jag. Och den bok hon denna gång råkade rekommendera heter Min fantastiska väninna och är skriven av pseudonymen Elena Ferrante. Och det är den boken jag hänvisade till som en riktig pärla i mitt förra blogginlägg. Wow alltså. Vilken bok. Det är verkligen inte konstigt alls att Elena Ferrante erövrat världen med sin bokserie och just nu ligger del två på mitt bord här hemma. Jag kan knappt slita blicken från den men måste bara avsluta Bob Dylans biografi - som inte heller den är dålig - först!

Min fantastiska väninna handlar om Elena och Lila - två självständiga och väldigt olika tjejer som växer upp i Neapels arbetarkvarter på 50-talet. När boken börjar har Lila försvunnit spårlöst och Elena blir uppringd av Lilas son som undrar om hon vet något om mamman. Om hon vet?! Elena blir allt annat än förvånad över att Lila inte går att hitta - hon har ju alltid talat om att bara försvinna från allt och alla. Berättaren Elena börjar då en tillbakablick till flickornas gemensamma barndom och uppväxt. Då växer en berättelse fram som visar på hur olika man kan formas beroende på familj, släkt, ekonomi, värderingar och mål; men hur man ändå kan finna varandra och komma att betyda allt för varann. Jag vet inte om man riktigt kan kalla boken för en historisk deckare men bit för bit växer en magnifik vänskapshistoria fram och där emellan varven börjar man se vem Lila, och Elena, är. Och då anar jag att detta bara är början - de återstående tre böckerna, varav två är översatta till svenska, kommer säkert att öppna upp helt nya dimensioner. 

Det handlar om identitet. Om vem vi är. Om vem vi är i förhållande till andra. Och om hur vi formas och förändras och växer ihop med dem som står oss nära. Om hur ens jag växer några centimeter bara för att det finns en vän, eller flera vänner, som backar upp en, finns där, hejar på en, tävlar med en och är en del av en själv. Det handlar om äkta vänskap. Och om systerskap! 

Tack min vän för att jag fick växa upp med dig! Förlåt för allt dumt jag gjort och kanske kommer att göra! Du betyder mycket för mig!

Nybakade studenter