Regel 1: Lita aldrig på en trollkarl

Författarna Cassandra Clare (tänk: Stad av skuggor) och Holly Black (tänk: Spiderwick) har kallats för drottningar inom genren urban fantasy. Förväntningarna var alltså höga då jag plockade upp första boken Järnprovet i serien Magisterium som de skrivit tillsammans. 

Callum Hunt är en precis så annorlunda huvudperson inom fantasygenren som recensenterna påstår. Han är den vanliga killen som varken syns eller hörs, med undantag för när han misslyckas då. Han är ingen hjälte och varken han själv eller någon annan vet riktigt vem eller kanske snarare vad han är. 

Hans mamma är död och hans pappa har lagt upp några enkla regler för hans tillvaro: 1. Lita aldrig på en trollkarl. 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig och 3. Låt aldrig en trollkarl ta med dig till Magisteriet.  Det tar inte så länge innan Call lyckas bryta alla tre regler.

Det tar en stund innan jag riktigt vet vart boken är på väg, men det gör inget eftersom världen som författarna bygger upp är ny och spännande och man behöver, som så ofta när det gäller fantasy, lite tid för att skapa sin egen bild av Callums värld. Det är lätt att gilla den självironiska anti-hjälten Callum och hans vänner. Sedan när jag väl tror att jag vet vart boken är på väg inser jag att jag hade helt fel och det är alltid lika roligt att låta sig överraskas. Kombinationen torr humor, underfundiga repliker, smarta huvudpersoner och plötsliga händelser fungerar alltid för mig. Det behövs fler sådana böcker. 

Jag känner mig inte alls färdig med Callum. Jag vet att jag kommer att läsa uppföljaren och jag ser fram emot det.

Antingen älskar du eller så hatar du

Staden Fairfold är inte som andra amerikanska städer. Människorna som bor där är inte som andra människor och det som sker där sker ingen annanstans i världen. För i Fairfolds skogar bor skogsfolket. Och i Fairfold är invånarna mycket medvetna om vad det innebär att bo granne med skogsfolket - vad man får och inte får göra.

I Fairfold bor syskonen Ben och Hazel. Hazel är förälskad i Bens bästa vän Jack. Jack är en bortbyting, en som egentligen borde ha växt upp med skogsfolket eftersom han är en älva. I skogsgläntan står en glaskista och det är runt den stadens ungdomar träffas för att festa loss och umgås. Glaskistan är en sevärdhet. Det är dit turisterna vallfärdas och det turisterna vill är att få se pojken med hornen, den sovande alvprinsen, som ligger i kistan. Men han har legat där så länge att ingen längre kommer ihåg vad som hände honom och varför han ligger där. Och en morgon händer det något överraskande. Kistan är sönderslagen och pojken med hornen är borta.

Den händelsen sätter igång en hel drös med händelser i staden. Hazel vaknar med leriga fötter och smutsiga kläder och vet inte alls varför. Jack, bortbytingen, börjar plötsligt tala mera som en älva och det gör att skolkompisarna blir rädda för honom och inte längre vet vem han är. Ben försvarar sin vän men vill ta reda på vad det är som händer i stan. Och pusselbit efter pusselbit nystas en magisk och sagolik historia fram - där Hazel och Ben är huvudpersonerna i en soppa som är svår att definiera.

Boken heter Den mörkaste delen av skogen och är skriven av författaren Holly Black. Hon är känd för sina barn- och ungdomsböcker i vilka hon använder sig av folktro och magi som grund, men placerar handlingen i en realistisk verklighet. Och jag tror det är en genre du antingen hatar eller älskar. Om du har svårt att släppa taget och hela tiden behöver fokusera på om det är logiskt eller inte kommer du inte att gilla Holly Black. Det som skiljer hennes böcker från andra urban fantasy-böcker, t.ex. Cassandra Clares The Mortal Instrument-serie är att Black tar avstamp i sagoberättandet. Samma väsen men lite annat berättargrepp alltså.

Jag vet inte vad jag tyckte, faktiskt. Jag sträckläste nog boken och hade inte alls svårt för genren - men jag tyckte däremot att författaren gjorde händelseförloppet onödigt svårt. Man kastades hit och man kastades dit och det blev lite väl råddigt. Men jag är ändå glad för att jag tog mig an en Holly Black; det känns nästan som om man måste ha läst henne för att kunna påstå att man känner till urban fantasy.

Och förresten. Cassandra Clare och Holly Black har tillsammans gett ut Magisterium-serien. Känner du till den? Det skulle ju vara rätt så kul att se vad det samarbetet bidragit till.

  

  

Spökstaden

Det nya året inleddes visst med en liten lässvacka för min del, men Lotta har ju som tur sett till att bloggen hållits vid liv!

Jag var lite skeptisk faktiskt då jag tog upp Spökstaden av Ransom Riggs. Jag hade inte räknat med att det skulle komma en uppföljare till Miss Perigrines hem för besynnerliga barn och jag var kanske lite irriterad över att det gjorde det. Dels var det väl det här med att allt bra tvunget måste komma i form av trilogier nuförtiden, dels tyckte jag faktiskt att Miss Perigrines hem för besynnerliga barn klarade sig alldeles utmärkt på egna ben och att en uppföljare inte skulle tillföra något nytt.

På den punkten hade jag åtminstone fel. Det var riktigt spännande att få veta mer om hela den besynnerliga världen som huvudpersonen Jacob drogs in i efter sin farfars död i den första boken. Där finns nog ännu mycket kvar för karaktärerna att utforska (tur är väl det, för vändningen i bokens slut tyder starkt på att det blir en tredje bok). Spökstaden tar vid där den första slutar, på flykt från ön som första boken utspelade sig på, i en tidsloop som pågår under andra världskriget. De spännande händelserna avlöser varandra i passligt tempo och boken är aldrig direkt tråkig, men inte nuddar den heller vid skräcken på samma sätt som den första boken. Däremot ger boken fantastiska och förstås fasansfulla inblickar i livet i London mitt under andra världskriget.

Jacob och Emma kommer närmare varandra (ibland lite för nära om ni frågar mig!) och blir ledarpar för den lilla grupp av besynnerliga barn som ska försöka ta sig till London för att rädda sin ymbryn, alltså Miss Perigrine. Tomgastarna, som är de mest vidriga monster ni kan tänka er, är dem hack i häl och lurar i varje vrå. Som tur ansluts också nya begåvningar till gruppen under resans gång.

Även den här boken innehåller absurda och underbara fotografier och man kan inte låta bli att undra om det ändå finns lite besynnerlighet kvar här i världen? Jag hoppas det!

Häxigt läskigt

Min son sålde jultidningar innan jul och i katalogen fanns boken Half bad - Ondskans son, som beskrevs som en bok som alla Hungergames-älskare kommer att sluka och som en bästsäljare som slagit alla rekord. Eftersom jag älskar Hungergames, inte läst något om häxor på ett tag och dessutom varit på jakt efter något spännande och lättläst en längre tid lät boken läsvärd. Jämförelsen med Hungergames kan jag inte på något sätt förstå men sådär i övrigt var boken inte en besvikelse och jag kan t.o.m. tänka mig att läsa fortsättningen (föga förvånande är boken del ett av en trilogi).

Huvudpersonen är Nathan som växer upp någonstans i England. Världen är befolkad av alldeles vanliga människor, men också av häxor som icke-häxorna är helt omedvetna om. Häxorna är antingen vita, alltså goda, eller svarta, de onda. Nathans mor var en vit häxa med stark kraft och hans far en svart häxa, dessutom den grymmaste och mest ökända av dem alla så Nathan är någonting så konstigt som en blandhäxa, varken vit eller svart. 

Nathans mamma har begått självmord och pappan har han aldrig träffat. Nathan växer upp med sin mormor och sina halvsyskon som alla är vita häxor och han går i skola tillsammans med icke-häxor. Då häxorna fyller 17 genomgår de en rit och därefter utvecklas deras egen kraft. Endast framtiden kan utvisa om Nathan är mer vit eller svart. Det klarnar dock ganska snart att omvärlden betraktar honom som något av ett freak och de vita häxorna kan inte acceptera honom. Läsaren inser också att de vita häxornas förföljelse av de svarta häxornas gör de vita häxorna till minst lika grymma som de svarta.

Det är lätt att tycka om huvudpersonen även om det inte alltid känns så bekvämt att vara inne i hans huvud. Boken är verkligen rätt brutal och stundvis tyckte jag att det var en aning deprimerande att läsa den. Spännande är den och det är inte bara huvudpersonen som man vill veta hur det ska gå för då boken slutar, det dyker upp en del kufiska personer som gör historien mer intressant. Positivt med boken är också att det här med häxor och magi inte tar över hela historien, utan fokus är på Nathan och kampen mellan det goda och det onda. Det är övernaturligt i passliga doser.

Lite överraskande växlar berättartekniken mellan första och andra person singularis och det gjorde att boken blev onödigt svår att komma in i i början, tyckte jag. Boken är i övrigt lättläst men det kan nog hända att en svagare läsare ger upp då det växlar mellan du-tilltal och jag-perspektiv i de första kapitlen. Det är kanske lika bra att det bara förekommer i början, men samtidigt gör det att jag inte helt ser idén med det, skulle det ha återkommit under hela boken hade man kanske vant sig vid det. 

En blandning av fantasy och skräck

Då Lotta och jag köpte ungdomsromaner i våras att läsa och presentera för våra elever var bästsäljaren Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren en av böckerna vi klickade hem. Cirkeln visade sig vara ett utmärkt val. Skolan vi arbetar i, Sarlinska skolan i Pargas, har högläsning och muntlig framställning som läsårstema i år och alla åttor i vår skola har nu den här boken som högläsningsbok. Hur projektet lyckas vet jag ju inte, men det har börjat bra!

Cirkeln passar utmärkt att högläsa eftersom den börjar med en väldigt dramatisk händelse; en ung kille begår självmord under mystiska omständigheter. Plötsligt, en natt, befinner sig sex tjejer från samma skola i en nedlagd folkpark, de har ingen aning om hur de har tagit sig dit eller vad de gör där. Det är som om deras kroppar styrts dit av någon eller något annat. De har inget gemensamt, de känner varandra endast ytligt och vissa av dem kan knappt tåla varandra men de får veta att de har speciella förmågor och de har ett uppdrag. Om de inte lär sig samarbeta kommer de helt enkelt inte att överleva.

Cirkeln är första delen i den så kallade Engelsforstrilogin, uppkallad efter den svenska småstaden där allt utspelar sig. En småstad som lika bra skulle kunna vara Pargas, på den punkten borde igenkänningsfaktorn för eleverna vara hög. I boken finns också mycket annat som kan fungera som utgångspunkt för intressanta och givande diskussioner med eleverna; mobbning och utanförskap, alkohol och droger, familjekriser och -konstellationer av olika slag, relationer mellan unga människor och att hitta sin egen väg är bara några exempel. Men vi har absolut inte valt boken för att föra några moraliserande diskussioner med eleverna utan för att vi vill bjuda dem på en läsupplevelse att njuta av! Fast de bästa läsupplevelserna är väl just de som väcker lite tankar också.

Boken kommer snart som film, här är en länk till en trailer.