Om verkligheten är för tråkig

Det första jag gjorde när mitt jullov började var att läsa klart Sara Bergmark Elfgrens bok Norra latin. När man först ser boken kanske man tänker "oj" - dels är den lång som bara den och dels vittnar baksidestexten om att det skall handla om spöken i en gymnasieskola i Stockholm. Är det verkligen nåt för dig?

Jag säger så här: Norra latin är en av de bästa böckerna jag har läst där det övernaturliga gränsar till skräck. Om du har läst Engelsforstrilogin och tyckte om den lovar jag att du kommer att tycka att Norra latin är ännu bättre. För det är den.

Boken handlar om Tamar som flyttar från Östersund till Stockholm - hon vill bli skådespelare och lämnar allt det trygga, alla vänner och hela familjen, för att nå sina framtidsdrömmar. Men i Stockholm finns alla elitungar. De som växer upp med föräldrar som är stenrika och som redan har skapat sig stora namn inom teater- och filmbranschen. Norra latin är skolan med stort S dock. Estet-programmet är krävande men klarar du det kan du förvänta dig framgångar och med en examen från Norra latin vet du om att din utbildning står på en stadig och anrik grund. Så det gäller att kämpa, och det vet Tamar.

När Tamar första gången ser en syn och upplever nåt som inte kan vara av denna jord blir hon rädd. Vem är pojken som visar sig för henne och vad är det hon ombeds göra? Hur kommer det sig att just hon blir utvald? Kan orsaken vara att hon så övertygande lovade göra vad som helst för att bli antagen - då när hon satt där på scenen och var livrädd för att misslyckas vid antagningstestet? För att få reda på allt detta börjar Tamar forska i skolans historia. Och i takt med att Tamar få veta mer och mer händer det onaturliga saker i skolan. Elever råkar ut för olyckor, äldre personer vittnar om saker som har hänt och Tamar inser att hon är en del av något riktigt stort. Något som hon inte vet om hon klarar av eller om hon ens kommer att komma levande ur. 

Jag är inte en stor vän av skräck. Inte heller av böcker som behandlar det övernaturliga, eller magi. Och jag tycker faktiskt inte heller att det är dessa saker som gör Norra latin så bra. Det bästa med boken är relationerna och Sara Bergmark Elfgrens skickliga sätt att beskriva ungdomarnas värld. Utan att överförklara lyckas hon skapa den där exakt rätta känslan, den där inblicken i hur det är att vara Tamar. Eller Clea. Eller Tim. Den där vardagen i en gymnasieskola. Att det sedan råkar hända saker som inte förknippas med riktigt alldaglig vardag blir liksom bara bonus: men nog en bonus som jag kanske skulle klara mig utan.

Vill du falla tillbaka på en sjukt bra historia och läsa en övertygande skildring av gymnasieelevers verklighet - med övernaturliga inslag - ska du läsa boken. Du kommer att gilla!

Antingen älskar du eller så hatar du

Staden Fairfold är inte som andra amerikanska städer. Människorna som bor där är inte som andra människor och det som sker där sker ingen annanstans i världen. För i Fairfolds skogar bor skogsfolket. Och i Fairfold är invånarna mycket medvetna om vad det innebär att bo granne med skogsfolket - vad man får och inte får göra.

I Fairfold bor syskonen Ben och Hazel. Hazel är förälskad i Bens bästa vän Jack. Jack är en bortbyting, en som egentligen borde ha växt upp med skogsfolket eftersom han är en älva. I skogsgläntan står en glaskista och det är runt den stadens ungdomar träffas för att festa loss och umgås. Glaskistan är en sevärdhet. Det är dit turisterna vallfärdas och det turisterna vill är att få se pojken med hornen, den sovande alvprinsen, som ligger i kistan. Men han har legat där så länge att ingen längre kommer ihåg vad som hände honom och varför han ligger där. Och en morgon händer det något överraskande. Kistan är sönderslagen och pojken med hornen är borta.

Den händelsen sätter igång en hel drös med händelser i staden. Hazel vaknar med leriga fötter och smutsiga kläder och vet inte alls varför. Jack, bortbytingen, börjar plötsligt tala mera som en älva och det gör att skolkompisarna blir rädda för honom och inte längre vet vem han är. Ben försvarar sin vän men vill ta reda på vad det är som händer i stan. Och pusselbit efter pusselbit nystas en magisk och sagolik historia fram - där Hazel och Ben är huvudpersonerna i en soppa som är svår att definiera.

Boken heter Den mörkaste delen av skogen och är skriven av författaren Holly Black. Hon är känd för sina barn- och ungdomsböcker i vilka hon använder sig av folktro och magi som grund, men placerar handlingen i en realistisk verklighet. Och jag tror det är en genre du antingen hatar eller älskar. Om du har svårt att släppa taget och hela tiden behöver fokusera på om det är logiskt eller inte kommer du inte att gilla Holly Black. Det som skiljer hennes böcker från andra urban fantasy-böcker, t.ex. Cassandra Clares The Mortal Instrument-serie är att Black tar avstamp i sagoberättandet. Samma väsen men lite annat berättargrepp alltså.

Jag vet inte vad jag tyckte, faktiskt. Jag sträckläste nog boken och hade inte alls svårt för genren - men jag tyckte däremot att författaren gjorde händelseförloppet onödigt svårt. Man kastades hit och man kastades dit och det blev lite väl råddigt. Men jag är ändå glad för att jag tog mig an en Holly Black; det känns nästan som om man måste ha läst henne för att kunna påstå att man känner till urban fantasy.

Och förresten. Cassandra Clare och Holly Black har tillsammans gett ut Magisterium-serien. Känner du till den? Det skulle ju vara rätt så kul att se vad det samarbetet bidragit till.

  

  

En hemlighet som har bevarats i generationer

Ordbrodösen är Anna Arvidssons debutroman som jag skulle rekommendera för dig som är rätt så van vid att läsa och är i högre tonåren eller vuxenåldern. Jag var själv så nyfiken på Ordbrodösen att jag fick bibban att köpa in den i sitt sortiment. Nu hoppas jag verkligen att många av er blir intresserade av den efter att ha läst om den här på bloggen - så att den inte blir en bok som står där i bokhyllan och samlar damm. För det ödet är den inte värd.

Jag tycker hela idén bakom temat i boken är superhäftigt. En brodös är en kvinna som broderar. Men en ordbrodös ägnar sig inte åt handarbete utan kan istället med det skrivna ordet få dig att göra precis som hon vill. Du märker inte ens att du blir hypnotiserad utan gör bara som du blir tillsagd att göra.

Alba bor i Värmland i Sverige och hör till en ordbrodös-släkt. När hon skall fylla 18 år kommer hon att göra sitt inträdesprov vilket i sin tur leder till att hon får en personlig handledare som skall lära henne allt man behöver veta som ordbrodös. Men det går inte som det borde. Alba klarar inte av sitt inträdesprov och det finns endast en förklaring till varför det sker.

Om en flicka har en bror kommer hon inte att kunna utöva sina krafter som ordbrodös. Han blockerar hennes förmåga. Men Alba har ingen bror, åtminstone ingen bror hon känner till. Istället för att stanna kvar hemma och lära sig ordbrodös-hemligheterna skickas hon således till en avlägsen släkting i Stockholm och måste själv börja ta reda på vad som har hänt. Hon får hjälp av dem hon bor hos; de fantastiska Lo och Klara. Men någon vill annorlunda. Någon försöker hindra henne att få veta vad som har hänt. Och eftersom denna någon har samma förmåga som Alba skulle kunna ha - det vill säga förmågan att styra andra människor med det skrivna ordet - blir det inget lätt sak för henne. 

Om du gillar magisk realism och till exempel tyckte om Cirkeln när den gavs ut för nåt år sedan kommer du att gilla Ordbrodösen. Boken är en fin inblick i kvinnors och flickors samhörighet - och det är lätt hänt att dra paralleller mellan boken och de häxhistorier vi har läst och hört om. Att en del flickor och kvinnor skulle ha övernaturliga förmågor som vilar på hemligheter är ju säkerligen en av de äldsta konspirationsteorierna - teorier som både triggar fantasin och får våra rädslor att nå nya höjder. Och tänk om det är sant? Tänk om några av oss kan styra dig? Jag tror jag tar och testar om jag eventuellt skulle ha förmågan att påverka dig med mina ord. Läs sista raden om du vågar.

Läs Ordbrodösen!