Hamnar nog bland topp 50!

Jag vet att många av er i mina klasser har läst första delen i Lauren Olivers Delirium-serie och jag vill bara uppmuntra er att fortsätta med de två återstående böckerna Pandemonium och Rekviem. De är riktigt läsvärda och hela serien hamnar nog för mig bland de topp femtio ungdomsböckerna jag har läst.

I den tredje och sista delen Rekviem (rekviem betyder dödsmässa) tampas huvudpersonen Lena med riktigt jobbiga känslor. Och då är det ju extra intressant eftersom ju hela idén bakom trilogin går ut på att kärlek är en sjukdom. Kan det vara så att vi faktiskt skulle klara oss bättre utan att känna så himla starkt? Fast å andra sidan bygger ju alla former av relationer på olika slags känslor - och det skulle ju betyda att vi varje dag skulle få börja om från början med att skapa en relation till den person eller den sak vi möter. Hänger du med hur jag tänker? Tänk dig ett liv där du inte kommer ihåg känslan av misslyckande, känslan av svek, känslan av närhet, känslan av besvikelse, känslan av lycka, känslan av vänskap; ja alla känslor! Hur otroligt jobbigt det vore att aldrig ha något att falla tillbaka på.

Det jag gillar allra bäst i Rekviem är att Hana, Lenas bästa vän, är en av berättarna. Historien får ett djup i och med hennes berättarröst. Hana är ju botad och ser på hela livet på ett annat sätt. Dock är hon inte helt säker på att ingreppet har fungerat på henne eftersom hon fortfarande har kvar känslospår i hjärtat. 

Och så blir det ju då Den Stora Sammandrabbningen. Höjdpunkten alltså. Och svaret vi alla väntar på: vilket val kommer Lena att göra? Och det tänker jag inte avslöja för er - läs så får ni veta! Dessutom hörde jag att Oliver gett ut en novellsamling - eller korta tilläggsberättelser då: Delirium Stories. Men den finns än så länge bara på originalspråket engelska.  

     

En hel trilogi i Läsväskan

När jag stod och botaniserade i bibbans ungdomshylla för några veckor sedan var det en av er elever som där och då högt hyllade Marie Lu´s Den unga eliten-trilogi. Sommaren 2016 läste jag den första delen av trilogin och tyckte då att den kanske inte riktigt höll måttet. Men du som hyllade den råkade säga att det var den bästa trilogin du nånsin har läst. Gissa om det satte myror i mitt huvud. Kan det faktiskt ha varit så att jag missbedömt böckerna helt?

Dessutom råkade det så att jag (fy på mig...) har råkat låna hem fortsättningarna och haft dem liggandes i min "ska-läsa-hög" i en evighet. Jag vet inte ens varför jag lånade dem eftersom jag ju inte ens haft för avsikt att läsa bok två och tre. Det kan väl tilläggas att jag de fakto lider av ett verkligt knarkarlikt övermod när det kommer till att roffa åt mig böcker och tro att jag skall hinna läsa allt. Så mig förvånar det ju inte egentligen. Men jag fick lite luft under vingarna och tog tag i saken. Och nu kan jag fylla på min boklista i Läsväskan med hela trilogin på 892 sidor. Tack för den!

Bok två i serien heter Rosensällskapet och av alla tre böcker upplevde jag den mittersta som den trögaste. Jag hade ju mina förhoppningar efter att ha läst den första boken om att Adelina inte skulle vara så typiskt god och enkel att förstå sig på - och där besannandes mina förhoppningar. Det är riktigt intressant faktiskt att Marie Lu är den första författaren på länge som imponerar med att välja en väldigt grym och kontroversiell person att axla huvudrollen. I bok två kan man bara ana vartåt det barkar. Men, ännu efter bok två var jag ändå inte riktigt övertygad.

Men sen small det. I söndags var jag hängig i flunssa och råkade dessutom vara ensam hemma. Bok tre, Midnattsstjärnan, slukade jag i ett nafs och den blev på ett överraskande sätt en mycket bra och sammanfattande avslutning. Det känns nästan som om de två första böckerna bara var förrätten - en rätt så smaklös sådan - för att sedan urarta i en master chef-bjudning utan dess like. Måhända har det också att göra med det att jag nu hade tid att fokusera på min läsning och den lilla detaljen kom att bli avgörande.

Jag kanske inte går så långt att jag kallar Den unga eliten för den bästa trilogin. Men om du har möjlighet att på riktigt sjunka djupt ner i en story så vet du åtminstone att det blir en hujsig slutkläm som inte kommer att lämna dig oberörd. Bok tre var sjukt bra!

 

Så typiskt mig

Det händer ganska ofta att jag totalt låter mig uppslukas av någonting och bara låter mig svepas med. Då det gäller böcker är det som tur ganska ofarligt och dessutom himmelskt avkopplande. Den här månaden var det ju Jenny Colgan och Ally Condie som förhäxade mig. Så ni kan tänka er att det är tomt nu då jag läst klart Condies trilogi och också min tredje bok av Colgan. Men snart kommer jag in i det skedet då det bara är skönt att ta itu med en ny och helt annorlunda bok och det är precis vad jag ska göra efter några dagars läspaus här nu.

Angående Utvald som tredje boken efter Matchad och Korsad heter kan jag lätt konstatera att trilogin höll mig i spänning ända till slutet. Det jag tänkte mest på medan jag läste sista boken var nyheten som National Geographic publicerade för någon vecka sen om att man hittat en flytande plastsamling större än Mexico i Stilla havet. Det är ju precis lika galet som det låter. Helt absurt faktiskt. Också här i Finland har mängden plast som hamnar i havet uppmärksammats mycket i media i slutet av juli. Allt detta har egentligen ingen större koppling till just den här dystopin men gemensamt för många dystopier är att miljöförstöringen är en orsak till den dystra framtid boken utspelas i. Vi gör faktiskt inte tillräckligt för att ta hand om vår planet. Inte alls. Och jag kan inte låta bli att undra om jorden faktiskt håller på att bli lika ogästvänlig att bo på som i våra dystopier.

Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan utspelar sig däremot i en riktigt mysig och rätt så orörd del av vår värld, nämligen på den Skotska landsbygden. Den handlar om Nina som på grund av stadens inbesparingar blir av med sitt arbete som bibliotekarie (vem behöver traditionella bibliotekarier som bara lever för att para ihop rätt bok med rätt person i vår multimodala värd, liksom?) och tar ett kliv in på okänd mark då hon bestämmer sig för att öppna en bokhandel i en gammal varutransportbil som egentligen är så stor att hon är rädd för att köra den. Miljön påminner ganska mycket om miljön i Colgans böcker om Det lilla bageriet på strandpromenaden och då det dessutom dyker upp inte en utan två oemotståndliga män också i den här boken är jag ganska säker på hur det ska sluta. Jag gillar verkligen den intima stämningen som finns i Colgans böcker men visst är det lite trist då en författare skriver samma historia två gånger men med lite olika karaktärer med lite olika problem? Men bara lite trist för det är verkligen en ganska bra historia Colgan berättar och jag lät mig ju som sagt svepas med.

En annan mellanrapport

Precis som Lotta har jag just avslutat andra delen i en trilogi. Det är förstås Ally Condies bok Korsad som jag talar om. 

Jag måste säga att andra delen faktiskt bara ökade mitt intresse för serien. Mitt inlägg om den första boken Matchad finns här. Det är ju faktiskt ganska ofta så i trilogier riktade åt ungdomar att huvudpersonen i den andra boken befinner sig i något slags svacka där hen inser att allt inte är så som det såg ut att vara och hen tvivlar ofta på sin egen förmåga att fatta rätt beslut och reda upp hela situationen. Tyngden av revolten trycker ner. Ganska ofta gör det att jag tycker att den andra boken är den tråkigaste i serien även då det är fråga om en väldigt bra serie, men ibland som i Korsad funkar det bara så himla bra att man blir helt tagen av spänning och nyfikenhet.

Samfundet har särat på Cassia och Ky och de letar efter varandra. De är så nära varandra men det tar länge innan de möts. Cassia tror att revolten mot samfundet är lösningen på allt men Ky har sina tvivel och han litar varken på samfundet eller motståndsrörelsen. Hur stark är Cassias och Kys kärlek? Håller kärleken fast de vill välja olika vägar?

I samfundet är det ingen som kan forma bokstäver för hand, det är en sedan länge utdöd konst. Men det visar sig att Ky kan det, han har lärt sig i de yttre provinserna där vissa gamla seder ännu finns bevarade. Han lär Cassia att skriva sitt namn. Tycker ni att vi behöver kunna skriva för hand? När skrev ni något för hand senast? I samfundet är det förstås också förbjudet att skriva för att skapa något bestående med egna ord överhuvudtaget eftersom allt av värde redan har skrivits. Det är då Cassia vågar börjar sätta ihop ord till egna dikter i huvudet som läsaren börjar förstå vad samfundet egentligen har tagit ifrån dem. 

Trodde att jag trodde fel

Ni kommer ihåg min entusiasm över boken Röd drottning, som jag kallade det bästa sedan Divergent. Nåväl, jag fick tag på den andra boken i serien - Glassvärdet - och blev så paff över början att jag nästan började gråta. Vad fasiken? Hur kan en första bok vara så otroligt fängslande och fortsättningen en sådan flopp? - hann jag tänka.

Ärligt talat så tänkte jag nästan ge upp. Victoria Aveyard har valt att låta bok nummer två i serien starta upp mitt i en lång och utdragen actionscen och det är sådan fart på handlingen att man knappt får andan. Det blir liksom ingen upptrappning alls; och det känns nästan som om storyn bara helt enkelt fortsätter där den slutade i del ett, men utan den rätta känslan. 

Men tack och lov blev det bättre. Ju mer man läser desto lättare blir det att komma in i historien igen och det blir onekligen spännande! Så, tur att jag inte lade boken åt sidan och tur att det inte sen heller blev totalfiasko. Jag kan faktiskt däremot nu, efter att ha läst boken, tycka att det är ganska kul med en dystopi där huvudkaraktären inte är statiskt god utan faktiskt får utrymme att utvecklas och får tveka i vem hen är. Det finns massor av tankar om kretsar i mitt huvud just nu och som jag mer än gärna vill få svar på.

Hur kommer det att gå med Maven till exempel? Den elaka prinsen kan ha lite fler sidor och överraskande personlighetsdrag än vad man hittills som läsare fått sig en uppfattning om. Är Mare faktiskt på rätt väg alls? funderar jag också. Vems intressen är det egentligen hon bejakar när hon letar upp personer med rött blod men silvriga förmågor? Har hon gått för långt och kommer hon nånsin att kunna vara den hon önskar sig vara?

Min entusiasm fick sig en liten törn men det kräver nog att jag läser den tredje och sista delen i serien innan jag kan uttala mig helt och hållet. Kungens fånge lär komma ut på svenska i augusti.

Hoppas hoppas den håller måttet!   

Vad skönt att ha hela livet utstakat för sig, eller?

Tänk dig att aldrig behöva ha beslutsångest! Ganska skönt, va? Du som är ung och hör till den den egentliga målgruppen för boken jag ska presentera här funderar kanske på vad du ska sätta på dig till skolan idag (ja eller inte just idag eftersom det tack och lov är sommarlov men eftersom du hänger här på bloggen är du ju en fiffig typ så du fattar vad jag försöker säga)  eller så funderar du kanske på vilken utbildning du ska satsa på eller på vilken kille eller tjej du en dag kommer att förälska dig i. Och om du är småbarnsmamma som jag funderar du kanske på vad du ska laga till mat idag.

Om du levde i framtiden, någonstans där dagens Nordamerika ligger, i samma dystopiska värld som Cassia, Xander och Ky skulle du aldrig behöva bekymra dig för något av detta. Där är allt förutbestämt på basis av ens personlighet. Det är helt enkelt effektivast så. Mat med rätt näringsvärde levereras dagligen hem till dig. Det finns bara en sorts dräkt för vardag och en sorts klädnad för fest.

Ally Condie heter författaren bakom trilogin där första delen har titeln Matchad. Boken heter så för att huvudpersonen Cassia har fyllt 17 år och därmed ska få veta vilken pojke samfundet har funnit att är den lämpligaste matchen för henne. Den personen ska hon gifta sig med det året de fyller 21 och därefter får de skaffa barn. Cassia får också under sitt sjuttonde levnadsår veta vilken arbetsplacering samfundet valt åt henne och i och med detta är hennes sorglösa barndom definitivt slut. Men det verkar som om samfundet knakar lite i fogarna. Saker som egentligen inte borde kunna hända i deras hårt kontrollerade värld sker ändå och Cassia inser att samfundet är långt ifrån perfekt. Sakta men säkert ökar hennes nyfikenhet om vad som finns utanför samfundet och också modet att våga göra uppror mot sitt hårt kontrollerade liv.

Den här boken är inte speciellt ny, några elever som jag undervisade för ett par år sen tipsade mig redan då om den. Jag är glad att jag läste den till slut. Jag har faktiskt redan lånat hem fortsättningen. Boken påminde mig ganska mycket om Delirium, så om du läst den och gillat den är den här ett ganska säkert val skulle jag säga. 

Bästa dystopin sedan Hungerspelen och Divergent

...och redan här kommer Daniela att invända - för hon vet att jag inte har läst Hungerspelen-trilogin utan bara låtsas att jag har gjort det. 

Men jag påstår så iallafall. 

Påstår alltså att Victoria Aveyard har gjort det som jag längtat efter en lång tid; gett ut boken Röd drottning som är så bra att jag fått samma pirriga vill-läsa-genast-och-hela-tiden-känsla som jag fick med Divergent-trilogin och Hungerspelen (jaja Daniela: jag är iallafall säker på att jag skulle få den känslan OM jag läste Hungerspelen). Dystopier är ju säkert den genren inom ungdomslitteraturen som har fått det största genombrottet under de senaste tio åren. Ändå är ju dystopier inte något nytt fenomen. Det finns otaliga exempel på äldre ungdomsromaner som spelar upp en mörk och dyster framtid där världen som vi känner den har gått under och några enstaka personer kämpar för att göra den bättre. Och visst är det ju en ganska tacksam genre. Allt är på nåt sätt möjligt och tanken på att just du skulle få möjligheten att börja om från början och bygga upp ditt eget samhälle utifrån dina egna visioner och övertygelser är ju rätt lockande, eller hur?!

Röd drottning handlar om sjuttonåriga Mare Barrows som lever i en värld där alla människor är indelade i två samhällsklasser beroende på vilken färg deras blod är. De silverblodiga - eller silvriga som de kallas - är supermänniskor med en massa övermänskliga förmågor. De rödblodiga - de röda - däremot är vanliga människor som arbetar som soldater och tjänare och är fattiga personer utan möjlighet att påverka i samhället eller någonsin förbättra sin egen position.

Mare hör till de röda. Det håller på att gå illa för Mare eftersom hon saknar praktikplats och därmed kommer att skickas ut som soldat i kriget. Men hon råkar ut för några konstiga sammanträffanden och får plötsligt anställning som tjänare i Solpalatset, det kungliga sommarstället där det rör sig många silvriga människor med höga befattningar.

Under en stor fest händer det som aldrig har hänt förr. Det visar sig att Mare besitter en unik och dödlig förmåga - trots sitt röda blod. Vad händer nu? Vad händer om de röda plötsligt får för sig att göra uppror och således hotar den maktbalans hela riket vilar på? Kung Tiberias behöver en plan och skrider till åtgärder. Men Mare vet inte hur hon skall tänka. Skall hon spela med och på så ge sin familj och sig själv en massa privilegier och ett lätt liv? Skall hon göra uppror och krossa silverregimen inifrån? Skall hon ge efter för de känslor hon fått för prinsen, kung Tiberias son, och som besvarar hennes känslor?

Jag säger så här. Jag var riktigt riktigt skeptisk och smått uttråkad när jag började läsa. En till dystopi. Kan det verkligen vara så övertygande som jag läst om på många bokbloggar? Men vet du: jag kunde inte släppa historien och sluta läsa. Och just nu köar jag till bok nummer två i trilogin: Glassvärdet, och jag kan knappt vänta tills jag har den i handen. Bok nummer tre heter King´s Cage och har just kommit ut på på originalspråket engelska. När den ges ut på svenska har jag noll koll på.  

Är du en Divergent-gillare har du alltså här en mycket bra serie att läsa. Och jag är rätt så säker på att du isåfall kommer att, precis som jag, ställa dig i bibbakön till bok nummer två. Jag lovar läsa den snabbt så du slipper köa så länge!

En lite lam uppföljare

Jag var ju eld och lågor över Rick Yanceys Den femte vågen för snart ett år sedan (se här) och jag hoppades att Det oändliga havet skulle vara lika bra, men äh, så går det ju ibland med dessa trilogier, uppföljaren håller helt enkelt inte måttet. Lika bra att få det sagt från början.

Vill ni veta vad serien handlar om kan ni klicka på länken. Del ett är absolut läsvärd! Det som är nytt i uppföljaren är att berättarperspektivet växlar så att vi också får följa saker och ting ur Ringers perspektiv och hon får en mycket större roll. Det är i och för sig intressant. Tyvärr är intensiteten i berättelsen inte riktigt densamma. En stor överraskning i händelseförloppet kan jag dock lova att kommer på slutet så det kan ju hända att finalen blir hur spännande som helst då det kastas in lite nya kort i leken så visst kan det hända att jag klickar hem trean då den kommer ut på svenska ändå. 

Har ni svårt låta bli att läsa slut trilogier? Det har definitivt jag.

Då man sitter och läser sådär smålama ungdomsromaner blir man lite extra glad över att Svenska kulturfonden tycker att det är värt att understöda det man gör. Det här är ändå en bok som kommer att få en plats i bokhyllan i mitt klassrum och förhoppningsvis hittar den där en läsare som tycker om den.

Helvetets huvudstad

Det var en tid sedan jag läste Delirium - del ett i Lauren Olivers dystopiska värld där kärlek är en sjukdom och kärnan till allt ont. Jag kommer dock ihåg att jag nog tyckte att den var värd en fortsatt läsning och sagt och gjort: nu är också del två, Pandemonium, läst. 

På ett sätt är det så skönt med dystopier. Allt är ju möjligt och det finns inga begränsningar i människors handlingssätt eftersom det enda de har på agendan är att överleva. Liksom med fantasy; det är så långt ifrån våra dagliga kamper om att hinna i tid till träningen eller orka vattna blommorna. Skönt som i en alternativ värld där man får leva på ett annat sätt, inte alltid ett bättre, men ett annorlunda.

Pandemonium tar vid där Delirium slutade med en ensam Lena som har lämnat staden bakom sig och har Vildmarken framför sig. Nya utmaningar väntar eftersom hon nu får lära sig hantera en värld av känslor - där folk öppet visar sina känslor. Det är förstås rätt skrämmande för henne och snurrar hennes tankevärld rejält. Det är också nya människor att lära känna och sorgen och saknaden efter Alex, som hon antar att dog när och där hon lyckades smita över till andra sidan, blir emellanåt för svår att hantera. Men hon lär sig att sorg inte nödvändigtvis behöver vara av ondo eftersom sorg ju också är ett sätt att hålla kvar kära personer i minnet och hjärtat. Bra point där.

Boken utspelar sig i två tidsperioder: nu (när Lena levt en tid med personerna i Vildmarken och har tagit sig in i staden för att jobba med motståndsrörelsen) och då (när Lena just har kommit till Vildmarken och lär sig leva på ett annat sätt). Det gör att man får en rätt så bra inblick i allt som har hänt samtidigt som storyn går framåt i rask takt. Bra grepp där! Det blir mycket diskussion kring zombiemänniskornas - de människor som lever utan känslor - sätt att hantera världen utan empati och det är en mycket intressant fråga tycker jag. Inte minst i dagens värld där flyktingar skall eller inte skall tas emot, där murar mellan människor skall byggas och gränser stängas, där minoriteters rättigheter ifrågasätts och det har blivit allt mer acceptabelt att öppet förakta och kränka andra personer. 

Hurdan är en värld utan känslor och empati? Vad händer när vi slutar bry oss om varandra och känna med personer som på ett eller annat sätt är i underläge? När vi slutar hjälpa och lyfta upp varann och när vi delar in oss i vi och ni? Helvetets huvudstad måhända?! I den engelska författaren John Miltons epos Det förlorade paradiset var Pandemonium namnet på den värsta av alla ställen - stället där alla djävlar samlades. Det blir en rätt så lyckad anspelning av författaren. 

Och så slutar ju boken med en sjutusans cliffhanger. Sista delen Rekviem blir ju bara sååå ett måste!

 

Bara krig, tycks det.

130 sidor av 880 kvar i Giganternas fall; du ska veta att jag totalt är uppslukad av 1900-talets krig i Europa och alla möjliga livsöden därtill. Men mer om det i ett annat inlägg. Tur iallafall att det är sommarlov och man får tänja på morgonläsningen till - hmm - tie. Och lässtund mitt på dagen måste man ju ha och eftermaten-häng på soffan med en bok och däremellan kan man ju alltid stjäla till sig lite ensamtid på WC. Mitt tips är att gömma en bok där så förgylls även den lilla stunden.

Får se nu. Det var inte det jag skulle skriva om. Utan: Så har jag det nu av Meg Rosoff. Den gavs ut redan för elva år sedan på svenska. Jag blev intresserad av Meg Rosoff efter att ha läst Älgbarnet. Kort därefter fick Rosoff ALMA-priset, det största barn- och ungdomslitteraturpriset i världen och i samband med det hyllades hennes debutbok Så har jag det nu. Det är en bok som har klassats som dystopisk även om jag lite ifrågasätter de dystopiska dragen. Vilket som; boken handlar om 15-åriga Daisy som skickas till England för att tillbringa sommaren med sina kusiner som hon aldrig har träffat. Men hon stormtrivs. Hon får uppleva närhet, uppskattning, omtanke och trygghet: allt det som hon saknar i New York där Daisys pappa gift om sig med en ny kvinna som inte kommer överens med henne. Sommaren blir således fantastisk och allting blommar.

Ute i världen är det politiskt oroligt dock. Och verkligheten hinner även ikapp Daisy och hennes kusiner. Mostern, som arbetar med fredsarbete, flyger till Oslo och medan hon är där bryts flygförbindelserna och kriget bryter ut. Till en början påverkar det inte nämnvärt ungdomarnas liv: det är snarare skönt att vara föräldrafria och få leva avskuret från omvärlden. Men inte heller deras värld kan förbli intakt och de fyra kusinerna tvingas evakuera och bo skilt från varandra. Efter ett tag får Daisy och kusinen Piper nog och börjar en vandring hemåt i hopp om att återförenas med Edmond och Isaac. På vägen möter de krigets fasor. Även om kriget ganska långt beskrivs diffust och inte får så mycket utrymme blir det grymt. En enorm kontrast till bokens början som till skillnad från krigets fasansfulla illdåd bara handlar om lantliv, natur och trygghet. 

Meg Rosoff är mycket bra på att ta upp svåra frågor. Hon fängslar med sin på-pricken-beskrivning av krigets terror, anorexi och psykiskt illamående. Samtidigt finns ett hopp ständigt närvarande - och en vänskap och kärlek som övervinner allt. Det blir en verklig överlevnadsskildring på många plan. 

Så har jag det nu är bra! En mycket läsvärd ungdomsbok som definitivt berör.       

En värdig avslutning

Kanske är ni några före detta nior som ännu hittar hit till bloggen trots sommarlov - här kommer en recension som i allra högsta grad kan intressera er. Och vem som helst förstås.

Jag inledde min undervisningsfria period med ett besök på bibban tillsammans med mina barn. Hem kom vi med en stor hög böcker - och bland dem några riktiga pärlor. En av pärlorna var den tredje och sista delen i Marie Lu´s Legend-trilogi Champion. Scrollar du tillbaka i bloggen hittar du recensioner på både den första och den andra delen. Den första boken, Legend, var alltså vår högläsningsbok för niorna det här läsåret och det var många nior som tyckte väldigt bra om den och också ville läsa fortsättningarna. När vi pratade om boken kunde jag berätta lite om den andra boken i serien, Prodigy - eftersom jag hade läst den - men inte om den sista. Men nu; nu fick också jag ett slut på historien. Ett slut som visade sig vara riktigt värdigt.

Det som är typiskt de två första böckerna är det höga tempot, korta kapitel och mycket action. För det mesta fortsätter den sista delen i samma mönster även om jag tycker tempot och farten avtar lite grann. Men det är också helt på sin plats, tycker jag. För när sidorna inte är fyllda till bredden med action-scener finns det också utrymme för karaktärerna att växa. Och det är kanske det jag gillar allra mest med Champion. Man får en helt annan inblick i vem Day och June är; och genom deras tankar lär man känna dem mer ingående. Day och June är också lite mer mogna som personer i Champion än de var i den första boken - och det att Marie Lu också har låtit dem förändras ger bokserien mera karaktär.

I Champion är Day en hyllad hjälte och June har en hög befattning inom den styrande eliten i Republiken. Nu står Republiken dock inför den värsta krisen någonsin. Den nya Elektor Primo, Anden, är en rätt så bra typ som bryr sig om medborgarna och vill ha förändring men landet hotas av ett krig som Republiken inte kan vinna. Day och June blir förstås nyckelpersoner och frågan är om de lyckas lösa kampen innan det är för sent. 

Jag ska erkänna: när boken närmade sitt slut satt jag i soffan och grät. Marie Lu lyckades verkligen hålla mitt intresse för personerna och storyn vid liv, och jag blev så rörd att det kändes tomt att säga farväl. Och det om något är ju ett tecken på att författaren lyckats greppa läsaren. Och epilogen - wow säger jag. Att ge storyn ett sådant slut kan inte leda till annat än en eller två tårar. Det är inte konstigt att serien blivit så populär och lite nyfiken blir jag nog också på att läsa Marie Lu´s nyare serie Den unga eliten.

Nu blir det midsommar. Midsommar är blomsterkransar, skratt, härligt umgänge och glada barn. Vi ska fira som vi har firat de senaste åren; med några av våra bästa vänner. Och jag vet att det blir kul för det blir det alltid när man får hänga tillsammans med dem. Hoppas också du får en skön helg! Glad midsommar! 

  

           

  

Inte bara en till dystopi

Bland det sista jag hann göra med mina niondeklassister innan sommaren var att snacka böcker med dem. Mest fick de sköta snacket, d.v.s. presentera och diskutera böckerna de läst. Som vanligt fick jag en massa boktips och ett par har jag redan hunnit klicka hem.  

En av böckerna jag fastnade för var Urusla Poznanskis Sveket. Orka med ännu en dystopi, tänker ni väl nu. Jaja, jag vet. Jag har dock två bra orsaker till att jag valde att läsa just den här boken, och till att rekommendera den åt dig som är äldre än 13 år och inte drar sig för att läsa lite längre böcker. Den första är att den är skriven av just Poznanski. Lottas recension av hennes debutroman Erebos finns här. Liksom i Erebos är det psykiska maktspelet och de sympatiska karaktärernas tankeliv så väl beskrivna att boken blir otroligt fängslande. Den andra orsaken är att den här dystopin utspelar sig någonstans i mitten av ett före detta Europa. Hur många moderna ungdomsdystopier har du läst som utspelar sig här? Det här var i alla fall min första.

I korthet handlar boken om 18-åriga Ria som växt upp inne i en sfär. Hon går på en elitakademi och är rankad som den sjunde bästa eleven på akademin. Hon har en lysande framtid inom ledningen framför sig. Hennes specialitet är att kunna avläsa andra människors innersta tankar i deras ord och kroppsspråk. Den förmågan kommer hon förstås att ha nytta av i boken och just här kommer en av Poznanskis styrkor som författare fram, det är inte alla dystopier som är kryddade med en så stark psykologisk realism.

Orsaken till att befolkningen lever i sfärer är att de har överlevt någon form av istid och nu försöker återupprätta livet i det som en gång varit Europa. Utanför sfärerna finns primsen, den del av befolkningen som är ättlingar till de som inte fick plats inne i någon sfär då när de skapades. Och ni som har läst dystopier förr vet redan nu att Ria förstås är uppfostrad till att tro att det som sfärbefolkningen gör är det enda riktiga, eftersom de kommer att rädda världen. Och förstås inser hon förr eller senare att makthavarna svikit henne. Ria blir, p.g.a. en sammansvärjning, tvungen att fly ut i vildmarken tillsammans med fem vänner från akademin.

Det stör mig inte ens att boken är del ett i en trilogi och att den lämnar flera frågor obesvarade. Jag vill faktiskt ta mig tid att läsa fortsättningen, vilket inte händer allt för ofta nuförtiden!

Oj nej, Sune blev kvar i Grekland

Imorse klockan 04.10 landade vi i Helsingfors. Urk - det tycks bara vara nordbor som står ut med att flyga den okristliga tiden hem från Kreta för det var Oslo, Uleåborg, Stockholm och Köpenhamn som stod som avgångar. Spännande nog hade Lauri och jag funderat på hur barnen skulle orka men just nu - i skrivande stund - härjar de på där uppe i övre våningen med ett energiförråd som aldrig tycks sina. Lauri och jag då? Ja, ge oss en dyna och det tar fem korta sekunder för oss att slockna. Men det var det värt: en skön vecka i värmen tillsammans var precis det som behövdes för oss fyra. Nu skall jag tillbaka på jobb några dagar men sedan stundar sommarlovet. Hoppas värmen återvänder hit till oss i Finland också.  

Det blev en bra läsvecka också. Jag hade med mig tre böcker men lyckades läsa fyra. Daniela har skrivit om tre av dem: Livbåten av Charlotte Rogan, Den femte vågen av Rick Yancey och Ett folk utan land av Melina Marchetta. Jag tyckte jättebra om alla tre böcker - de var väldigt olika och kompletterade varandra mycket bra som strandläsning. Den fjärde boken var ingen mindre än Liza Marklunds sista thriller i succéserien om Annika Bengtzon: Järnblod. Den var ju lite av en måste-läsa-bok eftersom den ju avslutar ett arbete som tagit Liza Marklund 18 år att jobba fram. Jag har läst alla böcker om Annika Bengtzon. I något skede tröttnade jag lite eftersom jag tycker att de alltid tänjer lite för mycket på gränserna för vad som har känts realistiskt. Och då måste jag ju också försvara Marklund - hennes ambition har aldrig varit att skriva enbart realistiskt utan att bygga upp en spänning och underhållning: och med det lyckas hon varje gång!

Barnen hade med sig varsin bok som de aktivt läste i. Dessutom hade vi länge länge sparat på Sören Olssons och Anders Jakobssons Sune i Grekland. Varje kväll läste jag två kapitel men vi hann inte bli riktigt klara: och idag när vi packade upp våra grejer fanns inte boken någonstans. Neeej! Vi vet faktiskt inte alls vad som har hänt och var vi har glömt boken, men antagligen på hotellrummet. Så kära ni; åker ni till Kreta och Agia Marina och bor hotell Theo kan ni hålla utkik efter vår Sune. För han bestämde sig tydligen för att bli kvar i Grekland han. Ironiskt nog. 

  

Söndagsbloggen

Det verkar som om söndagen, åtminstone för mig, är dagen då jag tar mig tid att sammanfatta veckans läsning. Den här veckan blir inget undantag.

Nåväl, här i veckan har jag läst klart den andra delen i Marie Lus serie om Day och June; Prodigy. Jag har tidigare skrivit om Legend, den första boken i serien. Den boken har vi som högläsningsbok för åk 9 i skolan i år eftersom hela Pargas stad har högläsning som läsårstema i skolorna. Det är en bok som jag verkligen kan rekommendera och trots att det blir rätt så sällan våra elever får lyssna på boken frågar de efter den och vill höra mer. Det om något tyder ju på att det är en bok som går hem!

Bilden är tagen från http://www.xpressoreads.com/

Tyvärr har jag blivit lite trött på trilogier. Daniela och jag brukar skoja på jobbet om att vi ska se till att de böcker vi köper och läser inte är den första boken av tre. Det finns flera orsaker till det. Dels är det så svårt att, i vårt fall, hinna läsa alla delar eftersom vi gärna läser mycket och varierat. Och dels vill vi ju oftast läsa serien till slut för att kunna boktipsa på ett intressant och genomtänkt sätt. Men ska jag vara ärlig så tycker jag dessutom att trilogier sällan håller måttet; bok ett är bra, bok två medioker och bok tre dålig. Det finns undantag förstås men det är inte alltid en historia räcker till som underlag för tre fängslande delar, tyvärr!

I Prodigy hände det en hel del vändningar i storyn. Det hade jag inte förväntat mig. June och Day fick båda ett djup som jag faktiskt gillade och dessutom överraskade Tess, Days "kusin" från gatorna, med en ny roll som inte heller den var fel. Det var igen action från sida ett och fortsättningsvis tycker jag hela den dystopiska science fiction-värld som Lu har skapat i det nya USA - eller Republiken som hon kallar landet - är intressant. Lus karaktärer är inte svartvita, vilket är jättebra! De förändras och är allesammans både goda och onda - om än lite tonårsdramatiska och irriterande. Men hej - jag är 35 och behöver ju inte tycka att allt är så moget och sympatiserande i en ungdomsroman. Konstigt vore det ju om det var så!

Summa summarum: en riktigt bra fortsättning på Legend. Den tredje delen i serien heter Champion och den här gången tror jag faktiskt att jag skall läsa trilogin till slut! Dessutom utmanade ju Daniela mig i just det: att avsluta en trilogi. Det får bli den här!      

Om att äntligen läsa en hel trilogi - och bli lite besviken

Alla dessa bokserier, alltså! När ska man egentligen hinna avsluta alla trilogier man påbörjar? Eller ska man inte? För det mesta stöter jag ju på trilogierna då jag läser ungdomsromaner för att kunna ge boktips åt mina elever och för det mesta skulle det ju räcka med att läsa del ett. Men det händer dessvärre ganska ofta att jag verkligen gillar det jag läser (vilket problem!) och ofta gör eleverna det också och då vill jag förstås köpa in fortsättningarna för elevernas skull (det är åtminstone min täckmantel) men inte kan jag ju ha böcker i min bokhylla här i klassen som jag inte läst. Där har ni mitt dilemma.

En trilogi jag nu avslutat är skriven av Tahereh Mafi och innehåller böckerna Rör mig inte!, Rädda mig inte! och Sätt mig i brand! Jag gillade verkligen de två första böckerna, speciellt den första, och dem kan ni läsa om här.

I den sista boken får läsaren finna sig i en helomvändning vad gäller en av huvudkaraktärernas lojalitet och visst är det spännande hur en författare har makten att bara kasta om allting i läsarens huvud och övertyga läsaren om att den onda egentligen är den goda och vända på allting från de första böckerna på ett rätt så trovärdigt (men tyvärr inte helt trovärdigt!) sätt. Karaktärerna är åtminstone inte ensidiga och i ungdomsromaner kan det säkert ibland vara på sin plats med lite övertydlighet. Tyvärr vet nog ändå den vana läsaren vad som kommer att stå på sista sidan efter att hen läst den första. Hoppet om en ljusare framtid hör förstås också genren till och också böckernas pärmbilder ger den uppmärksamma läsaren en fingervisning om vartåt det bär.

Det är fortsättningsvis intensivt och sinnligt, kärleksscenerna är sprakande elektriska och vackra och det samma gäller bildspråket men tyvärr är den här boken ändå en blek kopia av de två första. Inget nytt och tyvärr inte lika bra. Utomhusluften är fortfarande lika kall, två hjärtan kolliderar och rädslan för det onda är berusande men bildspråket är mer sparsamt och det finns inga överstreckade fraser i den här boken! Fast det har nog att göra med huvudpersonens utveckling, i den här boken säger hon vad hon tänker och det är ju en av bokens poänger, men jag saknar strykningarna ändå.

Pärmarna är förstås lika tilltalande alla tre!

Är kärlek och förälskelse överskattat?

Nånej - det är det nog inte. Vem av er kommer ihåg den där pirriga känslan av en blick, den nervösa första daten eller känslan av att sväva på rosa moln när känslorna visat sig vara besvarade? Ni alla?! Jo, jag gissade nog det!

Nå tänk er då att vi plötsligt skulle få för oss att känslor - speciellt kärlek - är orsaken till allt ont som händer i världen. Att vi skulle vara smittade av amor deliria nervosa, en sjukdom som påverkar vår hjärna så att vi inte kan tänka klart eller fatta rationella beslut för människans bästa. Sjukdomen har en massa symtom: stress, hjärtbesvär, ångest, depression, sömnlöshet och högt blodtryck och skulle vi bli fullständigt botade från kärlek skulle vi lösa de flesta problem i världen; allt från krig, svartsjuka, skilsmässor till de flesta hälsoproblem. Knappast lyckades jag här övertyga er men läser ni Lauren Olivers Delirium, en dystopisk romantisk thriller för ungdomar, kanske ni övertygas av alla argument. Intressant tankeställare blir det hur som helst.

Boken är som sagt en ungdomsbok som igen en gång är den första delen i en trilogi. Huvudpersonen är Lena (Magdalena), en 17-åring som på sin artonårsdag skall behandlas mot sjukdomen kärlek. Det är 64 år sedan människan upptäckte sjukdomen och 43 år sedan forskare lyckades hitta ett fungerande botemedel och nu lever människorna lyckligt någonstans i Portland i USA botade från allt ont som sjukdomen tidigare förde med sig. Men, så kommer detta men. I detta fall en kille som heter Alex och som får sjukdomen i Lena att bryta ut. Hon blir som förhäxad, får alla symptom och, precis som sjukdomsförloppet också brukar, drar det ner henne i en förnekelse och plötsligt vägrar hon bli behandlad. Och det går förstås inte för sig.

I samma veva får Lena veta om människorna i Vildmarken. Det visar sig att Alex inte alls är botad, trots sina ärr, och egentligen kommer från de ogiltiga i Vildmarken, de som bestrider sjukdomen och statens behandlingar. Det skapar en viss nyfikenhet hos Lena och trots sin rädsla tar hon reda på mera fakta och börjar ifrågasätta kärleken som en sjukdom. Hennes vän Hana spelar en stor roll, liksom mamman som dog när Lena var liten. Och så går det som det går - och plötsligt är man som läsare inne i ännu en intressant alternativ värld som man knappt kan släppa.

Jag gillade boken. Temat kärlek kan ju minst sagt kännas lite kliché, men i detta fall var ju själva kärlekshistorien det som gjorde temat så det må vara förlåtet. O dessa ungdomsdystopier: det blir en balansgång i hatkärlek för mig. Men mina elever älskar dem - så jag fortsätter tipsa! Även denna bok!

(Och så måste jag ju erkänna att jag själv också kastades tillbaka till ungdomen och ungdomskärleken. Och det är ju alltid skoj: lite pirr och förälskelseminnen gör magen glad. Och det är aldrig fel.)        

Lite för mycket av det goda?

Om man frågar Daniela om man kan bli trött på dystopier är svaret definitivt nej. Frågar man mig är svaret nog kanske. Just nu ligger jag där på gränsen och skall nog försöka undvika genren för ett tag för att inte bli för korvstoppad. Det har blivit två på rad nämligen och även om jag faktiskt nog gillar böckerna jag har läst kunde jag komma på mig själv med déjà vu-känslor och läströttma.

Efter Danielas recension av Rör mig inte, var jag bara tvungen att låna den av henne och läsa. Och jag håller helt med om intensiteten; det är nästan så man blir andfådd av att läsa. Vilket grepp om läsaren författaren får genast från första början och det är nog svårt att lägga boken ifrån sig. Fem stjärnor av fem!

Tahereh Mafi. Duktig författare!

Den andra dystopin jag har läst under den senaste veckan är Legend av Marie Lu. Buzzfeed har listat 53 böcker som skall vara så bra att man inte kan lägga dem ifrån sig - och Legend finns med på den listan! Och jo - nog är den en bladvändare minsann!

Legend handlar om två ungdomar i det som en gång varit USA:s västkust men nu går under namnet Republiken. June och Day kommer från helt olika samhällsklasser och deras vägar skulle aldrig ha korsats ifall inte Junes bror Metias mördats och Day utpekats som mördare. June är femton år och kommer från Los Angeles mest ansedda familjer, har fått full poäng i Prövningen och betraktas som ett underbarn. Day, å andra sidan, kommer från slummen och är Republikens mest eftersökta brottsling. Dessutom underkändes han i Prövningen - vilket tyder på att hans intelligens och/eller talanger inte kommer att medföra Republiken några som helst fördelar. Men allt är inte som det skall och både Day och June kommer att upptäcka att Republiken håller undan mörka hemligheter och är redo att göra allt för att de inte skall läcka ut.

Det är igen frågan om en trilogi och fortsättningarna Prodigy och Champion kom båda ut på svenska ifjol. Filmrättigheterna är sålda till filmteamet bakom Twilight-filmerna. I år har författaren gett ut en ny serie, Den unga eliten. Så - hur jag än vrider och vänder får jag nog konstatera att dystopierna är här för att stanna och att så länge jag förväntas läsa ungdomslitteratur kommer jag inte undan. Daniela - ja hon är väl i läsandets himmelrike hon iallafall?!

Just nu är det nåt helt annat än dystopi jag läser - Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde från år 1890. Lite kontrast, minst sagt!

Intensivt och sexigt

Ni ser att jag försöker locka läsare med rubriksättningen här. Jag har än en gång lite förälskat mig i en serie ungdomsromaner. Serien är skriven av Tahereh Mafi och skulle kunna beskrivas som dystopi med inslag av fantasy. I den första boken Rör mig inte! får man veta att att världen håller på att falla sönder. Vädret har spårat ur totalt, djur blir sjuka och dör, jorden är för sjuk för att något skall kunna växa och befolkningen lever i total misär. Makten har övertagits av Återetablissemanget som säger sig vilja rädda folket, men i själva verket är det en ytterst hänsynslös människa med maktbehov som står bakom det och han låter medvetet människorna leva kuvade och rädda i total misär.

Juliette, som är bokens huvudperson, har blivit övergiven av sina föräldrar och alla andra efter att det framkommit att hennes beröring är extremt smärtsam och till och med dödlig. De senaste åren har hon tillbringat i en isoleringscell. Plötsligt uppenbarar sig två personer i hennes liv. Den ena, Warner, erbjuder henne möjligheten att bli hans vapen på Återetablissemangets sida p.g.a. av hennes förmåga, den andra, Adam, erbjuder henne ett liv på de vanliga människornas sida. Juliette har alltid hatat sig själv för vad hon kan göra och hon är livrädd för andra människor p.g.a. alla sätt de skadat henne på genom att se henne som det monster hon inte vill vara.

I bok två, Rädda mig inte, närmar sig det oundvikliga kriget mellan Återetablissemanget och de som vill något annat. Juliette kämpar med sig själv, (har hon en gåva eller är hon ett missfoster?) med sitt livs stora kärlek(ar), och vem som egentligen har rätt i ett krig där folk oundvikligen kommer att dö och döda.

Det som jag så gillar i de här böckerna är språket och intensiteten. Författaren har ett eget, poetiskt och vackert språk. I boken finns flera överstykningar som jag tolkar som meningar Juliette tänker men inte vågar säga rakt ur. Det är spännande, brutalt, laddat och erotiskt. Lite sliskigt kanske, men absolut ungdomligt och fräscht och mitt 15-åriga jag skulle ha älskat den här serien.

Pärmarna är dessutom sjukt snygga.

Det finns också en tredje bok samt två noveller varav den ena är skriven ur Warners perspektiv och den andra ur Adams.

The Maze Runner 2/3

Är du en person som gillar kluriga gåtor inbakade i äventyr, spänning och action? Då gillar du säkert också James Dashners trilogi The Maze Runner; I dödens labyrint, I vansinnets öken och I dödens stad. Det går att lägga ganska många etiketter på den bokserien: ungdomsroman, äventyr, spänningsroman, science fiction, dystopi, drama och till och med thriller -  värsta sortens Hollywood-hopkok. Och det känns nog att böckerna är skrivna för att bli film (del ett är redan det, del två kommer ut i september); ett ganska vanligt fenomen i jakten på följande bästsäljande kulturplåga.

Lite kritisk är jag nog efter att ha läst de två första delarna i serien. Språket är inte det bästa, man dödar lite hit och dit och knappt någon reagerar, igen saknas både barn och vuxna i samhällsbilden och det retar mig att författaren tänker filmatiskt när han bygger upp sin bok; det blir för tydligt att det egentligen är en filmatisering han är ute efter. Men det finns också väldigt mycket bra i boken och speciellt mycket gillar jag Thomas, huvudpersonen, som är en sympatisk ung kille med hjärtat på rätt plats. Jag gillar att ungdomslitteraturen ger oss unga förebilder i huvudpersoner som vågar gå emot strömmen, vara sig själv trots att hen kanske är annorlunda och som dessutom har en så stark självkänsla att hen vågar göra rätt även om ingen annan gör det. Och onekligen är det frågan om spännande böcker: vem kan motstå utmaningen i att försöka klura ut svaret på gåtan?

För den första boken I dödens labyrint handlar om Thomas som vaknar upp i en hiss utan att ha någon aning om vem han är, var han är och varför. Det visar sig att han kommit till en plats som kallas gläntan och alla killar (endast killar) som befinner sig där har varit med om samma sak. Runt gläntan finns höga murar som varje morgon rör på sig och bildar nya labyrintmönster som vissa utvalda killar varje dag utforskar för att finna svaret de alla söker: vad gör de där? De förses med mat och förnödenheter och skulle ha det ganska bra om inte det vore för de otäcka monsterskapelserna som lever i labyrinten. Och en dag kommer Teresa upp i hissen, den första tjejen. Det är början på apokalypsen - det blir bråttom att finna svaret. Action, action, action från första sidan till sista!

Den andra boken I vansinnets öken tar över där den första slutade; vid en imponerande cliffhanger! Då gäller det för Thomas och gänget att ta sig genom en förstörd värld, en öken i fruktansvärd hetta som pinas av eldstormar. Även här finns monstren och hindren och sakta men säkert får läsaren veta mera om WICKED - den organisation som visar sig stå bakom det experiment som ungdomarna är en del av. Sjukt? Kanske, det återstår att se i den sista delen. 

För även om jag kan vara kritisk har jag tydligen ändå trillat däri - hur skall det gå? Vad går egentligen experimentet ut på och vilken roll har Thomas och Teresa i det? Är WICKED bra eller dåligt? Och vilken spännande spelvärld kommer ungdomarna att vara en del av i den tredje och sista boken i serien? Återstår bara att svälja stoltheten och klicka hem boken I dödens stad. Jag återkommer med en avslutande kommentar då jag läst även den.

Får jag faktiskt läsa den här?

Jag lade just ifrån mig den sista delen av Veronica Roths dystopiska science fiction-trilogi (Divergent, Insurgent och) Allegiant. Jag borde ha läst den för länge sedan men det finns så många böcker som ska läsas så den här har av någon anledning blivit liggandes på bordet.

När jag i höstas introducerade del ett, Divergent, för mina åttor var det en tjej som frågade mig om hon faktiskt skall få läsa den boken. "I skolan?! På riktigt!?". Sedan fortsatte hon med att säga att jag nog är den bästa moddaläraren av alla. Hon hade sett filmen och älskade den. Samma sak har hänt mig en gång förut och det gällde boken Förr eller senare exploderar jag (John Green). Vi har båda två som klassuppsättningar och läser dem med våra åttor. Och, Daniela och jag konstaterar det gång på gång, vilka jättebra ungdomsböcker som både inbjuder till läsning och debatt!

Tris och Four

Divergent-serien handlar då om staden Chicago vars invånare är indelade i fem olika falanger; de tappra, de osjälviska, de ärliga, de lärda och de fridfulla. Dessutom finns det de falanglösa. 16-åriga Beatrice (Tris) skall, liksom alla andra i samma ålder, välja sin falang efter att ha växt upp med sin familj som osjälvisk. Hon väljer de tappra och genomgår en personlig utveckling och kamp - dels den att hon sviker den egna familjen och den att hon upptäcker nya sidor hos sig själv. Så småningom blir det klart att hon är divergent, d.v.s. en person som besitter styrkor och egenskaper från alla falanger. Men de divergenta skall utplånas eftersom de sägs vara farliga för samhället och då hjälper hennes instruktör och tränare, Four (Tobias Eaton), henne eftersom han också är divergent och har insyn i det uppror som knackar på dörren till staden.

Insurgent och Allegiant är fortsättningarna och idag vet jag då vad som händer staden, karaktärerna och den förälskelse som uppstår mellan Tris och Four. Boken slutar inte som man kanske skulle tro att den gör och tack och lov hade Daniela, som läste boken för länge sedan, förvarnat mig. Men, som Nina - min kollega och vän - just sa (när jag ondgjorde mig över slutet): "jag har förträngt slutet och skapat ett eget i mitt huvud". Så kan man också göra!

I samband med bokläsningen i skolan debatterar vi samhällsklasser, självkännedom, ett samhälle indelat i olika falanger/fraktioner, våld i samtida filmer och böcker (spel), rädslor och vilka personlighetsdrag som vi anser vara de viktigaste ur samhällets syn. Och boken och filmen ger faktiskt ett väldigt bra underlag för dessa diskussioner. Det är klart att det finns en hel del att ifrågasätta (våld, avsaknad av äldre personer och barn, trovärdighet o.s.v.) men jag är jätteglad över att det skrivs såhär bra böcker för ungdomar! De är riktiga bladvändare som fångar massor av läsare - och igen en gång får jag konstatera att jag gärna läser ungdomslitteratur. Det spelar ingen roll om man här är 15 eller 34, det är lika spännande ändå!

Hela trilogin