Regel 1: Lita aldrig på en trollkarl

Författarna Cassandra Clare (tänk: Stad av skuggor) och Holly Black (tänk: Spiderwick) har kallats för drottningar inom genren urban fantasy. Förväntningarna var alltså höga då jag plockade upp första boken Järnprovet i serien Magisterium som de skrivit tillsammans. 

Callum Hunt är en precis så annorlunda huvudperson inom fantasygenren som recensenterna påstår. Han är den vanliga killen som varken syns eller hörs, med undantag för när han misslyckas då. Han är ingen hjälte och varken han själv eller någon annan vet riktigt vem eller kanske snarare vad han är. 

Hans mamma är död och hans pappa har lagt upp några enkla regler för hans tillvaro: 1. Lita aldrig på en trollkarl. 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig och 3. Låt aldrig en trollkarl ta med dig till Magisteriet.  Det tar inte så länge innan Call lyckas bryta alla tre regler.

Det tar en stund innan jag riktigt vet vart boken är på väg, men det gör inget eftersom världen som författarna bygger upp är ny och spännande och man behöver, som så ofta när det gäller fantasy, lite tid för att skapa sin egen bild av Callums värld. Det är lätt att gilla den självironiska anti-hjälten Callum och hans vänner. Sedan när jag väl tror att jag vet vart boken är på väg inser jag att jag hade helt fel och det är alltid lika roligt att låta sig överraskas. Kombinationen torr humor, underfundiga repliker, smarta huvudpersoner och plötsliga händelser fungerar alltid för mig. Det behövs fler sådana böcker. 

Jag känner mig inte alls färdig med Callum. Jag vet att jag kommer att läsa uppföljaren och jag ser fram emot det.

Gör om, gör rätt!

Författaren Lauren Oliver har ni fått läsa om här på bloggen förut. Det är ju hon som skrivit den dystopiska Delirium-trilogin som Lotta läst och gillat. Jag plockade med mig hennes debutroman Resten får du ta reda på själv på biblioteket för någon vecka sedan.

Boken handlar om Samantha, Sam, som hör till det populäraste gänget på Thomas Jefferson High. Hon ock hennes tre bästisar gör allting rätt. De har den rätta stilen, de coolaste pojkvännerna, får sitta vid det bästa bordet i matsalen och de går på alla de rätta festerna. De yngre eleverna ser upp till dem och vågar inte ens tilltala dem. Om någon är annorlunda kan hen räkna med att bli förlöjligad med väggklotter och öknamn av Sams gäng. 

Fredagen den 12 februari har varit en vanlig dag i Sams perfekta och avundsvärda liv. Men det blir också hennes sista. På väg hem från en fest dör hon i en bilolycka. Det är bara det att hon vaknar upp och till sin förskräckelse märker hon att det är morgonen den 12 februari igen. Så småningom inser hon att det här är hennes chans att göra allting rätt. Sam kommer att vakna upp ytterligare sex gånger den 12 februari.

Nu kanske du tänker att det låter lite väl tjatigt att läsa om samma dag så många gånger, men det är det inte alls. Varje dag faller en ny pusselbit på plats då Sam lär sig mer om sina vänner och också om dem hon gjort till sina ovänner. Det här är en bok om att lära sig om sig själv och om att utvecklas och förändras. Det här är en bok om att inse att man själv förtjänar bättre. Boken handlar om mobbning ur mobbarens synvinkel och om mobbningens konsekvenser. Boken handlar om lärare som inte fattar ett skvatt och om lärare som inte alls borde få vara lärare. Men mest handlar boken faktiskt om vänskap och om den tiden i livet då det är vännerna som är kraften som gör varje dag värd att leva, till och med sju gånger om. 

Jag drog ett djuuuupt andetag då jag slog ihop boken. Jag tror jag höll andan under hela det sista kapitlet. Puh!

Imorgon och på tisdag ska Lotta och jag få träffa författaren Johanna Holmström tillsammans med våra sjuor och nior.  Gissade om vi är taggade? Härlig start på veckan på världens bästa jobb!

Om verkligheten är för tråkig

Det första jag gjorde när mitt jullov började var att läsa klart Sara Bergmark Elfgrens bok Norra latin. När man först ser boken kanske man tänker "oj" - dels är den lång som bara den och dels vittnar baksidestexten om att det skall handla om spöken i en gymnasieskola i Stockholm. Är det verkligen nåt för dig?

Jag säger så här: Norra latin är en av de bästa böckerna jag har läst där det övernaturliga gränsar till skräck. Om du har läst Engelsforstrilogin och tyckte om den lovar jag att du kommer att tycka att Norra latin är ännu bättre. För det är den.

Boken handlar om Tamar som flyttar från Östersund till Stockholm - hon vill bli skådespelare och lämnar allt det trygga, alla vänner och hela familjen, för att nå sina framtidsdrömmar. Men i Stockholm finns alla elitungar. De som växer upp med föräldrar som är stenrika och som redan har skapat sig stora namn inom teater- och filmbranschen. Norra latin är skolan med stort S dock. Estet-programmet är krävande men klarar du det kan du förvänta dig framgångar och med en examen från Norra latin vet du om att din utbildning står på en stadig och anrik grund. Så det gäller att kämpa, och det vet Tamar.

När Tamar första gången ser en syn och upplever nåt som inte kan vara av denna jord blir hon rädd. Vem är pojken som visar sig för henne och vad är det hon ombeds göra? Hur kommer det sig att just hon blir utvald? Kan orsaken vara att hon så övertygande lovade göra vad som helst för att bli antagen - då när hon satt där på scenen och var livrädd för att misslyckas vid antagningstestet? För att få reda på allt detta börjar Tamar forska i skolans historia. Och i takt med att Tamar få veta mer och mer händer det onaturliga saker i skolan. Elever råkar ut för olyckor, äldre personer vittnar om saker som har hänt och Tamar inser att hon är en del av något riktigt stort. Något som hon inte vet om hon klarar av eller om hon ens kommer att komma levande ur. 

Jag är inte en stor vän av skräck. Inte heller av böcker som behandlar det övernaturliga, eller magi. Och jag tycker faktiskt inte heller att det är dessa saker som gör Norra latin så bra. Det bästa med boken är relationerna och Sara Bergmark Elfgrens skickliga sätt att beskriva ungdomarnas värld. Utan att överförklara lyckas hon skapa den där exakt rätta känslan, den där inblicken i hur det är att vara Tamar. Eller Clea. Eller Tim. Den där vardagen i en gymnasieskola. Att det sedan råkar hända saker som inte förknippas med riktigt alldaglig vardag blir liksom bara bonus: men nog en bonus som jag kanske skulle klara mig utan.

Vill du falla tillbaka på en sjukt bra historia och läsa en övertygande skildring av gymnasieelevers verklighet - med övernaturliga inslag - ska du läsa boken. Du kommer att gilla!

Om att älska villkorslöst

En bra sak jag lärde mig 2017 är att ett snabbt sätt att hitta läsvärda böcker på är att alltid kolla in hyllan med böcker som lämnats in samma dag i bibban. Otroligt hur länge det tog för mig att fatta det. Men nu vet jag - och ni också om ni nu missat det.

Där plockade jag senast upp boken Lily och bläckfisken av Steven Rowley. Jag kan nog erkänna att jag tänkte på dig Lotta och din Chili då jag valde den. Jag har ingen hund och har aldrig haft men den här berättelsen om taxen Lily och hennes husse Ted är helt oemotståndlig.

Ted är en ensamstående man i medelåldern. Lily är en 12 år gammal tax. Ted är en smula neurotisk och har aldrig riktigt kommit över sitt senaste förhållande trots att det redan är länge sedan det tog slut. Han har ett lite komplicerat förhållande till sin mamma, han har en syster som bor långt borta, vännen Trent och sin psykolog Jenny men i övrigt är Lily hans allt. Det är med henne han på torsdagar snackar snygga killar, äter pizza med på fredagar och spelar monopol med på lördagar, typ. 

En dag upptäcker han att Lily har en bläckfisk på huvudet. Boken handlar om Lilys sista månader i livet och Teds kamp för att bli av med bläckfisken. Det är inte alltid så lätt att skilja på verklighet och vad som händer i huvudet på Ted. I teorin vet väl Ted att hundar inte lever lika länge som människor, i praktiken är det helt omöjligt för honom att acceptera. Boken bjuder på både skratt och tårar. Den är annorlunda och rörande. Jag har aldrig tidigare läst en så härlig skildring av hur det är att älska en hund, men nu förstår jag att det är en helt villkorslös kärlek. En sådan kärlek man bara kan känna då man vet att den andra egentligen är helt beroende av en. Det är samma kärlek som till en bebis. 

Visst Lotta, bloggen ska absolut få ett lyft snart! Jag har också idéer, det blir nog bra! Det blir spännande att ses på jobb på måndag! Jag har nog inga förhoppningar om att komma upp i dina mängder lästa böcker. Jag blir glad om jag hinner läsa en bok i veckan, det blir kanske mitt mål för året att komma upp till 52. Jag fastnar så lätt med stickningen eller Duolingo eller något annat på kvällarna.

Det tunna svärdet

Den senaste månaderna har Adam och Noah (9 och 6 år) och jag haft de mest fantastiska lässtunderna på kvällarna. Det kan vi tacka Frida Nilsson och boken Det tunna svärdet för. Bra berättelser passar som bekant för alla, oberoende av ålder och det stämmer bra in på den här boken som är en alldeles ljuvlig pinfärsk Bröderna Lejonhjärta - historia utgiven i år. Vilken bok alltså!

Boken handlar om Sasja vars mamma har obotlig cancer. Den natten då döden kommer för att ta henne vaknar Sasja och eftersom han inte kan stå ut med att aldrig mer få se henne följer han efter dödens båt i grannen Palmgrens eka och på så sätt spolas han i land i dödens rike.

Sasja har bestämt sig för att få sin mamma tillbaka, men han tänker inte skada döden utan han måste lura honom på något sätt. Dödens rike är lik vår värld men ändå inte och riket befolkas av tre slags figurer: hildiner, spartaner och harpyrer. Hildiner ser ut som grisar, spartaner som hundar och harpyrer som rovfåglar men sådär i övrigt talar de och beter de sig som människor. De olika folkslagen bor på skilda områden och är lite fientligt inställda mot varandra, men då man dör och kommer till dödens rike är det just antingen hildin, spartan eller harpyr man blir. Det är det som finns innerst inne i en då döden öppnar ens skal.

För att komma till dödens hus där Sasjas mamma finns måste han rida genom alla tre områden i dödens rike. På vägen skaffar han sig många fiender som vill stoppa honom från att nå sitt mål (tänk om alla människor kom dit och tog sina döda tillbaka!) men också tre mycket viktiga vänner.

Det finns så mycket fint i den här boken och så många viktiga budskap. När man läser den tillsammans hittar man massor att prata om. Om en människopojke, en hildin, en spartan och en harpyr kan bli bästa vänner då sjutton ska väl alla människor här på jorden också kunna komma överens oberoende av hur vi ser ut, tycker man. Jag tänkte mycket på det att man i dödes rike saknar de som ännu inte kommit, inte de som gått bort. Jag tänkte mycket på hur många familjer det finns som liksom vi vet hur det är att sakna det barn som ännu inte kommit. Den här boken hjälper en att prata om döden på ett avdramatiserat sätt med barnen.

Men framför allt bjuder ju boken på att storslaget äventyr. Det finns många saker som kan hända då man resor genom dödens rike som bjuder på virvlande forsar, dimmiga heder, djupa skogar och höga berg. Stundvis är det otroligt sorgligt, det är hopplöst och det händer grymma saker. Ja, det går ju inte att säga en åldersgräns för när man kan läsa den här boken, men ungefär då när barnen är redo för Bröderna Lejonhjärta skulle jag säga. Man får avsätta en hel del tid för barnens funderingar. Boken har också ett alldeles underbart bildspråk och mängder med träffsäkra repliker. Jag gillar också att Frida Nilsson vågar använda svåra och komplicerade ord och hon gör det på ett skickligt sätt utan att boken blir trög att läsa på något sätt, men jag vet inte när jag senast fått förklara så många nya ord för barnen då vi läst en bok.

Människor som ser

Jag är usel på att känna igen personer och hålla koll på andra människors liv och leverne. Jag är så usel på det att jag ganska ofta skäms över det. Trots att jag har bott där jag bor nu i snart åtta år vet jag ingenting om mina grannar och berättar någon något för mig om någon person kan jag nicka instämmande men egentligen vara totalt blåst och bortkommen. Mina elevers syskon och familjer - nope! Mina vänners vänner och bekanta - not so much. Kändisar i Finland, Sverige och världen - helt hopplös! Inget fastnar. Och oftast kan jag tycka att det är rätt så skönt att inte veta en massa om andra men ibland blir jag också livrädd över att förbise något som skulle vara viktigt att uppmärksamma. Ni vet: alla andra ser det jag inte ser och det gör mig bara dum, passiv och till synes likgiltig. Ibland vaknar jag till och med nattetid kallsvettig och funderar på vad allt och vem alla jag borde ha tänkt på. 

Min dotter är inte sån. Hon vet om det mesta och kan räkna ihop ett plus ett och fråga mig om saker jag inte ens i min vildaste fantasi skulle ha kunnat notera. Och hon har varit sådan ända sen hon var liten bebis. Då låg hon där i allas famnar och bara iakttog - bara såg på alla runtomkring sig. Och vilken förmåga hon har att observera sin omgivning! Hon lägger märke till små förändringar i personers humör; i små detaljer i folks utseende; i sättet någon säger något och i ordval och tonfall. Om jag är den som pladdrar på om än det ena än det andra kan hon tyst betrakta. Jag är en oversharer. Men att få henne att tala om sig själv och sina behov, tankar och drömmar är en enorm utmaning. Och det är förstås tufft. Men något inom mig älskar, fascineras av och beundrar den här sidan hos min dotter. Om hon väljer att bli regissör kommer hon att bli grymt duktig. Om hon väljer att i sitt yrke ta hand om andra människor kommer hon att vara helt fantastisk på det hon gör. Och om hon utnyttjar sin talang och börjar skriva böcker talar vi succé - jag var den första att säga det. Kom ihåg det!

En annan författare som kan just detta är Kjell Westö. Oj du milde om man ens skulle kunna komma lite i utkanten av den förmåga att beskåda livet, livsöden, relationer, världen, alltsammans - som han har. Att läsa en bok av Kjell Westö är som att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Och då dessutom ha hjälp med att notera alla detaljer - speciellt om man är ett så hopplöst fall som jag är! I Den svavelgula himlen är man huvudkaraktärens skugga ända från slutet av 1960-talet fram tills idag. Huvudkaraktären har inget namn men det må vara det enda man inte får veta. Allt annat blir man ett med. Hur denna namnlösa berättare blir vän med syskonen Rabell - de som kommer från en helt annan samhällsklass. Hur han således hela tiden får kämpa med att inte passa in. Hur han livet igenom måste försöka förstå sig på Stella Rabell och försöka hitta rätt i den kärleksrelation som är deras. 

Igen en gång är det en medryckande och nästan beroendeframkallande historia Westö berättar. Det är en historia om kärlek, vänskap, utanförskap, svek och liv. Och när man slår igen pärmen är det bara ett stort tomrum kvar. Ni vet: det där tomrummet som finns när man inte vill sluta läsa eller sluta följa med den vän man har fått i bokens huvudperson. Och som alla andra Westös böcker får även Den svavelgula himlen mig att vilja ta mitt pick och pack och flytta till Helsingfors. Det är svårt att ens säga vilken del av boken eller vilken "scen" som har fastnat bäst: boken är en jämn ström av imponerande berättarteknik; en livshistoria där femhundra sidor känns för kort!   

Ja jag säger då bara det. Vad vore mitt liv utan alla duktiga författare och bra böcker?! En liten inskränkt och banal bubbla, antagligen. En farlig och tråkig bubbla likväl! Tacka vet jag människor som ser. 

       

 

Du, bara

Känner du för att läsa en riktigt riktigt bra kärlekshistoria? En sån där kärleken inte är så väldigt rosafluffig och självklar - utan en sån där känslorna är starka men det finns en massa guppar och hinder och motstånd på vägen? En sån där det är svårt att veta vad den andra tänker och känner och där det är lätt hänt att man gråter och grubblar och tycker lite synd om sig själv? En sån som verkligen lyckas fånga den där äkta kärleksrelationen två unga emellan?

Läs då Du, bara av Anna Ahlund!

Anna Ahlund var en helt ny författarbekantskap för mig. Nu, efter att ha läst Du, bara är jag verkligen intresserad av att få läsa lite fler böcker av just henne. Ahlund visade sig nämligen vara helt fenomenal på att fånga den rätta känslan och man kan precis känna med huvudpersonen, den sextonåriga John. Dessutom lyckas hon leverera helt fantastiska dialoger där allt John, hans syster Caroline, hans stora kärlek Frank och Johns kompis Elli säger känns äkta. Inget är förfinat. Inget är konstlat. Det är pang på bara - rakt ner i ett ungdomsgäng i en stad i Sverige. Rakt in i scenen där John och Frank kysser varandra. Där de har sex för första gången. Där de blottar sina rädslor för kompisarna. Där de grälar med sin syskon men ändå väljer att hålla ihop. Där de skrattar, gråter, tvekar, kämpar - lever.

Du, bara är en historia om kärlek - plågsam och underbar på en och samma gång! Det är en bok som kommer att bli svår att lägga åt sidan. Den är luftig, lätt att läsa och väldigt gripande. Det kommer inte att finnas mycket du inte kommer att gilla i den!

Vänskap, kärlek och hästar

Du är kanske bekant med hästen Sigge? Visste du att Lin Hallberg också skriver för den lite äldre läsaren? Jag har läst Som stjärnor faller och den passar dig som är i högstadieåldern ungefär.

I lågstadiet slukade jag hästböcker och jag har alla mina kära hästböcker kvar här hemma. De påminner mig om en tid då läsning var enbart något glädjefyllt, aldrig tungt eller tråkigt. Tro mig, till och med jag tycker att läsning kan vara just tungt och tråkigt ibland. Som tur hittade jag så småningom andra böcker och genrer efter att jag växt ifrån lågstadiets hästböcker, men i högstadiet skulle jag faktiskt ha älskat att få en hästbok avsedd för den äldre läsaren i min hand och det är just det som Som stjärnor faller är.

Boken handlar om 15-åriga Tess. Liv är hennes bästa vän och deras vänskap är just så nära, fin och härlig som vänskap borde vara. Boken börjar dock med att Tess ska flytta från Stockholm till landsbygden och en av bokens teman är hur vänskapen klarar av den här separationen trots att de pratar in videon till varandra nästan varje dag. I Bäckafallen träffar Tess ungefär lika gamla Tom och hans häst Stjärna. Läsaren får följa med hur Tess dras till Tom och börjar gilla hästar fast hon aldrig varit intresserad av ridning förut.  

Boken är välskriven och lättläst. Skildringen av vänskapen och kärleken känns vacker, uppriktig och äkta. Boken innehåller också sorg och lite mystik. Tess familj har nämligen flyttat till Tess döda mormors hus och Tess känner väldigt tydligt av mormoderns närvaro, precis som om hon ännu fanns kvar. Dessutom är det helt klart att något inte står rätt till med Tom. Läsaren får ganska snart onda aningar eftersom vissa kapitel berättas hur hans synvinkel, men Tess anar ingenting och upplösningen är verkligen hårresande!

Tack för frågorna Daniela!

Jag publicerade ett inlägg för några dagar sedan och glömde att dela det på Facebook och G+ - och så få läsare har vi inte haft sedan bloggens begynnelse, tror jag. Vad lär man sig? Jo, antingen har ni annat för er sommartid än att sitta och läsa bloggar (Va? Så kan det väl inte vara heller. Inte när det gäller Bokduetten iallafall, meh!) eller så är ni så vana vid att vi länkar till bloggen att det är länkar det måste vara. Nåväl - mitt förra inlägg var kanske inte det nyaste under solen precis. Jag hyllade Elena Ferrante igen en gång bara. 

Daniela och jag hör ju i till samma bokcirkel på jobbet så nu var det min tur att läsa Mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Jag tycker Fredrik Backman är en härlig författare. Han är otrolig på det sättet att han är så mångsidig i sitt författarskap - och det är ingen skillnad vilken bok av honom man läser så ger den en en massa insikter om sådant man redan trodde sig ha alla insikter om. Vilket fantastiskt berättargrepp han har! En dag inne i huvudet på Fredrik vore inte så dumt.

När Daniela hade läst boken skickade hon stafettpinnen vidare till mig och ställde mig två frågor:

1. Vilken är din superkraft?

2. Finns det något kvinnorna i din släkt har gemensamt? T.ex. en egenskap eller ett personlighetsdrag du vet att du delar med din mamma/mormor/moster/...    

Bra frågor Daniela! Skitsvåra dock.

Min superkraft? Om man följer Fredrik Backmans definition så behöver ju superkraften inte direkt vara ett så eftersträvsamt personlighetsdrag direkt va? Snarare en styrka som kan visa sig i de mest svåra situationer. Jag kunde således kanske säga att det är min organisationsförmåga. Eller konsten att fortsätta andas trots att luften går ur en. Eller att avsluta alla projekt jag inleder. Eller att alltid se något positivt i allt, även om det inte finns något positivt kvar att registrera överhuvudtaget. Men NEJ. Det stämmer inte. Min organisationsförmåga är stundvis riktigt kass. Under året som gått har luften gått ur mig utan att helt och hållet återvända. Projekt har blivit på hälft och det positiva tänkesättet har inte heller det varit självklart. Dit for de superkrafterna. 

Så - efter att ha funderat fram och tillbaka på detta och med bokens budskap i baktanke svarar jag att min superkraft är mina nära och kära: vänner och släktingar. Jag fattar inte att ni står ut med mig. Ibland blir jag förvånad över att jag blir bjuden på nån fest, att någon vill ta en promenad med mig eller träffas över en kopp kaffe. Faktiskt. Jag har sån ångest över att jag pratar för mycket, har alltför starka åsikter om allt, ställer för få frågor åt andra, lyssnar för lite, inte kan klä mig rätt, inte hänger med i allt det man borde hänga med i, inte hör av mig tillräckligt ofta, gör bort mig alltför ofta, säger fel saker. Med mera. Jag vet att jag är en pain in the nånting så många gånger och att jag ifrågasätter andra personers val och beteende. Det har jag inte rätt till. Det vet jag. Och ändå finns ni där allihop. Och accepterar. Och stöttar. Och förstår. Ni är min superkraft. Ensam är jag ingen, tillsammans är vi superstarka! Tack att ni finns där för mig. Jag finns här för er också!

Och svaret på fråga nummer två har jag nog lite funderingar på. Men jag tänker återkomma till dem om någon vecka. Istället utmanar jag min mamma Gitta, mina mostrar Stina och Kerstin och mina kusiner Josefin och Emmi att fundera på just det. Det ska bli så kul att se er på vår släktträff om några veckor och DÅ ska vi fastslå vad kvinnorna i vår släkt har gemensamt. Ha, jag vet nog vad ni kommer att säga!

Stora små lögner - det drar ihop sig

Tros att det var olidligt spännande kunde jag till slut inte hålla ögonen öppna igår och således har jag några tiotals sidor kvar ännu. Men jag antar att du Lotta har läst klart, så berätta -  vad tyckte du om slutet och vilken stämning lämnade boken kvar hos dig? 

Jag identifierar mig nog mest med Jane jag också. Jag är för rädd för konflikter och konfrontationer för att kunna bete mig som Madeline. Celeste är på något sätt så sluten och allvarlig att jag inte kan känna igen mig i henne heller. Jo, jag håller absolut med om att karaktärerna blir väldigt levande i boken och man kan verkligen sätta sig in i deras olika situationer.

Jag tänker som du Lotta angående titeln. T.ex. Celestes äktenskap framstår ju som en enda stor lögn, det är bara fasaden som är fin, men själv har hon intalat sig att det bara är en liten obetydlig lögn så hon ljuger också för sig själv. Amabellas lögn var egentligen en struntsak som uppstod i en jobbig situation men den fick enorma konsekvenser.

Miljön är på det sättet betydelsefull att den lilla idylliska småstaden blir en stor kontrast till det hemska som läsaren vet att pågår eller snart kommer att ske. Det finns inga långa utsvävande miljöbeskrivningar i boken utan författaren lyckas bra med att få miljön att växa fram så småningom via karaktärernas liv och deras små iakttagelser.

Nää, nu ska jag slänga mig i soffan med boken och läsa klart. Jag tycker, som det säkert har framkommit, väldigt bra om Stora små lögner. Jag gillar den mer än Öppnas i händelse av min död som kanske lovade mer spänning än vad det sist och slutligen blev.

Det var roligt att blogga tillsammans med dig Lotta under läsningens gång. Jag väntade alltid med spänning på att få se vilka tankar boken väckt hos dig. Vi brukar ju diskutera böcker vi läst på jobb och det är en av många saker med min fantastiska arbetsplats jag saknat under mammaledigheten. Det här ska vi göra på nytt, eller hur?