Den tyska flickan

Medan Lotta försökte smälta Grönland har jag kämpat någon vecka med att smälta en av de vackraste, mest häpnadsväckande och berörande böcker jag någon sin läst. Nu börjar jag känna mig redo att ge boken en beskrivning.

Jag har alltså läst Den tyska flickan av Armando Lucas Correa. Boken är hans debutroman och originalspråket är spanska. Boken behandlar ett stycke historia från andra världskriget som hittills varit helt okänt för mig och det är en av orsakerna till att jag uppskattade boken så mycket. Också de här människornas öde borde alla känna till. Boken är således baserad på verkliga händelser men personerna fiktiva så som jag förstår det. 

Hannah Rosenthal är 12 år gammal och har levt ett hittills sorglöst liv i en mycket välbärgad familj i Berlin. Men så blir det år 1939 och grannfrun börjar kalla henne för "ditt smutsiga kryp", på gatorna marscherar soldater och flaggor i rött, vitt och svart hänger snart i varje gathörn. Hannah måste sluta skolan och pappan blir avstängd från universitetet där han jobbar. Hannah förstår inte, hon är ju lika tysk som alla andra, eller? I en rörande scen sätter hon sig i badet i skållhett vatten och skrubbar och skrubbar tills huden är alldeles röd och ren men alla andra ser henne fortfarande som lika smutsig och ovärdig. 

Hannahs föräldrar lyckas skaffa visum till Kuba och tillsammans med Hannahs jämnåriga vän Leo och hans pappa åker de iväg med SS St Louis mot Havanna. Planen är att de ska ta sig vidare till New York därifrån. Problemet är att då fartyget anländer med drygt 900 judar ombord vill Kuba inte ta emot dem. Fartyget har blivit en dödsfälla. I slutet av boken finns namnteckningar på samtliga passagerare som i verkligheten fanns ombord på St Louis och även några foton med bildtexter som berättar vilket öde som drabbade personerna på bilderna. Det var riktigt svårt att ta sig samman efter att ha läst de sista sidorna i boken.

Boken innehåller också en nutidsberättelse. Den handlar om Anna Rosen som år 2014 är 12 år gammal och bor i New York med sin mamma. Anna har aldrig träffat sin pappa för den septemberdag hennes mamma skulle berätta för Annas pappa att hon väntade barn kom han aldrig hem från jobbet. Den dagen hände något som förändrade vår värld på allvar. Anna får hur som helst ett brev från Kuba av en gammal släkting till pappan och åker dit för att få veta mera om honom.

Det är väl barnets perspektiv eller egentligen barnens som gör boken så rörande. Hannah är helt utelämnad till föräldrarnas beslut och hennes liv hänger bokstavligen på att de väljer rätt. Trots att hon är ett barn är hon helt oskyddad för omvärldens ondska och det är ju helt omöjligt att förstå. Instinkten att skydda varje barn är så primitiv och självklar och finns i varje cell i min kropp. Sedan finns ju parallellen till vår egen värld hela tiden där eftersom det är så många som flyr via havet och det enda de vill ha är ett ställe att leva ett liv på. De har också lämnat ifrån sig allt och sällan blir de emottagna med öppna armar. Och vi kan vara säkra på en sak -  den här boken berättar en historia som aldrig någonsin får upprepa sig, aldrig! Sedan är det ju ganska svårt att lägga ifrån sig en bok som börjar med meningen "Jag var nästan 12 år gammal när jag beslutade mig för att döda mina föräldrar.". Armando Lucas Correa fångar verkligen läsarens uppmärksamhet och håller den kvar från första meningen till den sista.

När endast mörker återstår

Jag vet inte hur många böcker jag läst som utspelar sig med andra världskriget som kuliss, men många är det. Inte tröttnar jag på att läsa om kriget heller, speciellt inte om boken är så bra som Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr. Boken är med sina 600 sidor en riktig tegelsten men jag vet redan nu att den här boken kommer att komma riktigt högt upp på listan över mina bästa läsupplevelser 2017.

Jag vågar till och med gå så lång att jag kallar boken för ett mästerverk och den åsikten är jag säkert inte ensam om eftersom boken belönats med Pulitzerpriset 2015. Boken är helt enkelt storslagen och magnifik, såväl då det kommer till historien som till det fantastiska bildspråket. 

Huvudpersonerna är Marie-Laure och Werner. Två unga människor, egentligen bara barn, då kriget bryter ut, som båda är rätt så säregna men har ett enormt hjärta. Kapitlen berättar i stort sett turvis om dem båda och de upplever kriget på helt olika sätt.

Marie-Laure är växer upp i Paris med sin pappa som jobbar på nationalhistoriska museet. Då Paris ockuperas flyr de till Saint-Malo där Marie-Laures lite galna gammelfarbror bor ensam i ett stort hus vid havet. Innan tyskarna kommer göms museets olika rariteter på olika ställen och Marie-Laures pappa har fått ta hand om en enorm ädelsten som kallas ljusets hav. Det sägs att den som har hand om stenen är odödlig men att alla personer som står nära kommer att drabbas av olika förbannelser och dö. Pappan vet inte om stenen han har fått med sig är äkta eller en av de tre kopior som tillverkats för att förvilla tyskarna och dessutom tror han ju inte på skrönor. Efter ett tag blir pappan tillfångatagen och skickad till koncentrationsläger och Marie-Laure lever flera år ensam med sin gammelfarbror och hushållerskan, de engagerar sig i motståndsrörelsen och skickar ut hemliga radiomeddelanden. Jag glömde kanske att skriva att Marie-Laure är blind, vilket ju gör hennes liv en aning mer komplicerat.

Werner växer upp på ett barnhem i Tyskland tillsammans med sin syster Jutta. Werner är intresserad av teknik och otroligt begåvad. Han lyckas bygga en radiomottagare på egen hand och blir känd som radioreparatör i trakten. Då hans begåvning upptäckts av en förmögen herre blir han skickad till en teknikskola, men undervisningen där blir mer och mer inriktad på att göra pojkarna till soldater i Hitlers armé. Werner har tur och skickas inte till fronten utan får köra omkring i olika städer för att försöka snappa upp meddelanden från motståndsrörelsen, spåra upp dem som sänder meddelandena och döda dem. 

Så korsas till slut Marie-Laures och Werners vägar. Man kunde kanske säga att boken är en sorts märkvärdig kärlekshistoria, men mest handlar boken om att följa sitt hjärta och vilja göra rätt eller åtminstone göra så lite fel som möjligt. Andra världskriget sög ut allt ljus ur Europa och inneslöt det i så mycket nattsvart grymhet. I vissa stunder kan de två unga människorna kanske ana lite ljus i sina sönderslagna liv men i sina hjärtan vet de båda att det finns där någonstans fast de inte ser det och därför kan de hoppas. Det är det som gör dem och varför inte också oss till goda människor, tänker jag.

Semesterläsning, tips 3

Ett sista semesterläsningstips ska vi väl ta, va? 

Det här tipset passar kanske för dig som har Parislängtan (öppna boken och på några minuter är du där) eller för dig som vill på stadssemester i sommar men inte vet vart du ska åka. Efter den här boken framstår Paris som ett självklart val. 

Det här är min trettonde bok av Tamara McKinley, men den första som inte utspelar sig i Australien skulle jag tro. Jag förälskade mig i författaren då jag gick i gymnasiet och nuförtiden känns böckerna ibland lite tramsiga och naiva men man behöver ju inte alltid vara så himla pretentiös i sitt bokval eller hur? Lotta och jag läser ju det mesta som ni säkert har märkt.

Den brittiska sjuksköterskan (ja, ja - jag sa ju det) Annabelle flyttar brådskande till sin moster Aline i Paris för att undkomma diverse bekymmer hon ådragit sig i London. Det är 1930-tal och Paris blomstrar, åtminstone i konstnärskretsarna där Annabelles bohemiska moster umgås. Annabelle träffar där den charmerande konstnären Henri och författaren Etienne men det glada livet tar hastigt slut då Henri och Etienne bestämmer sig för att dra ut i det spanska inbördeskriget och också Annabelles kunskaper som skjutsköterska behövs där på fältet. 

Sisådär 20 år senare kommer den unga konstnären Eugenie till Paris för att studera. Förutom att andra världskriget gått hårt åt staden och mamma Annabelles moster Aline döljer också vissa av stadens invånare en del hemligheter. För visst är det lite konstigt att Eugenie är en sådan lovande ung konstnär då hennes pappa är läkare och mamman sjuksköterska? (eller huuuuur?)

Boken är hur som helst vackert skriven, den är charmig och faktiskt rätt så gripande ändå för krig är fasansfullt och meningslöst och förälskelse är och ska vara ett överväldigande och storslaget äventyr. Jag faller också pladask för Henri och lägger till ett romantiskt veckoslut i Paris på min önskelista. Jag kan erkänna att jag för omväxlings skull fällde en tår eller två också. På det hela taget är boken alltså perfekt semesterläsning för mig.

Och Lotta, jag är så nyfiken på hur ditt projekt utvecklas och ser sjukt mycket fram emot att få veta mera så småningom.

Dags att låta mjuka värden styra världen?

Jag har ett minne från när jag var kanske tio år gammal. Det var en gäst på besök i skolan, i min klass, och vi deltog antagligen i något projekt av nåt slag. Vi satt i ring och alla skulle berätta för varandra om våra innersta drömmar - om vår högsta önskan. Jag kommer ihåg att satt och vred och vände på min stol för jag kom bara på en enda grej - en enda. Och den saken kändes på nåt sätt så väldigt enfaldig. Jag kunde inte förmå mig att säga den högt. Jag skämdes redan på förhand. Skämdes. 

Men jag hade inget val. Jag sade det iallafall. 

Med en darrande tioårig pipig stämma viskade jag blygt fram att jag nog önskar mig fred på jorden. 

FRED PÅ JORDEN! Ha, javisst ja. Jag såg hur gästtanten drog lite lätt på smilbanden, sådär som man gör när ett barn säger något gulligt. FRED PÅ JORDEN. Javisst ja. 

Under påsklovet hälsade vi på hos mina föräldrar på Kirjais och jag läste klart Tio över ett sådär plötsligt. Då räckte mamma fram en bok som hon hade haft som sin bokcirkelbok för några år sedan; Morgon i Jenin av Susan Abulhawa. Det är en bok som säkert många av er läsare redan har läst - och jag också mycket glad att jag nu sent omsider läste den. Glad alltså, men också så himla ledsen långt in i själen.

För Morgon i Jenin är en väldigt tung bok. Det är en sådan där bok som du inte kan förbli oberörd av att läsa och som man kanske allra helst ändå skulle vilja slippa läsa. Det är en bok om vanliga människor som till en början lever sida vid sida, bor hus vid hus, oberoende religion och kultur. Men så händer Al Nakba, "Den stora katastrofen"; tvångsflytten av de invånare som bodde i det som var Palestina och som kom att bilda staten Israel. Året var 1948. 

Och resten kan ni räkna ut själva. Familjer slås sönder och splittras, flyktingläger uppstår, någon försvinner spårlöst, någon tappar förståndet, syskon ser varandra misshandlas, flickor våldtas - och det så mycket död och så mycket blod. Det är livet när det är som mörkast. Och mitt i det helvetet lever Yusuf, Amal och David - tre syskon vars livsöden är så grymma att man bara skulle vilja dra en filt över huvudet och blunda för allt, blunda för vad vi människor är kapabla till. 

"Elvaåringen blev våldtagen", " Ytterligare en anhållen efter terrorattacken", "Stjärnans skräck: Jag ville bara dö", "Gud sa åt mig att mörda kvinnorna", "Kvinnokommittén - med bara män i", "De dödades av sina män", "Diktaturen som gynnar terrorn"... Javisst ja. Dagens uppsättning av Aftonbladet levererar. Grymheterna bara fortsätter och fortsätter. Den där filten lockar bara mer och mer.  

Såhär tänker jag. Det finns fina män. Det finns fredliga män. Det finns de män som växer upp i fredliga länder som har lärt sig empati och respekt och solidaritet. Men vad skulle hända med världen om vi skulle låta kvinnorna ta över nu? Alla män är inte grymma. Alla män våldtar inte. Alla män startar inte krig. Men det som alla som gör det har gemensamt är att de är män. Skulle världen vara i behov av ett experiment? Låt kvinnorna få majoriteten i alla makthavande grupper kanske? Eller sluta sukta efter grymhet, ha-begär och maktlystnad hos de män vi väljer in att styra världen? Låt mjuka värden ta över och uppskatta snällhet och välvilja istället. Vad som helst ju: bara det skulle ske en förändring! Vänlighet smittar, låt oss starta en epidemi!    

Och här sitter Lotta, 36 år gammal, och har fortfarande en enda önskan. Att det skall vara fred på jorden.