Nästan, men inte riktigt

Minns ni min recension av Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr? Det var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Jag hade således skyhöga förväntningar på den nyligen översatta Grace av samma författare. 

Först vill jag säga att det är en bra bok, absolut. Jag tycker att man ska läsa den, men samtidigt så stannar det där, den är bra men inte lysande. 

Huvudpersonen är David Winkler. Genast i början av boken försöker jag ge honom en diagnos inom autismspektrumet, för han är rätt så egen kan man säga. Han är hydrolog och hans stora intresse är snökristaller. Men orsaken till att han är lite annorlunda är kanske den att han drömmer sanndrömmar, vilket väl skulle göra vem som helst lite galen. 

I första delen av boken drömmer David om att han kommer att träffa Sandy och det gör han också. De skapar sig ett liv tillsammans och får en dotter - Grace. Snart börjar David drömma om en stor översvämning där han försöker rädda sin lilla baby, men han lyckas inte och hon drunknar. Så börjar det regna och den frusna marken kan inte suga åt sig vattnet och det regnar och regnar och David börjar göra knäppa saker i sömnen medan han drömmer om Grace. I hast lämnar David sin familj, han lämnar USA och kommer inte att komma tillbaka på 25 år. Den andra delen av boken handlar om dessa 25 år av Davids liv, en bruten man som försöker skapa sig ett liv värt att leva. Den tredje delen handlar om när David återvänder till USA för att leta rätt på sin familj. Han har dock ingen aning om Grace och Sandy lever överhuvudtaget. 

David är ganska svår att tycka om, men jag gillar för det mesta att läsa om karaktärer som är lite svåra att relatera till. Det som irriterar mig mest är hur drömmarna återkommer och skapar kaos i Davids liv genast då han nästan kommit till något slags ro. Hela tiden är det nästan, men inte riktigt som gäller för David. Jag önskar att boken inte skulle vara så simpel på något sätt. Men inte kan man säga att boken är förutsägbar heller, den är full av vändningar. Det som jag uppskattar mest i boken är språket. Det är magiskt. Jag gillar också den roll som vatten i alla former kommer att spela i Davids liv. Det är vackert då en skicklig författare lyckas väva in ett element som genomsyrar en hel berättelse på ett naturligt sätt.

Borstö

Säg Borstö och jag skiner upp. Jag vet inte vad det är med det där lilla röda väderbitna torpet ute på ön i den yttersta skärgården mellan Vänö och Jurmo - men något på gränsen till trollbindande. Jag antar att det är samma förtjusning många känner inför segelbåten eller södernresan; den där känslan av frihet och möjligheten att andas. Ett Shangri-La helt enkelt. En fristad. En ödslig plats dit väldigt få personer hittar och där man är ett med naturen. 

Jag längtar ofta till Borstö i mina tankar. Då tänker jag på hur det är att kånka på rinkan och bära matkassarna från byn genom skogen och över bergen och samtidigt lyssna på trutarnas skri eller bara på tystnaden och känna doften av ljungen och enbuskarna. Kommer man med egen båt pirrar det till när den höga masten syns - först som en hägring men så småningom som ett landmärke att styra nosen efter. Ibland ser man ett sälhuvud sticka upp ute på havet och havsörnen kan segla långt upp i luften i jakt på ett byte. När man äntligen närmar sig står Norrtorp med vitmålade knutar där intill bergsväggen så som det alltid har gjort. Det står kvar trots tuffa väderförhållanden i all sin ensamhet och enkelhet - troget, vänligt och inbjudande. Det första man gör när man kommer in är att tända brasan för att få värme och sen är det vattenhinkarna som skall fyllas. En liten sup hör också till; för att fira att man igen en gång har klarat båtresan med livet i behåll. Men sen. Sen finns det inga måsten. Alls.

Jag har många år tänkt läsa Arvid Mörnes bok Inför havets anlete som utspelar sig på just Borstö år 1828. Bokens intrig bygger på Borstöbon Anders Danielssons berättelser och i boken kallas Borstö för Vrakö (det lär också vara det äldre namnet på Borstö). Döm om min förvåning när jag insåg att det inte var en prestation i sig att läsa boken. Jag trodde nämligen, eftersom Mörne gav ut boken 1921, att språket skulle vara svårtragglat och att läsningen skulle bli en kämpeinsats från början till slut. Men tji fick jag. Boken var lättläst och förstås väldigt fängslande. Jag älskade beskrivningarna av naturen och tänkte hela tiden att Mörne och jag har det gemensamt: vår fascination för den karga men vackra skärgården. 

Boken handlar om fyra unga män som flyr Åbo efter Åbo brand. De beger sig ut med båt på Gullkrona fjärd utan att veta vart de är på väg. Ett stopp på Borstö (eller Vrakö då) och Kristoffer, en av killarna, är såld. Såld på naturen och förtjust i den unga kvinna som bor där tillsammans med sin pappa och en dräng. Det blir äkta skärgårdsliv som skildras; hårt liv, kärvt liv, tungt liv. Men det är också köttsligt och äkta. I boken skildras även vrakplundringen - en syssla som mången utskärsbo fick ta till för att själv överleva. Den enes död var den andres bröd. På Borstö idag finns en galjonsfigur, Borstögumman, som troligtvis härstammar från ett krigsskepp från 1700-talet. År 1707 förliste galeoten St Mikael nära ön och år 1809 barken Nordstiernan. Det finns gott om vrak och gott om historier kring dem. Besöker man Borstö idag kommer man också att mötas av kanonfästen och husgrunder efter baracker från kriget. De ger också upphov till många intressanta skrönor.

Jag tänkte till sist bomba er med bilder. Ni får gärna lägga på Mark Knopflers Our Shangri-La i bakgrunden - så får ni dela upplevelsen med mig. Stanna upp vid bilderna och insup känslan. Jag hoppas ni gillar rundturen.

      

Drömmar

Bilderna på Shakespeare&Co är lånade från http://blog.tourvia.me/shakespeare-co-must-visit-place-paris-book-lovers/

Det här måste väl vara himlen på jorden? Tänk att få ströva omkring i Shakespeare&Co i Paris. Om jag vinner några miljoner på lotto öppnas en liknande affär i Pargas - plats, inredning, programutbud och namn har jag redan på koll. 

"Be not inhospitable to strangers / Lest they be angels in disguise" Yeats

Strand Book Store. Bilden är från http://sideways.nyc/2012/11/strand-book-store/

Inte Paris? Okej då, jag kan också tänka mig åka till New York och tillbringa några dagar på Strand Book Store. Kanske göra som huvudpersonerna i Dash och Lilys utmaningsbok och gömma en utmaning i en bortglömd och dammig bok i någon av de ändlösa hyllorna fullproppade med böcker från golv till tak. 

St. Florian Monastery Library. Bilden frånhttp://www.atlasobscura.com/articles/librophiliac-love-letter-revised-edition 

Eller - jag skulle heller inte ha något emot att luta mig tillbaka i en skön fåtölj i detta rum i St. Florian Monastery Library i Österrike. För mig är ett hem utan böcker ett tomt hem och allra helst skulle jag fylla alla väggar med bokhyllor. De får gärna se ut som på bilden!

Men vet ni vad. Det behöver inte vara historiskt, stort eller vackert. I lördags när vi åkte ut till Borstö med Nordep blev vi så glatt överraskade av de två plastlådorna fulla av böcker som Nagu bibliotek förvarar på förbindelsebåten. En flytande bibba med lättillgängliga böcker för alla som rör sig i skärgården. Härligt! Och att lådorna dessutom råkade innehålla en av mina storfavoriter En mörderska bland oss gjorde ju inte saken värre.