Ett steg i taget

Jag vet inte ens var jag skall börja. Jag har en hel hög med böcker som är lästa och orecenserade - och det är olönt att försöka hinna ikapp vad gäller dem. Jag har ändå tänkt att jag i sommar skall skriva om en del av dem här på bloggen; speciellt de som jag faktiskt gillar och vill tipsa er om!

För nu är det sommar. Tänk! Tänk att ett helt läsår är bakom och man igen är många erfarenheter rikare. För mig har läsåret mestadels handlat om Läsväskan. Jag är otroligt stolt över teamet bakom Läsväskan: vi är så sammansvetsade och så otroligt effektiva och produktiva! Vi har igen haft några viktiga möten och det skall bli spännande att se var vi ännu landar. I höst kommer vi att ha tre pilotskolor utanför vår egen hemstad och nu under våren har vi träffat lärare och elever i två av dem. Under läsåret har vi föreläst på många seminarier och mässor, besökt alla våra nio grundskolor i Pargas, haft flera arbetsmöten och möten med personer som vi hoppas få samarbeta med, utvecklat och förverkligat en del av våra idéer och fått så otroligt många fina idéer till som vi också hoppas kunna förverkliga. Flera skolor i Svenskfinland har tagit kontakt med oss och det är härligt att få sprida läsglädje runtomkring oss oberoende vart vi far! Jag hoppas så att hela Svenskfinland - ja hela världen - skall smittas av läsfeber! Vad vore bättre än det?

Men även om jag är väldigt ivrig och gärna vill jobba vidare med Läsväskan behöver jag nu en liten paus. Jag behöver samla energi, landa i det som är och förhoppningsvis få lite lugn och ro i kropp och knopp. Och det är också exakt det jag är ganska säker på att de närmaste veckorna bidrar med. Jag är nämligen påväg på en vandringsresa; tillsammans med tre mycket viktiga personer i mitt liv skall jag pilgrimsvandra från Portugal till Santiago de Compostela i Spanien. De sju nyckelorden för en pilgrim är långsamhet, frihet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, delande och andlighet. Och jag tänker själv att dessa ledord nog är precis de motsatta till de ord mitt arbetsår kan beskrivas med. Det blir således en utmaning att försöka leva upp till detta - men en utmaning jag är allt annat än ovillig att anta! 

Förstås har jag förberett mig med att läsa. Jag började med en bok jag läste för många många år sedan: Paolo Coelhos Pilgrimsresan från år 1987. Den boken var hans debutbok och sägs vara en nyckelbok i hans författarskap. Jag kommer ihåg att jag inte tyckte så väldigt mycket om boken när jag läste den för första gången, på 90-talet någon gång. Jag tror jag var för ung och hade för bråttom. Boken handlar om visdom, självinsikt och livsfilosofi - och landar i det faktum att svaret och sanningen alltid återfinns i det enkla. Nu efter den andra läsningen tycker jag fortfarande att Coelhos andra böcker är starkare, men i och med min egen stundande vandring kunde jag nog relatera till bokens budskap i större utsträckning! 

I min bokring på jobbet råkade jag få Camilla Davidssons Under vintergatans alla stjärnor som min aprilbok. Den handlar om Emma som flyr jobbstressen och vandrar pilgrimsleden till Santiago de Compostela, och under vandringen lär sig mera om sig själv och får den distans som hon behöver till livets alla frågor. Det sammanträffandet var ju lite extra kul. Boken är en riktigt typisk feelgood och senast idag kallade min mamma den för en Allers-roman. Så är det. Men det är ju inget ont i det - en Allers-roman kan vara precis det man behöver ibland. Lagom med tankeställare, lagom med drama, lagom djup och lagom ytlighet. Jag funderar på att ta med andra delen på min vandring: men eftersom packningen verkligen behöver vara genomtänkt ska jag se om den ryms med eller inte.

Den sista boken i serien pilgrimsleden som jag läste var Stefan Lundbergs På Spaniens tak från år 2017. Det är en reseskildring av hela leden som Lundberg vandrade i augusti 2016. Han berättar i dagboksform om sin resa och om de personer han träffar, de tankar han får under vandringen och allt det som möter honom på vägen. Jag tyckte mycket om att läsa boken och det var ett nöje att få uppleva vandringen ur Lundbergs perspektiv. Det skall också bli spännande att se om min upplevelse liknar hans.

Så, nu gäller det alltså att packa vandringskängorna och hoppas på att konditionen inte tryter. Min spanska parlör är obefintlig men nåt jag iallafall kommer att få säga så ofta att det sedan sitter torde vara:

Buen Camino!         

Det roligaste och mest arbetskrävande jag gjort på länge!

Vad ska man göra när barn och unga inte läser tillräckligt? Varför förstår unga föräldrar idag inte längre vikten av att fostra barnen till läsande individer? Bokens död tar kål på förmågan att djupläsa. Barnens läsförmåga utvecklas inte tillräckligt enbart genom att läsa på nätet. Sagoläsning håller på att gå förlorad. 

Jag älskar att läsa. Jag älskar att tipsa om böcker. Jag älskar att se när mina elever lyckas hitta det där omtalade läsflowet och sjunker djupt ner i en historia; så djupt att vi till och med glömmer att kolla på klockan och lektionen bara drar ut över rasten. Det talas mycket om bokens död och det målas upp skrämmande hotbilder om hur samhället kommer att se ut om vi inte får våra barn och unga att läsa mer. Det är säkert helt befogat. Men det finns också en annan sida av myntet; många hårt arbetande personer som hela tiden försöker hitta på läsfrämjande projekt som ska sporra barn och unga att läsa. Solskenshistorier och skattkistor. Nytänk och välvilja.

Illustratör: Malin Hagström

Mitt bidrag till läsfrämjande projekt är den splitternya sajten Läsväskan, som jag nu äntligen får berätta lite mer om för er även här på Bokduetten. Vi har några riktigt nervkittlande veckor bakom oss då alla grundskolor i Pargas har tagit i bruk Läsväskan och över tusen svenskspråkiga barn och unga skapat sig egna läsprofiler. Igår skickade vi ut ett pressmeddelande till medierna och inom några månader lär vi få veta hur Läsväskan tagits emot i skolorna och OM den kan vara ett verktyg som är att räkna med. Vi hoppas så att den kommer att blir just det. Att Läsväskan skall centrera allt som har med läsundervisning att göra och att den kan bidra till bokmöten, läslust, inspiration och framför allt läsglädje.

Det ligger mängder av arbete bakom Läsväskan. Tack vare ett bidrag från Svenska kulturfonden fick vi i arbetsteamet bakom sajten möjlighet att spinna vidare på ett drömprojekt jag suktat efter i många år - och vilket team vi är sen! Mina medarbetare är bäst och det är så himla härligt att se att vi drar åt samma håll och brinner för det vi gör. Det som började som en liten idé blev något mycket större - en hel sajt med massor av funktioner och ingångsportar till lästräning, undervisningsmetoder och inspiration. Läsväskan har naturligtvis en massa skavanker och varje dag kommer det önskemål om hur den borde se ut och vad den skall innehålla. Och också det är viktigt! Vi jobbar och jobbar och jobbar. Och vi vill så mycket. Och vi är helt säkra på att vi, bara alla i skolorna drar sitt strå till stacken, tillsammans kan utveckla Läsväskan till att blir det vi vill att den skall vara. Möjligheterna är många. Och vi har själva redan tusen idéer om vad vi kunde lägga till och vad vi vill göra av alla sidorna på sajten; skulle det bara finnas lite mera tid och pengar skulle vi erövra världen. Tro mig! 

Jag besökte bibban med mina klasser förra veckan. Och jag höll nästan på att börja gråta. Ni får tala hur mycket som helst om bokens död, varsla om unga som inte läser och komma med goda råd om vad vi i skolorna bör göra för att förbättra läsförmågan hos barn och unga. Men kom för bövelen inte och påstå att mina elever inte läser. En efter en gick de där, fram och tillbaka i ungdomshyllan och tipsade varandra om bra böcker, skrattade högt över nåt i nån bok någon hade läst, travade bok efter bok i famnen och velade hit och dit om vilka böcker de skulle välja. Det är exakt det som krävs för att få en moddalärare att gråta glädjetårar. Barn och unga läser nog. De flesta gör det riktigt bra och av egen vilja. Men försök själv växa upp i den värld vi lever i; med rörliga bilder och snabbt internet, krav på att hänga med och hinna med allt. Hobbyn och läxor, kompishäng och familjeresor, idrottsturneringar och ont om tid - hela tiden ont om tid. Jag fattar dem så otroligt bra. För att man skall ta sig an att läsa behöver man lugn och ro. Man behöver dötid och soffhäng. Det är inte våra barn och unga det är fel på - utan våra stressiga vardagar. Ger jag dem tid att läsa i skolan läser de mer än gärna. För i skolan måste man gå, man får inte ha telefonen framme och då kan man faktiskt - njuta - av att läsa en bok. Faktiskt!

Ni skall få se Läsväskan växa! Materialbanken i den blir större och större ju fler som använder den och ju fler som registrerar sig. Än så länge är det skolelever i Pargas som får göra det - och om nio år får vi se den första eleven komma i mål med sin grundskole-Läsväska som följeslagare. Det blir en så himla spännande resa.

Min dröm var att visa omvärlden att läsning är skoj. Min dröm var att locka med så många som möjligt på en oförglömlig resa. Min dröm var att göra nåt bra; sammanstråla elever kring böcker, hjälpa lärare att inspirera sina elever, sporra elever att läsa mer, visa att vi lärare gör ett hejdundrande arbete ute i skolorna och att det vi gör spelar en roll. Att det räknas. Att det räcker till!

Så, vi utmanar alla negativa rubriker och varslande forskningsresultat och kör vidare. Fortsätter läsa, fortsätter jobba.

Illustratör: Malin Hagström

   

      

Jag kunde hitta på precis vad som helst

Grönland hörni. Det tog mig en dryg vecka att smälta alla intryck och sakta men säkert börja författa på detta blogginlägg. Du milde - ännu också tycks det vara svårt att veta vad jag skall skriva och hur jag skall få till det. För det är ju så - det vet vi alla - att själva upplevelsen är svår att förmedla vidare. Eller så är det kanske som Mikael Niemi sade: "Verkligheten kan man ju alltid tänja lite på så passa på att dra till med några riktigt häftiga historier från Grönland. De flesta har ändå inte varit där så de kommer att tro på allt ni säger."

Men det känns inte ens som så att jag behöver överdriva. Upplevelsen var riktigt tillräckligt mäktig precis som den var.

Det blev vackra Köpenhamn en dag och följande morgon flög vi med Air Greenland till den lilla byn Kangerlussuaq på västra Grönland. I Kangerlussuaq finns Grönlands största flygplats (som ursprungligen var en amerikansk militärbas) och det är där man mellanlandar för att sedan ta sig ut till andra byar och städer med mindre flygplan. Känslan av att stiga ut ur planet var enorm. Det är inte så ofta jag blir tyst och inte vet vad jag skall säga - men just det hände här. Landskapet, fjällen, fjorden, luften, himlen, fälten; det blev andäktigt. Vägen från Kangerlussuaq är den längsta vägen på hela Grönland och den är 40 km lång. Byn ligger ca 30 km från inlandsisen, men tyvärr fick inte vi uppleva inlandsisen alls. Men men - man brukar ju säga att det är bra att nåt blir ogjort så att man har en orsak att återvända!

Efter några timmar på flygplatsen i Kagerlussuaq flög vi vidare till Sisimiut där sommarkursen skulle hållas. Sisimiut är den näststörsta staden på Grönland och har ett invånarantal på ca 5500 invånare. Vi inkvarterades på Bygge- och Anlaegsskolens kollegium och gick på middag till Sjömanshemmet där vi åt varje morgon och kväll tillsammans. Det blev en väldigt lång dag, även pga tidsskillnaden på 5 timmar, så bara vi alla fick våra nycklar och lakan var det så otroligt skönt att krypa i säng.

Följande förmiddag var det dags att inta kunskap. Först ute var Kunuunnguaq Fleicher, som berättade om skolreformer på Grönland och efter honom höll språk- och litteraturforskaren Kirsten Thisted en introduktion till grönländsk litteratur. Alla föreläsare skulle ju på ett eller annat sätt tangera ordet identitet, vilket var det genomgående temat för kursen. Den första föreläsningen för dagen var rätt så svår att hänga med i - dels pga av ämnet men också pga av språket och mycket gick mig nog förbi. Kirsten Thisted däremot lyckades ge en fin helhetsbild av vilken ställning litteratur har och har haft på Grönland och kunde tipsa om en del noveller som jag gärna skulle vilja läsa: t.ex. Inuusuttut (Ung i Grönland), Zombiet Nunaat (mer om den senare) och Homo Sapienne.

Och vet ni; samma dag begav vi oss ut på en fjällvandring och det är nog det allra häftigaste minnet från hela resan. Jag har tidigare fjällvandrat men inte så mycket uppför som under den här vandringen. Jag började tufft och var rätt så mallig eftersom jag alltid tyckt att mina lårmuskler bruka bära mig ganska långt (nån fördel med dem också, kanske den enda dock...) men fick nog bita i sura äpplet efter att vi nådde en topp och insåg att vi hade en tredjedel kvar. Det blev en hejdundrande utsikt och en välförtjänt paus däruppe istället. Det var härligt det också! Och på vägen ner fick två i vårt gäng för oss att ta ett dopp i den kalla älven som så vackert rann ner för sluttningen. Sagt och gjort - och den känslan var nog den bästa!

De författare vi fick höra på Grönland var Carina Karlsson (Åland), Sara Margrethe Oskal (Norge), Sörine Steenholdt (Grönland), Naja Marie Aidt (Danmark) och Mikael Niemi (Sverige). Jag vet inte om jag alltid är så här lättflörtad men åhh vad imponerad jag blev av var och en av dem! På nåt sätt känns det som om författare lever ett lite intressantare liv än vad vi vanliga dödliga gör. Som om de ser världen och upplever livet med mer substans än vi andra. Det är klart att det inte är så - men när man har ett språk och en sådan fantastisk berättarförmåga är det lätt hänt att man faller tillbaka i tron att det måste vara just så! Själv blev jag väldigt tagen av vad Carina Karlsson berättade om sin egen barndom och hur ens identitet hänger samman med den barndomsmiljö man vuxit upp i. Jag skall vilken dag som helst börja läsa hennes bok Mirakelvattnet som utspelar sig på gården Löfvik på Åland. Och jag är så ivrig på att börja läsa den - och dessutom väntar jag med spänning på Karlssons nya bok Algot som ges ut senare i år. Där är två böcker det defintivt lönar sig att läsa. Det kan jag lova utan att ha läst någondera av dem! Om du väntar några veckor får du en mer ingående analys av Mirakelvattnet här på bloggen!

Mikael Niemi var också en härlig typ! Hans föreläsning var den mest underhållande av dem alla och det är verkligen inte svårt att förstå att han tagit plats som en av Sveriges mest omtyckta författare. Han berättade om hur det gick till när storsäljaren Populärmusik från Vittula blev till och hur han - (enligt honom själv) mot alla odds - blev tilldelad Augustpriset år 2000. Vilken historia! Men kanske är det så att en historia blir riktigt bra först när man kan bre på lite extra; och det knepet har Niemi verkligen bemästrat. Även han skriver på en bok och när den kommer ut är står jag och köar efter den. Det borde också du göra!

Förutom att få lyssna på en massa intressanta föreläsningar fick vi också en vacker morgon åka ut till den nedlagda fiskebyn Assagutaq. Det blev också en otrolig upplevelse. Himlen känns så stor och öppen på Grönland men när man åker ut på havet förstår man vilka naturkrafter det handlar om. Det är svårt att beskriva. Och när valen dyker upp ett tiotal meter från båten får man nog svälja en eller två gånger extra för att ens lite förstå vidden av den värld vi lever i. Hujsigt!

Samma eftermiddag, efter båtfärden, turistade vi i Sisimiut och tog oss ett dopp i det iskalla vattnet i Baffin Bay. Då kände vi att vi levde. 

Om jag skall nämna någon sämre detalj i resan så var det maten och myggen. Men vem bryr sig om det när man får uppleva något så stort som detta? Inte jag iallafall. Minnen, vänner, erfarenheter, ny kunskap, insikt. Grönland satte sig djupt i mitt hjärta. Och det finns där att ta fram när novembermörkret kommer och tröttheten med det. Och jag kommer definitivt att återkomma till Grönland i kommande blogginlägg - inte minst eftersom jag har en hel hög med lästips att börja kryssa av. Vilken resa det var! 

Jag <3 Grönland!     

Nu bär det av!

Ni ska veta att det är rätt så nervöst att vara Lotta just nu.

Jag håller som bäst på att packa väskan och fundera på vad man kan behöva med när man reser till ett så udda resmål som Grönlands västkust. GRÖNLAND! Jeez, idag är det tydligen 8 grader och mulet i den lilla kuststaden Sisimiut dit vi är påväg. Sisimiut har ca 5000 invånare och är den nordligaste hamnstaden med en isfri hamn under vinterhalvåret och är även Grönlands näststörsta stad. Det går inte att nå Sisimiut med bil (likt många andra orter på Grönland) och det finns bara en kort landningsbana för mindre flygplan. Det blir således en mellanlandning i Kangerlussuaq, som ligger endast 30 kilometer från inlandsisen. Dit flyger vi från Köpenhamn på onsdagmorgon!

Varför Grönland då kan man ju undra? Grönland är för mig ett av mina absoluta drömresemål. Så, när jag för två år sedan på Island hörde om att Nordspråk ordnar en sommarkurs där, bestämde jag mig för att jag skulle göra allt för att få joina! Och det lyckades! På Grönland kommer vi att få träffa lärare från alla nordiska länder och vårt egentliga tema är nordiska identiteter. Men vi kommer att få träffa och höra språk- och litteraturforskare och författare och knyta kontakter med en massa likasinnade personer från våra grannländer i väst. Jag ser så otroligt mycket fram emot allt vi skall få vara med om och allra mest längtar jag efter att få höra Mikael Niemi berätta om sitt författarskap. Av hans böcker har jag läst Blodsugarna, Populärmusik från Vittula och Fallvatten. 

Så, det är nog mest varma och praktiska kläder som åker ner i väskan. Någon solsemester i ordets egentliga bemärkelse kommer det definitivt inte att bli - men nog däremot sol för sinnet, välmåendet och hjärnan. Och sådana semestrar älskar jag. Fjällvandringar, nordisk hygge, intressant mat, natur, båttur, bra föreläsare, vänner (både gamla och nya) och äventyr. 

Och så hoppas jag förstås komma hem tillbaka med en massa boktips om läsvärda nordiska böcker. Och full av motivation inför kommande läsår och stundande utmaningar på jobbet och hemma, förstås! Internätet lär dock inte vara det bästa dit vi ska så några blogginlägg är skrivna och schemalagda för de kommande dagarna. Titta in här och läs dem vettja! 

Medan jag befinner mig på Kalaallit Nunaat, världens största ö. Wish me luck...  

Bilden lånad från Explorra