Ungdomsroman med oförglömlig plot twist

Jag klickade hem boken Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart enbart för att den ingick i Adlibris bokrea och vilken fullträff det var alltså! Originaltiteln We Were Liars säger dock mycket mer än den onödigt långa svenska titeln, tycker jag.

Det är nästan svårt att skriva något vettigt om boken eftersom jag har så många intryck jag inte lyckats sortera ännu och boken berörde mig djupt. Dessutom är bokens komposition fullkomligt genial och jag vågar inte säga allt för mycket om den men jag kan lova att den har en twist som får vem som helst att tappa hakan. Jag kunde inte ens hålla mig utan läste slutet i förväg och ändå fattade jag noll och blev helt tagen på sängen då jag väl kom till slutet. Det händer inte så ofta, speciellt inte i en ungdomsroman.

Boken är dock inte helt lättläst. Jag irriterar mig lite på det stora persongalleriet. Som tur finns det ett släktträd i början av boken men det är jobbigt att behöva bläddra tillbaka dit så till slut struntar jag i det trots att jag ännu mot mitten av boken har ganska dålig koll på vem som är barn till vem och syskon med vem.

Hur som helst handlar boken om Cadence och hennes femtonde samt sjuttonde sommar på ön. Ön ägs av Cadence mycket rika morfar och varje sommar flyttar Cadence mamma och hennes två systrar dit med sina familjer och alla deras barn. På ön har Cadence varje sommar umgåtts med sina jämngamla kusiner Johnny och Mirren samt Gat som också spenderat alla sina somrar på ön p.g.a. att hans morbror är gift med Cadence moster. De fyra kallar sig lögnarna och de är bästa vänner och då menar jag verkligen vänner som älskar varandra över allt annat, som känner varandra som ingen annan och som skulle göra allt för varandra.

Under den sjuttonde sommaren lider Cadence av fruktansvärda migränanfall på grund av en olycka som skedde i slutet av den femtonde sommaren. Cadence minns dock ingenting av olyckan och nästan ingenting av den femtonde sommaren heller. Som läsare får man följa med hur Cadence välbärgade familj och släkt faller i spillror, hur släktbanden slits sönder av avundsjuka och girighet. Allt som räknas är det som syns utåt.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera boken. Jag lovar att man inte glömmer bort den här läsupplevelsen i första taget!

Hur långt kan det gå?

Ibland blir man riktigt förvånad över åt vilket håll storyn i en bokserie plötsligt går - och allt bara växer och växer och man har noll koll på vad som kommer att hända. Eftersom jag läser så mycket som jag gör tror jag mig ofta kunna förutspå slut och kanske felaktigt tror jag dessutom att jag klarar av att läsa så pass mycket mellan raderna att inget skall överraska. Men så läser jag en bokserie som Glastronen av Sarah J Maas - och snällt får jag bara inse att det finns så oändligt många berättelser att jag under min livstid aldrig någonsin kommer att få känslan av att jag läst dem alla. 

Glastronen-serien består av fem delar. Dessutom finns en sjätte bok som ger en helhetlig inblick i den värld där serien utspelar sig i och åtminstone en novellsamling med kortare berättelser som tangerar storyn. Serien marknadsförs som en storsäljande episk fantasy-historia lik en Tolkien saga i ny tappning. Det utlovas massor av överraskningar och vår verklighetsuppfattning skall hela tiden omprövas medan vi får följa huvudkaraktären Celaenas hjälteinsats för att rädda världen från den hemska makt som styr. Den första boken, Glastronen, gavs ut 2012 och sedan dess har författaren gett ut en bok i året. Just nu finns tre av dem översatta till svenska och jag har nu läst dem alla. År 2016 meddelades det att bokserien skall bli TV-serie med titeln Queens of Shadows. 

Ja, vad säger man? Jag fattar hypen. Det känns inte som om Glastronen bara är en episk fantasy-serie bland med många andra utan läser man böckerna kan man gott förstå att det bildas fanclubs runtom i världen som bara väntar på att få veta vad som komma skall. Visserligen finns det också saker jag stör mig på i böckerna - och skall jag vara riktigt ärlig tyckte jag den tredje boken (som jag läste på sportlovet) stundvis var rätt trist. Men du milde vad medryckande storyn är och det finns inte en risk att jag skulle låta bli att läsa fortsättningarna. Det är en serie som bara växer och växer och som än en gång visar på den mänskliga förmågan att berätta medryckande historier och den kraft som ligger bakom just den.

Kort och gott handlar Glastronen om lönnmördaren Celaena som efter ett år som slav i saltgruvan i Endovier blir hämtad av kungens gardeskapten Chaol Västfall. Hon får erbjudandet att lämna slavgruvan och ställa upp i kungens turnering mot tjugotre andra kämpar. Vinsten är att bli kungens kämpe, det vill säga hans högra hand i fyra år. Men Adarlans kung är en tyrann. Det är han som har mördat Celaenas folk i Terrasen. Trots sin avsmak för honom väljer Celaena att ställa upp - mest i brist på andra alternativ. Hon följer med Chaol och kronprinsen Dorian - och storyn tar vid. 

Det är lite Hungerspel över det hela. Det är också lite Odinsbarn över det hela. Men mest är det bara en otroligt spännande värld som så småningom växer fram. Det är stort!

Bok två heter Midnattskronan och bok tre Eldens arvtagare. Den fjärde boken borde komma ut på svenska riktigt snart och heter Skuggornas drottning. 

Både bok och bästa vän påväg till andra sidan jorden

Det finns lite för många måsten i mitt liv just nu och då lider bloggen. Jag hinner inte skriva om allt jag läser. Men vad är mer tråkigt än att börja med att beklaga sig - sorry för det! Kardinalfelet en bloggare kan göra, ju! Men så är det ju i våra liv. Ibland hopar sig alla måsten och listan med saker att bocka av blir längre och längre och ibland tillåter ens vardag lite nöjen och fritid också. Gott så! Men nu får jag gladeligen ge er ett tiopoängstips som hjälper er när stressen tutar på för fullt, tidtabellen gråter efter paus och livet bara på alla sätt känns hopplöst. För det finns en bok som är svaret på allt. En bok som är skriven av inga mindre än:

Ted och Kaj. IGEN. De här killarna (eller: virala genierna) har för någon vecka sedan blivit nominerade till det finländska exportpriset Tulenkantaja - som alltså delar ut ett pris till verk som anses ha goda chanser att göra succé även utomlands. Boken heter ZOO #1 Virala genier och författarna Kaj Korkea-aho och Ted Forsström lägger ribban högt för andra serieromanförfattare som ska skildra tonårskillars liv på ett sjukt roligt sätt men ändå med sådan enorm värme och igenkänningsfaktor. Ted och Kaj är världsbäst på just det och den här boken kan man inte bortförklara att vara eller förbli oläst på grund av tidspress, stress, magsår eller andra trivialiteter. Möjligtvis kan man skylla på idioti dock, eller total humorbefrielse då?!

Ja men till boken. Den handlar om Atlas som går i åttan. Atlas bästa vän Elliott har just flyttat utomlands och lämnat kvar Atlas som ska försöka hitta en ny roll i skolan. Vem är han utan Elliott? Vem ska han nu snacka med om Tessie - tjejen som han inte kan sluta tänka på? Eller när han stör sig på Miniturken eller ärkerivalen Justus? Kanske kanske kan han få en ny vän i den nya tjejen i klassen - Sarah-Li dock, men när han ju inte kan fatta sig på henne. Ena dagen är hon där och andra dagen bara försvunnen. Vad är det med henne?

Som ni märker är det ju inga lättsamma saker Ted och Kaj väljer att skriva om. Men varva det jobbiga i att bli lämnad ensam med waffling, humoristiska illustrationer, saftmannens statistik, fantastiska förslag på datumbundna traditioner och omskrivning av skollagen så finns det inte en enda en som gäspar högt eller kan låta bli att gapflabba!

Och kanske bäst av allt: boken är stört omöjlig att lägga åt sidan. Allt det där andra som du kanske trodde att var viktigt - att äta, sova, jobba och städa - störtdyker ner i prioritetslistan. Mission completed liksom - du vet precis vad du skall göra och alla andra krav läggs åt sidan. Jej!  

Regel 1: Lita aldrig på en trollkarl

Författarna Cassandra Clare (tänk: Stad av skuggor) och Holly Black (tänk: Spiderwick) har kallats för drottningar inom genren urban fantasy. Förväntningarna var alltså höga då jag plockade upp första boken Järnprovet i serien Magisterium som de skrivit tillsammans. 

Callum Hunt är en precis så annorlunda huvudperson inom fantasygenren som recensenterna påstår. Han är den vanliga killen som varken syns eller hörs, med undantag för när han misslyckas då. Han är ingen hjälte och varken han själv eller någon annan vet riktigt vem eller kanske snarare vad han är. 

Hans mamma är död och hans pappa har lagt upp några enkla regler för hans tillvaro: 1. Lita aldrig på en trollkarl. 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig och 3. Låt aldrig en trollkarl ta med dig till Magisteriet.  Det tar inte så länge innan Call lyckas bryta alla tre regler.

Det tar en stund innan jag riktigt vet vart boken är på väg, men det gör inget eftersom världen som författarna bygger upp är ny och spännande och man behöver, som så ofta när det gäller fantasy, lite tid för att skapa sin egen bild av Callums värld. Det är lätt att gilla den självironiska anti-hjälten Callum och hans vänner. Sedan när jag väl tror att jag vet vart boken är på väg inser jag att jag hade helt fel och det är alltid lika roligt att låta sig överraskas. Kombinationen torr humor, underfundiga repliker, smarta huvudpersoner och plötsliga händelser fungerar alltid för mig. Det behövs fler sådana böcker. 

Jag känner mig inte alls färdig med Callum. Jag vet att jag kommer att läsa uppföljaren och jag ser fram emot det.

Ibland mår man inte så bra

Therése Lindgren känner du säkert till. Om inte kan man väl kort och gott säga att hon är en av Sveriges kändaste medieprofiler som via sin Youtube-kanal når en massa unga människor. På sin vlogg riktar hon rätt ofta in sig på skönhetsvård, egen vardag och saker hon brinner för. Orsaken till att hon började vlogga var att hon i två omgångar var sjukskriven från sitt jobb som mediesäljare på grund av psykisk ohälsa - och den insikten hon under sina sjukledigheter kom fram till har hon sammanfattat i en bok som hon givit titeln Ibland mår jag inte så bra.

Nej just det. Ibland mår man inte så bra. Ibland mår man riktigt riktigt skit. Och ibland blir den där förbannade nedstämdheten bara på och man behöver fundera på hur i all världen man skall tampas med sig själv och sina monster. Det Therése Lindgren gör med sin bok är att ge psykisk ohälsa ett ansikte. Hur känns en panikattack? Hur kan man försöka gå vidare även om allt bara känns så hopplöst? Kan man definiera sig själv som en lycklig människa med dåliga dagar och inte en olycklig människa med bra dagar? 

Det hon nämligen vill påpeka är att det inte så himla konstigt eller udda eller farligt att ha dåliga dagar. Det har alla. Och på samma sätt som vi behöver ta hand om vårt fysiska välmående så behöver också psyket få sig lärdomar och omvårdnad för att vi skall kunna formas till dem vi är. Eftersom Therése Lindgren är så öppen med sin hälsa blir också boken som ett fönster rakt in i hennes tankar och liv. Och det är kanske det jag tycker är det bästa med boken. 

Om vi alla vore lika ärliga som Therése Lindgren med hur vi mår och hur vi egentligen lever våra liv skulle alla säkerligen också ha lättare att acceptera olika sorters känslor och val i livet.  Och eftersom vi lever i en värld där kameravinkeln alltid utesluter det fula och där först det femtioåttonde försöket till en selfie blir det vi publicerar är en bok som Ibland mår jag inte så bra livsviktig. 

Boken är ingen självhjälpsbok. Den är snarare den där kompisen som bara knackar på ens dörr och dyker upp utan att vara inbjuden. Den kompisen som sen dessutom torkar ens tårar och får en att le fast det sista man vill är just att le. Vännen med stort V som just i den rätta stunden utbrister "This too shall pass" - och finns där för en tills uttrycket blivit sant.

Och det är den vännen många av oss skulle behöva. Det är den här boken många av oss kanske borde läsa.  

Gör om, gör rätt!

Författaren Lauren Oliver har ni fått läsa om här på bloggen förut. Det är ju hon som skrivit den dystopiska Delirium-trilogin som Lotta läst och gillat. Jag plockade med mig hennes debutroman Resten får du ta reda på själv på biblioteket för någon vecka sedan.

Boken handlar om Samantha, Sam, som hör till det populäraste gänget på Thomas Jefferson High. Hon ock hennes tre bästisar gör allting rätt. De har den rätta stilen, de coolaste pojkvännerna, får sitta vid det bästa bordet i matsalen och de går på alla de rätta festerna. De yngre eleverna ser upp till dem och vågar inte ens tilltala dem. Om någon är annorlunda kan hen räkna med att bli förlöjligad med väggklotter och öknamn av Sams gäng. 

Fredagen den 12 februari har varit en vanlig dag i Sams perfekta och avundsvärda liv. Men det blir också hennes sista. På väg hem från en fest dör hon i en bilolycka. Det är bara det att hon vaknar upp och till sin förskräckelse märker hon att det är morgonen den 12 februari igen. Så småningom inser hon att det här är hennes chans att göra allting rätt. Sam kommer att vakna upp ytterligare sex gånger den 12 februari.

Nu kanske du tänker att det låter lite väl tjatigt att läsa om samma dag så många gånger, men det är det inte alls. Varje dag faller en ny pusselbit på plats då Sam lär sig mer om sina vänner och också om dem hon gjort till sina ovänner. Det här är en bok om att lära sig om sig själv och om att utvecklas och förändras. Det här är en bok om att inse att man själv förtjänar bättre. Boken handlar om mobbning ur mobbarens synvinkel och om mobbningens konsekvenser. Boken handlar om lärare som inte fattar ett skvatt och om lärare som inte alls borde få vara lärare. Men mest handlar boken faktiskt om vänskap och om den tiden i livet då det är vännerna som är kraften som gör varje dag värd att leva, till och med sju gånger om. 

Jag drog ett djuuuupt andetag då jag slog ihop boken. Jag tror jag höll andan under hela det sista kapitlet. Puh!

Imorgon och på tisdag ska Lotta och jag få träffa författaren Johanna Holmström tillsammans med våra sjuor och nior.  Gissade om vi är taggade? Härlig start på veckan på världens bästa jobb!

Hamnar nog bland topp 50!

Jag vet att många av er i mina klasser har läst första delen i Lauren Olivers Delirium-serie och jag vill bara uppmuntra er att fortsätta med de två återstående böckerna Pandemonium och Rekviem. De är riktigt läsvärda och hela serien hamnar nog för mig bland de topp femtio ungdomsböckerna jag har läst.

I den tredje och sista delen Rekviem (rekviem betyder dödsmässa) tampas huvudpersonen Lena med riktigt jobbiga känslor. Och då är det ju extra intressant eftersom ju hela idén bakom trilogin går ut på att kärlek är en sjukdom. Kan det vara så att vi faktiskt skulle klara oss bättre utan att känna så himla starkt? Fast å andra sidan bygger ju alla former av relationer på olika slags känslor - och det skulle ju betyda att vi varje dag skulle få börja om från början med att skapa en relation till den person eller den sak vi möter. Hänger du med hur jag tänker? Tänk dig ett liv där du inte kommer ihåg känslan av misslyckande, känslan av svek, känslan av närhet, känslan av besvikelse, känslan av lycka, känslan av vänskap; ja alla känslor! Hur otroligt jobbigt det vore att aldrig ha något att falla tillbaka på.

Det jag gillar allra bäst i Rekviem är att Hana, Lenas bästa vän, är en av berättarna. Historien får ett djup i och med hennes berättarröst. Hana är ju botad och ser på hela livet på ett annat sätt. Dock är hon inte helt säker på att ingreppet har fungerat på henne eftersom hon fortfarande har kvar känslospår i hjärtat. 

Och så blir det ju då Den Stora Sammandrabbningen. Höjdpunkten alltså. Och svaret vi alla väntar på: vilket val kommer Lena att göra? Och det tänker jag inte avslöja för er - läs så får ni veta! Dessutom hörde jag att Oliver gett ut en novellsamling - eller korta tilläggsberättelser då: Delirium Stories. Men den finns än så länge bara på originalspråket engelska.  

     

I en annan galax

Alla ni fans av Veronica Roth har väl inte missat första delen av hennes nya duologi, Dödens märken? Jag blev lite fundersam då jag av baksidestexten förstod att den här boken kommer att utspela sig långt borta i en helt annan galax så därför kan jag väl inledningsvis få säga att boken inte är en helt typisk science fiction bok utan en skildring där det goda står mot det onda och eventuell science nog spelar en betydligt mindre roll.

Liksom många andra böcker som utspelar sig  en helt obekant plats eller i en dystopisk framtid kan det ta lite tid innan man som läsare riktigt får kläm på vad som är vad och vem som är vem. Karaktärerna i boken är dock uteslutande mänskliga, teknologin är visserligen lite mer avancerad än vår jordiska men det mest diffusa i boken är flödet som omger alla planeter i den här galaxen och också ger alla människor en för dem unik flödesgåva som visar sig då de kommer in i tonåren.

Merparten av boken utspelar sig på planeten Thuvhe där fredliga thuvhesiter bor. En del av deras planet har dock för några generationer sedan blivit invaderad av de ökänt brutala och krigiska shoteterna. En av huvudpersonerna i boken är Akos som blir kidnappad av shoteterna och där i deras palats träffar Cyra Noavek, syster till den fruktade härskaren Ryzek Noavek. Cyras flödesgåva är samtidigt hennes förbannelse, hon har flödesvågor i kroppen som hela tiden orsaker henne en enorm smärta men samtidigt kan hon genom att röra andra föra över flödesvågorna på dem och på så sätt tortera och döda andra, vilket hennes bror finner ytterst användbart. Det här påminner förstås väldigt mycket om Katsas gåva i  Kristin Cashores bok Tankeläsaren, vilket irriterade mig lite först också eftersom Katsas och Cyras förhållanden till sin gåvor är väldigt lika.

Boken berättas både ur Cyras och Akos perspektiv i olika kapitel, något mer ur Cyras. Det finns, precis som det ska i liknande böcker, både en spännande framväxande revolt mot regimen där Akos och Cyra har sina egna motiv och en kittlande kärlekshistoria då två väldigt olika personer blir mer och mer beroende av varandra och snart också attraherade av varandra. Boken är alltså inte särdeles unik men definitivt välskriven, underhållande, spännande och ställvis mycket brutal.

Visst, det låter lite klyschigt att säga att man glömmer tid och rum då man läser den här boken, men det gör man faktiskt och jag blir så glad ända in i hjärtat då jag inser att boken jag håller i min hand är just en sådan bok som man kan sjunka in i till hundra procent och bara leva där i den världen för en liten stund. Boken kräver en viss läsvana för den är nog lite mer krävande än Divergent-trilogin. Jag skulle säga att det är en medelsvår bok som passar från högstadieåldern uppåt. Jag väntar självfallet på att läsa del två.

Du, bara

Känner du för att läsa en riktigt riktigt bra kärlekshistoria? En sån där kärleken inte är så väldigt rosafluffig och självklar - utan en sån där känslorna är starka men det finns en massa guppar och hinder och motstånd på vägen? En sån där det är svårt att veta vad den andra tänker och känner och där det är lätt hänt att man gråter och grubblar och tycker lite synd om sig själv? En sån som verkligen lyckas fånga den där äkta kärleksrelationen två unga emellan?

Läs då Du, bara av Anna Ahlund!

Anna Ahlund var en helt ny författarbekantskap för mig. Nu, efter att ha läst Du, bara är jag verkligen intresserad av att få läsa lite fler böcker av just henne. Ahlund visade sig nämligen vara helt fenomenal på att fånga den rätta känslan och man kan precis känna med huvudpersonen, den sextonåriga John. Dessutom lyckas hon leverera helt fantastiska dialoger där allt John, hans syster Caroline, hans stora kärlek Frank och Johns kompis Elli säger känns äkta. Inget är förfinat. Inget är konstlat. Det är pang på bara - rakt ner i ett ungdomsgäng i en stad i Sverige. Rakt in i scenen där John och Frank kysser varandra. Där de har sex för första gången. Där de blottar sina rädslor för kompisarna. Där de grälar med sin syskon men ändå väljer att hålla ihop. Där de skrattar, gråter, tvekar, kämpar - lever.

Du, bara är en historia om kärlek - plågsam och underbar på en och samma gång! Det är en bok som kommer att bli svår att lägga åt sidan. Den är luftig, lätt att läsa och väldigt gripande. Det kommer inte att finnas mycket du inte kommer att gilla i den!

En hel trilogi i Läsväskan

När jag stod och botaniserade i bibbans ungdomshylla för några veckor sedan var det en av er elever som där och då högt hyllade Marie Lu´s Den unga eliten-trilogi. Sommaren 2016 läste jag den första delen av trilogin och tyckte då att den kanske inte riktigt höll måttet. Men du som hyllade den råkade säga att det var den bästa trilogin du nånsin har läst. Gissa om det satte myror i mitt huvud. Kan det faktiskt ha varit så att jag missbedömt böckerna helt?

Dessutom råkade det så att jag (fy på mig...) har råkat låna hem fortsättningarna och haft dem liggandes i min "ska-läsa-hög" i en evighet. Jag vet inte ens varför jag lånade dem eftersom jag ju inte ens haft för avsikt att läsa bok två och tre. Det kan väl tilläggas att jag de fakto lider av ett verkligt knarkarlikt övermod när det kommer till att roffa åt mig böcker och tro att jag skall hinna läsa allt. Så mig förvånar det ju inte egentligen. Men jag fick lite luft under vingarna och tog tag i saken. Och nu kan jag fylla på min boklista i Läsväskan med hela trilogin på 892 sidor. Tack för den!

Bok två i serien heter Rosensällskapet och av alla tre böcker upplevde jag den mittersta som den trögaste. Jag hade ju mina förhoppningar efter att ha läst den första boken om att Adelina inte skulle vara så typiskt god och enkel att förstå sig på - och där besannandes mina förhoppningar. Det är riktigt intressant faktiskt att Marie Lu är den första författaren på länge som imponerar med att välja en väldigt grym och kontroversiell person att axla huvudrollen. I bok två kan man bara ana vartåt det barkar. Men, ännu efter bok två var jag ändå inte riktigt övertygad.

Men sen small det. I söndags var jag hängig i flunssa och råkade dessutom vara ensam hemma. Bok tre, Midnattsstjärnan, slukade jag i ett nafs och den blev på ett överraskande sätt en mycket bra och sammanfattande avslutning. Det känns nästan som om de två första böckerna bara var förrätten - en rätt så smaklös sådan - för att sedan urarta i en master chef-bjudning utan dess like. Måhända har det också att göra med det att jag nu hade tid att fokusera på min läsning och den lilla detaljen kom att bli avgörande.

Jag kanske inte går så långt att jag kallar Den unga eliten för den bästa trilogin. Men om du har möjlighet att på riktigt sjunka djupt ner i en story så vet du åtminstone att det blir en hujsig slutkläm som inte kommer att lämna dig oberörd. Bok tre var sjukt bra!

 

Vänskap, kärlek och hästar

Du är kanske bekant med hästen Sigge? Visste du att Lin Hallberg också skriver för den lite äldre läsaren? Jag har läst Som stjärnor faller och den passar dig som är i högstadieåldern ungefär.

I lågstadiet slukade jag hästböcker och jag har alla mina kära hästböcker kvar här hemma. De påminner mig om en tid då läsning var enbart något glädjefyllt, aldrig tungt eller tråkigt. Tro mig, till och med jag tycker att läsning kan vara just tungt och tråkigt ibland. Som tur hittade jag så småningom andra böcker och genrer efter att jag växt ifrån lågstadiets hästböcker, men i högstadiet skulle jag faktiskt ha älskat att få en hästbok avsedd för den äldre läsaren i min hand och det är just det som Som stjärnor faller är.

Boken handlar om 15-åriga Tess. Liv är hennes bästa vän och deras vänskap är just så nära, fin och härlig som vänskap borde vara. Boken börjar dock med att Tess ska flytta från Stockholm till landsbygden och en av bokens teman är hur vänskapen klarar av den här separationen trots att de pratar in videon till varandra nästan varje dag. I Bäckafallen träffar Tess ungefär lika gamla Tom och hans häst Stjärna. Läsaren får följa med hur Tess dras till Tom och börjar gilla hästar fast hon aldrig varit intresserad av ridning förut.  

Boken är välskriven och lättläst. Skildringen av vänskapen och kärleken känns vacker, uppriktig och äkta. Boken innehåller också sorg och lite mystik. Tess familj har nämligen flyttat till Tess döda mormors hus och Tess känner väldigt tydligt av mormoderns närvaro, precis som om hon ännu fanns kvar. Dessutom är det helt klart att något inte står rätt till med Tom. Läsaren får ganska snart onda aningar eftersom vissa kapitel berättas hur hans synvinkel, men Tess anar ingenting och upplösningen är verkligen hårresande!

Så typiskt mig

Det händer ganska ofta att jag totalt låter mig uppslukas av någonting och bara låter mig svepas med. Då det gäller böcker är det som tur ganska ofarligt och dessutom himmelskt avkopplande. Den här månaden var det ju Jenny Colgan och Ally Condie som förhäxade mig. Så ni kan tänka er att det är tomt nu då jag läst klart Condies trilogi och också min tredje bok av Colgan. Men snart kommer jag in i det skedet då det bara är skönt att ta itu med en ny och helt annorlunda bok och det är precis vad jag ska göra efter några dagars läspaus här nu.

Angående Utvald som tredje boken efter Matchad och Korsad heter kan jag lätt konstatera att trilogin höll mig i spänning ända till slutet. Det jag tänkte mest på medan jag läste sista boken var nyheten som National Geographic publicerade för någon vecka sen om att man hittat en flytande plastsamling större än Mexico i Stilla havet. Det är ju precis lika galet som det låter. Helt absurt faktiskt. Också här i Finland har mängden plast som hamnar i havet uppmärksammats mycket i media i slutet av juli. Allt detta har egentligen ingen större koppling till just den här dystopin men gemensamt för många dystopier är att miljöförstöringen är en orsak till den dystra framtid boken utspelas i. Vi gör faktiskt inte tillräckligt för att ta hand om vår planet. Inte alls. Och jag kan inte låta bli att undra om jorden faktiskt håller på att bli lika ogästvänlig att bo på som i våra dystopier.

Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan utspelar sig däremot i en riktigt mysig och rätt så orörd del av vår värld, nämligen på den Skotska landsbygden. Den handlar om Nina som på grund av stadens inbesparingar blir av med sitt arbete som bibliotekarie (vem behöver traditionella bibliotekarier som bara lever för att para ihop rätt bok med rätt person i vår multimodala värd, liksom?) och tar ett kliv in på okänd mark då hon bestämmer sig för att öppna en bokhandel i en gammal varutransportbil som egentligen är så stor att hon är rädd för att köra den. Miljön påminner ganska mycket om miljön i Colgans böcker om Det lilla bageriet på strandpromenaden och då det dessutom dyker upp inte en utan två oemotståndliga män också i den här boken är jag ganska säker på hur det ska sluta. Jag gillar verkligen den intima stämningen som finns i Colgans böcker men visst är det lite trist då en författare skriver samma historia två gånger men med lite olika karaktärer med lite olika problem? Men bara lite trist för det är verkligen en ganska bra historia Colgan berättar och jag lät mig ju som sagt svepas med.

En av de bästa denna sommar!

Jag har hunnit läsa ganska många ungdomsromaner denna sommar. En del bättre och en del sämre, som det sig brukar. Men Lögnernas träd av Frances Hardinge är definitivt en av de allra bästa.

Det Hardinge lyckas med är att placera en modig och företagsam fjortonårig tjej i det viktorianska 1800-talets patriarkala England. Det är en strikt och pryd period i landets historia och då är det definitivt ingen som tar sig tid att lyssna eller bry sig om vad en ung flicka har att säga. Dessutom blir boken en blandning av historisk roman och spökhistoria kryddat med pusseldeckardrag och magi. Slå det du om du kan!

Det är alltså lite svårt att genrebestämma boken. Den handlar om Faith som tillsammans med sin familj, familjen Sunderly, flyttar från Kent till Vane Island där pappan skall övervaka några utgrävningar vid några intressanta grottor på ön. På vägen dit får Faith höra skvaller om att pappan egentligen är en stor bedragare och skojare och att familjen i verkligheten flyr eftersom pappan har blivit avslöjad. Men det är ingen som berättar något överhuvudtaget för Faith. Det hon skall göra är att lära sig bli en värdig kvinna, en kvinna som vet sin plats, inte ställer frågor eller är i vägen för de intelligenta männen som styr världen.

Det är bara det att Faith är så mycket smartare än alla andra. Hon är så beläst och så klarsynt att hon slår de flesta män med hästlängder och att bara titta på och kuva sig för idioti och fånigheter är inte hennes grej. Så, när pappan omkommer under mystiska omständigheter och polisen tror att det handlar om självmord tar Faith saken i egna händer och börjar ta reda på vad det egentligen har hänt. I jakten på ledtrådar hittar hon en dagbok där pappan skriver om den allra största upptäckten han gjort: ett träd som lever på lögner och avslöjar hemligheter. Och ju mer Faith dras in i sin pappas historia nystas sanningen fram. Men det är en sanning som har ett väldigt högt pris.

Det finns bara ett men när det gäller den här boken. Och det är att den är rätt så krävande. Språket anammar 1800-talets England och samhälle och det gör att man nog behöver ha ganska bra läsförståelse och ordförråd för att hänga med. Men om du hör till dem som läser rätt så mycket har du således en pärla att se fram emot! Lögnernas träd är vinnare av ett av de allra mest prestigefyllda bokprisen i Storbritannien och Irland: Costa Book of the Year - och det är jag inte alls förvånad över! En grymt bra bok, helt enkelt!       

En annan mellanrapport

Precis som Lotta har jag just avslutat andra delen i en trilogi. Det är förstås Ally Condies bok Korsad som jag talar om. 

Jag måste säga att andra delen faktiskt bara ökade mitt intresse för serien. Mitt inlägg om den första boken Matchad finns här. Det är ju faktiskt ganska ofta så i trilogier riktade åt ungdomar att huvudpersonen i den andra boken befinner sig i något slags svacka där hen inser att allt inte är så som det såg ut att vara och hen tvivlar ofta på sin egen förmåga att fatta rätt beslut och reda upp hela situationen. Tyngden av revolten trycker ner. Ganska ofta gör det att jag tycker att den andra boken är den tråkigaste i serien även då det är fråga om en väldigt bra serie, men ibland som i Korsad funkar det bara så himla bra att man blir helt tagen av spänning och nyfikenhet.

Samfundet har särat på Cassia och Ky och de letar efter varandra. De är så nära varandra men det tar länge innan de möts. Cassia tror att revolten mot samfundet är lösningen på allt men Ky har sina tvivel och han litar varken på samfundet eller motståndsrörelsen. Hur stark är Cassias och Kys kärlek? Håller kärleken fast de vill välja olika vägar?

I samfundet är det ingen som kan forma bokstäver för hand, det är en sedan länge utdöd konst. Men det visar sig att Ky kan det, han har lärt sig i de yttre provinserna där vissa gamla seder ännu finns bevarade. Han lär Cassia att skriva sitt namn. Tycker ni att vi behöver kunna skriva för hand? När skrev ni något för hand senast? I samfundet är det förstås också förbjudet att skriva för att skapa något bestående med egna ord överhuvudtaget eftersom allt av värde redan har skrivits. Det är då Cassia vågar börjar sätta ihop ord till egna dikter i huvudet som läsaren börjar förstå vad samfundet egentligen har tagit ifrån dem. 

Trodde att jag trodde fel

Ni kommer ihåg min entusiasm över boken Röd drottning, som jag kallade det bästa sedan Divergent. Nåväl, jag fick tag på den andra boken i serien - Glassvärdet - och blev så paff över början att jag nästan började gråta. Vad fasiken? Hur kan en första bok vara så otroligt fängslande och fortsättningen en sådan flopp? - hann jag tänka.

Ärligt talat så tänkte jag nästan ge upp. Victoria Aveyard har valt att låta bok nummer två i serien starta upp mitt i en lång och utdragen actionscen och det är sådan fart på handlingen att man knappt får andan. Det blir liksom ingen upptrappning alls; och det känns nästan som om storyn bara helt enkelt fortsätter där den slutade i del ett, men utan den rätta känslan. 

Men tack och lov blev det bättre. Ju mer man läser desto lättare blir det att komma in i historien igen och det blir onekligen spännande! Så, tur att jag inte lade boken åt sidan och tur att det inte sen heller blev totalfiasko. Jag kan faktiskt däremot nu, efter att ha läst boken, tycka att det är ganska kul med en dystopi där huvudkaraktären inte är statiskt god utan faktiskt får utrymme att utvecklas och får tveka i vem hen är. Det finns massor av tankar om kretsar i mitt huvud just nu och som jag mer än gärna vill få svar på.

Hur kommer det att gå med Maven till exempel? Den elaka prinsen kan ha lite fler sidor och överraskande personlighetsdrag än vad man hittills som läsare fått sig en uppfattning om. Är Mare faktiskt på rätt väg alls? funderar jag också. Vems intressen är det egentligen hon bejakar när hon letar upp personer med rött blod men silvriga förmågor? Har hon gått för långt och kommer hon nånsin att kunna vara den hon önskar sig vara?

Min entusiasm fick sig en liten törn men det kräver nog att jag läser den tredje och sista delen i serien innan jag kan uttala mig helt och hållet. Kungens fånge lär komma ut på svenska i augusti.

Hoppas hoppas den håller måttet!   

Vad skönt att ha hela livet utstakat för sig, eller?

Tänk dig att aldrig behöva ha beslutsångest! Ganska skönt, va? Du som är ung och hör till den den egentliga målgruppen för boken jag ska presentera här funderar kanske på vad du ska sätta på dig till skolan idag (ja eller inte just idag eftersom det tack och lov är sommarlov men eftersom du hänger här på bloggen är du ju en fiffig typ så du fattar vad jag försöker säga)  eller så funderar du kanske på vilken utbildning du ska satsa på eller på vilken kille eller tjej du en dag kommer att förälska dig i. Och om du är småbarnsmamma som jag funderar du kanske på vad du ska laga till mat idag.

Om du levde i framtiden, någonstans där dagens Nordamerika ligger, i samma dystopiska värld som Cassia, Xander och Ky skulle du aldrig behöva bekymra dig för något av detta. Där är allt förutbestämt på basis av ens personlighet. Det är helt enkelt effektivast så. Mat med rätt näringsvärde levereras dagligen hem till dig. Det finns bara en sorts dräkt för vardag och en sorts klädnad för fest.

Ally Condie heter författaren bakom trilogin där första delen har titeln Matchad. Boken heter så för att huvudpersonen Cassia har fyllt 17 år och därmed ska få veta vilken pojke samfundet har funnit att är den lämpligaste matchen för henne. Den personen ska hon gifta sig med det året de fyller 21 och därefter får de skaffa barn. Cassia får också under sitt sjuttonde levnadsår veta vilken arbetsplacering samfundet valt åt henne och i och med detta är hennes sorglösa barndom definitivt slut. Men det verkar som om samfundet knakar lite i fogarna. Saker som egentligen inte borde kunna hända i deras hårt kontrollerade värld sker ändå och Cassia inser att samfundet är långt ifrån perfekt. Sakta men säkert ökar hennes nyfikenhet om vad som finns utanför samfundet och också modet att våga göra uppror mot sitt hårt kontrollerade liv.

Den här boken är inte speciellt ny, några elever som jag undervisade för ett par år sen tipsade mig redan då om den. Jag är glad att jag läste den till slut. Jag har faktiskt redan lånat hem fortsättningen. Boken påminde mig ganska mycket om Delirium, så om du läst den och gillat den är den här ett ganska säkert val skulle jag säga. 

Ännu hinner ni!

Min kompis Johanna WhatsAppade mig för nån dag sedan och frågade lite om den interaktiva utställningen "På resa med Chiefen och Sally Jones" som Forum Marinum i Åbo har lånat från Mariehamns sjöfartsmuseum. Jag kom därför att tänka på att det om något är ett verkligt sommarlovstips till er alla barnfamiljer där ute! 

Legenden om Sally Jones är en otroligt bra historia att högläsa med barn i olika åldrar. Jag läste den för mina barn för några år sedan då Abbe var 5 år och Saga 7 år - och det gick bra. Boken är skriven av Jakob Wegelius och berättar om gorillan Sally Jones som åker runt halva världen tillsammans med sin vän och följeslagare Chiefen, eller Henry Koskela som han egentligen heter. Illustrationerna i boken är otroliga; bara att stanna upp och se på bilderna är en saga i sig. Och det är så spännande att få följa med de äventyr Sally Jones och Chiefen är med om - inte minst för att lära känna världen, olika kulturer och människotyper. Man skall verkligen inte ha bråttom när man läser boken utan kan stanna upp vid var och varannat kapitel och diskutera händelserna med barnen. Det finns hur mycket som helst att ta fasta på och samtala kring!

Wegelius har även skrivit boken Mördarens apa som är en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones. Det är en bok på 600 sidor - men det skall verkligen inte hindra en från att läsa. Många är de läsovana barn och unga som för första gången i sitt liv har läst en bok på så många sidor i och med att de har fått tag på Mördarens apa och märkt hur trollbindande en historia kan vara. Den tar en på en resa från Portugal till Afrika och Indien, och tillbaka. Och allt som däremellan händer är så väl skrivet och berättat att det är en njutning att läsa. För gammal som ung!

Utställningen på Forum Marinum pågår till den 27.8.2017. Så ännu hinner ni! Läs Legenden om Sally Jones och besök utställningen! Ni kommer inte att ångra er.  

Antingen älskar du eller så hatar du

Staden Fairfold är inte som andra amerikanska städer. Människorna som bor där är inte som andra människor och det som sker där sker ingen annanstans i världen. För i Fairfolds skogar bor skogsfolket. Och i Fairfold är invånarna mycket medvetna om vad det innebär att bo granne med skogsfolket - vad man får och inte får göra.

I Fairfold bor syskonen Ben och Hazel. Hazel är förälskad i Bens bästa vän Jack. Jack är en bortbyting, en som egentligen borde ha växt upp med skogsfolket eftersom han är en älva. I skogsgläntan står en glaskista och det är runt den stadens ungdomar träffas för att festa loss och umgås. Glaskistan är en sevärdhet. Det är dit turisterna vallfärdas och det turisterna vill är att få se pojken med hornen, den sovande alvprinsen, som ligger i kistan. Men han har legat där så länge att ingen längre kommer ihåg vad som hände honom och varför han ligger där. Och en morgon händer det något överraskande. Kistan är sönderslagen och pojken med hornen är borta.

Den händelsen sätter igång en hel drös med händelser i staden. Hazel vaknar med leriga fötter och smutsiga kläder och vet inte alls varför. Jack, bortbytingen, börjar plötsligt tala mera som en älva och det gör att skolkompisarna blir rädda för honom och inte längre vet vem han är. Ben försvarar sin vän men vill ta reda på vad det är som händer i stan. Och pusselbit efter pusselbit nystas en magisk och sagolik historia fram - där Hazel och Ben är huvudpersonerna i en soppa som är svår att definiera.

Boken heter Den mörkaste delen av skogen och är skriven av författaren Holly Black. Hon är känd för sina barn- och ungdomsböcker i vilka hon använder sig av folktro och magi som grund, men placerar handlingen i en realistisk verklighet. Och jag tror det är en genre du antingen hatar eller älskar. Om du har svårt att släppa taget och hela tiden behöver fokusera på om det är logiskt eller inte kommer du inte att gilla Holly Black. Det som skiljer hennes böcker från andra urban fantasy-böcker, t.ex. Cassandra Clares The Mortal Instrument-serie är att Black tar avstamp i sagoberättandet. Samma väsen men lite annat berättargrepp alltså.

Jag vet inte vad jag tyckte, faktiskt. Jag sträckläste nog boken och hade inte alls svårt för genren - men jag tyckte däremot att författaren gjorde händelseförloppet onödigt svårt. Man kastades hit och man kastades dit och det blev lite väl råddigt. Men jag är ändå glad för att jag tog mig an en Holly Black; det känns nästan som om man måste ha läst henne för att kunna påstå att man känner till urban fantasy.

Och förresten. Cassandra Clare och Holly Black har tillsammans gett ut Magisterium-serien. Känner du till den? Det skulle ju vara rätt så kul att se vad det samarbetet bidragit till.

  

  

En hemlighet som har bevarats i generationer

Ordbrodösen är Anna Arvidssons debutroman som jag skulle rekommendera för dig som är rätt så van vid att läsa och är i högre tonåren eller vuxenåldern. Jag var själv så nyfiken på Ordbrodösen att jag fick bibban att köpa in den i sitt sortiment. Nu hoppas jag verkligen att många av er blir intresserade av den efter att ha läst om den här på bloggen - så att den inte blir en bok som står där i bokhyllan och samlar damm. För det ödet är den inte värd.

Jag tycker hela idén bakom temat i boken är superhäftigt. En brodös är en kvinna som broderar. Men en ordbrodös ägnar sig inte åt handarbete utan kan istället med det skrivna ordet få dig att göra precis som hon vill. Du märker inte ens att du blir hypnotiserad utan gör bara som du blir tillsagd att göra.

Alba bor i Värmland i Sverige och hör till en ordbrodös-släkt. När hon skall fylla 18 år kommer hon att göra sitt inträdesprov vilket i sin tur leder till att hon får en personlig handledare som skall lära henne allt man behöver veta som ordbrodös. Men det går inte som det borde. Alba klarar inte av sitt inträdesprov och det finns endast en förklaring till varför det sker.

Om en flicka har en bror kommer hon inte att kunna utöva sina krafter som ordbrodös. Han blockerar hennes förmåga. Men Alba har ingen bror, åtminstone ingen bror hon känner till. Istället för att stanna kvar hemma och lära sig ordbrodös-hemligheterna skickas hon således till en avlägsen släkting i Stockholm och måste själv börja ta reda på vad som har hänt. Hon får hjälp av dem hon bor hos; de fantastiska Lo och Klara. Men någon vill annorlunda. Någon försöker hindra henne att få veta vad som har hänt. Och eftersom denna någon har samma förmåga som Alba skulle kunna ha - det vill säga förmågan att styra andra människor med det skrivna ordet - blir det inget lätt sak för henne. 

Om du gillar magisk realism och till exempel tyckte om Cirkeln när den gavs ut för nåt år sedan kommer du att gilla Ordbrodösen. Boken är en fin inblick i kvinnors och flickors samhörighet - och det är lätt hänt att dra paralleller mellan boken och de häxhistorier vi har läst och hört om. Att en del flickor och kvinnor skulle ha övernaturliga förmågor som vilar på hemligheter är ju säkerligen en av de äldsta konspirationsteorierna - teorier som både triggar fantasin och får våra rädslor att nå nya höjder. Och tänk om det är sant? Tänk om några av oss kan styra dig? Jag tror jag tar och testar om jag eventuellt skulle ha förmågan att påverka dig med mina ord. Läs sista raden om du vågar.

Läs Ordbrodösen! 

Bästa dystopin sedan Hungerspelen och Divergent

...och redan här kommer Daniela att invända - för hon vet att jag inte har läst Hungerspelen-trilogin utan bara låtsas att jag har gjort det. 

Men jag påstår så iallafall. 

Påstår alltså att Victoria Aveyard har gjort det som jag längtat efter en lång tid; gett ut boken Röd drottning som är så bra att jag fått samma pirriga vill-läsa-genast-och-hela-tiden-känsla som jag fick med Divergent-trilogin och Hungerspelen (jaja Daniela: jag är iallafall säker på att jag skulle få den känslan OM jag läste Hungerspelen). Dystopier är ju säkert den genren inom ungdomslitteraturen som har fått det största genombrottet under de senaste tio åren. Ändå är ju dystopier inte något nytt fenomen. Det finns otaliga exempel på äldre ungdomsromaner som spelar upp en mörk och dyster framtid där världen som vi känner den har gått under och några enstaka personer kämpar för att göra den bättre. Och visst är det ju en ganska tacksam genre. Allt är på nåt sätt möjligt och tanken på att just du skulle få möjligheten att börja om från början och bygga upp ditt eget samhälle utifrån dina egna visioner och övertygelser är ju rätt lockande, eller hur?!

Röd drottning handlar om sjuttonåriga Mare Barrows som lever i en värld där alla människor är indelade i två samhällsklasser beroende på vilken färg deras blod är. De silverblodiga - eller silvriga som de kallas - är supermänniskor med en massa övermänskliga förmågor. De rödblodiga - de röda - däremot är vanliga människor som arbetar som soldater och tjänare och är fattiga personer utan möjlighet att påverka i samhället eller någonsin förbättra sin egen position.

Mare hör till de röda. Det håller på att gå illa för Mare eftersom hon saknar praktikplats och därmed kommer att skickas ut som soldat i kriget. Men hon råkar ut för några konstiga sammanträffanden och får plötsligt anställning som tjänare i Solpalatset, det kungliga sommarstället där det rör sig många silvriga människor med höga befattningar.

Under en stor fest händer det som aldrig har hänt förr. Det visar sig att Mare besitter en unik och dödlig förmåga - trots sitt röda blod. Vad händer nu? Vad händer om de röda plötsligt får för sig att göra uppror och således hotar den maktbalans hela riket vilar på? Kung Tiberias behöver en plan och skrider till åtgärder. Men Mare vet inte hur hon skall tänka. Skall hon spela med och på så ge sin familj och sig själv en massa privilegier och ett lätt liv? Skall hon göra uppror och krossa silverregimen inifrån? Skall hon ge efter för de känslor hon fått för prinsen, kung Tiberias son, och som besvarar hennes känslor?

Jag säger så här. Jag var riktigt riktigt skeptisk och smått uttråkad när jag började läsa. En till dystopi. Kan det verkligen vara så övertygande som jag läst om på många bokbloggar? Men vet du: jag kunde inte släppa historien och sluta läsa. Och just nu köar jag till bok nummer två i trilogin: Glassvärdet, och jag kan knappt vänta tills jag har den i handen. Bok nummer tre heter King´s Cage och har just kommit ut på på originalspråket engelska. När den ges ut på svenska har jag noll koll på.  

Är du en Divergent-gillare har du alltså här en mycket bra serie att läsa. Och jag är rätt så säker på att du isåfall kommer att, precis som jag, ställa dig i bibbakön till bok nummer två. Jag lovar läsa den snabbt så du slipper köa så länge!