I en annan galax

Alla ni fans av Veronica Roth har väl inte missat första delen av hennes nya duologi, Dödens märken? Jag blev lite fundersam då jag av baksidestexten förstod att den här boken kommer att utspela sig långt borta i en helt annan galax så därför kan jag väl inledningsvis få säga att boken inte är en helt typisk science fiction bok utan en skildring där det goda står mot det onda och eventuell science nog spelar en betydligt mindre roll.

Liksom många andra böcker som utspelar sig  en helt obekant plats eller i en dystopisk framtid kan det ta lite tid innan man som läsare riktigt får kläm på vad som är vad och vem som är vem. Karaktärerna i boken är dock uteslutande mänskliga, teknologin är visserligen lite mer avancerad än vår jordiska men det mest diffusa i boken är flödet som omger alla planeter i den här galaxen och också ger alla människor en för dem unik flödesgåva som visar sig då de kommer in i tonåren.

Merparten av boken utspelar sig på planeten Thuvhe där fredliga thuvhesiter bor. En del av deras planet har dock för några generationer sedan blivit invaderad av de ökänt brutala och krigiska shoteterna. En av huvudpersonerna i boken är Akos som blir kidnappad av shoteterna och där i deras palats träffar Cyra Noavek, syster till den fruktade härskaren Ryzek Noavek. Cyras flödesgåva är samtidigt hennes förbannelse, hon har flödesvågor i kroppen som hela tiden orsaker henne en enorm smärta men samtidigt kan hon genom att röra andra föra över flödesvågorna på dem och på så sätt tortera och döda andra, vilket hennes bror finner ytterst användbart. Det här påminner förstås väldigt mycket om Katsas gåva i  Kristin Cashores bok Tankeläsaren, vilket irriterade mig lite först också eftersom Katsas och Cyras förhållanden till sin gåvor är väldigt lika.

Boken berättas både ur Cyras och Akos perspektiv i olika kapitel, något mer ur Cyras. Det finns, precis som det ska i liknande böcker, både en spännande framväxande revolt mot regimen där Akos och Cyra har sina egna motiv och en kittlande kärlekshistoria då två väldigt olika personer blir mer och mer beroende av varandra och snart också attraherade av varandra. Boken är alltså inte särdeles unik men definitivt välskriven, underhållande, spännande och ställvis mycket brutal.

Visst, det låter lite klyschigt att säga att man glömmer tid och rum då man läser den här boken, men det gör man faktiskt och jag blir så glad ända in i hjärtat då jag inser att boken jag håller i min hand är just en sådan bok som man kan sjunka in i till hundra procent och bara leva där i den världen för en liten stund. Boken kräver en viss läsvana för den är nog lite mer krävande än Divergent-trilogin. Jag skulle säga att det är en medelsvår bok som passar från högstadieåldern uppåt. Jag väntar självfallet på att läsa del två.

VirtNet-trilogin

Om du känner en tonårstjej eller -kille som gillar att spela strategispel på nätet kan du lägga till VirtNet-trilogin på julklappslistan i förra inlägget. Författaren, James Dashner, är mannen bakom Mazerunner-serien som redan finns på listan och gillar man den gillar man troligen även Nivå: Dödlig som första boken heter på svenska för upplägget känns bekant, men storyn är ny och spännande. Också ny på det sättet att handlingen leker med fantasin och gränserna för vad tekniken kan möjliggöra i framtiden, jag har aldrig läst någonting liknande förut.

I den framtid som huvudpersonen Michael lever i skaffar man lite häftigare spelutrustning än idag - en kista som man lägger sin kropp i, där elektroder tvinnar in sig i din kropp och vips förflyttas du till VirtNet, en värld där du kan gå omkring, träffa folk, spela en massa spel och göra allt det du kan i verkliga livet. Du känner dofter, smaker och smärta som på riktigt, det ser kistan till men dör du i ett spel vaknar du välbehållen upp i din kista. Michael och många andra tillbringar mer tid här än i verkliga livet. Här har också Michael sina bästa vänner Bryson och Sarah som han aldrig sett på riktigt. Liksom Michael är de duktiga hackers och de brukar hacka koderna i de olika spelen på VirtNet för att få olika fördelar och därför har de blivit framgångsrika spelare.

Men så börjar det hända saker, en spelare vid namn Kaine som gömmer sig djupt inne på VirtNet lyckas koda KillSims och andra underligheter som dödar spelare och som gör att folk hittas i koma i sina kistor, det som förr var virtuellt har blivit på riktigt och Michael och hans vänner får i uppdrag av VirtNets ledning att hitta Kaine, plötsligt med det riktiga livet som insats. För att göra det måste de ta sig igenom spelvärldens många fasor där vanliga skjutspel bara är början.

Det är lättläst, spännande och en aning makabert och jag vet att flera av mina elever skulle gilla boken och dessutom kunna förklara ett och annat om spel för sin gaggiga moddalärare så jag hoppas att någon av dem får den här i sin hand i något skede.

Om jag var den sista människan på jorden

Efter första vågen finns bara mörker.

Andra vågen överlever bara de som har tur.

Tredje vågen överlever bara de som har otur.

Och när fjärde vågen har passerat

finns bara en regel: lite inte på någon.

Spänningen i Den femte vågen skriven av Rick Yancey är precis så intensiv, tät och närgången - från första sidan till sista - som ovanstående textutdrag från bokens baksida lovar. Temat är överlevnad och scenariot är en framtid där De Andra (de ansatta, ansingarna, utomjordingarna) i vågor utplånat största delen av jordklotet och dess invånare.

Om jag var den sista människan på jorden skulle jag väl flippa helt. Gömma mig under en gran och vänta på att dö eller börja samla på myror. Antagligen skulle jag inte behöva vänta så länge, troligen skulle jag frysa ihjäl eller svälta ihjäl. Hur gärna jag än låtsas att det bor en Katniss Everdeen i mig tvivlar jag på att det gör det då det gäller.

Huvudpersonen i Den femte vågen är Cassie. I bokens början lever hon ensam i ett tält i skogen och hennes största rädsla är att hon är den sista människan kvar på jorden. Vad gör någon till människa och hur bevarar man ens sin mänsklighet utan någon som helst mänsklig kontakt? Läsaren får veta hur Cassie förlorat sina föräldrar och sin lillebror, men det finns hopp om att brodern Sammy fortfarande lever. Cassies mål i boken är att hitta brodern. Vissa delar av boken berättas också ur Sammys perspektiv och även karaktärerna Ben och Evan får komma till tals. Ben och Evan är och kommer att bli viktiga för Cassie på olika sätt. Lite romantik ryms alltid med. 

Boken är skriven med en passlig blandning av humor och ironi, även i de mest skräckinjagande scenerna. Också den vana läsaren blir förvirrad av vissa fnurror på tråden och kan inte vara helt säker på hur allt ligger till. Ändå fascineras jag inte lika mycket av den här överlevnadshistorien som t.ex. av just Hungerspelen eller Divergent-trilogin. Karaktärerna är inte lika mångbottnade, de handlar mer förutsägbart. Däremot uppskattar jag verkligen sci-fi-aspekten på överlevnadstemat, det gör att boken inte drunknar i mängden av liknande ungdomsromaner. Dessutom känns scenariot skrämmande trovärdigt, på så vis påminner boken om Stephenie Meyers Genom dina ögon.

Boken har nyligen filmatiserats. Reklamfilmen kan du se genom att klicka här

En ungdomsklassiker

Egentligen borde det väl vara Daniela som skriver det här inlägget. Imorgon när kriget kom av John Marsden var en av Danielas favoritböcker när hon gick i högstadiet (visst Daniela?) och det är en bok och en bokserie jag hört om så många gånger att jag bara inväntat ett bra tillfälle att läsa den. När vi tillbringade sportlovet på Borstö och väntade på att Nordep skulle komma tog vi ett avstamp i väntstugan i byn där det också finns en hel del böcker man får låna. Då föll mina ögon på Imorgon när kriget kom och jag lånade den därifrån. 

Imorgon när kriget kom är en snabbläst  - vid det här laget - ungdomsklassiker som utspelar sig i Australien och som gavs ut redan år 1996 på svenska. Huvudpersonen är Ellie, som tillsammans med Fi, Lee, Homer, Corrie, Robyn och Kevin ger sig ut för att campa under några dagar. När de återvänder hem upptäcker de att staden de bor i är övergiven och tom. Elen fungerar inte och telefonerna är tysta. En del husdjur är döda. Författaren bygger upp ett sanslöst intressant och spännande äventyr där de sju ungdomarna snart får veta att Australien blivit invaderat och de är tvungna att bo ute i ödemarken, återvända till staden med jämna mellanrum för att skaffa proviant och så småningom bilda en gerillagrupp som kämpar mot invasionsstyrkan.

För mig blev läsandet av denna bok en glad överraskning. Det att boken börjar kännas så gammal gör att jag har funderat på om den faktiskt kan vara en bok att tipsa om för eleverna idag - och jo, den fungerar! Samhället har visserligen förändrats sen 1996 men det finns ingenting i boken som på något sätt känns gammalmodigt eller som i våra ungdomars ögon kan te sig oförståeligt. Eventuellt avsaknaden av mobiltelefoner då - men fokus ligger inte det utan på andra saker. 

Imorgon när kriget kom är den första boken av sju. Jag vill definitivt läsa fler och få veta hur det kommer att gå för ungdomarna. Är det värt att fortsätta läsa dem Daniela? Kommer du ihåg vad det var som du tyckte så mycket om i böckerna när du läste dem? Om jag har förstått saken rätt kommer en TV-serie som bygger på böckerna att ha premiär i Australien i april det här året. Kanske serien får ett uppsving i och med den nu då?

  

Sci-fi för ungdomar

Om det är någon genre som är underrepresenterad i min bokhylla måste det väl vara sci-fi. Eller okej, där finns faktiskt två böcker av Daniel Suarez men de tillhör min man och jag har inte orkat läsa dem. Fast kanske jag borde, någon dag. Och så hela Liftarens guide till galaxen förstås, och de böckerna gillade jag riktigt mycket då jag läste dem så egentligen vet jag inte varför jag läst så lite sci-fi. Jag menar, jag har ju faktiskt sett varenda ett X-files avsnitt typ femton gånger och också läst några av böckerna baserade på tv-serien (OBS att läsa dem är inte ett boktips!).

Men ja, till saken, nu har jag läst första boken i serien Timeriders av Alex Scarrow. Den första boken heter också rätt och slätt Timeriders. I den här boken får man lära känna Liam, Sal och Maddy som har blivit utvalda till lärlingar i en grupp, Timeriders, som ska skydda världen från de skiften som uppkommer då någon reser bakåt i tiden och försöker ändra på historien. Liam kommer från år 1912, Maddy från 2010 och Sal från 2026 och de blir stationerade i en tidsloop som pågår från 10-11.9.2001 i New York. 

Ganska fort blir det riktigt komplicerat. De upptäcker ett skifte, någon har rest tillbaka till 1941 för att hjälpa Hitler att vinna andra världskriget, vilket lett till att år 2001 är USA en del av Tyskland. Liam skickas tillbaka i tiden tillsammans med Bob, en robot med människokropp men med artificiell intelligens för att ta reda på mera så att gruppen sedan kan rätta till skiftet genom att döda tidsresenären. Det är dock inte så lätt ett veta vilken tid och plats de ska skicka dem till och ännu svårare blir det för dem att ta sig tillbaka till 2001. Det hinner alltså bli riktigt invecklat innan boken är slut så här slutar jag försöka förklara handlingen. 

Istället tänkte jag ägna mig åt bokens positiva sidor. Språket är ok, åtminstone inget jag irriterar mig på. De sista hundra sidorna är vansinnigt spännande, jag visste inte hur jag skulle kunna lägga ifrån mig boken igår. Om en elev vill ha en bok med mycket action och lämpligt mycket blodbad kan jag absolut rekommendera denna. Och vill man veta lite mer om andra världskriget eller USA:s historia kan man faktiskt lära sig något av den här boken. Tanken att en liten handling (nåja att hjälpa Tyskland att vinna andra världskriget med teknologi från 2066 är kanske inte en så liten handling, men i alla fall) kan ändra på hela framtiden, vem som möter vem och vilka barn som blir till och så vidare är ju en ganska kittlande tanke att leka med.

De negativa sidorna då? Om man har svårt att hänga med då en bok hoppar i tiden ska man kanske undvika denna. Det blir en aning kaotiskt i huvudet på mig då jag försöker hålla reda på vad som händer i realtid (vad ÄR liksom realtiden i denna bok?) och år 2001 och 1957 och 1941 och varför går det sex månader 1957 medan det bara går några dagar under samma tid år 2001. Kan man vara exakt samtidigt i samma byggnad men ändå i olika år? Sen skrev ju Lotta ganska träffande om det här med nästan oändliga bokserier i det här inlägget och den här boken är bara första boken av nio!

Jag kommer absolut att rekommendera boken åt mina elever i årskurs 7-9, både åt killar och tjejer men boken förutsätter en viss läsvana.

The Maze Runner 2/3

Är du en person som gillar kluriga gåtor inbakade i äventyr, spänning och action? Då gillar du säkert också James Dashners trilogi The Maze Runner; I dödens labyrint, I vansinnets öken och I dödens stad. Det går att lägga ganska många etiketter på den bokserien: ungdomsroman, äventyr, spänningsroman, science fiction, dystopi, drama och till och med thriller -  värsta sortens Hollywood-hopkok. Och det känns nog att böckerna är skrivna för att bli film (del ett är redan det, del två kommer ut i september); ett ganska vanligt fenomen i jakten på följande bästsäljande kulturplåga.

Lite kritisk är jag nog efter att ha läst de två första delarna i serien. Språket är inte det bästa, man dödar lite hit och dit och knappt någon reagerar, igen saknas både barn och vuxna i samhällsbilden och det retar mig att författaren tänker filmatiskt när han bygger upp sin bok; det blir för tydligt att det egentligen är en filmatisering han är ute efter. Men det finns också väldigt mycket bra i boken och speciellt mycket gillar jag Thomas, huvudpersonen, som är en sympatisk ung kille med hjärtat på rätt plats. Jag gillar att ungdomslitteraturen ger oss unga förebilder i huvudpersoner som vågar gå emot strömmen, vara sig själv trots att hen kanske är annorlunda och som dessutom har en så stark självkänsla att hen vågar göra rätt även om ingen annan gör det. Och onekligen är det frågan om spännande böcker: vem kan motstå utmaningen i att försöka klura ut svaret på gåtan?

För den första boken I dödens labyrint handlar om Thomas som vaknar upp i en hiss utan att ha någon aning om vem han är, var han är och varför. Det visar sig att han kommit till en plats som kallas gläntan och alla killar (endast killar) som befinner sig där har varit med om samma sak. Runt gläntan finns höga murar som varje morgon rör på sig och bildar nya labyrintmönster som vissa utvalda killar varje dag utforskar för att finna svaret de alla söker: vad gör de där? De förses med mat och förnödenheter och skulle ha det ganska bra om inte det vore för de otäcka monsterskapelserna som lever i labyrinten. Och en dag kommer Teresa upp i hissen, den första tjejen. Det är början på apokalypsen - det blir bråttom att finna svaret. Action, action, action från första sidan till sista!

Den andra boken I vansinnets öken tar över där den första slutade; vid en imponerande cliffhanger! Då gäller det för Thomas och gänget att ta sig genom en förstörd värld, en öken i fruktansvärd hetta som pinas av eldstormar. Även här finns monstren och hindren och sakta men säkert får läsaren veta mera om WICKED - den organisation som visar sig stå bakom det experiment som ungdomarna är en del av. Sjukt? Kanske, det återstår att se i den sista delen. 

För även om jag kan vara kritisk har jag tydligen ändå trillat däri - hur skall det gå? Vad går egentligen experimentet ut på och vilken roll har Thomas och Teresa i det? Är WICKED bra eller dåligt? Och vilken spännande spelvärld kommer ungdomarna att vara en del av i den tredje och sista boken i serien? Återstår bara att svälja stoltheten och klicka hem boken I dödens stad. Jag återkommer med en avslutande kommentar då jag läst även den.