Sockersött och helt rätt

Jag är lite svag för böcker som involverar starka kvinnor, småstadsliv, bakning och kärlek, tror jag bestämt. Ni kommer kanske ihåg att jag slukade alla tre böcker om Det lilla bageriet på strandpromenaden och nu har jag hittat den perfekta feelgood boken som jag nästan gillar ännu mer än ovannämnda böcker, nämligen Vägen till Sugar Maple Inn av Louise Miller.

Boken är en traditionell feelgoodroman och en bra sådan. Den är tillräckligt egenartad för att sticka ut i mängden av feelgoodböcker. Den har rätt så komplexa karaktärer som väcker mitt intresse och den är passligt förutsägbar och riktigt välskriven.

Huvudpersonen Olivia är en känd konditor i världsklass men hon blir uppmanad att ta en paus från sitt ansedda jobb då hon lyckas sätta eld på restaurangen där hon jobbar. Hon flyr fältet till sin väninna i Vermont och erbjuds där ett jobb på pensionatet Sugar Maple Inn. Ägaren till pensionatet är en bister äldre dam, Margaret, som levt hela sitt liv på samma ort där alla känner alla och ingen lyckas ha hemligheter för någon. Så småningom växer det ändå fram en sorts vänskap mellan Olivia och Margaret och Olivia börjar så småningom finna sig till rätta och skaffar sig både vänner och fiender bland ortens invånare. I grannhuset bor dessutom den lite mystiske Martin McCracken som återvänt till barndomshemmet för att ta hand om sin döende far.

Jag älskade att läsa den här boken. Berättelsen är mysig och varm och precis vad jag behövde läsa just nu.  Det enda bekymret jag hade när jag läste boken var egentligen att jag var konstant sötsugen. 

Hur långt kan det gå?

Ibland blir man riktigt förvånad över åt vilket håll storyn i en bokserie plötsligt går - och allt bara växer och växer och man har noll koll på vad som kommer att hända. Eftersom jag läser så mycket som jag gör tror jag mig ofta kunna förutspå slut och kanske felaktigt tror jag dessutom att jag klarar av att läsa så pass mycket mellan raderna att inget skall överraska. Men så läser jag en bokserie som Glastronen av Sarah J Maas - och snällt får jag bara inse att det finns så oändligt många berättelser att jag under min livstid aldrig någonsin kommer att få känslan av att jag läst dem alla. 

Glastronen-serien består av fem delar. Dessutom finns en sjätte bok som ger en helhetlig inblick i den värld där serien utspelar sig i och åtminstone en novellsamling med kortare berättelser som tangerar storyn. Serien marknadsförs som en storsäljande episk fantasy-historia lik en Tolkien saga i ny tappning. Det utlovas massor av överraskningar och vår verklighetsuppfattning skall hela tiden omprövas medan vi får följa huvudkaraktären Celaenas hjälteinsats för att rädda världen från den hemska makt som styr. Den första boken, Glastronen, gavs ut 2012 och sedan dess har författaren gett ut en bok i året. Just nu finns tre av dem översatta till svenska och jag har nu läst dem alla. År 2016 meddelades det att bokserien skall bli TV-serie med titeln Queens of Shadows. 

Ja, vad säger man? Jag fattar hypen. Det känns inte som om Glastronen bara är en episk fantasy-serie bland med många andra utan läser man böckerna kan man gott förstå att det bildas fanclubs runtom i världen som bara väntar på att få veta vad som komma skall. Visserligen finns det också saker jag stör mig på i böckerna - och skall jag vara riktigt ärlig tyckte jag den tredje boken (som jag läste på sportlovet) stundvis var rätt trist. Men du milde vad medryckande storyn är och det finns inte en risk att jag skulle låta bli att läsa fortsättningarna. Det är en serie som bara växer och växer och som än en gång visar på den mänskliga förmågan att berätta medryckande historier och den kraft som ligger bakom just den.

Kort och gott handlar Glastronen om lönnmördaren Celaena som efter ett år som slav i saltgruvan i Endovier blir hämtad av kungens gardeskapten Chaol Västfall. Hon får erbjudandet att lämna slavgruvan och ställa upp i kungens turnering mot tjugotre andra kämpar. Vinsten är att bli kungens kämpe, det vill säga hans högra hand i fyra år. Men Adarlans kung är en tyrann. Det är han som har mördat Celaenas folk i Terrasen. Trots sin avsmak för honom väljer Celaena att ställa upp - mest i brist på andra alternativ. Hon följer med Chaol och kronprinsen Dorian - och storyn tar vid. 

Det är lite Hungerspel över det hela. Det är också lite Odinsbarn över det hela. Men mest är det bara en otroligt spännande värld som så småningom växer fram. Det är stort!

Bok två heter Midnattskronan och bok tre Eldens arvtagare. Den fjärde boken borde komma ut på svenska riktigt snart och heter Skuggornas drottning. 

Feelgood med viss igenkänningsfaktor

I februari bjöd bokcirkeln på romanen Kvinna 22 av Melanie Gideon. Jag packade ner boken till Fuerteventuras värme, för feelgood och poolhäng brukar ju gå ganska bra ihop.

Boken handlar om Alice, en gift kvinna i 40-årsåldern, som befinner sig i en sådan där typisk svacka i livet. Barnen börjar vara i tonåren, jobbet känns inte längre lika givande och hon kan inte ens minnas när hon och maken senast hade ett äkta förtroligt samtal med varandra. Efter ett 20 år långt äktenskap har de blivit som två vänner som bor ihop men inte längre har någon passion för varandra. Det låter ju som ett ganska klassiskt problem, eller hur? Den gamla devisen om att det är lättare att bli kär än att förbli det verkar än en gång stämma in. Det går inte att låta bli att dra på munnen åt samtalen mellan Alice och hennes man William, så igenkänningsfaktorn är hög.

En dag får Alice ett mejl där hon ombeds delta i en äktenskapsundersökning. Hon bestämmer sig för att delta och under bokens gång får hon regelbundet frågor av forskare 101 som hon svarar under pseudonymen kvinna 22. Alice känner sig ganska överväldigad över att hon för en gångs skull får berätta om sina känslor för någon som verkligen orkar lyssna på henne och så småningom blir samtalen mellan henne och forskare 101 mer förtroliga och snart flirtiga.

Det är nästan de här delarna med frågor och svar som jag gillar allra mest med boken. Jag gillar också att jag lyckas räkna ut hur allt hänger ihop innan det avslöjas, vissa tycker kanske att det ät trist med för förutsägbara böcker men jag tycker att det ger en viss tillfredsställelse faktiskt. Men i övrigt tycker jag att boken är onödigt lång, vissa passager känns mer än lovligt utdragna och jag kan inte känna mig riktigt engagerad.

Pärmen är ju hur fin som helst och utsikten drömmer jag mig tillbaka till.

Våga gå sin egen väg

En av de böcker som totalt fick mig att tappa taget om min egen verklighet denna höst är boken Down Under av Johan Ehn. Det är en bok som klassas som Unga vuxna, men som jag tycker gott passar likväl tonåringar som vuxna. Det är Johan Ehns debutroman och det är nog en författare det lönar sig att hålla koll på - för Ehn sätter ribban högt både för sig själv och andra ungdomsboksförfattare!

Boken utspelar sig på 80-talet och handlar om Jim. Jim passar inte in bland de andra killarna. Hela sitt liv har han känt sig udda och annorlunda och han förstår plötsligt varför när han träffar Daniel och blir kär. Stockholm och 80-tal är inte en tid eller en plats där det talas öppet om homosexualitet - och Jim gör sitt bästa för att trycka tillbaka de känslor han har och lägga band på den han är. Men som vi alla vet: det går ju inte!

Jim blir tillsammans med en tjej, Alva, men när han till slut måste bryta sig loss eftersom han inte längre står ut tar han sitt pick och pack och flyr så långt bort det går. På Nya Zeeland har han släkt från sin pappas sida och han bestämmer sig således för att resa dit för att hitta sig själv och starta om. 

Down Under är en bok som samtidigt är vacker och grym. Den är skriven med en sådan känsla att det inte går att förbli oberörd och den griper hårt tag i ens medkänslor och i hela en själv. Vi vet alla hur det är att försöka acceptera det egna jaget - att se våra svagheter och ändå på nåt sätt godta dem, att försöka se på vår egen kropp med ögon som inte dömer, att sakna talanger man så gärna skulle vilja ha, att avundas andra och önska sig ett annat liv. Men fyrdubbla sedan just den kampen och du får Jim i ett nötskal: en osäker kille som hela tiden lever ett falskt liv och spelar sina roller. 

Och lägg till en författare som kan förmedla dessa känslor raka vägen till ditt hjärta. Det handlar om rätten att få vara den man är. Den handlar om Jim - men också lika mycket om dig och mig!   

Down Under är en självbiografisk bok som jag höjer till skyarna. Läs den du också! 

Hamnar nog bland topp 50!

Jag vet att många av er i mina klasser har läst första delen i Lauren Olivers Delirium-serie och jag vill bara uppmuntra er att fortsätta med de två återstående böckerna Pandemonium och Rekviem. De är riktigt läsvärda och hela serien hamnar nog för mig bland de topp femtio ungdomsböckerna jag har läst.

I den tredje och sista delen Rekviem (rekviem betyder dödsmässa) tampas huvudpersonen Lena med riktigt jobbiga känslor. Och då är det ju extra intressant eftersom ju hela idén bakom trilogin går ut på att kärlek är en sjukdom. Kan det vara så att vi faktiskt skulle klara oss bättre utan att känna så himla starkt? Fast å andra sidan bygger ju alla former av relationer på olika slags känslor - och det skulle ju betyda att vi varje dag skulle få börja om från början med att skapa en relation till den person eller den sak vi möter. Hänger du med hur jag tänker? Tänk dig ett liv där du inte kommer ihåg känslan av misslyckande, känslan av svek, känslan av närhet, känslan av besvikelse, känslan av lycka, känslan av vänskap; ja alla känslor! Hur otroligt jobbigt det vore att aldrig ha något att falla tillbaka på.

Det jag gillar allra bäst i Rekviem är att Hana, Lenas bästa vän, är en av berättarna. Historien får ett djup i och med hennes berättarröst. Hana är ju botad och ser på hela livet på ett annat sätt. Dock är hon inte helt säker på att ingreppet har fungerat på henne eftersom hon fortfarande har kvar känslospår i hjärtat. 

Och så blir det ju då Den Stora Sammandrabbningen. Höjdpunkten alltså. Och svaret vi alla väntar på: vilket val kommer Lena att göra? Och det tänker jag inte avslöja för er - läs så får ni veta! Dessutom hörde jag att Oliver gett ut en novellsamling - eller korta tilläggsberättelser då: Delirium Stories. Men den finns än så länge bara på originalspråket engelska.  

     

Människor som ser

Jag är usel på att känna igen personer och hålla koll på andra människors liv och leverne. Jag är så usel på det att jag ganska ofta skäms över det. Trots att jag har bott där jag bor nu i snart åtta år vet jag ingenting om mina grannar och berättar någon något för mig om någon person kan jag nicka instämmande men egentligen vara totalt blåst och bortkommen. Mina elevers syskon och familjer - nope! Mina vänners vänner och bekanta - not so much. Kändisar i Finland, Sverige och världen - helt hopplös! Inget fastnar. Och oftast kan jag tycka att det är rätt så skönt att inte veta en massa om andra men ibland blir jag också livrädd över att förbise något som skulle vara viktigt att uppmärksamma. Ni vet: alla andra ser det jag inte ser och det gör mig bara dum, passiv och till synes likgiltig. Ibland vaknar jag till och med nattetid kallsvettig och funderar på vad allt och vem alla jag borde ha tänkt på. 

Min dotter är inte sån. Hon vet om det mesta och kan räkna ihop ett plus ett och fråga mig om saker jag inte ens i min vildaste fantasi skulle ha kunnat notera. Och hon har varit sådan ända sen hon var liten bebis. Då låg hon där i allas famnar och bara iakttog - bara såg på alla runtomkring sig. Och vilken förmåga hon har att observera sin omgivning! Hon lägger märke till små förändringar i personers humör; i små detaljer i folks utseende; i sättet någon säger något och i ordval och tonfall. Om jag är den som pladdrar på om än det ena än det andra kan hon tyst betrakta. Jag är en oversharer. Men att få henne att tala om sig själv och sina behov, tankar och drömmar är en enorm utmaning. Och det är förstås tufft. Men något inom mig älskar, fascineras av och beundrar den här sidan hos min dotter. Om hon väljer att bli regissör kommer hon att bli grymt duktig. Om hon väljer att i sitt yrke ta hand om andra människor kommer hon att vara helt fantastisk på det hon gör. Och om hon utnyttjar sin talang och börjar skriva böcker talar vi succé - jag var den första att säga det. Kom ihåg det!

En annan författare som kan just detta är Kjell Westö. Oj du milde om man ens skulle kunna komma lite i utkanten av den förmåga att beskåda livet, livsöden, relationer, världen, alltsammans - som han har. Att läsa en bok av Kjell Westö är som att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Och då dessutom ha hjälp med att notera alla detaljer - speciellt om man är ett så hopplöst fall som jag är! I Den svavelgula himlen är man huvudkaraktärens skugga ända från slutet av 1960-talet fram tills idag. Huvudkaraktären har inget namn men det må vara det enda man inte får veta. Allt annat blir man ett med. Hur denna namnlösa berättare blir vän med syskonen Rabell - de som kommer från en helt annan samhällsklass. Hur han således hela tiden får kämpa med att inte passa in. Hur han livet igenom måste försöka förstå sig på Stella Rabell och försöka hitta rätt i den kärleksrelation som är deras. 

Igen en gång är det en medryckande och nästan beroendeframkallande historia Westö berättar. Det är en historia om kärlek, vänskap, utanförskap, svek och liv. Och när man slår igen pärmen är det bara ett stort tomrum kvar. Ni vet: det där tomrummet som finns när man inte vill sluta läsa eller sluta följa med den vän man har fått i bokens huvudperson. Och som alla andra Westös böcker får även Den svavelgula himlen mig att vilja ta mitt pick och pack och flytta till Helsingfors. Det är svårt att ens säga vilken del av boken eller vilken "scen" som har fastnat bäst: boken är en jämn ström av imponerande berättarteknik; en livshistoria där femhundra sidor känns för kort!   

Ja jag säger då bara det. Vad vore mitt liv utan alla duktiga författare och bra böcker?! En liten inskränkt och banal bubbla, antagligen. En farlig och tråkig bubbla likväl! Tacka vet jag människor som ser. 

       

 

Du, bara

Känner du för att läsa en riktigt riktigt bra kärlekshistoria? En sån där kärleken inte är så väldigt rosafluffig och självklar - utan en sån där känslorna är starka men det finns en massa guppar och hinder och motstånd på vägen? En sån där det är svårt att veta vad den andra tänker och känner och där det är lätt hänt att man gråter och grubblar och tycker lite synd om sig själv? En sån som verkligen lyckas fånga den där äkta kärleksrelationen två unga emellan?

Läs då Du, bara av Anna Ahlund!

Anna Ahlund var en helt ny författarbekantskap för mig. Nu, efter att ha läst Du, bara är jag verkligen intresserad av att få läsa lite fler böcker av just henne. Ahlund visade sig nämligen vara helt fenomenal på att fånga den rätta känslan och man kan precis känna med huvudpersonen, den sextonåriga John. Dessutom lyckas hon leverera helt fantastiska dialoger där allt John, hans syster Caroline, hans stora kärlek Frank och Johns kompis Elli säger känns äkta. Inget är förfinat. Inget är konstlat. Det är pang på bara - rakt ner i ett ungdomsgäng i en stad i Sverige. Rakt in i scenen där John och Frank kysser varandra. Där de har sex för första gången. Där de blottar sina rädslor för kompisarna. Där de grälar med sin syskon men ändå väljer att hålla ihop. Där de skrattar, gråter, tvekar, kämpar - lever.

Du, bara är en historia om kärlek - plågsam och underbar på en och samma gång! Det är en bok som kommer att bli svår att lägga åt sidan. Den är luftig, lätt att läsa och väldigt gripande. Det kommer inte att finnas mycket du inte kommer att gilla i den!

Trodde att jag trodde fel

Ni kommer ihåg min entusiasm över boken Röd drottning, som jag kallade det bästa sedan Divergent. Nåväl, jag fick tag på den andra boken i serien - Glassvärdet - och blev så paff över början att jag nästan började gråta. Vad fasiken? Hur kan en första bok vara så otroligt fängslande och fortsättningen en sådan flopp? - hann jag tänka.

Ärligt talat så tänkte jag nästan ge upp. Victoria Aveyard har valt att låta bok nummer två i serien starta upp mitt i en lång och utdragen actionscen och det är sådan fart på handlingen att man knappt får andan. Det blir liksom ingen upptrappning alls; och det känns nästan som om storyn bara helt enkelt fortsätter där den slutade i del ett, men utan den rätta känslan. 

Men tack och lov blev det bättre. Ju mer man läser desto lättare blir det att komma in i historien igen och det blir onekligen spännande! Så, tur att jag inte lade boken åt sidan och tur att det inte sen heller blev totalfiasko. Jag kan faktiskt däremot nu, efter att ha läst boken, tycka att det är ganska kul med en dystopi där huvudkaraktären inte är statiskt god utan faktiskt får utrymme att utvecklas och får tveka i vem hen är. Det finns massor av tankar om kretsar i mitt huvud just nu och som jag mer än gärna vill få svar på.

Hur kommer det att gå med Maven till exempel? Den elaka prinsen kan ha lite fler sidor och överraskande personlighetsdrag än vad man hittills som läsare fått sig en uppfattning om. Är Mare faktiskt på rätt väg alls? funderar jag också. Vems intressen är det egentligen hon bejakar när hon letar upp personer med rött blod men silvriga förmågor? Har hon gått för långt och kommer hon nånsin att kunna vara den hon önskar sig vara?

Min entusiasm fick sig en liten törn men det kräver nog att jag läser den tredje och sista delen i serien innan jag kan uttala mig helt och hållet. Kungens fånge lär komma ut på svenska i augusti.

Hoppas hoppas den håller måttet!   

En hemlighet som har bevarats i generationer

Ordbrodösen är Anna Arvidssons debutroman som jag skulle rekommendera för dig som är rätt så van vid att läsa och är i högre tonåren eller vuxenåldern. Jag var själv så nyfiken på Ordbrodösen att jag fick bibban att köpa in den i sitt sortiment. Nu hoppas jag verkligen att många av er blir intresserade av den efter att ha läst om den här på bloggen - så att den inte blir en bok som står där i bokhyllan och samlar damm. För det ödet är den inte värd.

Jag tycker hela idén bakom temat i boken är superhäftigt. En brodös är en kvinna som broderar. Men en ordbrodös ägnar sig inte åt handarbete utan kan istället med det skrivna ordet få dig att göra precis som hon vill. Du märker inte ens att du blir hypnotiserad utan gör bara som du blir tillsagd att göra.

Alba bor i Värmland i Sverige och hör till en ordbrodös-släkt. När hon skall fylla 18 år kommer hon att göra sitt inträdesprov vilket i sin tur leder till att hon får en personlig handledare som skall lära henne allt man behöver veta som ordbrodös. Men det går inte som det borde. Alba klarar inte av sitt inträdesprov och det finns endast en förklaring till varför det sker.

Om en flicka har en bror kommer hon inte att kunna utöva sina krafter som ordbrodös. Han blockerar hennes förmåga. Men Alba har ingen bror, åtminstone ingen bror hon känner till. Istället för att stanna kvar hemma och lära sig ordbrodös-hemligheterna skickas hon således till en avlägsen släkting i Stockholm och måste själv börja ta reda på vad som har hänt. Hon får hjälp av dem hon bor hos; de fantastiska Lo och Klara. Men någon vill annorlunda. Någon försöker hindra henne att få veta vad som har hänt. Och eftersom denna någon har samma förmåga som Alba skulle kunna ha - det vill säga förmågan att styra andra människor med det skrivna ordet - blir det inget lätt sak för henne. 

Om du gillar magisk realism och till exempel tyckte om Cirkeln när den gavs ut för nåt år sedan kommer du att gilla Ordbrodösen. Boken är en fin inblick i kvinnors och flickors samhörighet - och det är lätt hänt att dra paralleller mellan boken och de häxhistorier vi har läst och hört om. Att en del flickor och kvinnor skulle ha övernaturliga förmågor som vilar på hemligheter är ju säkerligen en av de äldsta konspirationsteorierna - teorier som både triggar fantasin och får våra rädslor att nå nya höjder. Och tänk om det är sant? Tänk om några av oss kan styra dig? Jag tror jag tar och testar om jag eventuellt skulle ha förmågan att påverka dig med mina ord. Läs sista raden om du vågar.

Läs Ordbrodösen! 

Bästa dystopin sedan Hungerspelen och Divergent

...och redan här kommer Daniela att invända - för hon vet att jag inte har läst Hungerspelen-trilogin utan bara låtsas att jag har gjort det. 

Men jag påstår så iallafall. 

Påstår alltså att Victoria Aveyard har gjort det som jag längtat efter en lång tid; gett ut boken Röd drottning som är så bra att jag fått samma pirriga vill-läsa-genast-och-hela-tiden-känsla som jag fick med Divergent-trilogin och Hungerspelen (jaja Daniela: jag är iallafall säker på att jag skulle få den känslan OM jag läste Hungerspelen). Dystopier är ju säkert den genren inom ungdomslitteraturen som har fått det största genombrottet under de senaste tio åren. Ändå är ju dystopier inte något nytt fenomen. Det finns otaliga exempel på äldre ungdomsromaner som spelar upp en mörk och dyster framtid där världen som vi känner den har gått under och några enstaka personer kämpar för att göra den bättre. Och visst är det ju en ganska tacksam genre. Allt är på nåt sätt möjligt och tanken på att just du skulle få möjligheten att börja om från början och bygga upp ditt eget samhälle utifrån dina egna visioner och övertygelser är ju rätt lockande, eller hur?!

Röd drottning handlar om sjuttonåriga Mare Barrows som lever i en värld där alla människor är indelade i två samhällsklasser beroende på vilken färg deras blod är. De silverblodiga - eller silvriga som de kallas - är supermänniskor med en massa övermänskliga förmågor. De rödblodiga - de röda - däremot är vanliga människor som arbetar som soldater och tjänare och är fattiga personer utan möjlighet att påverka i samhället eller någonsin förbättra sin egen position.

Mare hör till de röda. Det håller på att gå illa för Mare eftersom hon saknar praktikplats och därmed kommer att skickas ut som soldat i kriget. Men hon råkar ut för några konstiga sammanträffanden och får plötsligt anställning som tjänare i Solpalatset, det kungliga sommarstället där det rör sig många silvriga människor med höga befattningar.

Under en stor fest händer det som aldrig har hänt förr. Det visar sig att Mare besitter en unik och dödlig förmåga - trots sitt röda blod. Vad händer nu? Vad händer om de röda plötsligt får för sig att göra uppror och således hotar den maktbalans hela riket vilar på? Kung Tiberias behöver en plan och skrider till åtgärder. Men Mare vet inte hur hon skall tänka. Skall hon spela med och på så ge sin familj och sig själv en massa privilegier och ett lätt liv? Skall hon göra uppror och krossa silverregimen inifrån? Skall hon ge efter för de känslor hon fått för prinsen, kung Tiberias son, och som besvarar hennes känslor?

Jag säger så här. Jag var riktigt riktigt skeptisk och smått uttråkad när jag började läsa. En till dystopi. Kan det verkligen vara så övertygande som jag läst om på många bokbloggar? Men vet du: jag kunde inte släppa historien och sluta läsa. Och just nu köar jag till bok nummer två i trilogin: Glassvärdet, och jag kan knappt vänta tills jag har den i handen. Bok nummer tre heter King´s Cage och har just kommit ut på på originalspråket engelska. När den ges ut på svenska har jag noll koll på.  

Är du en Divergent-gillare har du alltså här en mycket bra serie att läsa. Och jag är rätt så säker på att du isåfall kommer att, precis som jag, ställa dig i bibbakön till bok nummer två. Jag lovar läsa den snabbt så du slipper köa så länge!

Francesca

Än en gång har jag läst en roman för unga som gjort ett enormt intryck på mig. Mitt tonåriga jag hade säkert älskat boken ännu mer och framför allt hade den versionen av Daniela haft ett brinnande behov av att läsa den här boken. 

Francesca handlar om att vara 17 år och börja i en ny skola, en skola som tidigare varit en pojkskola och där jämlikhet stavas tjejtoalett. Francesca handlar om att det gamla kompisgänget börjar i en annan skola och hur det kan bli då man är tvungen att finna sig själv på nytt och hitta nya, egna kompisar. Francesca handlar om att ha en mamma som plötsligt utan förvarning drabbas av akut depression och inte kommer upp ur sängen längre. Francesca handlar om att ta hand om sin familj. Francesca handlar om att bli alldeles galet kär och att märka att kärleken är besvarad men att det är ganska komplicerat. Francesca handlar om ett år då livet blir alldeles för mycket och varje dag blir en kamp mot ångest och sorg. Francesca handlar om att så småningom lära känna sig själv igen och att hitta de mest fantastiska vänner där man minst anar det. Francesca handlar förstås om Francesca. 

Jag har för mig att jag tidigare hyllat författaren Melina Marchetta här på bloggen. Hon är fenomenal. Personerna i den här boken är alla så olika, galna, fantastiska och fina som människor överlag är. Det är något Francesca har gemensamt med Marchettas tidigare romaner Jellicoe Road och Ett folk utan land. Också den här boken handlar om allvarliga saker på ett roligt men ändå inte alls lättsamt sätt. För visst vet vi ju att relationerna till de som vi bryr oss om allra mest både är de roligaste och jobbigaste på samma gång. Ibland kan det dock vara så himla skönt att få det bekräftat att det kan och får vara så.

Kolla pärmbilden på den svenskspråkiga versionen jag har i min hand! Jag gillar! Att hitta sig själv handlar för Francesca mycket om att sluta smälta in, hur bekvämt det än varit.

När rädslan tar över

Googlar man panikattack får man extremt många träffar. En panikattack, eller panikångest, är ett vanligt fenomen som händer många men som dess värre knappast ger en nån tröst att veta. För det kan till och med kännas som om du håller på att dö. Du kan fundera på om du håller på att bli galen eller som om ditt hjärta ger upp. Du kanske börjar hyperventilera och svettas som en tok. Eller så fryser du så mycket att hela din kropp bara darrar. 

Är du dessutom kring femton när du råkar ut för en panikattack för första gången kanske det lämnar så svåra ångestkänslor i din kropp att du kanske tror att du aldrig blir dig själv igen. En del människor kan ha en panikattack en eller några gånger i livet medan andra kan ha jobbigare perioder då de återkommer ofta. Det som alla attacker har gemensamt är att de dyker upp när du känner stress eller av en eller annan orsak är under mycket press. Och det andra som de alla även har gemensamt är att du nog överlever dem, trots allt. 

Maja i boken Tio över ett, av författaren Ann-Helén Laestadius, sover inte på nätterna. Varje natt klockan tio över ett ställer hon nämligen väckarklockan på alarm för att vara vaken när de spränger i gruvan. Maja bor i Kiruna, i norra Sverige. I Kiruna finns världens största underjordiska järnmalmsgruva och där jobbar Majas pappa. Maja oroar sig för att pappa skall dö. Hon funderar mycket på hur hon skall göra för att lära känna Albin, killen hon vill att skall lägga märke till henne. Hon oroar sig också över att bästa vännen Julia skall flytta bort men framför allt så har hon fått för sig att det snart kommer att ske en katastrof - och hon vill absolut inte sova när marken rasar under henne och alla dör. Istället har hon packat en väska med allt nödvändigt och planen är att hon skall hinna väcka sin familj och rädda dem.

Tio över ett är en bok jag hade hoppats att jag hade läst när jag var ung. Jag tror att jag hade varit mera förberedd ifall jag hade läst en så bra bok som den här boken är; förberedd på vad det innebär att ha ångest och förberedd på vad känslor av alla de slag kan leda till. Starka känslor. Och rädslor och oro. 

För Tio över ett är en bok vi alla kan relatera till. Bor du i Pargas dessutom vet du ju precis vad det innebär att det sprängs i gruvan en gång om dagen. Du vet också hur det känns att vara kär och hur du av hela ditt hjärta skulle vilja att en annan besvarar dina känslor. Du vet kanske hur det är att oroa sig inför förändringar. Du vet att kompisrelationer inte alltid är lätta och du vet vad det innebär att vara ung. Lägg till för lite sömn om nätterna och hård stress så förstår du varför det som händer Maja händer. Det kan hända också dig. 

Det hände också mig. 

 

Nytt berättargrepp och upptäckten av dig själv

Ända sedan Daniela och jag började bokblogga har jag haft ett dilemma. Vi bestämde oss då för att verkligen försöka skriva våra blogginlägg på ett så jordnära sätt som möjligt - och relatera till vad vi tänker på när vi läser. Jag gillar den stilen. Det gör att inläggen blir mer personliga och som läsningsinspiratör vill jag gärna förmedla just den delen av läsningen: att läsning ger en så mycket att tänka på och således på så många sätt påverkar ens personliga utveckling. Men varje gång jag skriver om en ungdomsbok på det här sättet uppstår det en konflikt. Jag är nämligen inte så säker på att det är det rätta greppet att nå ut till mina elever. Kort och gott: mitt liv och min personliga utveckling intresserar dem inte. Så är det bara. Så jag tänker göra en helomvändning här. När jag bloggar om en ungdomsbok från och med nu tänker jag ha ett annat berättargrepp. Jag tänker vända mig till en ung person, till en av mina elever, och skriva mina inlägg så som jag skulle tipsa om boken i mitt klassrum. 

Det betyder inte att jag inte skulle kunna vara personlig. Men det betyder att jag kanske dämpar mina egna intressen lite och istället fokuserar på vad en ung läsare kunde få ut av att läsa just den aktuella boken. Målgruppen för mina inlägg kommer att bli mer påtaglig, helt enkelt. 

------------------

Du kanske kommer ihåg mitt blogginlägg om Så har jag det nu av den prisbelönade författaren Meg Rosoff?! Hennes bok Den jag var (2007) gavs ut på svenska 2010 men kom ifjol ut som nyutgåva. Allt som allt har hon gett ut fem ungdomsböcker varav Så har jag det nu är den mest kända. 

Börjar du läsa Den jag var kommer du att trollbindas från sida ett. Det är något väldigt speciellt med Meg Rosoffs stil som gör att man nästan faller in i en dimmig värld som det är svårt att finna vägen ut ur. Den här gången är det den unga killen Hilary som är huvudpersonen. Han flyttar till en Internatskola. Året är 1962 och landet England. Skolan ligger nära en strand och en dag när Hilary under en gymnastiklektion springer på stranden råkar han träffa Finn, en föräldralös ensamvarg som likt Robinson Crusoe bor i en ödslig fiskebod för sig själv. 

De fattar direkt tycke för varandra. Hilary fascineras av Finns sätt att leva sitt liv och han börjar själv drömma om hur det skulle vara att få ta hand om sig själv och slippa följa en massa regler, tider och system. Men Finn är konstig. Finn kan inte de sociala reglerna och upprepade gånger uppstår det spänningar dem emellan som Hilary inte vet hur han skall tolka. Men Finn och Hilary dras till varandra och snabbt förstår Hilary att mötet mellan dem kommer att förändra allt!

Det finns en otroligt häftig twist i slutet av boken. När du kommer dit kommer du att bli helt tagen av det du har läst och jag lovar att det om något ger dig massor av tankar om hur du själv är bunden av alla system, skrivna och oskrivna regler och inmatade mönster. Kanske är det så att var och en av oss borde möta en Finn för att verkligen förstå varför vi gör som vi gör och tänker som vi tänker? Och tror du dig redan veta varför tror du fel! Tro mig. 

Stora små lögner - inte mycket kvar nu!

Om jag är bra på att lista ut vad som kommer att hända? Skämtar du Daniela? Jag är usel på det! Visst, om det är en författare jag har läst mycket av, t.ex. Läckberg, Mankell eller Guillou, går det ganska bra att gissa vilka vändningar som komma skall men annars är jag nog ett hopplöst fall. Här kan jag ju avslöja Daniela att jag inte alls är säker på att jag fattade Atkinsons Liv efter liv riktigt ut i fingerspetsarna; du är bara så mycket bättre på att fånga upp alla detaljer i din läsning! 

Oj fy vad Perry sticker ut. Jag går nog i bitar om inte det är han som straffas. Det finns ju gränser för vad en person kan få komma undan med, väl!? Jag har faktiskt inte kunnat släppa det där du Daniela skrev om att det är Perry som kan vara pappa till Ziggy - tänk om det är så? Hur långt har du läst nu? Vågar jag skriva att jag blir väldigt glad för Janes nya bekantskap dock. Känns som om kärleken kommer att vinna iallafall!

Språket tycker jag är väldigt rappt och målmedvetet. Det finns knappast något i boken som känns ogenomtänkt eller utsvävande. Det är ju väldigt lättläst och jag tror inte jag har hakat upp mig på ett enda ord eller en enda klumpighet. Ja, den är nog väldigt välskriven helt enkelt. 

Vem identifierar du dig mest med Daniela? Jag tycker nog att jag kanske allra mest av alla är Jane. Jag skulle älska att ha Madeline eller Ed som vän. Bonnie är nog lite för duktig för att orka med och Celestes handlingsförlamning gör mig lite frustrerad. Håller du med om att författaren lyckas jättebra med att få karaktärerna levande? Ingen av dem är helt svartvit och ju mer man läser desto mera förstår man också dem alla. Kanske inte tycker lika, men förstår!

En sak som jag hela tiden tänker på medan jag läser är hur vi, i våra sätt att handskas och tänka, antingen kan göra stora saker väldigt små och göra små saker hur stora som helst. Vi är ju rätt snabba på att ta förhastade beslut och tänka katastrofala tankar - men personer som verkligen är i nöd och utsatta för enorma fasor kanske inte ens upplever att de har det så hemskt. Därav titeln kanske? Eller vad tror du att den syftar på?

Vill du säga nåt om miljön kanske? Hur tycker du att författaren skildrar miljön och hur lyckas hon med det?

Jag bara älskar din fråga om vad jag skulle göra om min man tjänade lika mycket pengar som Celestes man, d.v.s. massor. Jag tror att jag aldrig någonsin skulle klara av att vara ekonomiskt beroende av en man. Bara själva tanken gör mig magsjuk. Hemmamamma, nej. Finns inte på min karta. Så, min man kunde få tjäna hur mycket pengar som helst och jag skulle ändå tänka att jag ska kunna försörja mig själv och ha en egen ekonomi att stå på. Pengarna - om de fanns i överflöd - skulle nästan ge mig nippor. Jag som avskyr materialism och den köphysteri vi lever i ser ingen poäng i att ha mer pengar än man behöver. Och med det sagt vill jag ändå säga att jag stundvis ligger vaken om nätterna och oroar mig för vår ekonomi - så lite mer pengar i handen skulle jag inte tacka nej till. Men bara lite, så sömnen skulle bli bättre.

Jag har bara lite kvar nu så mitt nästa inlägg blir en avslutande summering.  

Vi behöver varandra

Sådär lämpligt inför jul råkade jag nappa åt mig ett boktips via Facebook. Jag var i akut behov av att hitta en läsvärd bok åt min mamma i julklapp och då kom tipset som på beställning. Det var förstås Ia, som jag auskulterade i Vasa med, som kom med den fantastiska vinken och det tackar jag henne för! Igår morse vaknade jag förresten till ett meddelande av just Ia som igen en gång ville tipsa om en bok - Ann-Helen Laestadius bok Tio över ett. Och det första jag gjorde igår var att kolla om den finns i vår bibba och det fanns den. Det blev snabba ryck och just nu ligger den redan på mitt nattduksbord i väntan på helgen.

Men tillbaka till julklappen. I min mammas paket låg då alltså Helena von Zweigbergks De behövande. Det är en ganska tunn liten bok som handlar om två kvinnor som också är mor och dotter. Den handlar om relationen dem emellan och om allt det som sägs utan att det sägs. Och om det som aldrig blir sagt. Det var en så grymt vacker och ärlig bok. Jag vet inte varför jag aldrig slutar fascineras av relationer av olika slag. De är ju aldrig lätta, aldrig någonsin. Och jag tror att mor och dotter-relationen är en väldigt speciell relation på alla sätt; självklar men ändå så utsatt. Håller du med? Hurdan är din relation till din mamma eller till din dotter - förutsatt att du som läser är kvinna då alltså?

Det fanns så mycket jag kunde känna igen mig i, både som mor och som dotter. Om jag tar mig och min mamma som exempel. Aldrig någonsin ser någon mig så bra som när mamma ser på mig. Aldrig blir jag så arg som när jag blir arg på mamma. Känslorna är högt och de är lågt och ett beröm av henne (och pappa) är det som betyder allra mest. Samtidigt hör jag ständigt hennes röst i mitt huvud och den rösten är nog oftast lika med mitt eget samvete; och usch vad den rösten stundvis har varit jobbig. Men nog ack så betydelsefull.

Birgitta heter mamman i De behövande och hon kämpar hela tiden med en känsla av att inte veta hur hon skall närma sig sin dotter utan att göra det på fel sätt. En liten förändring i rösten snappas alltför fort upp. En felsägning möts av mördande blickar och det blir en milslång kamp om att hitta rätt läge. Louise är den vuxna dottern och hon vill hela tiden sin mamma väl. Men hur hon än får dåligt samvete av att snäsa av sin mamma eller bli arg på henne är det just det hon gör. Båda två har så mycket de skulle vilja få sagt men som bara aldrig känns rätt att säga. Båda två har sin egen uppfattning om sig själva och varandra och de uppfattningarna är inte samstämmiga. Det är de ju aldrig heller - för allt man upplever gör man ju utifrån det egna perspektivet. Men man kanske ändå utgår ifrån att man borde tänka lika eller uppfatta saker på samma sätt, eller vad säger du?

De behövande var en verkligt fin bok! Den gav mig massor av tankeställare om hur det är att vara människa. Om hur man hela tiden går omkring och tänker på livet utifrån sig själv och säkert så ofta, för ofta, oavsiktligt gör andra människor orätt. Det finns så många nyanser i en relation och trots att man kanske vill så väl kan det bli så fel. Även mellan dem som står varandra så nära som en mor och hennes dotter gör. 

Min mamma betyder allt för mig. Min dotter betyder allt för mig. Jag berättar inte allt. De berättar inte allt. Men vi kramar om varandra och vi möts; och även om våra mänskliga möten kan vara kantiga, roliga, känslosamma, arga, upprörande, trygga, glada eller ledsna så möts vi iallafall. Just sådana vi är - med alla våra styrkor och brister. 

Två av de viktigaste 

Vi två

Jag var på jakt efter en feelgood-bok för att kompensera de andra lite tyngre böckerna jag hade packat med till sportlovsveckan i Lappland, och hittade Andy Jones bok Vi två på bibban. På pärmen stod det att boken är ett måste för alla som gillade David Nicholls En dag. Det lät ju för bra för att vara sant.

Och just så var det tyvärr också. Vi två handlar om Fisher och Ivy som förälskar sig i varandra och kort därpå upptäcker att de väntar barn. Lite för snabbt, tycker de flesta omkring dem men själva är de glada över att få barn tillsammans. Men att bli föräldrar - eller att vänta på att blir det - kommer att påverka deras relation mer än de tror. Den passionerade förälskelsen blir så småningom allt mer avvaktande och osäker även om känslorna hela tiden finns där. 

Det var långt ifrån samma läsupplevelse som jag fick när jag läste En dag. Så tro inte på det påståendet alltså. Jag säger inte att Vi två är en dålig bok men den öppnade sig aldrig riktigt för mig. Karaktärerna var mest bara irriterande och igen en gång vill jag bara skrika ut att de skall tala med varandra. Vad hjälper det att sura och buttra på egna håll och inte våga ta upp frågor som känns avgörande? Det är mest Fishers perspektiv vi följer och det skulle vara betydligt mer givande att också få höra Ivys röst mellan varven. 

Nåväl. Relationer är aldrig lätta. Förhållanden prövas hela tiden. Och igen en gång blir man ju bara så medveten om hur vi aldrig kommer att bli tankeläsare hur gärna vi än skulle vilja bli det. Och att förbli förälskad nog är en mycket mer invecklad företeelse än att bli det. 

Letar du efter en lättläst kärlekshistoria i brittisk anda hittar du rätt. 

 

Helvetets huvudstad

Det var en tid sedan jag läste Delirium - del ett i Lauren Olivers dystopiska värld där kärlek är en sjukdom och kärnan till allt ont. Jag kommer dock ihåg att jag nog tyckte att den var värd en fortsatt läsning och sagt och gjort: nu är också del två, Pandemonium, läst. 

På ett sätt är det så skönt med dystopier. Allt är ju möjligt och det finns inga begränsningar i människors handlingssätt eftersom det enda de har på agendan är att överleva. Liksom med fantasy; det är så långt ifrån våra dagliga kamper om att hinna i tid till träningen eller orka vattna blommorna. Skönt som i en alternativ värld där man får leva på ett annat sätt, inte alltid ett bättre, men ett annorlunda.

Pandemonium tar vid där Delirium slutade med en ensam Lena som har lämnat staden bakom sig och har Vildmarken framför sig. Nya utmaningar väntar eftersom hon nu får lära sig hantera en värld av känslor - där folk öppet visar sina känslor. Det är förstås rätt skrämmande för henne och snurrar hennes tankevärld rejält. Det är också nya människor att lära känna och sorgen och saknaden efter Alex, som hon antar att dog när och där hon lyckades smita över till andra sidan, blir emellanåt för svår att hantera. Men hon lär sig att sorg inte nödvändigtvis behöver vara av ondo eftersom sorg ju också är ett sätt att hålla kvar kära personer i minnet och hjärtat. Bra point där.

Boken utspelar sig i två tidsperioder: nu (när Lena levt en tid med personerna i Vildmarken och har tagit sig in i staden för att jobba med motståndsrörelsen) och då (när Lena just har kommit till Vildmarken och lär sig leva på ett annat sätt). Det gör att man får en rätt så bra inblick i allt som har hänt samtidigt som storyn går framåt i rask takt. Bra grepp där! Det blir mycket diskussion kring zombiemänniskornas - de människor som lever utan känslor - sätt att hantera världen utan empati och det är en mycket intressant fråga tycker jag. Inte minst i dagens värld där flyktingar skall eller inte skall tas emot, där murar mellan människor skall byggas och gränser stängas, där minoriteters rättigheter ifrågasätts och det har blivit allt mer acceptabelt att öppet förakta och kränka andra personer. 

Hurdan är en värld utan känslor och empati? Vad händer när vi slutar bry oss om varandra och känna med personer som på ett eller annat sätt är i underläge? När vi slutar hjälpa och lyfta upp varann och när vi delar in oss i vi och ni? Helvetets huvudstad måhända?! I den engelska författaren John Miltons epos Det förlorade paradiset var Pandemonium namnet på den värsta av alla ställen - stället där alla djävlar samlades. Det blir en rätt så lyckad anspelning av författaren. 

Och så slutar ju boken med en sjutusans cliffhanger. Sista delen Rekviem blir ju bara sååå ett måste!

 

Tre magiska

Vi åkte iväg på en minisemester till Tahko med familjen och med mig till snön och slappa kvällar i soffan efter friskluftsförgiftning tog jag boken Let it Snow (Jo, den heter faktiskt så på svenska också). Boken innehåller tre alldeles ljuvligt mysiga, roliga och magiska historier som alla utspelar sig under ett snöoväder en julhelg. Berättelserna är skrivna av tre olika författare: John Green (han har väl ingen missat med succéer som t.ex. Förr eller senare exploderar jag), Maureen Johnson och Lauren Myracle. 

De tre berättelserna är helt egna historier men de binds ihop av att de utspelar sig på samma ort i samma snöstorm och huvudpersonerna i en historia blir till bipersoner i de två andra. Julmysfaktorn i den här boken är ungefär så hög den kan bli med garanterat lyckliga slut, härliga karaktärer, romantik förstås och så träffsäkra skildringar av att vara ung. Ja. att läsa den här boken skulle vara en utmärkt jullovstradition att upprepa år efter år. Tyvärr är det lite sent (eller snarare tidigt) med julklappstips för i år, men jag lovar att den fungerar utmärkt som sportlovsläsning också (målgruppen för den här boken är trots allt främst personer som faktiskt har sportlov), men om du är dödstrött på vintern och längtar efter vår nu är de kanske ändå bäst att spara den till nästa jul.

Är du så speciell?

Ända sen jag var barn - på stenåldern då - har det tutats i hur speciell jag är. Jag är värdefull, unik och dyrbar och det finns inte något annat barn som är som jag. Och även om jag är evigt tacksam mina föräldrar - tack mamma och tack pappa! - som fått mig att känna just så började sanningen någonstans där på bronsåldern sakta komma krypandes. Kanske var det inte riktigt så, åtminstone inte sett ur mänsklighetens perspektiv? Kanske någon annan också har känt samma känslor som jag känner?! Eventuellt finns det också någon annan (sisådär 7 miljarder) som gått igenom det som jag går i genom. Och tvärtemot vad man kanske skulle tro tycker jag det är den bästa insikten nånsin; det att man inte sist och slutligen är så himla unik. För jäklar vad ensamt det skulle vara att vara one of a kind.

Men i det stora hela kan det kanske tyckas vara ganska tragiskt. Jag menar, tänk att människan aldrig ändras. Tänk att Shakespeare på 1500-talet skrev historier vi känner igen oss i idag. Tänk att Trump fattar beslutet att bygga upp en ny mur människor emellan som om de inhumana misstagen människan tidigare gjort inte har lärt oss något alls. Vari ligger utvecklingen alltså? Så när vi går omkring och känner oss väldigt speciella och utvalda, upplysta och säkra på våra argument kan det ju vara bra att tänka lägre än näsan är lång. Människan är bara en människa; hur gärna vi än skulle vilja spela gud.

Geir Gulliksens succéroman Berättelse om ett äktenskap tar avstamp i huvudkaraktärernas tro om att just deras äktenskap måste vara den ultimata fullträffen. Det att de fann varandra och gifte sig var det enda rätta - någon sorts extraordinär dragningskraft som såg till att de inte kunde göra annat än förälska sig i varandra. Och det de har tillsammans finns knappast hos någon annan; så himla unikt är det. De går och intalar sig själva att deras äktenskap kunde fungera som en sorts modell för andra. De vet att det de känner aldrig kommer att förändras och att de kommer att leva tillsammans för resten av sina liv. Sådär som man gör, som man tror - nej som man VET. Men redan i ett tidigt skede vet läsaren mycket bättre; att just det här äktenskapet inte kommer att överleva.

Berättelse om ett äktenskap är en brutalt ärlig bok om samlevnad. Eller: om en skilsmässa. Eller: om den smärtan vi brukar kalla kärlek. Boken har blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och det är speciellt Gulliksens förmåga att beskriva den smärta som uppstår när man inser att man kommer att bli lämnad som får kritiker runtom i Norden att hylla boken. Intrigen berättas aldrig ur Timmys, alltså kvinnans, perspektiv vilket gör att det osar svaghet och förödmjukelse om den. Det är den övergivna mannens historia.

Boken är som en kniv i hjärtat på den som går omkring och känner sig unik. Den krossar på ett brutalt sätt tron på den romantiska kärleken - på att det finns en enda som är den rätta. Istället pekar den ut ett faktum att människor i grund och botten är väldigt lika och att vi minsann kan skapa oss goda och fungerande relationer med vem som helst. Det är alltså bara slumpen som avgör vem vi börjar dejta och slumpen och tillfället som avgör om det håller eller inte. Trist eller bra? Jag vet inte. 

På vårt bord i lärarrummet stod ett vackert tack-kort för inte så länge sedan. Det var ett av de finaste jag någonsin sett. På kortet fanns ett citat som gick ungefär såhär: "Every love story is beautiful, but ours is my favorite".  Och oberoende om man vill närma sig kärlek med eller utan cynism kan nog ingen motsäga sig just det. Kärlek mellan två personer, kärlek mellan en förälder och ett barn, kärlek mellan två vänner; kärleken i alla former är alltid - alltid - vacker! Och är man nummer ett i en annan persons liv gör det en väldigt speciell. Och unik. Och det kan ju inte vara annat än bra att precis varenda en av oss får uppleva just det; att känna oss utvalda, värdefulla och just unika. Speciellt när det gäller just kärlek! 

(Men när det kommer till så gott som allt annat - när man bygger murar, är rasist och kvinnohatare och tror aningen för mycket om sig själv - då är hybris något av en kärna för all ondska. Och DÅ borde det finnas ett magiskt piller som man tvångsmatar nyblivna presidenter med för att få hen att inse hur små på jorden vi allihop egentligen är. Är man stor och stark måste man vara snäll, sa visst Bamse. Och det som Bamse säger är alltid sant.)   

Kort och gott 2/2

Här följer fortsättningen på min decemberläsning. 

När vi var i Spanien i oktober började jag läsa en bok mamma hade med sig dit - nämligen Medicis ring av Jan Mårtenson. Jag vet inte hur bekant du är med Jan Mårtenson men jag har läst några böcker av honom tidigare och kan gott konstatera att Medicis ring följer samma mönster. Det är då frågan om en Homandeckare, jag tror det är den 43:e deckaren med Johan Kristian Homan i huvudrollen! Denna utspelar sig i Toscana och Stockholm. Det som ju är väldigt karakteristiskt för Mårtenson är att han alltid bjuder på bildning i form av kultur- och konsthistoria. Jag tycker Mårtensons deckare är lite småmysiga faktiskt, om än rätt så gubbiga. Nåväl - gubbigheten till trots - tyckte jag den här deckaren var riktigt lärorik och stundvis lite spännande, även om det tog mig några månader att läsa klart.

Två ungdomsromaner jag lyckats läsa är Jack av Christina Lindström från år 2016 och Den andra Will Grayson av författarduon John Green och David Levithan från år 2011. Jag hade läst ganska mycket om Jack på flertalet bokbloggar och hade höga förväntningar på den. Många anser att den borde ha blivit Augustprisnominerad och att den är årets ungdomsbok i Sverige. Och jo - riktigt bra var den också. Det Lindström lyckades bra med är språket och berättarrösten. Huvudpersonen Jack är en 18-årig rapp, känslig och smart kille som förälskar sig i en något udda tjej, Freja. Förälskelsen får honom att rannsaka sig själv och han tar itu med sitt förflutna som mobbare och nazist - en stöddig elak typ helt enkelt. Och det blir en fin helhet: utan att moralisera eller överdriva kommer Lindström åt att tangera många viktiga teman. Det enda jag stör mig på i boken är bokens pärm - ser ut som något från 90-talet. Trist!

John Green och David Levithan behöver knappast någon mer ingående presentation. De är - måhända - de mest lästa ungdomsförfattarna i världen. Men vad händer när de slår ihop sig och samsas om att berätta en historia? Jodå. Den andra Will Grayson är skriven i precis samma anda som John Greens andra böcker och också Levithans stil blir tydlig. I boken varvar de varandra med att skriva vartannat kapitel och båda huvudpersonerna heter Will och de möter varandra ungefär en tredjedel in i boken. Den första Will är en nobody; en som man knappast skulle lägga märke till om inte han var kompis med en av de mest synliga killarna i skolan, vilket han är. Den andra Will är en något mer färgstark person som blir bedragen av sin bästa vän och således kommer i kontakt med den första Wills kompisgäng. Låter rörigt det där - men det är det inte eftersom den ena Wills kapitel är skrivna enbart med gemener (huj, jag hade jättesvårt i början!). Nåväl - gillar du John Green och David Levithan kommer du inte att bli besviken. Jag har börjat tröttna, lite grann.   

Den sista boken jag tänker skriva om idag är Små ögonblick av lycka (men rätt mycket elände med) av den holländske författaren Hendrik Groen. Hendrik Groen är egentligen en pseudonym. Berättaren i boken är den 83 och en fjärdedels år gamla Hendrik som bor på ett ålderdomshem i Amsterdam. Han bestämmer sig för att skriva dagbok och i dagboken tänker han låta bli att vara så politiskt korrekt hela tiden. Med ålderns rätt skriver Hendrik en dråplig rapport om hur det är att åldras - om allt från vänskap, kärlek, önskan om att få dö, urinläckage, ett minne som sviker, kroppsligt förfall - och när man minst anar det avslöjar Hendrik att dottern dog som 4-åring och hustrun blev psykiskt sjuk. Gravallvar varvat med humor. Livsvisdom och livsmod blandat med livstristess. Jag fick boken i julklapp och blev glatt överraskad men inte förvånad över att romanen blivit en enorm succé i Holland och nu såld till mer än tjugofem länder. Den är lite av en Hundraåring - en bok man knappast kan tycka illa om!

Jag sparar på en riktig pärla. Det är en bok som tävlar i klassen årets bästa för mig. Kika in här om några dagar igen så får du veta mera! Det lönar sig, jag lovar!