Tack för frågorna Daniela!

Jag publicerade ett inlägg för några dagar sedan och glömde att dela det på Facebook och G+ - och så få läsare har vi inte haft sedan bloggens begynnelse, tror jag. Vad lär man sig? Jo, antingen har ni annat för er sommartid än att sitta och läsa bloggar (Va? Så kan det väl inte vara heller. Inte när det gäller Bokduetten iallafall, meh!) eller så är ni så vana vid att vi länkar till bloggen att det är länkar det måste vara. Nåväl - mitt förra inlägg var kanske inte det nyaste under solen precis. Jag hyllade Elena Ferrante igen en gång bara. 

Daniela och jag hör ju i till samma bokcirkel på jobbet så nu var det min tur att läsa Mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Jag tycker Fredrik Backman är en härlig författare. Han är otrolig på det sättet att han är så mångsidig i sitt författarskap - och det är ingen skillnad vilken bok av honom man läser så ger den en en massa insikter om sådant man redan trodde sig ha alla insikter om. Vilket fantastiskt berättargrepp han har! En dag inne i huvudet på Fredrik vore inte så dumt.

När Daniela hade läst boken skickade hon stafettpinnen vidare till mig och ställde mig två frågor:

1. Vilken är din superkraft?

2. Finns det något kvinnorna i din släkt har gemensamt? T.ex. en egenskap eller ett personlighetsdrag du vet att du delar med din mamma/mormor/moster/...    

Bra frågor Daniela! Skitsvåra dock.

Min superkraft? Om man följer Fredrik Backmans definition så behöver ju superkraften inte direkt vara ett så eftersträvsamt personlighetsdrag direkt va? Snarare en styrka som kan visa sig i de mest svåra situationer. Jag kunde således kanske säga att det är min organisationsförmåga. Eller konsten att fortsätta andas trots att luften går ur en. Eller att avsluta alla projekt jag inleder. Eller att alltid se något positivt i allt, även om det inte finns något positivt kvar att registrera överhuvudtaget. Men NEJ. Det stämmer inte. Min organisationsförmåga är stundvis riktigt kass. Under året som gått har luften gått ur mig utan att helt och hållet återvända. Projekt har blivit på hälft och det positiva tänkesättet har inte heller det varit självklart. Dit for de superkrafterna. 

Så - efter att ha funderat fram och tillbaka på detta och med bokens budskap i baktanke svarar jag att min superkraft är mina nära och kära: vänner och släktingar. Jag fattar inte att ni står ut med mig. Ibland blir jag förvånad över att jag blir bjuden på nån fest, att någon vill ta en promenad med mig eller träffas över en kopp kaffe. Faktiskt. Jag har sån ångest över att jag pratar för mycket, har alltför starka åsikter om allt, ställer för få frågor åt andra, lyssnar för lite, inte kan klä mig rätt, inte hänger med i allt det man borde hänga med i, inte hör av mig tillräckligt ofta, gör bort mig alltför ofta, säger fel saker. Med mera. Jag vet att jag är en pain in the nånting så många gånger och att jag ifrågasätter andra personers val och beteende. Det har jag inte rätt till. Det vet jag. Och ändå finns ni där allihop. Och accepterar. Och stöttar. Och förstår. Ni är min superkraft. Ensam är jag ingen, tillsammans är vi superstarka! Tack att ni finns där för mig. Jag finns här för er också!

Och svaret på fråga nummer två har jag nog lite funderingar på. Men jag tänker återkomma till dem om någon vecka. Istället utmanar jag min mamma Gitta, mina mostrar Stina och Kerstin och mina kusiner Josefin och Emmi att fundera på just det. Det ska bli så kul att se er på vår släktträff om några veckor och DÅ ska vi fastslå vad kvinnorna i vår släkt har gemensamt. Ha, jag vet nog vad ni kommer att säga!

Små stora lögner - ett sista inlägg

Det har varit jättekul att blogga om en bok såhär - på nåt sätt gör det att man kanske tänker till lite extra under läsningens gång också. Eller inte vet jag; nog pågår det ju hela tiden ett tankearbete medan man läser alla böcker men skillnaden nu är ju då att man stannar upp lite och sätter ord på dessa tankar. Det här gör vi definitivt om jo, Daniela!

Såhär summa summarum tycker jag att boken gjorde ett förvånansvärt starkt intryck på mig. Jag hade kanske tänkt att den skulle vara lite feelgood-aktig, och med det så menar jag att jag främst trodde det skulle vara skön läsning och inte så djupgående livsfilosofiska teman. Mina förväntningar var inte så höga, nämligen. Men stundvis överraskade boken alltså och gav mig en hel del! Främst tänker jag då på livssituationen jag själv befinner mig i; mitt-i-livet/kvinna/mamma.

Det allra bästa med boken var nog intrigerna. Eftersom språket och språkmelodin var så medryckande var det svårt att släppa taget om boken och hålla paus i läsningen. Det här är en sån där perfekt bok att ta till när man egentligen själv har tråkigt, är ledsen, behöver fly från den egna vardagen eller behöver underhållning av nåt slag. Man kommer karaktärerna långt in på livet och känner nästan en tomhet efteråt - som om man fått nya vänner man sedan blir att sakna. 

Nu har ju jag tur. Min månadsbok för april är ju nämligen Öppnas i händelse av min död av just den samma författaren, alltså Liane Moriarty. Den skall jag börja på bara jag läst klart Morgon i Jenin som jag började på i fredags. Dessutom har jag inte bloggat om två ungdomsböcker jag läst och Katerina Janouchs Modershjärtat. Jag återkommer således med flera recensioner inom kort.

Tack Daniela för tankeutbytet! Eftersom vi inte ses så ofta som vi brukar har det här också varit ett sätt att mötas! Kul så! Hoppas påskhelgen har varit vilsam och skön! Vi har häxat oss, städat, haft påskbrasor, tagit det första doppet efter bastun, kommit ut ur Escape Room med tio minuter kvar av tiden, varit på 40-årsbastu, ätit alltför mycket choklad, varit på bio, hälsat på i Nagu, plockat fram utemöbler, rensat på gården, tittat på film och sovit extra länge på morgnarna. Lovet får därmed fullt godkänt.       

Stora små lögner - det drar ihop sig

Tros att det var olidligt spännande kunde jag till slut inte hålla ögonen öppna igår och således har jag några tiotals sidor kvar ännu. Men jag antar att du Lotta har läst klart, så berätta -  vad tyckte du om slutet och vilken stämning lämnade boken kvar hos dig? 

Jag identifierar mig nog mest med Jane jag också. Jag är för rädd för konflikter och konfrontationer för att kunna bete mig som Madeline. Celeste är på något sätt så sluten och allvarlig att jag inte kan känna igen mig i henne heller. Jo, jag håller absolut med om att karaktärerna blir väldigt levande i boken och man kan verkligen sätta sig in i deras olika situationer.

Jag tänker som du Lotta angående titeln. T.ex. Celestes äktenskap framstår ju som en enda stor lögn, det är bara fasaden som är fin, men själv har hon intalat sig att det bara är en liten obetydlig lögn så hon ljuger också för sig själv. Amabellas lögn var egentligen en struntsak som uppstod i en jobbig situation men den fick enorma konsekvenser.

Miljön är på det sättet betydelsefull att den lilla idylliska småstaden blir en stor kontrast till det hemska som läsaren vet att pågår eller snart kommer att ske. Det finns inga långa utsvävande miljöbeskrivningar i boken utan författaren lyckas bra med att få miljön att växa fram så småningom via karaktärernas liv och deras små iakttagelser.

Nää, nu ska jag slänga mig i soffan med boken och läsa klart. Jag tycker, som det säkert har framkommit, väldigt bra om Stora små lögner. Jag gillar den mer än Öppnas i händelse av min död som kanske lovade mer spänning än vad det sist och slutligen blev.

Det var roligt att blogga tillsammans med dig Lotta under läsningens gång. Jag väntade alltid med spänning på att få se vilka tankar boken väckt hos dig. Vi brukar ju diskutera böcker vi läst på jobb och det är en av många saker med min fantastiska arbetsplats jag saknat under mammaledigheten. Det här ska vi göra på nytt, eller hur?

Stora små lögner - inte mycket kvar nu!

Om jag är bra på att lista ut vad som kommer att hända? Skämtar du Daniela? Jag är usel på det! Visst, om det är en författare jag har läst mycket av, t.ex. Läckberg, Mankell eller Guillou, går det ganska bra att gissa vilka vändningar som komma skall men annars är jag nog ett hopplöst fall. Här kan jag ju avslöja Daniela att jag inte alls är säker på att jag fattade Atkinsons Liv efter liv riktigt ut i fingerspetsarna; du är bara så mycket bättre på att fånga upp alla detaljer i din läsning! 

Oj fy vad Perry sticker ut. Jag går nog i bitar om inte det är han som straffas. Det finns ju gränser för vad en person kan få komma undan med, väl!? Jag har faktiskt inte kunnat släppa det där du Daniela skrev om att det är Perry som kan vara pappa till Ziggy - tänk om det är så? Hur långt har du läst nu? Vågar jag skriva att jag blir väldigt glad för Janes nya bekantskap dock. Känns som om kärleken kommer att vinna iallafall!

Språket tycker jag är väldigt rappt och målmedvetet. Det finns knappast något i boken som känns ogenomtänkt eller utsvävande. Det är ju väldigt lättläst och jag tror inte jag har hakat upp mig på ett enda ord eller en enda klumpighet. Ja, den är nog väldigt välskriven helt enkelt. 

Vem identifierar du dig mest med Daniela? Jag tycker nog att jag kanske allra mest av alla är Jane. Jag skulle älska att ha Madeline eller Ed som vän. Bonnie är nog lite för duktig för att orka med och Celestes handlingsförlamning gör mig lite frustrerad. Håller du med om att författaren lyckas jättebra med att få karaktärerna levande? Ingen av dem är helt svartvit och ju mer man läser desto mera förstår man också dem alla. Kanske inte tycker lika, men förstår!

En sak som jag hela tiden tänker på medan jag läser är hur vi, i våra sätt att handskas och tänka, antingen kan göra stora saker väldigt små och göra små saker hur stora som helst. Vi är ju rätt snabba på att ta förhastade beslut och tänka katastrofala tankar - men personer som verkligen är i nöd och utsatta för enorma fasor kanske inte ens upplever att de har det så hemskt. Därav titeln kanske? Eller vad tror du att den syftar på?

Vill du säga nåt om miljön kanske? Hur tycker du att författaren skildrar miljön och hur lyckas hon med det?

Jag bara älskar din fråga om vad jag skulle göra om min man tjänade lika mycket pengar som Celestes man, d.v.s. massor. Jag tror att jag aldrig någonsin skulle klara av att vara ekonomiskt beroende av en man. Bara själva tanken gör mig magsjuk. Hemmamamma, nej. Finns inte på min karta. Så, min man kunde få tjäna hur mycket pengar som helst och jag skulle ändå tänka att jag ska kunna försörja mig själv och ha en egen ekonomi att stå på. Pengarna - om de fanns i överflöd - skulle nästan ge mig nippor. Jag som avskyr materialism och den köphysteri vi lever i ser ingen poäng i att ha mer pengar än man behöver. Och med det sagt vill jag ändå säga att jag stundvis ligger vaken om nätterna och oroar mig för vår ekonomi - så lite mer pengar i handen skulle jag inte tacka nej till. Men bara lite, så sömnen skulle bli bättre.

Jag har bara lite kvar nu så mitt nästa inlägg blir en avslutande summering.  

Stora små lögner - lite mer än halvvägs

Nej, nu tror jag bestämt att det är Celeste som kommer att dö. Men samtidigt tänker jag att det är en fälla som författaren bygger upp för att få läsaren att tro att det är Celeste så att Moriarty kan överraska sin läsare sen. Brukar du Lotta vara bra på att genomskåda författarens planer i spänningsromaner och deckare? Eller brukar du försöka att inte tänka så då du läser för att du ska få bli överraskad i slutet? Förut var jag inte alls speciellt bra på det, men man ser ju att vissa mönster upprepar sig då man läser fler böcker i en viss genre.

Då jag började läsa hade jag förväntat mig en feelgoodroman med ett visst allvar. Så spänningen i boken överraskade mig lite. Stämningen i boken är ganska dyster ändå och personernas tillvaro känns så skör eftersom man vet att någonting ska hända. Första halvan av boken gav en lite nervös, krypande känsla men nu lade jag undan boken på ett riktigt kusligt ställe. Iiiik! Det är lite svårt att genrebestämma den här boken, den rör sig mellan flera genrer tycker jag.

Mobbningen, ja. Det kan hända att jag fällde en tår då stackars Ziggy undrade om någon alls får leka med honom mera. Först och främst skulle ju skolan behöva få lite arbetsro för att kunna ta itu med situationen utan föräldrarnas inblandning. Visa lite förtroende för att läraren och rektorn som är de professionella här kan sitt jobb, tack! Men oavsett hur väl man känner sitt eget barn kan man aldrig vara helt säker på att ens barn inte mobbar, så jag förstår Janes tvivel. Samtidigt måste ju hon som mamma tro på sin son då han säger att det inte är han, det är ju hennes uppgift att stå på hans sida. Om jag måste gissa tror jag att Ziggy är oskyldig, det är någonting annat som hänt.

Nej, nej och återigen nej. Jag skulle bli galen om jag var i Madelines situation. Jag skulle avsky varje minut någon annan tog hand om mina barn, särskilt om det var en permanent lösning och vi inte delade samma uppfattning om uppfostran. Alltså jag har inga problem med att låna ut mina barn över ett veckoslut eller så till vem som helst som de trivs med, även om jag vet att de kanske äter mer godis än jag skulle tillåta eller vakar för sent på kvällen eller vad det nu kan vara eftersom det ju ändå är jag som har huvudansvaret för dem. Men att vara tvungen att ge över huvudansvaret till någon annan är nog en hemsk, hemsk tanke!

Vad tycker du Lotta om språket i boken då? Jag kommer på mig själv att ha så bråttom framåt emellanåt att jag läser lite slarvigt så jag har inte riktigt hunnit njuta av språket. Det är verkligen spännande nu!

Har du några tankar om titeln, Lotta? Tror du att vi nu drygt halvvägs börjar ha koll på de flesta lögnerna eller dyker det upp fler? 

Ännu en fråga: Vad skulle du göra av ditt liv om din man förtjänade lika mycket pengar som Celestes man? Skulle du skämmas som Celeste? I vilka situationer i så fall? Skulle du kunna tänka dig att vara hemmamamma? Skulle du ha koll på er ekonomi eller skulle du som Celeste inte riktigt ha en uppfattning om hur rika ni egentligen var?

Stora små lögner - mitt i boken

Ja absolut Daniela. Jag gillar jättemycket att läsa böcker som först öppnar upp en spännande vändpunkt och sedan hoppar tillbaka för att bena ut vad som egentligen har hänt. Det är lite som Donna Tartts Den hemliga historien eller En nästan sann historia av Mattias Edvardsson. Fast när det kommer till Stora små lögner är stilen mera som Gone girl eller Kvinnan på tåget. Det är ju så sjukt spännande och det om något sätter fart på läsningen. Man vill ju veta så snabbt som möjligt ju!

Igår kväll hade jag mycket svårt att sätta bort boken. Ni vet, måndag - ledig kväll - regnigt och blåsigt därute. Vad är då bättre än att krypa under en varm filt i soffan. Jag tycker Stora små lögner lämpar sig jättebra för just en sådan dag. Vilken stämning tycker du Daniela att man får av boken? Jag upplever att den är rätt så kuslig och man vet att det vackra och fina och trevliga kommer att sluta i en tragedi. Det är lite nervkittlande på nåt sätt men också tragiskt - som minuterna innan en storm drar över land. 

Jag hoppas så att det är Celestes man Perry som råkar ut för nåt. Helt överens med dig där Daniela! Tyvärr har jag en ond föraning om att det är ett av barnen. Det vet jag inte om jag klarar av dock. Hoppas författaren skonar oss från det. Celeste själv är ju lite av mysterium också, och Jane för den delen. Det känns nästan som om det bara är Madeline man inte förväntar sig att ska kunna ändra karaktär. Jag vet inte med Bonnie riktigt. Jag har en känsla av att hon får axla Bad Guy-rollen bara. Men det är klart att hon får skulden för all skit eftersom hon så tydligt går in för att påverka Abigail (Madelines dotter) när hon väljer att flytta till pappas hem istället för att stanna kvar hos mamma. Vad tycker du om det Daniela? Skulle du klara av att ge över ansvaret för dina barn till en annan vuxen, som kanske inte delar din uppfattning om uppfostran, och lita på att det ändå går bra? 

Ja för mammor är ju olika. Du frågade mig om jag tycker att vi mammor håller på och tävlar med varandra om popularitet och engagemang. Nja, svarar jag. Inte egentligen. Helt tydligt har ju föräldrarna i boken (i Australien) en helt annan roll i sina barns skolgång än vad man som förälder väljer att ha här i Finland så det går kanske inte att jämföra. Det jag ändå kan tycka att är otroligt påfrestande för mammahjärtat är alla födiskalas som skall ordnas. När ett barn får bjuda in hela klassen till Hoplop och en annan ordnar ett hejdundrande disco i ett föreningshus - så uppstår det lite dåligt samvete när man själv knappt vet om man orkar ställa till med kompiskalas överhuvudtaget. Eller gällande hobbyn; man borde ju själv vara tränaren eller ledaren och göra så mycket mer men man orkar knappt köra sitt barn till träningen. Suck. Det jag dock tycker jättemycket om i boken är att mammorna är så olika och de får alla vara som de är. Förlåtande och förstående berättarröst där, inte sant!?

Vad tänker du om mobbningen Ziggy beskylls för då Daniela? Vad tror du egentligen har hänt?

Stora små lögner - första intrycket

Jo, det blir kul att läsa tillsammans på det här sättet! 

Jag tycker också att boken verkar lovande! Överlag gillar jag böcker där man först får veta vad som hänt (i det här fallet ett mord på skolan under en frågesportskväll för förskolebarnens föräldrar. Huhu!) och sedan tas tillbaka i tiden så att man får läsa vad som ledde fram till händelsen. Gör du? 

Jag brukar ju ha ganska svårt att hålla mig ifrån att bläddra framåt men den här gången har jag faktiskt hållit mig i nackskinnet. Kommentarerna från alla de här mer eller mindre okända personerna måste ju vara utdrag ur polisens förhör med de andra föräldrarna. Men de verkar ju inte ha en susning om vem som är mördaren. Däremot har de ganska bestämda uppfattningar om vem som är en bra förälder och vem som inte är det. Urk, vad det är lätt att döma andra! Vi har ju med Lotta båda barn där kring förskoleåldern och i lågstadiet. Vad tänker du Lotta om den här rivaliteten mellan mammorna i klassen? Håller vi mammor faktiskt på så där och hittar fel hos varandra och varför? För nog nickar man ju sådär igenkännande åt hela soppan med pengar, karriärer, hemmamammor, cupcakesförbud och kalasinbjudningar.

Den som mest av allt skulle förtjäna att dö här är ju Celestes man, vidrig typ!  Jag har mina aningar om hur det kom sig att Jane blev gravid med Ziggy, avskyvärt det också! Så tänk om Celestes man är far till Ziggy också? Jag hoppas att det är Perry som är död!  Fast på något sätt förväntar jag mig nog att Moriarty lyckas servera en ännu häftigare vändning i berättelsen någonstans så riktigt sådär enkelt är det knappast. Överdrivet goda och prutthurtiga människor, sådär att de blir irriterande ni vet, brukar inte heller ha alla tomtar på loftet. Kanske det är något skumt med Bonnie ändå? Eller är det bara jag som blir irriterad på henne för att jag önskar att jag var lite mer prutthurtig jag också. Vad har du för teori?

Då kör vi!

Daniela och jag tänkte göra en liten kul grej här på bloggen. Vi håller båda som bäst på att läsa Liane Moriartys bok Stora små lögner och tänkte blogga om våra tankar medan vi läser. Känner ni till Moriarty? För mig är det en helt ny bekantskap men Daniela har läst Öppnas i händelse av min död. Men måste nog säga att det jag hittills läst verkar riktigt lovande!

Så Daniela; vad har du tyckt om bokens början? Alla kapitel slutar ju med korta kommentarer av personer man inte riktigt har koll på. Vad spelar de för roll tror du?

Och veeeem är det som har dött? Oj vad det kliar i fingrarna att bläddra fram i boken och kolla efter. Har du kunnat låta bli att göra det? Vem tippar du isåfall att det är?