En minst sagt annorlunda mordhistoria

Här kommer ett sista inlägg innan jag kopplar ner för min absoluta favorithögtid. Igår läste jag ut Ian McEwans roman Nötskal och jag kände att jag bara måste hinna skriva lite om den nu genast.

Berättaren i boken, en han, ligger med huvudet neråt, med korsslagna armar och ben i ett utrymme där platsen redan tagit slut. Var? Jo, i sin mammas, Trudys, mage förstås. Det är några veckor kvar till det beräknade datumet och där ligger huvudpersonen och lyssnar till sin mamma och sin svåger, samtidigt Trudys älskare, då de planerar att ta livet av Trudys man, berättarens pappa.

Berättaren är en minst sagt brådmogen bebis som är mycket medveten om sin utsatta ställning som oönskat barn och som med skräck följer med ett händelseförlopp han på inget sätt kan påverka. På grund av moderns och svågerns komplott håller han på att förlora sin far innan han ens får träffa honom. Berättaren är via moderns intryck medveten om sin omgivning, han bildar sig en uppfattning om världen genom att lyssna på samma poddar som modern och genom att noggrant analysera sin omgivning. Han älskar sin mamma så som alla bebisar av naturliga skäl gör, men svågern Claude är en riktig odåga. Han är varken tilltalade eller smart. Mordet ska ske via förgiftning och det är lätt att dra paralleller till Shakespeares Hamlet.

Berättaren inser vartåt det barkar långt innan Trudy och Claude gör det. Det är komiskt och spännande om vartannat och berättarperspektivet gör att boken känns som ett lekfullt experiment, trots att boken är en thriller. Jag måste säga att jag var väldigt road av hela berättelsen och njöt av att läsa den och jag hade gärna läst ännu mera, slutet kom allt för snabbt.

Semesterläsning, tips 2

Det är ett litet tag sedan jag läste klart Skuggan av ett år av Hannah Richell men jag får fortfarande gåshud på armarna då jag tänker på boken. För mig blev det här en sådan läsupplevelse som stannade kvar ett tag och jag drömde till och med om karaktärerna natten efter att jag läst slutet kommer jag ihåg. Det var inte en trevlig dröm.

Boken utspelar sig både i nutid och  på 1980-talet. Huvudpersonen i nutidsberättelsen är Lila som nyligen mist sin för tidigt födda dotter endast fem dagar gammal. Som många andra är jag ganska känslig för berättelser där bebisar och graviditeter utgör en väsentlig del av tragedierna i någons liv och det är säkert en anledning till att jag drömde om boken. Även den delen av historien som utspelar sig i dåtid innehåller en del sådant. Man vill väl inte bli påmind om hur snabbt något kan gå väldigt fel och man kommer för alltid att komma ihåg de stunder ens egna barn haft änglavakt då de rusat iväg över matbutikens parkeringsplats eller satt något i halsen och man bankat på ryggen i en halv oändlighet och redan haft handen på telefonen innan biten äntligen spyddes upp.

Nåja, Lila får ett mystiskt brev med en nyckel i. Nyckeln går till en mycket avlägsen stuga och Lila som jobbar med inredning finner ro i att sysselsätta sig med händerna och rustar upp stugan. På så sätt kommer hon närmare dess tidigare invånare och det är dem som berättelsen som utspelar sig på 1980-talet handlar om. Huvudpersonen i de kapitlen är Kat som precis blivit klar med universitetsstudierna och tillsammans med fyra vänner bestämmer sig för att under ett år leva endast på det som naturen ger och därför flyttar till en helt isolerad stuga utan bekvämligheter. Kat trodde att hon kände vännerna väl men det visar sig att det fanns en del hon inte räknat med att kunde hända och det är ingen annan som ens vet var de befinner sig så livet i stugan är en perfekt kuliss för grymheter.

Jag tycker att en fin sak med boken är hur den tar upp många svåra människorelationer på ett sätt som känns äkta. Lila och Tom som mist sin dotter älskar varandra fortfarande, det märks, men de kan inte längre nå varandra. Kat har alltid varit som en mamma för sin syster och de betyder allt för varandra men under året i stugan byts kärleken ut till bitter rivalitet. Hela spelet som utspelar sig mellan de fem och senare sex personerna (Kats syster medräknad) som lever isolerade i stugan beskrivs så träffsäkert.

Boken hör till kategorin perfekt semesterläsning för att det behövs lite av sommarens värme för att väga upp allt det hemska som den här historien rymmer. Naturligtvis har Lilas och Kats liv något med varandra att göra men exakt hur allting hänger ihop förstår man inte förrän på sista sidan. De oväntade vändningarna är många och boken ger ett starkt behov av att sträckläsa. Sedan tror jag också att det här lite mera naturnära livet, som säkert många av oss lever under sommaren, förstärker den kusliga känslan som uppstår i alla kapitel som utspelar sig i den ensliga stugan.

Skuggan av ett år är Richells andra roman. Jag ska absolut läsa hennes debutroman också. 

Mörkt och destruktivt

Eftersom jag ännu inte läst något av Gillian Flynn så passade det ju utmärkt att börja med hennes debutroman Vassa föremål som var min månadsbok i bokcirkeln. 

Ofta då jag läser pusseldeckare av den här typen slås jag av två tankar. För det första måste det vara urjobbigt att som författare umgås med sina huvudpersoner och i tankarna vistas i samma miljö som de för allt är så nattsvart, grymt och destruktivt. Jag skulle bli rädd för mig själv om jag lyckades producera en sådan här historia. För det andra så blir jag så himla imponerad. Allting är så snyggt komponerat och även om jag den här gången hade en aning om hur allting hängde ihop så läste jag hela tiden med hjärtat i halsgropen för jag misstänker att inga scenarier är för hemska för att vara fullt möjliga i Gillian Flynns böcker.

Handlingen då? Jo, journalisten Camille får i uppdrag att resa till sin lilla unkna hemstad för att skriva om två mördade flickor. Camille bor under tiden hos sin motbjudande mor, vilket med tiden gör att hon får allt svårare att kontrollera sitt behov av att skada sig själv (titeln anspelar bl.a. på detta). Hemma hos modern Adora bor också den trettonåriga halvsystern Amma. Amma är oberäknelig, elak och manipulativ, en ledartyp som inte skyr några medel för att vinna kompisarnas respekt men en riktig gullunge hemma för att få bli ompysslad av modern. Det står ganska fort klart att Wind Gap inte direkt är något paradis att växa upp i men det är ingenting jämfört med de hemligheter som finns i Camilles eget förflutna och i hennes barndomshem.

En otroligt hemsk och otroligt bra bok! Mycket läsvärd!

Starta om

Det tycks vara så att jag har en liten förkärlek för lite klichéartade amerikanska kärlekshistorier i thrillerform. Hmm. Jag vill inte ens tänka på vad det berättar om mig. Men det är väl den nakna sanningen. Efter att ha vuxit upp med amerikanska TV-serier är det väl det priset man får betala. 

Du kommer kanske i håg min recension av Black Ice. När jag så stod framför ungdomshyllan i bibban igen en gång föll mina ögon på Becca Fitzpatrick. Jag. Kunde. Inte. Låta. Bli. Haha, är man lättroad så är man. Den här gången heter boken Ljug för mig och handlar om Estella Goodwinn som tvingas lämna Philadelphia och sitt liv bakom sig och går med i ett vittnesskyddsprogram eftersom hon är ett nyckelvittne i en uppmärksam mordrättegång. Hon kommer till Nebraska och får det nya namnet Stella Gordon. Tanken är att hon skall bo tillsammans med en pensionerad polis, Carmina, i tre månader. 

Stella hatar Nebraska. Hon hatar att hon måste lämna sitt liv bakom sig och hon hatar att behöva skiljas från pojkvännen Reed. Hon är rädd, arg och tycker att hennes liv är förstört. Men så träffar hon Chet. Han är snygg och charmig och mot sin vilja blir hon ändå förtjust. Men hur kommer hon att kunna lära känna en ny person utan att avslöja vem hon själv är? Skall allt byggas på en lögn? Skall hon klara av att inte försäga sig och komma ihåg alla nya detaljer om sitt påhittade liv?

På samma sätt som med Black Ice fastnade jag igen. Jag gillar det där smårappa sättet att skriva; och även om jag är fullt medveten om det stereotypiska i "tonårstjej är arg, tvingas lämna pojkvän, men träffar ny och lär sig vem hon egentligen är"- temat så fungerar det. För det är ju frågan om rätt så allmänmänskliga teman som förändring, identitet, relationer. Och Becca Fitzpatrick är mycket bra i sina beskrivningar och har ett driv som lockar en att läsa vidare. 

Det blev sträckläsning. (Igen.)

Oj nej, Sune blev kvar i Grekland

Imorse klockan 04.10 landade vi i Helsingfors. Urk - det tycks bara vara nordbor som står ut med att flyga den okristliga tiden hem från Kreta för det var Oslo, Uleåborg, Stockholm och Köpenhamn som stod som avgångar. Spännande nog hade Lauri och jag funderat på hur barnen skulle orka men just nu - i skrivande stund - härjar de på där uppe i övre våningen med ett energiförråd som aldrig tycks sina. Lauri och jag då? Ja, ge oss en dyna och det tar fem korta sekunder för oss att slockna. Men det var det värt: en skön vecka i värmen tillsammans var precis det som behövdes för oss fyra. Nu skall jag tillbaka på jobb några dagar men sedan stundar sommarlovet. Hoppas värmen återvänder hit till oss i Finland också.  

Det blev en bra läsvecka också. Jag hade med mig tre böcker men lyckades läsa fyra. Daniela har skrivit om tre av dem: Livbåten av Charlotte Rogan, Den femte vågen av Rick Yancey och Ett folk utan land av Melina Marchetta. Jag tyckte jättebra om alla tre böcker - de var väldigt olika och kompletterade varandra mycket bra som strandläsning. Den fjärde boken var ingen mindre än Liza Marklunds sista thriller i succéserien om Annika Bengtzon: Järnblod. Den var ju lite av en måste-läsa-bok eftersom den ju avslutar ett arbete som tagit Liza Marklund 18 år att jobba fram. Jag har läst alla böcker om Annika Bengtzon. I något skede tröttnade jag lite eftersom jag tycker att de alltid tänjer lite för mycket på gränserna för vad som har känts realistiskt. Och då måste jag ju också försvara Marklund - hennes ambition har aldrig varit att skriva enbart realistiskt utan att bygga upp en spänning och underhållning: och med det lyckas hon varje gång!

Barnen hade med sig varsin bok som de aktivt läste i. Dessutom hade vi länge länge sparat på Sören Olssons och Anders Jakobssons Sune i Grekland. Varje kväll läste jag två kapitel men vi hann inte bli riktigt klara: och idag när vi packade upp våra grejer fanns inte boken någonstans. Neeej! Vi vet faktiskt inte alls vad som har hänt och var vi har glömt boken, men antagligen på hotellrummet. Så kära ni; åker ni till Kreta och Agia Marina och bor hotell Theo kan ni hålla utkik efter vår Sune. För han bestämde sig tydligen för att bli kvar i Grekland han. Ironiskt nog. 

  

Nesbös tolfte, min första

Jag fick Jo Nesbös Sonen levererad hem till mig av min mor för någon månad sedan. Hon är trött på att fylla sina hyllor med böcker och är tacksam för att bli av med dem. Det brukar till och med gå till som så att jag köper en bok åt henne i julklapp eller födispresent och en månad senare har boken redan hamnat hos oss och i min bokhylla. Inte mig emot.

Sonen är den norske författaren Jo Nesbös tolfte thriller - men den första jag läser av honom. Den handlar om Sonny Lofthus, en 30-åring som sitter inne för tolfte året i rad eftersom han bekänner brott han inte har begått. Lönen för den mödan är fri tillgång på droger. En dag får Sonny nys om att pappan, han som var Sonnys stora idol men som svek familjen genom att begå självmord, i själva verket pekades ut som mullvad inom poliskåren och valde att dö för att rädda sin son och hustru. Allt Sonny har trott på visar sig vara en lögn och det får honom att rymma från fängelset. 

En annan av huvudkaraktärerna är polismannen Simon Kefas och senare framkommer det att han hade varit en nära vän till Sonnys far. Tillsammans börjar de här två - Sonny och Simon - på egna håll reda ut vad som egentligen hände Sonnys far och de trillar in i ett rätt så komplicerat drama i Oslos undre värld. Det är mord, droger, prostitution - allt det den värsta sortens människor håller på med. 

Och framför allt är det full fart. Man hinner knappt med och behöver åtminstone inte vara rädd för att bli uttråkad på grund av handlingen. Mest problem har jag med att hålla koll på vem alla är. Karaktärerna är ganska svåra och många till antalet. Men ju djupare in i handlingen man sjunker desto tydligare blir alltsammans. Och det är också då det sedan blir svårt att lägga boken åt sidan. Varning för sträckläsning.

    

Sjukt bra och riktigt ruggigt

Åh, vad jag älskar sådana böcker som får mig att känna likadant som då jag gick i lågstadiet och läste Vi fem. Ni vet, då det är så spännande att man inte kan sitta med ryggen vänd mot fönstret och läsa men samtidigt vet man att boken man har i handen nog hör till den typen där det blir bra till slut. Huset vid havet skriven av Hans Olav Lahlum är just en sådan bok. 

Nicolais pappa har köpt ett riktigt förmånligt sommarhus (lite väl förmånligt för att allt ska stå rätt till kanske...) i en liten håla mitt i ingenting vid en norsk fjord. Försäljaren är en avlägsen släkting till en gammal kvinna som bodde där fram till sin död en månad tidigare. Då sommarlovet börjar övertalar den 17-åriga Nicolai sin pappa att få spendera en vecka där ensam tillsammans med sin 18-åriga flickvän Bea för att hålla koll på huset och ta reda på mer om platsen, men hans egentliga avsikt är att få spendera tid med Bea och förhoppningsvis få ha sex med henne för första gången. 

Det där med sex blir det lite svårt att få till för så fort de kommit dit avlöser den ena kusliga händelsen den andra. Redan första natten ser Bea en person stå och betrakta huset på avstånd och med hjälp av upplysningar av ortsborna inser de att den gamla kvinnan som bodde där knappast trillade ner i fjorden i misstag natten då hon dog, men för att ta reda på vad som egentligen hände är de tvungna att nysta upp två mycket tragiska händelser flera årtionden tillbaka i tiden.

Boken är inte bara spännande från början till slut utan också lite annorlunda skriven. Ibland är det Nicolai som berättar och ibland Bea. Det finns inget riktigt system på vilket kapitel som är ur vems synvinkel, vilket är lite utmanande, men det fyller sin funktion vad gäller sexet eller rättare sagt frånvaron av sex och hur Nicolais och Beas relation utvecklas för på det här sättet kommer båda till tals och deras osäkerhet och oförmåga att tala med varandra om förhållandet och vad de egentligen vill och hur galet det kan bli då man bara antar saker om varandra synliggörs. En nog så viktig lärdom för alla i ett förhållande, man måste kunna tala med varandra!

Tre saker irriterar mig med boken. För det första är Bea hela tiden fruktansvärt osäker på sig själv, för det andra är boken är knappast skriven för unga vuxna, snarare för 12-14-åringar så det blir lite konstigt då huvudpersonerna är lite äldre, men samtidigt är de ganska naiva och det tredje som irriterar mig lite, men inte alltid, är sättet boken är skriven på. Boken är nämligen skriven exakt så som Bea eller Nicolai skulle ha formulerat sig i skrift, i en dagbok eller så och ibland känns det mer som om jag skulle läsa en uppsats än en roman och syftet med den här berättartekniken är inte helt uppenbar.

Svart is

Har du något liv alls? frågade niorna när jag boktipsade dem om Becca Fitzpatricks bok Black Ice. Orsaken till deras omtanke var att jag råkade berätta att Black Ice var en bok jag slukade på en och en halv dag. Och jo - visst kan man ibland också ifrågasätta logiken i att lägga så mycket tid på läsning. Trots att jag älskar böcker, gärna framhåller hur viktigt det är att läsa för sina barn och predikar om vilka positiva effekter läsning har på livet kan det ju gå lite överiksi också! Jag erkänner.

Men Black Ice alltså. Så enkel historia, så amerikansk, så filmatisk, emellanåt så himla onyanserad och verkligen utopisk. Men så otroligt fängslande. Jag skäms nästan att säga det men jag kastades tillbaka till min ungdomstid då jag satt fastklistrad framför TV-rutan och dreglade över Brandon och Dylan i Beverly Hills 90210 och tyckte High School-livet i Beverly Hills måste vara Det Ultimata Livet. Samma känsla alltså. Samma besatthet.

Black Ice handlar om Britt Pfeiffer som skall tillbringa sitt lov uppe i Klippiga bergen tillsammans med sin vän Korbie. De skall vandra i den krävande naturen och har hårdtränat inför det. Men när de närmar sig stugan där de skall bo blir de tvingade att söka skydd från en plötslig snöstorm och hamnar i en ensligt belägen stuga. Där gömmer sig två killar, Mason och Shaun, och det visar sig att de är på flykt undan polisen och tar Britt som gisslan. I utbyte mot sitt liv går Britt med på att leda killarna ner för bergen.

Trots att Britt är fånge kommer hon snart att börja känna sig lite osäker. En av kidnapparna, Mason, beter sig beskyddande och hon börjar ifrågasätta vem han egentligen är. Är han hennes fiende? Eller är det som hon tror - att han egentligen har en helt egen agenda? Dessutom påverkar han henne i den grad att hon börjar känna känslor som hon absolut inte borde göra, inte då och inte där. 

Det är detta läsflyt som jag bara älskar! När man råkar på en bok som passar in just för stunden. Och vet ni - exakt samma känsla har jag nu. Jag läser Jojo Moyes bok Sophies historia. Jestas Amalia vad den är bra! Och för en stund sedan hämtade jag Mats Strandbergs bok Färjan, som jag reserverat på bibban. Och min bokringsbok den här månaden heter Konsten att höra hjärtslag och är skriven av ingen mindre än Jan-Philipp Sendker. Så nej - om mitt läsande innebär att jag inte har något liv så bjuder jag på det. För nu ser jag så innerligt fram emot att få hoppa in i alla dessa världar som ligger och väntar på mitt nattduksbord. So long - vi ses i mitt nästa liv.

Mera julklappstips

Ni kommer kanske ihåg att jag efterlyste en lättläst, äventyrlig bok som det inte skulle vara möjligt, ens för den mest skoltrötta tonårskillen eller -tjejen, att lägga ifrån sig efter första kapitlet och nu kan jag presentera ett utmärkt exempel.

Boken ifråga är en kriminalroman/thriller med titeln Jägaren och skriven av Harlan Coben. Huvudpersonen heter Mickey Bolitar och han har just flyttat in hos sin farbror Myron Bolitar sedan hans mamma tagits in på en avgiftningsklinik och hans pappa dött. Harlan Coben har för övrigt skrivit flera böcker för vuxna i samma genre där huvudrollen innehas av farbrodern Myron Bolitar. Jägaren ingår i en bokserie som bl.a. knyts ihop av de mystiska omständigheterna kring Mickeys fars död och just den frågan får läsaren inte svar på i den här boken vars handling främst kretsar kring mordet på Mickeys klasskompis Rachels mamma. De spännande uttagningarna till skolans basketlag spelar också en viss roll i boken.

Mickey är en smart och rolig kille med skön inställning till livet och det är lätt att tycka om honom. Mycket action varvat med ironiska repliker, lite mord, lite sport en gammal Tokkvinna som vet mer än hon låtsas om, en mystisk organisation som räddar utsatta barn och framförallt flera överraskande helomvändningar i handlingen gör att det är svårt att lägga boken ifrån sig för trots att boken är lättläst och på sina ställen övertydlig är den inte förutsägbar. Samtidigt vet man hela tiden att det här är den sortens bok där det nog blir bra till slut och allt detta gjorde att jag fick lite samma känsla då jag läste den här boken som då jag var 10 år och läste Vi fem böcker trots att jag tyckte att de var så spännande att jag iband måste lägga dem ifrån mig och påminna mig om att andas.

Jag tror att jag kort och gott ska presentera boken för mina elever genom att läsa första kapitlet högt för dem så får vi se hur många som blir intresserade.

Onda boken

Idag har niorna i skolan Lotta och jag arbetar i haft förmånen att få besök av författaren Kaj Korkea-aho. Lagom till dagens besök läste jag ut Korkea-ahos senaste bok "Onda boken", som kom ut tidigare i år. Jag gillade verkligen "Gräset är mörkare på andra sidan" och även "Se till mig som liten är" läste jag gärna även om den inte blev en av mina favoritböcker. Båda böckerna har faktiskt gett sådana läsupplevelser att jag kommer ihåg dem mycket väl och det gäller lång ifrån alla böcker jag läser. Även "Onda boken" innehöll många scener som gjorde starkt intryck på mig.

Huvudpersonerna i boken studerandena Calle och Pasi samt litteraturprofessorn Mickel. Gemensamt för dem alla tre är att de inte riktigt tycks förstå sig på kvinnor och relationer. Varken Åbo eller studielivet framställs från sina bättre sidor, ångest över uteblivet studiestöd och misslyckade uppträdanden som ståuppkomiker, depression, droger och förhållanden som tar slut bidrar till den mörka stämningen. Samtidigt innehåller boken många träffande och underhållande skildringar av små vardagliga situationer som väl alla finlandssvenskar kan känna igen sig i. Jag njöt åtminstone av att bli lotsad genom Studentbyn och Arkens välbekanta korridorer, med sina bokrum och boktorn av Korkea-ahos ord.

Det är Pasis besatthet av en samling texter skrivna av den finlandssvenska poeten Leander Granlund som för boken framåt. Dikterna i boken påstås få den som läser dem att hamna i helvetet. Naturligtvis vet Mickel mer om Granlund och hans dikter än han tänker medge och även här nystas en spännande historia så småningom upp. Jag kan inte annat än älska temat, vad kan vara mer fascinerande än en så farlig bok, en bok med så mycket makt att den kan få sina läsare att begå självmord?

Men, ändå tilltalade boken mig inte lika mycket som t.ex. "Gräset är mörkare på andra sidan". Kanske var det gubbigheten i boken och frustrationen över karaktärernas tafatthet? Eller så var det bara det att boken inte tog den riktning jag tänkte mig att den skulle ta då jag började läsa, det var mycket mer relationer än skräck. 

Hjälp mig hitta bra och lättlästa ungdomsromaner!

Än en gång har jag köpt en ungdomsroman i tron att jag hittat en fartfylld äventyrsbok som också en tonåring med lite mindre läsvana snabbt sugs in i och gillar att läsa och troligen haft fel. Philip Pullmans Skuggan från norr är en bra bok, det måste jag konstatera, men inte den bok som jag föreställt mig. Även denna bok passar bäst för unga (och vuxna) med lite mer läsvana. Boken hör egentligen till en av mina favoritgenrer, nämligen historisk kriminalroman/thriller och den utspelar sig i London i slutet av 1800-talet. Boken är utformad på ett sätt som är mycket typiskt för sin genre och man kan nog kalla den för en klassisk kriminalroman. Att huvudpersonen är en intelligent, ung kvinna som kämpat sig fram och hittat sin plats i en mansdominerad värld gör inte boken sämre. Bakgrunden till intrigen är dock ganska komplex, det finns många berättelser att hålla reda på och jag måste flera gånger bläddra tillbaka och kolla upp olika personer. Stundvis tyckte jag också att boken var en aning tråkig, men det berodde kanske på att boken var så annorlunda än jag förväntat mig.

Så, har ni några bra tips på spännande äventyrsböcker som liksom den här passar såväl killar som tjejer men som snabbt drar in läsaren i en spännande och lättfattlig historia, tipsa mig!

Martin Jern igen

Det är nånting med Martin Jerns stil som jag gillar. Ni kanske kommer ihåg att jag funderade på moralen i en bok som Så värt, och att ha den som klassuppsättning - en bok där ungdomarna härjar vilt och avsaknaden av vuxna blir så påtaglig. Men sen igen så är Jern så himla bra på att skriva autentiskt - så jag är beredd att blunda för drogerna och det oskyddade tonårssexet.

För exakt samma känsla får jag då jag läser Svensk synd. Det är en rätt så nyutkommen ungdomsroman som klassas som thriller för unga vuxna. Huvudpersonen Otto flyttar med sin mamma runt i Sverige på grund av en våldsam och konspiratorisk pappa som förföljer dem. Polisen kan inget göra och de tvingas leva ett liv där de inte avslöjar för mycket om sig själva, måste se till att aldrig taggas på Insta eller säga något då fel person lyssnar. Denna gång kommer de till Ryda - en liten håla mitt ute i ingenstans. Där hör 99% av byns invånare till en sekt och det visar sig att inte Otto och hans mamma är de enda som har en mörk hemlighet. Han träffar Monika, och Sara, och vet inte vad han vill. Vem är han intresserad av egentligen? Och han träffar Klon och Kenny och plötsligt begår en av dem ett oförklarligt självmord. Eller är det självmord? Och vad har pastorn med saken att göra? För att inte tala om Johannes: varför slutar inte Johannes med sina undersåtar att plåga Otto?

Ja, det är bra. Skulle jag vara kille i tonåren skulle jag älska dessa böcker. Rent stilistiskt är Jern lysande; rapp i käften, snabb i tanken och trots att boken svävar på gränsen till att stundvis vara oförskämd ber han inte om ursäkt en endaste gång.

Det enda jag protesterar mot är Jerns skildring av rektorns och lärarnas handlande. Jag tror inte ett dugg på att det skulle kunna finnas vuxna personer i en skola som beter sig som de gör i boken. Inte en chans. Men så får sig ofta lärare i ungdomsböcker också - de är väl lätta och tacksamma offer helt enkelt. Så, jag är van.    

En pusselbit efter en annan

Sådär ja - så var Kvinnan på tåget (Paula Hawkins) läst. Det är en bok som jag läst om på många bokbloggar redan, den är hajpad till skyarna och inte sällan har den jämförts med Gone girl, thrillersuccen från år 2013 av Gillian Flynn.

Kvinnan på tåget handlar främst om Rachel. Hon är alkoholist och har fått sparken från jobbet men för att hålla skenet uppe åker hon pendeltåg från Ashbury till London och tillbaka varje dag. Samma tid, samma plats - precis som om hon hade ett jobb att gå till. På ett ställe finns det ett trasigt signalljus och tåget stannar upp en stund, just så länge att Rachel får syn på ett parhus där Jess och Jason bor. De heter förstås någonting annat i verkligheten men Rachel dagdrömmer och hittar på en historia om det lyckliga paret - de som bor i en brittisk småstadsidyll och verkar vara så lyckliga tillsammans.

Men så en dag händer det något. Jess - eller Megan som hon egentligen heter - försvinner. Kvällstidningarna frossar i händelsen och plötsligt inser Rachel att hon har sett något som kan vara av betydelse. En annan man? En kyss? En spricka i äktenskapslyckan?

Och det är då historien börjar pusslas ihop. Det blir en nervkittlande intrig som bit för bit klarnar för läsaren. Någonstans på vägen tror jag att jag har svaret men så händer det något igen som omkullkastar min teori. Vi får berättelsen berättad ut tre olika kvinnors perspektiv och ingen av karaktärerna är stereotypiska eller statiska - därav utvecklingen som gör det så spännande! Jag antar att det är denna teknik som kan liknas vid Gillian Flynns Gone girl - där läsaren hålls på sträckbänken ända in i det sista.

Jag gillar den engelska miljön. Jag tror bestämt att jag har bott i London i ett tidigare liv. Jag har nämligen varit i London tre gånger och varje gång tycker jag att jag förstår mig på staden, hittar rätt och vet var allt finns. Som min bakgård liksom. Miljön i boken är inte så viktig men ändå njuter jag av att få läsa om den. Boken är en lättläst och spännande thriller. Ingen som för mig kommer att etsa sig fast i minnet men bra så, det behöver den inte heller göra. Bra vardagsflykt från städandet var den iallafall! Rekommenderas!  

Så att jag blir mörkrädd mitt på dagen

Länge har den stått där i min hylla, Stalker av Lars Kepler, som jag fick i födelsedagspresent förra året. Det är ju omöjligt att inte gilla Joona Linna, polisen med rötter i Finland, som är den sympatiska hjälten i Keplers kriminalromanserie, så jag såg fram emot att återuppta bekantskapen med honom. Däremot hade jag inte räknat med att också få träffa Erik Maria Bark från den allra första boken i serien, Hypnotisören. Då hade jag lite svårt med den karaktären och även i denna bok har jag lite svårt att få grepp om honom men jag irriterar mig åtminstone inte på honom längre.

Boken börjar med en definition av ordet stalker och redan då vet jag att detta inte är en bok att läsa de kvällar man är ensam hemma. Liksom i de andra böckerna i serien är det riktigt brutalt, men det är också fartfyllt och välskrivet från första sidan till sista. Jag faller i de gropar man ska och blir totalt överraskad då stalkern avslöjas. 

Jag läser väldigt få deckare (eller kriminalromaner om det nu är värt att göra någon skillnad på begreppen, där tycks åsikterna gå isär men t.ex. här kan man läsa ett inlägg i den diskussionen) men jag hoppas nog lite på att det skulle komma fler böcker om Joona Linna. Fast så ser det kanske inte ut för författarparet bakom pseudonymen Kepler ger nu på hösten ut boken Playground som inte har något med den förra romansviten att göra.

Jag måste ännu avsluta med att berätta hur otroligt imponerad jag är av hur Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril arbetar fram böckerna tillsammans. Här kan man läsa en intervju med dem.

Är kärlek och förälskelse överskattat?

Nånej - det är det nog inte. Vem av er kommer ihåg den där pirriga känslan av en blick, den nervösa första daten eller känslan av att sväva på rosa moln när känslorna visat sig vara besvarade? Ni alla?! Jo, jag gissade nog det!

Nå tänk er då att vi plötsligt skulle få för oss att känslor - speciellt kärlek - är orsaken till allt ont som händer i världen. Att vi skulle vara smittade av amor deliria nervosa, en sjukdom som påverkar vår hjärna så att vi inte kan tänka klart eller fatta rationella beslut för människans bästa. Sjukdomen har en massa symtom: stress, hjärtbesvär, ångest, depression, sömnlöshet och högt blodtryck och skulle vi bli fullständigt botade från kärlek skulle vi lösa de flesta problem i världen; allt från krig, svartsjuka, skilsmässor till de flesta hälsoproblem. Knappast lyckades jag här övertyga er men läser ni Lauren Olivers Delirium, en dystopisk romantisk thriller för ungdomar, kanske ni övertygas av alla argument. Intressant tankeställare blir det hur som helst.

Boken är som sagt en ungdomsbok som igen en gång är den första delen i en trilogi. Huvudpersonen är Lena (Magdalena), en 17-åring som på sin artonårsdag skall behandlas mot sjukdomen kärlek. Det är 64 år sedan människan upptäckte sjukdomen och 43 år sedan forskare lyckades hitta ett fungerande botemedel och nu lever människorna lyckligt någonstans i Portland i USA botade från allt ont som sjukdomen tidigare förde med sig. Men, så kommer detta men. I detta fall en kille som heter Alex och som får sjukdomen i Lena att bryta ut. Hon blir som förhäxad, får alla symptom och, precis som sjukdomsförloppet också brukar, drar det ner henne i en förnekelse och plötsligt vägrar hon bli behandlad. Och det går förstås inte för sig.

I samma veva får Lena veta om människorna i Vildmarken. Det visar sig att Alex inte alls är botad, trots sina ärr, och egentligen kommer från de ogiltiga i Vildmarken, de som bestrider sjukdomen och statens behandlingar. Det skapar en viss nyfikenhet hos Lena och trots sin rädsla tar hon reda på mera fakta och börjar ifrågasätta kärleken som en sjukdom. Hennes vän Hana spelar en stor roll, liksom mamman som dog när Lena var liten. Och så går det som det går - och plötsligt är man som läsare inne i ännu en intressant alternativ värld som man knappt kan släppa.

Jag gillade boken. Temat kärlek kan ju minst sagt kännas lite kliché, men i detta fall var ju själva kärlekshistorien det som gjorde temat så det må vara förlåtet. O dessa ungdomsdystopier: det blir en balansgång i hatkärlek för mig. Men mina elever älskar dem - så jag fortsätter tipsa! Även denna bok!

(Och så måste jag ju erkänna att jag själv också kastades tillbaka till ungdomen och ungdomskärleken. Och det är ju alltid skoj: lite pirr och förälskelseminnen gör magen glad. Och det är aldrig fel.)