Smärtsamt om separation

Det är ju ett tag sedan Martina Haag gav ut sin bok om skilsmässa; en bok som gav upphov till massor av reaktioner. Själv är jag totalt ointresserad och väldigt dålig på att känna igen kändisar och hålla koll på vad de har för sig - och ärligt talat fattar jag inte att det ens kan intressera så många. Okej - kungligheterna då. Dem kan jag ibland (OM jag är riktigt uttråkad) läsa lite om även om jag faktiskt gör det i smyg och skäms lite efteråt. Men Martina Haag då - nej, jag visste inte vem hon var. Inte Erik Haag heller, den man som var henne otrogen och lämnade familjen. Men när man gör som jag och läser en del bokbloggar hamnar man in i diskussioner om böcker och boken Det är något som inte stämmer är och har varit väldigt omdebatterad. Och en bok som får så många att reagera vill jag absolut läsa.

Det är något som inte stämmer är då alltså en bok om den bottenlösa smärtsamma upplevelsen som skilsmässan för Martina Haag var. Själva boken är en tudelad historia - Petra (Martina omdöpt) som så småningom via små detaljer börjar ana att mannen "Anders" är otrogen. Den andra historien är när Petra, som för att kunna gå vidare och skriva en bok om det som har hänt, åker till fjällen för att bo i en stuga i ödemarken. På slutet möts dessa varvade historier och blir till en helhet. Berättarperspektivet är genomgående Petras och som läsare går det inte att förbli opåverkad av Petras känslor. Anders är skitstöveln som lämnar Petra och barnen och bryter upp en till synes fungerande trygg familj för en förälskelse på jobbet. Ungefär så. (Om man frågar Petra.).

Innan jag läste boken hade jag då alltså inte en blekaste aning om vilka paret Haag var. Och med den bakgrunden var boken bra. Jag har tidigare skrivit om det svåra med tvåsamhet, och i min värld finns det inga garantier för att kärleken mellan två skall bestå. Man hoppas ju på att de ömsesidiga känslorna och respekten för varandra skall kvarstå tills man är gammal och grå - och det måste man ju jobba på också - men det som livet i framtiden hittar på kan man väldigt lite påverka. Boken är således en väldigt bra beskrivning av hur man, som kvinna kanske, tampas med att bli lämnad. Jag fann det väldigt intressant att läsa om hur naturligt Petra tog barnen i försvar och hur hon upplevde känslokylan från Anders sida. Och hur man klarar av att plötsligt gå från ett team - vi två mot världen liksom - till att bli ensam om alla funderingar. Hujedamej. Hur stark man än är som person är en livskris av denna sort ens i teorin svår att greppa. Martina Haag gör dock ett jättebra jobb med att förklara mörkret men också inge hopp och framtidstro för den som måste gå igenom en jobbig skilsmässa. Och det här är ju ett perspektiv; sedan är det ju ett faktum att alla separationer är av olika slag och graden av kris på olika nivåer.

Men ändå kan jag inte förneka att jag nu känner mig aningen besvärad. Vad har vi att göra med den personliga tragedi som boken egentligen är ett utlopp för? Det känns som om man vältrat sig i den värsta skvallertidningen och stått och tittat in genom fönstret utan lov. Samma äckel-känslor dyker upp hos mig som när jag i brist på annat att göra kan bläddra i Iltasanomat eller Seiska; finns det inte viktigare saker att ägna spaltmetrar till än att gotta sig i andra människors olyckor? 

Att sådant. Väldigt motsägelsefulla känslor alltså.

Dagarna då allt stämmer

Det går inte att beskriva hur skönt det är att ha jullov. Det har funnits lov då jag längtat tillbaka till jobb och vanligtvis så mår jag faktiskt bäst av att få stiga upp tidigt på morgonen och ha den där vanliga vardagsrutinen på från morgon till kväll. Men inte nu. Jag har livskrisat på högsta nivå under den gångna hösten - så mycket att min mans och mina vänners tålamod verkligen har prövats (sorry hörni; jag står i skuld till er alla vad gäller att höra på gnäll och livsfilosofiska grubblerier. Ring mig bara när ni behöver lasta av er!); så mitt mål med detta lov har varit att varje dag krama om mina barn i många omgångar, äta choklad, springa härliga löpturer medan det är ljust och läsa, läsa och läsa. Hittills har jag lyckats ganska bra med mitt mål.

Jag har fyra lästa böcker att skriva om nu så ni kan gott vänta er några riktigt bra boktips de kommande dagarna. Daniela frågade i föregående inlägg vad jag minns bäst från mitt bokår 2015 och vad jag absolut skall läsa mer av år 2016. Bra frågor - tack för dem Daniela! Jag har inte som du räknat mina lästa böcker i år men någon stor lässvacka har jag heller inte minne av. Så jag antar att läsåret får godkänt! Det har, precis som för dig, mest blivit samtidsromaner och ungdomsböcker (och barnböcker förstås). Några noveller och någon diktsamling har jag också läst. Vid något tillfälle klagade jag över att många av de samtidsromaner jag läst har haft ganska tunga teman och jag efterlyste lite fler feel good-romaner för att höja sinnestämningen. Bästa bok år 2015 då? Ja, förutom Sagas bok då så kanske jag nog tycker att En mörderska bland oss kanske var den bästa vuxenboken. Den tog mig tillbaka till Island och var fantasitriggande från början till slut. Bland ungdomsböckerna gillade jag Odinsbarn och Delirium allra bäst. 

Och vad gäller år 2016 så tänker jag att jag gott skulle kunna vidga mina läsvanor lite. För några år sedan hade jag en elev som varenda lektion tjatade på mig om att jag borde läsa Isaac Asimov och jag lovade göra det. Kanske år 2016 är året då jag tar mig an Asimov och science fiction? Ja - det låter som ett rimligt krav på det kommande läsåret.

Imorgon tänkte jag fortsätta på temat skilsmässa som Daniela också just tangerade. Jag kunde nämligen inte hålla mig ifrån den omtalade Martina Haags Det är något som inte stämmer. Förutom den boken har jag de senaste veckorna plöjt igenom När hundarna kommer, Konsten att skapa en tjej och den senaste boken i Millennium-serien Det som inte dödar oss. Titta in här på bloggen om de böckerna intresserar dig! 

Och sist: Daniela, det som jag definitivt kommer att komma ihåg från år 2015 är nog våra läsrelaterade resor till Island och Göteborg! Dem gjorde vi bra! Tack för ditt härliga sällskap!

Vi tar en vy från Stykkisholmur som avslutning.

Tiderna förändras, människan är sig alltid lik

Ursnygg pärmbild!

För några månader sedan besökte Karin Erlandsson Pargas och det retar mig fortfarande att jag inte kunde gå och lyssna på henne. Mamma råkade ha hennes familje- (flergenerations-) krönika Minkriket som sin sommarbok i läscirkeln och självklart lånade jag den för att få se vad all god kritik bygger på.

Ändå är den här boken väldigt svår att skriva om. Jag känner att jag är ute på hal is och egentligen borde låta någon annan recensera, främst därför att jag inte känner mig tillhöra den grupp av läsare som får ut mest av boken. Jag läste gärna, fängslades av livsödena och kan tveklöst säga att den var bra - men det var en märklig känsla efteråt som inte vill lämna mig.

Boken följer upp en minkfarmarfamilj i flera generationer; mestadels vardagsbestyr, funderingar, glädjeämnen och bekymmer. Lars-Mikael är kanske huvudkaraktären medan även hans föräldrar Evert och Marianne och hans fru Kristina och dotter Tanja ger läsaren en inblick i sina liv. Allt kretsar kring minkarna och farmen och hela livet som de känner det är beroende av minknäringen och dess mående. Men det är inget lätt liv - farmen kräver uppoffringar, hårt arbete, göra och inte tänka. Och medan man jobbar föds ett barn, dör någon, lagas det mat, blir någon förälskad och någon annan gräver sig ner i självömkan och (frånvaro av) skilsmässotankar. Erlandsson bara "registerar" och låter bli att ta ställning till allt detta och det är kanske det som gör att min känsla av maktlöshet och otillräcklighet gör sig påmind. Jag skulle bara ha lust att skaka om Lars-Mikael - och många andra också - och be dem vakna! Det finns få saker som gör mig mer arg än människor som bara går med strömmen och inte tänker till, ifrågasätter, tar ansvar över sitt liv och gör - och ändå vet jag att också jag själv är offer för detta lite för ofta, kanske hela tiden (?)! Därav känslan, tror jag.

Är det pengar som styr våra liv? Hur kan vi fortsätta leva vår liv och blunda för så mycket orätt? Vem är det som förtrycker vem - minkarna eller människan? Vad händer med alla våra drömmar när alla "måsten" tar över? Är vi alla minkar som går i åttor genom våra liv eller kan vi ens välja en annan siffra som stråk?

Usch. Jag hoppas livet för med sig mycket mer lycka, mod, kärlek och handlingskraft än såhär, oberoende jobb, hembygd, ekonomi, ekorrhjul och livsöde. Men å andra sidan gillar jag inte att jag tänker så - för vad är livet annat än just otillräcklighet? Och det är väl det som är vägen; att ändå acceptera och hitta tilltro. Trots att man aldrig räcker till. Trots att sanningen inte alltid är så vacker. Trots att drömmarna inte gick i uppfyllelse.

Det måste räcka till ändå. Tack Karin Erlandsson för sanningen!