Semesterläsning, tips 2

Det är ett litet tag sedan jag läste klart Skuggan av ett år av Hannah Richell men jag får fortfarande gåshud på armarna då jag tänker på boken. För mig blev det här en sådan läsupplevelse som stannade kvar ett tag och jag drömde till och med om karaktärerna natten efter att jag läst slutet kommer jag ihåg. Det var inte en trevlig dröm.

Boken utspelar sig både i nutid och  på 1980-talet. Huvudpersonen i nutidsberättelsen är Lila som nyligen mist sin för tidigt födda dotter endast fem dagar gammal. Som många andra är jag ganska känslig för berättelser där bebisar och graviditeter utgör en väsentlig del av tragedierna i någons liv och det är säkert en anledning till att jag drömde om boken. Även den delen av historien som utspelar sig i dåtid innehåller en del sådant. Man vill väl inte bli påmind om hur snabbt något kan gå väldigt fel och man kommer för alltid att komma ihåg de stunder ens egna barn haft änglavakt då de rusat iväg över matbutikens parkeringsplats eller satt något i halsen och man bankat på ryggen i en halv oändlighet och redan haft handen på telefonen innan biten äntligen spyddes upp.

Nåja, Lila får ett mystiskt brev med en nyckel i. Nyckeln går till en mycket avlägsen stuga och Lila som jobbar med inredning finner ro i att sysselsätta sig med händerna och rustar upp stugan. På så sätt kommer hon närmare dess tidigare invånare och det är dem som berättelsen som utspelar sig på 1980-talet handlar om. Huvudpersonen i de kapitlen är Kat som precis blivit klar med universitetsstudierna och tillsammans med fyra vänner bestämmer sig för att under ett år leva endast på det som naturen ger och därför flyttar till en helt isolerad stuga utan bekvämligheter. Kat trodde att hon kände vännerna väl men det visar sig att det fanns en del hon inte räknat med att kunde hända och det är ingen annan som ens vet var de befinner sig så livet i stugan är en perfekt kuliss för grymheter.

Jag tycker att en fin sak med boken är hur den tar upp många svåra människorelationer på ett sätt som känns äkta. Lila och Tom som mist sin dotter älskar varandra fortfarande, det märks, men de kan inte längre nå varandra. Kat har alltid varit som en mamma för sin syster och de betyder allt för varandra men under året i stugan byts kärleken ut till bitter rivalitet. Hela spelet som utspelar sig mellan de fem och senare sex personerna (Kats syster medräknad) som lever isolerade i stugan beskrivs så träffsäkert.

Boken hör till kategorin perfekt semesterläsning för att det behövs lite av sommarens värme för att väga upp allt det hemska som den här historien rymmer. Naturligtvis har Lilas och Kats liv något med varandra att göra men exakt hur allting hänger ihop förstår man inte förrän på sista sidan. De oväntade vändningarna är många och boken ger ett starkt behov av att sträckläsa. Sedan tror jag också att det här lite mera naturnära livet, som säkert många av oss lever under sommaren, förstärker den kusliga känslan som uppstår i alla kapitel som utspelar sig i den ensliga stugan.

Skuggan av ett år är Richells andra roman. Jag ska absolut läsa hennes debutroman också. 

En bästsäljare om skelett i garderoben

Årets första bokcirkelbok (kul ord, inte sant?) har den spännande titeln Öppnas i händelse av min död och är skriven av australiensiska Liane Moriarty. Många av mina favoritförfattare har sina rötter i Australien (John Marsden, Tamara McKinley och Markus Zusak) så därför såg jag extra mycket fram emot att läsa den här (jag gillar böcker som utspelar sig i den spännande miljön Australien är med sin natur och sin historia) och visst kan också Moriarty det här med att skriva. Fast den australiensiska miljön får inget större utrymme här.

Boken har tre huvudpersoner vars skilda liv vävs in i varandras på ett snyggt sätt. Först och främst är det kanske Cecilia som hittar det spännande brevet med samma text som bokens titel och avsändaren är hennes man. Cecilia har tre döttrar och ett bra äktenskap, som tupperwareförsäljare förtjänar hon mer än sin man. Efter en intressant kamp mot sig själv öppnar hon brevet vars innehåll jag naturligtvis inte kan avslöja här, men tilliten till mannen hon delar sitt liv med kommer aldrig mer att bli den samma igen.

I boken finns också Tess som driver ett företag med sin man och sin kusin. Hon tar sin lilla son med sig hem till sin mamma för att få perspektiv på saker och ting då mannen och kusinen (som intressant nog förr var fet och nu arbetat sig till en ny fantastiskt vackert slimmad kropp) får ihop det. Den intressantaste personen i boken enligt mig är Rachel som lever ett ganska ensamt liv efter att hennes man dött. Hennes största glädje i livet är den lilla sonsonen. Rachels dotter blev mördad som tonåring och Rachel kan inte släppa att mördaren aldrig hittades fast hon har sina misstankar. Dessutom ångrar hon att hon försummat sonen under uppväxten då hennes liv mest kretsat kring sorgen och minnena av dottern. 

Visst ställer boken många intressanta frågor, om lögn och sorg och om vad man själv är beredd att dölja för att den egna familjen ska kunna leva sitt vanliga trygga liv. Hur mycket kan man jobba på att upprätthålla sin fasad och vad spelar utseendet för betydelse för hur någon uppfattas andra? Idén med brevet och Cecilias velande om vad hon ska göra med det är spännande men i övrigt var boken tyvärr ganska förutsägbar och upplösningen blev ungefär som jag trodde. Visst kan man säga att boken är en bladvändare, men exakt vad som gjort den till en sådan bästsäljare förstår jag faktiskt inte riktigt. Jag berördes inte särskilt mycket av karaktärerna eller historien. En och annan smårolig tanke eller replik innehöll den nog men njääh, mitt betyg stannar nog på okej.

Min fantastiska väninna

För några månader sedan kom en av mina allra bästa vänner med sin härliga familj och hälsade på hos oss. Hon och jag har känt varandra sedan vi började skolan (kanske lite där innan också, men det kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg). Jag minns när vi började skolan och hur glad jag blev över att hon och jag började i samma klass - för jag tyckte hon var så himla cool. Hon visste allt och i mina ögon hade hon ett självförtroende som ingen annan. Hon hade brunt hår, så fint! Och hennes familj var stor och häftig och runt deras matbord fick alla alltid plats. Hon hade världens mysigaste rum och hennes storasyrror hade klädskåp fullproppade med världens finaste kläder. Och det bästa av allt: hon var jättesnäll och ville också vara min vän. Vilken lycka! Sen dess har hon och jag varit goda vänner. Vi är ibland ganska olika och ibland har vi under årens lopp varit osams och till och med varit riktigt arga på varandra. Men vi har hållit ihop. Alltid. Det räcker med att jag idag tänker på henne för att en varm och mysig känsla skall infinna sig och jag har alltid - alltid - kunnat räkna med henne. Om jag behöver prata med någon kan jag vända mig till henne; jag vet att hon finns där. Vi har båda hektiska vardagar och bor i olika städer. Jag hinner knappt skriva ett meddelande åt henne och jag sköter om vår vänskap på ett riktigt uselt sätt men alltid nu och då ses vi och då är det bara att fortsätta där vi blev förra gången. Hon är en sann vän och jag tror att vår vänskap alltid kommer att finnas. Jag räknar med det!

Nåväl, till hennes besök. Vi snackar böcker då och då. Hon och jag. Och den bok hon denna gång råkade rekommendera heter Min fantastiska väninna och är skriven av pseudonymen Elena Ferrante. Och det är den boken jag hänvisade till som en riktig pärla i mitt förra blogginlägg. Wow alltså. Vilken bok. Det är verkligen inte konstigt alls att Elena Ferrante erövrat världen med sin bokserie och just nu ligger del två på mitt bord här hemma. Jag kan knappt slita blicken från den men måste bara avsluta Bob Dylans biografi - som inte heller den är dålig - först!

Min fantastiska väninna handlar om Elena och Lila - två självständiga och väldigt olika tjejer som växer upp i Neapels arbetarkvarter på 50-talet. När boken börjar har Lila försvunnit spårlöst och Elena blir uppringd av Lilas son som undrar om hon vet något om mamman. Om hon vet?! Elena blir allt annat än förvånad över att Lila inte går att hitta - hon har ju alltid talat om att bara försvinna från allt och alla. Berättaren Elena börjar då en tillbakablick till flickornas gemensamma barndom och uppväxt. Då växer en berättelse fram som visar på hur olika man kan formas beroende på familj, släkt, ekonomi, värderingar och mål; men hur man ändå kan finna varandra och komma att betyda allt för varann. Jag vet inte om man riktigt kan kalla boken för en historisk deckare men bit för bit växer en magnifik vänskapshistoria fram och där emellan varven börjar man se vem Lila, och Elena, är. Och då anar jag att detta bara är början - de återstående tre böckerna, varav två är översatta till svenska, kommer säkert att öppna upp helt nya dimensioner. 

Det handlar om identitet. Om vem vi är. Om vem vi är i förhållande till andra. Och om hur vi formas och förändras och växer ihop med dem som står oss nära. Om hur ens jag växer några centimeter bara för att det finns en vän, eller flera vänner, som backar upp en, finns där, hejar på en, tävlar med en och är en del av en själv. Det handlar om äkta vänskap. Och om systerskap! 

Tack min vän för att jag fick växa upp med dig! Förlåt för allt dumt jag gjort och kanske kommer att göra! Du betyder mycket för mig!

Nybakade studenter

Lite som den hemliga historien

Kanske kommer du ihåg min entusiasm för Donna Tartts Den hemliga historien. Förra veckan råkade jag på en liten miniversion av den boken; med samma känsla och samma psykologiska pusselsystem där man som läsare får följa med en inre monolog som sakta sakta benar ut en händelse. Just när man tror att man har kommit på hur allt ligger till händer det något annat; något som kullkastar ens teorier. Denna gång heter berättelsen En nästan sann historia och är skriven av Mattias Edvardsson (2016). 

Huvudpersonen Zacharias i En nästan sann historia börjar på en kurs i litterärt skapande vid Lunds universitet på 90-talet. Där träffar han en hel hög med originella personligheter - inte minst poeten Li Karpe och författaren Leo Stark. Där träffar han också Betty, Fredrik och Adrian och tillsammans delar de drömmen om att skriva något stort; en bästsäljare, en kultbok eller något som ens lite är i närheten av de stora böckerna som den legendariske författarikonen Leo Stark har skrivit. Men det händer en hel del i kulisserna också och vad det exakt är får läsaren vänta med att få förklarat. Men en sak blir tydligt direkt: Leo Stark försvinner spårlöst och troligen handlar det om ett mord. Det mordet döms Zacharias vän Adrian för men när Zacharias tolv år senare får sparken från sitt jobb som journalist och blir utkickad av flickvännen Cajsa bestämmer han sig för att skriva en bok om mordet. Och med den boken tänker han sig att Adrian äntligen skall få uppgörelse; att alla skall förstå att det inte var han som mördade Leo Stark. Frågan är bara vilka minnen man vågar tro på och vad betyder det att alla tycks komma ihåg allt det som hände på olika sätt?

Relationerna mellan Zacharias och hans vänner kommer att betyda ganska mycket i boken. Även om boken då kan klassas som en psykologisk deckare kan man inte undgå att också fascineras av Edvarssons relationsdrama. Karaktärerna är väldigt genomarbetade och det är lätt att tycka om dem alla; vilket säkert också är ett stildrag som lämpar sig väl.  

Det pirrar till i huden när man läser boken. Den är en sann spänningsroman som leker med ens tankar och känslor och som får en att totalt ifrågasätta sanningen; om det alls finns någon entydig sanning. Jag älskar anspelningarna på det kreativa skrivandets betydelse och litteraturens påverkan på människan även om jag inser att vi som har detta specialintresse för språk och skrivande är ganska få. Men den som någongång har suttit och rivit håret av sig på grund av ångestladdad skrivkramp vet precis vad man talar om. Det blir på liv och död, liksom. Och i den här boken: bokstavligen.  

  

Helt såld

Man blir bara så glad då man nappat en bok av en författare man aldrig läst förut och efter ett tag inser att man hittat en guldgruva. Boken jag läst heter Liv efter liv och är skriven av Kate Atkinson. Och den är alltså så så bra. Har jag sagt det tillräckligt många gånger nu? En snabb googlesökning berättar för mig att boken också utsetts till en av de bästa böckerna år 2013 av New York Times så jag är kanske inte den första som upptäckt hur brilliant boken är.

Ursula Todd föds den 11 februari 1910 och dör egentligen innan hon hunnit ta sitt första andetag. Sedan börjar historien om, Ursula föds igen och den här gången hinner läkaren fram i tid trots snöstormen och får bort navelsträngen som är lindad två varv runt hennes hals. Hela boken är alltså ett brilliant och lekfullt sätt att behandla begreppet tid. Ursula tycks vara odödlig, för varje gång hon dött börjar livet om och någonstans väljer hon lite annorlunda och dessa ibland obetydliga val ändrar livets gång så att hon inte dör där hon en gång dött, men kanske vid ett helt annat tillfälle. Boken tar inte upp Uruslas olika alternativa liv i helt kronologisk ordning så man får pussla ihop lite här och lite där och det är så genialiskt.

Ursula kommer från en stor familj med mycket kärlek och mycket gnabb och konstiga egenheter. I de olika versionerna av Ursulas liv lär man känna personerna i hennes familj på lite olika sätt och det gör historien både vacker och uppslukande, snart älskar jag och hatar jag precis som Ursula. En stor del av boken utspelas i England eller Tyskland med andra världskriget som fond och där förstår ni att många grymma människoöden kan rymmas och också många sätt att riskera sitt liv på.

Jag gillar hur boken tar upp de olika valen man gör i livet och det är spännande att fundera över sina egna val. I ett liv ångrar Ursula att hon inte skaffat barn innan det blev för sent, i ett annat liv gör hon allt för att skydda sitt barn och i ett tredje liv är hon alldeles nöjd med sin barnlösa tillvaro. Som ett exempel på val, och vad är egentligen bäst för Ursula? Här tycker jag att författaren verkligen retas med läsaren för genast då man accepterat att det här är nu det rätta livet för Ursula, nu går det bra, så går i alla fall något snett och det är bara att kasta bort det gamla livet inne i huvudet och ta itu med det nya som målas upp.

Bättre än så här lyckas jag inte förklara boken, men jag har förhoppningvis fått fram att den är läsvärd, p.g.a. sina karaktärer, sitt språk, sin komposition och sin brillians.