Söndagsbloggen

Det verkar som om söndagen, åtminstone för mig, är dagen då jag tar mig tid att sammanfatta veckans läsning. Den här veckan blir inget undantag.

Nåväl, här i veckan har jag läst klart den andra delen i Marie Lus serie om Day och June; Prodigy. Jag har tidigare skrivit om Legend, den första boken i serien. Den boken har vi som högläsningsbok för åk 9 i skolan i år eftersom hela Pargas stad har högläsning som läsårstema i skolorna. Det är en bok som jag verkligen kan rekommendera och trots att det blir rätt så sällan våra elever får lyssna på boken frågar de efter den och vill höra mer. Det om något tyder ju på att det är en bok som går hem!

Bilden är tagen från http://www.xpressoreads.com/

Tyvärr har jag blivit lite trött på trilogier. Daniela och jag brukar skoja på jobbet om att vi ska se till att de böcker vi köper och läser inte är den första boken av tre. Det finns flera orsaker till det. Dels är det så svårt att, i vårt fall, hinna läsa alla delar eftersom vi gärna läser mycket och varierat. Och dels vill vi ju oftast läsa serien till slut för att kunna boktipsa på ett intressant och genomtänkt sätt. Men ska jag vara ärlig så tycker jag dessutom att trilogier sällan håller måttet; bok ett är bra, bok två medioker och bok tre dålig. Det finns undantag förstås men det är inte alltid en historia räcker till som underlag för tre fängslande delar, tyvärr!

I Prodigy hände det en hel del vändningar i storyn. Det hade jag inte förväntat mig. June och Day fick båda ett djup som jag faktiskt gillade och dessutom överraskade Tess, Days "kusin" från gatorna, med en ny roll som inte heller den var fel. Det var igen action från sida ett och fortsättningsvis tycker jag hela den dystopiska science fiction-värld som Lu har skapat i det nya USA - eller Republiken som hon kallar landet - är intressant. Lus karaktärer är inte svartvita, vilket är jättebra! De förändras och är allesammans både goda och onda - om än lite tonårsdramatiska och irriterande. Men hej - jag är 35 och behöver ju inte tycka att allt är så moget och sympatiserande i en ungdomsroman. Konstigt vore det ju om det var så!

Summa summarum: en riktigt bra fortsättning på Legend. Den tredje delen i serien heter Champion och den här gången tror jag faktiskt att jag skall läsa trilogin till slut! Dessutom utmanade ju Daniela mig i just det: att avsluta en trilogi. Det får bli den här!      

Inpräntat: ge aldrig upp!

Det man påbörjar avslutar man alltid! Är något motbjudande biter man ihop tänderna och gör det ändå. Ingenting är omöjligt. Rätt attityd är allt du behöver.

Om man är enveten som attan, vilket jag är, så kan man bara inte ge upp. Det gäller precis allt i livet! Jag vet inte om det kom med modersmjölken - eller om det var något jag uppfostrades till men jag ogillar skarpt när personer runtomkring bara vill se svårigheter i allt och vägrar tänka positiva sporrande tankar. Finns det något mer jobbigt än att ständigt gå och tänka att glaset är halvtomt när det ju egentligen är halvfullt? Man får väl kämpa lite, ta tag i saker, uppmuntra varandra och tro på att allt går att ordna. Lite jävlar anamma och kampvilja gott folk; kom igen nu!

Eller vad säger ni? Är det lättare att vara en person som kan ge upp och acceptera ett nederlag? Kommer man enklare undan i livet om man inte känner ett så starkt behov av att ge sitt allt? Kan man gå genom livet och bara vara smått missnöjd, kritisk och kinkig men ändå ha det betydligt lättare? Faller man så var det liksom lite väntat. Jag vet inte. Min puls blir med jämna mellanrum så hög av all negativitet så ibland tror jag att det skulle vara betydligt enklare att bara rycka på axlarna och gå vidare. Lämna på hälft, skita i allt. 

Boken Om du bara visste av Caroline Säfstrand var en enda kamp från början till slut. Ni vet, en sån där bok som man ångrar att man började läsa redan på sidan två. Tänk om jag bara hade kunnat ge upp, konstatera att detta inte är en bok i min smak och nappat följande från hyllan. Men nej. 

Boken har fått rätt så bra kritik och borde vara en feelgood-roman. Men den kändes så kliché, söndertuggad och oäkta direkt från början. Men men - kanske du vill testa själv? Du kan ju alltid sluta läsa om den är dålig. Eller?

Du tränar - men vad?

Mina lästa böcker börjar samlas på hög nu igen så kanske det är dags för ett blogginlägg.

För ett tag sedan råkade jag läsa en text om hur vi människor idag är så himla fokuserade på att träna och forma kroppen. Det är dieter, hetsträning, nya träningsformer, nyårslöften, fettprocentmätningar och andra ytterligheter. Och ingen höjer på ögonbrynen - det är vardag. Men väldigt få av oss människor tänker på att också minnet, känslorna, kunskapen, värderingarna, intellektet - ja hjärnans verksamhet alltså - också ständigt borde tränas. Hur många av er lägger in minst tre träningspass i veckan där ni läser böcker som ger er nya perspektiv, lär er något nytt, får er att växa som människor och ger er möjligheten att utvecklas som personer? 

Tänk vad fräscht det skulle vara att kunna be folk som kommer med undermåliga argument i en diskussion att gå hem och träna läsmuskeln lite. Eller: för att få smartare personal på jobbet kanske veckan avslutas med en timmes lästräning istället för fredagsöl?

Just saying...

Så, när du nu blivit övertygad om att ditt träningsår 2016 behöver komma igång kan du till exempel börja med boken Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart. Jag fick låna den boken av min kompis Tinni och jag hade ingen aning om vad det var för bok. Och då är ju utgångsläget det allra bästa! Ofta fastnar vi i lite liknande typer av böcker och vågar kanske inte heller välja sådana som känns lite annorlunda. Ni vet: vi kör samma pass på gymmet, springer samma sträcka i skogen, går de samma promenadstråken - mest av gammal vana och lättja. Men det behövs olika typer av träning för att man skall utvecklas: så också med läsningen!

Kanske är det allt du behöver veta är en bok som är utsedd till bästa ungdomsbok 2014 av Goodreads Choice Awards. Den handlar om den rika släkten Sinclaire som utåt sett hör till den perfekta gräddan av personer med pengar, tjänstefolk, anseende och heder. Hela släkten träffas varje sommar på morfars privatägda ö. Alla somrar förutom de två senaste - för under den femtonde sommaren hände det något fruktansvärt för Cadence, ett av barnbarnen till den rika morfadern. Någon slags olycka har lämnat spår efter sig hos Cadence i form av svåra migränanfall och minnesluckor. Läkarna råder henne att ta det lugnt. Men hon vill tillbaka och när hon fyller 18 år skall hon återvända till ön för att förhoppningsvis där fylla de luckor hon har i minnet och få svar på alla frågor. Hon ser framemot att få träffa kusinerna Mirren och Johnny och Gat - han som är Cadences stora kärlek och som hör till familjen, men ändå inte.

Det finns en twist och jag tänker inte avslöja den. Men den är rätt häftig och den gör att man verkligen får stanna till då man läst boken till slut och tänka tillbaka. Vad var det som hände? Vem trixade med mina tankar? Hur sjutton kunde jag missa det där?

Där har ni att bita på. Och kom nu ihåg att också lägga ut er läsmuskelträning på Facebook: Lotta Dammert har läst 30 minuter med Reading Tracker. För det som inte står på Facebook har aldrig hänt.   

  

Jag utmanar...

... Lotta!

Och jag hoppas att du antar utmaningen (du kan nog inte låta bli nu...!).

Alltså, inspirerad av alla bokutmaningslistor som cirkulerar på olika bokbloggar så här i januari, utmanar jag nu dig Lotta med en egen version.

På en blogg hittade jag en lista som kallas för Kaosutmaningen och listan innehåller 35 böcker (eller kriterier på böcker) som man bör läsa under ett år. Nu har ju nog både du och jag alldeles får mycket ungdomsromaner på vår måste-läsa-lista och för mycket annat vi vill läsa så jag har plockat ut 5 böcker från listan som jag nu utmanar dig att läsa under 2016 + en till som jag hittat på själv.

Här ser du hela listan och under den de fem böcker/punkter som jag vill att du ska läsa! Lycka till!

Det är fritt fram att utmana mig tillbaka!

1. Läs en bok som publicerats 2016.

2. Läs första delen i en serie/trilogi.

3. Läs en novellsamling.

4. Läs en bok som är mestadels blå.

5. Läs en bok med annat originalspråk än svenska eller engelska.

6. Läs sista delen i en serie/trilogi.

7. Läs en bok publicerad år 2005.

8. Läs en lånad bok.

9. Läs en bok som utspelar sig i en annan värld.

10. Läs en bok vars titel består av fyra ord.

11. Läs en bok med ett träd på omslaget.

12. Läs en bok med originalspråk på svenska.

13. Läs en bok som berättas ur minst två karaktärers synvinklar.

14. Läs en bok som kommer som film under 2016 eller 2017.

15. Läs en bok som har en hbtq-huvudperson.

16. Läs en bok på annat språk än svenska.

17. Läs en bok av en afrikansk författare.

18. Läs en tegelsten (=bok på över 500 sidor).

19. Läs en Nobelpristagare.

20. Läs en bok med mat i titeln.

21. Läs en bok vars titel består av ett ord.

22. Läs en bok med en namnlös berättare.

23. Läs en bok som utspelar sig i historisk tid.

24. Läs en deckare med kvinnlig huvudperson.

25. Läs en bok som utspelar sig under vintern.

26. Läs en debutroman.

27. Läs en bok som är mestadels lila.

28. Läs en bok med en dryck i titeln.

29. Läs en bok som har färre sidor än 300.

30. Läs en asiatisk författare.

31. Läs en bok som publicerades före år 1900.

32. Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag.

33. Läs en lyriksamling.

34. Läs en bok med en ensam person på omslaget.

35. Läs en bok av en författare du aldrig har läst tidigare.

5. Läs en bok med annat originalspråk än svenska eller engelska.

6. Läs sista delen i en serie/trilogi

13. Läs en bok som berättas ur minst två karaktärers synvinklar

19. Läs en Nobelpristagare

28. Läs en bok med en dryck i titeln

Bonus: Läs en bok med en hund på omslaget (helst en tax förstås).

Med författarnas hjälp blir barnens universum större

"Tänk att bli berövad möjligheten att flyga - till och med i tanken". Så skriver Nina Marjavaara om det ofattbara i att inte ta sig tid att läsa högt för sina barn.

Amen.

Följ länken så kommer du till en jäkla bra krönika!

Man kan till exempel läsa en bok i serien Den magiska trädkojan om man har barn i åldern 4-8!

Blå stjärnan

Jag tänkte bara snabbt titta in för att meddela att Jan Guillous senaste bok i romansviten Det stora århundradet är lika storslagen som föregångarna. Här kan ni läsa vad jag tidigare skrivit om Brobyggarna och de andra böckerna.

Det som jag gillar extra mycket med Blå stjärnan är att det är Johanne som kliver fram och axlar huvudrollen. Då jag läste den fjärde boken, Att inte vilja se, väckte Lauritz döttrars liv mycket intresse och jag blev så glad då jag insåg att den här boken utspelar sig under helt samma tidsperiod som den föregående men ur ett annat perspektiv. Att Johanne uppvisar samma styrka, intelligens och mod som Lauritz, Oscar och Sverre gjort i de böcker där de haft huvudrollen är självklart och boken är också den som mest påminner om den första boken tycker jag. Den här boken kan närmast beskrivas som en historisk spionroman och spionromaner är ju något som Guillou som bekant behärskar. Boken är ett hett tips för alla Hamilton-fantaster alltså. Och ja, naturligtvis får jag svaret på vilken känd författare som är pappa till Johannes barn, en fråga som jag efterlyste ett svar på i inlägget jag länkade till ovan.

Nu är det bara att vänta på nästa bok då! Extra häftigt är det ju att veta att det förhoppningsvis inte tar slut här, utan att Guillou ännu har mycket att berätta om familjen Lauritzen. Jag tror inte att jag väntat lika mycket på någon uppföljare sedan Harry Potter-böckerna gavs ut.

 Hoppas alla bloggläsare inlett bokåret 2016 med sjukt bra läsupplevelser ni också!

En tidsmaskin, tack!

Det är över ett år sedan det hände. Jag körde till jobbet och det var en högst normal dag. Då råkade mina ögon falla på min ena hand som höll i ratten och där - bara så där - blev jag perplex och ställd: för det var ju min mammas hand som fanns där framför mig. Min mammas hand som höll i ratten. Samma utskjutande ådror, samma hudveck och samma grepp. Och det var i den stunden jag insåg att jag har levt mitt liv ett tag nu och att det sitter ett barn i baksätet och memorerar min hands rörelser och utseende och förknippar min hand med trygghet, livsvisdom och svar. Och jag har ingen aning om hur det kommer sig att åren bara gick och att jag inte längre är en tjugoåring utan ansvarskänslor för andra, utan ekonomiskt vardagsgrubbel, utan en gård som ska skottas på snö och med en vardag som var allt annat än förutsägbar.

Och missförstå mig inte. Jag gillar min mammas händer, det har jag alltid gjort. Jag tycker om rynkor i huden som visar att man levt. Jag gillar skavanker, en bruten nagel, ärr, lite hull och randen i hårbottnet som tyder på att man borde ha bokat tid till frissan för länge sedan. Ytlighet, perfektionism, det tillrättalagda är i mina ögon ointressant och snarare ett tecken på att fokus ligger på fel saker.

Visst ser ni också rynkorna och påsarna under ögonen?

Efter Alaska läste jag under jullovet. Det är egentligen John Greens första ungdomsroman och den gavs ut första gången på svenska med titeln Var är Alaska? redan år 2007. Boken handlar om Miles som skall börja på internatskolan Culvert Creek. Där möts han av en helt ny och främmande värld. Och av kärleken. Han förälskar sig i en tjej som heter Alaska som är smart, våghalsig, nyfiken på livet och som förändrar hela Miles tillvaro. 

John Green är så förbaskat bra på skildra ungdomslivet på ett avundsvärt sätt. Varenda gång man läser en bok av honom önskar man att man skulle vara arton år igen; och allra helst en riktigt udda tonåring med originella egenskaper. I hans böcker blir tönten häftig. Han bygger upp sina storyn på ett fiffigt sätt och har den rätta känslan för humor. Dessutom lägger han in en massa nördig fakta här och där utan att för den delen bli för tråkigt pedagogisk.

Det är böcker som dessa som gör att jag kan känna en viss vemodighet över att tiden rusar iväg. Det är nästan som om jag igen blivit nyfiken på hur det är att vara arton år på riktigt. Jag menar; unga har vi alla varit, men ge mig en tidsmaskin så att jag kan gå tillbaka och känna ungdomen pånytt. Det skulle vara så himla kul att sedan komma tillbaka och kunna jämföra. Och kanske - om det är som jag tror - också kunna dra en djup suck av lättnad och vara nöjd över att vara där man är just nu: med alla tillkomna rynkor, brustna blodkärl, värdelösa magmuskler och hängbröst.

Och så får det mig att tänka på vad jag nu skulle önska att mitt artonåriga jag skulle ha gjort annorlunda. OM det finns saker jag ångrar, saknar, trodde mig förstå, skulle vilja göra pånytt? Och ja - det finns det.