En sång från havet

Om du som jag tycker om historiska romaner och om den typen av historiska romaner där nutid och dåtid blandas och skickligt vävs ihop till en häpnadsväckande helhet där allt så småningom hänger ihop kan jag rekommendera att prova läsa något av Katherine Webb. Jag har precis läst En sång från havet och författaren var en helt ny bekantskap för mig och jag gillade mycket. Enligt mig är det oftast ett plus om historiska romaner är ordentligt långa så att man ges gott om tid att riktigt gräva sig ner i tiden och platsen och bara njuta av att vara någon annanstans och En sång från havet är just en sådan berättelse som går framåt i en lite sävligare takt, dessutom är den passligt melankolisk.

Boken handlar om Zach, en medelålders man vars liv gått i en stadig utförsbacke de senaste åren. Han har misslyckats som konstnär och öppnat ett galleri som också det går dåligt. Han är nyligen frånskild och exfrun har tagit dottern med sig till andra sidan Atlanten. Zach försöker skriva en bok om den berömde författaren Charles Aubrey och beger sig därför till en liten by på den engelska kusten där författaren tillbringade några somrar på 1930-talet. Zach hoppas hitta något nytt om författaren, något som kan kasta nytt ljus över de mystiska porträtten av Dennis och för att få veta mer om vad som hände Aubreys familjemedlemmar efter att han själv stupat i andra världskriget. Förstås hittar Zach något som konstvärlden aldrig kunde ana och kanske hittar han också kärleken. Och tro mig, den här boken tar vändningar som man som läsare aldrig kunde ana. Karaktärerna ges utrymme att bli tillräckligt komplexa för att man inte bara ska lida med dem och känna med dem, de flesta här får faktiskt skylla sig själva och sin egen handlingsförlamning och naivitet. 

Zach hittar också Dimity Hatcher, en gammal kvinna som levt hela sitt liv i byn. På 30-talet var hon i tonåren och en de många kvinnor som kvinnotjusaren Charels Aubrey målade av ett flertal gånger. Dimity delar med sig av fler minnen åt läsaren än vad hon egentligen berättar åt Zach och det som målas upp är kärlekens värsta avigsidor, en destruktiv kärlek och besatthet som leder till grymma handlingar och här nystas hela den mörka historien upp, den innehåller dessutom inslag av en stor kunskap om örter och gammal trolldom som Dimity lärt sig av sin mor och fattigdomen, Dimitys grymma barndom och den karga miljön ger berättelsen en kuslig grund.

Nya Harry Potter och mycket nostalgi

Jag hittade Harry Potter en sommar under min högstadietid. Jag brukade inte läsa fantasy men bestämde mig för att ge det en chans. Jag minns att jag började med den tredje boken som just kommit ut på svenska. Jag läste den i sittbrunnen på mina föräldrars båt under en av våra många båtsemestrar. Jag blev helt fast. Sen blev det ju att läsa bok ett och två också och därefter följde jag med serien och läste böckerna så fort de kom ut på engelska. De sista böckerna reserverade jag långt innan de ens kommit ut för att få läsa dem så fort som möjligt. Det är nästan lite magiskt att få vara så besatt av något så häftigt. Mellan varven läste jag också de tre eller fyra första böckerna högt för min 10 år yngre lillebror. Filmerna tittade vi ju också på. Och nu har jag läst de två första böckerna högt för mina barn. Tänk så många fina stunder av gemenskap!

Men så blev det ju en teateruppsättning som blev ett manus som gavs ut. Och jag är så glad över att jag njöt precis lika mycket av att läsa Harry Potter and the Cursed Child som jag gjorde då jag läste de andra böckerna för första gången. Först var jag lite skeptisk till att läsa Harry Potter som skådespel, man får ju klara sig med dialog och scenanvisningar och eftersom J.K. Rowling är en lysande författare så det känns ju som om en del går förlorat, som om det hade funnits mer att ge. Men nu tänker jag att man borde läsa skådespel oftare.

Som den sjunde bokens epilog berättar växer karaktärerna upp, gifter sig och får barn och den här boken utspelar sig då de befinner sig i medelåldern. Harry och Ginny har tre barn, James, Albus Severus och Lily Potter och Hermione och Ron har två barn. I bokens centrum står just Albus och Draco Malfoys son Scorpius. Handlingen är bra! Mest gripande är igen barnens perspektiv, Albus som känner att han inte kan leva upp till sina namn och sin fars kändisskap och bakgrund och Scorpius som måste leva med rykten om att han egentligen är son till självaste Voldemort. Namnet Malfoy är ju också lite stämplande, speciellt om man egentligen är alldeles genomsnäll. Harry och gänget har alla fått erfara att föräldraskap inte är det lättaste trots att man förstås vill det bästa för sina barn. Boken innehåller på ett helt naturligt sätt massor med referenser till tidigare händelser som gör den äkta fanatikern själaglad, till och med de redan döda får komma till tals. Och än en gång får Harry faktiskt stå öga mot öga med mörkrets herre.

Gissa om jag skulle vilja se teateruppsättningen nu?

Din feministiska kompis

Jag sitter och pantar på recensioner av två mycket bra böcker; Hausfrau och Presidentens hustru. Två kvinnoporträtt, två mycket olika sådana. Men vet du vad - du får vänta på dem. För jag måste bara få skriva av mig om en helt annan bok ikväll och låta den boken gå före de två andra. Det var meningen att vi skulle åka till Borgbacken idag men min lilla Abbe har skadat knät och vi fick istället ta en lugn hemmadag för att förhoppningsvis få knät i skick. Och det blev att nappa en bok från högen - och vilken sådan, säger jag! Det blev sträckläsning, det blev ett djupdyk i feminism, det blev så många aha-upplevelser, det blev en mycket positiv överraskning och det blev framför allt en bok som gjorde ett djupt intryck på mig. Jag talar om Peppe Öhmans Livet & patriarkatet.

Det är inte första gången jag tangerat feminism här på bloggen och jag har tidigare också recenserat böcker som för fram budskap om ett jämställt samhälle. Men aldrig förr har jag läst en djupgående samling av aktuella frågeställningar gällande enbart feminism, en bok som handlar om varför feminism behövs. Men när jag nu har läst en sådan kan jag inte annat än fråga mig varför jag inte har gjort det förr.

Peppe Öhman känner du ju genom bloggen Livet & LA. Det är en blogg jag har läst i tusen år; smart kvinna - smart blogg! Öhman har också skrivit böckerna Livet & barnet (2011) och Vackra människor (2014). För henne är feminismen en hjärtesak och många av de frågeställningar hon tar upp i boken Livet & patriarkatet är sådana hon också har skrivit om i bloggen. Det som jag dock tycker att är det allra bästa med boken är att man nu får ta del av dessa tankar på ett och samma ställe och i en ordning som gör att det är så mycket lättare att få ett helhetligt grepp om hur allt hänger ihop. Egentligen är det ju så lätt: är du för mänskliga rättigheter så är du feminist. Men skulle det vara så lätt så skulle ju inte den här boken behövas ju.

För vi lever i ett patriarkat. Det torde varenda förnuftig och upplyst person känna till. Men det är svårt att inse vad det är som gör att vi inte sådärbara kan bryta ett samhällssystem, även om vi är medvetna om dess ofullkomlighet. Det handlar om historia, kultur - det som för oss är det "normala". Och att bryta detta mönster, att tänka om, kräver insatser och arbete. Det svåra är att vi har svårt att få folk till detta talko; det är för många som gynnas av patriarkatet. Och för många som inte är beredda att dra sitt strå till stacken.

Det är där du kommer in. Som Peppe Öhman ser det - som jag ser det - kan ingen av oss blunda. Att sätta sig in i de här frågorna är det enda rätta. Vi lever väl för sjutton i en sådan tid att alla de orättvisor, all diskriminering, som existerar gentemot kvinnor, rasifierade, transpersoner, homosexuella, funktionsbegränsade och andra grupper i samhället bör komma fram i ljuset och det är allas vår skyldighet att jobba för en mer jämställd värld. Livet & patriarkatet borde bli obligatorisk läsning för alla i gymnasiet. Nämen vad säger jag - den borde bli obligatorisk läsning för varenda en i hela landet. Tro mig.  

Visst tror du på alla människorns lika värde? Självklart, va bra - sätt igång och jobba för det då! Läs boken först, så vet du precis hur du ska göra.                  

Lämna världen

Daniela skrev just en så härlig recension av en bok om gripande och hjärtskärande människoöden, och jag kan passa på att flika in ännu ett boktips i samma genre. Boken jag har läst fick jag av en vän för några veckor sedan och trots att hon tänkte ge upp efter 50 sidor valde hon att läsa vidare och det var ett beslut hon inte ångrade. Jag, däremot, var fastspikad i boken redan efter sid ett.

Boken heter Lämna världen och är skriven av den amerikanska författaren Douglas Kennedy.

Lämna världen var just en sådan bok som ensam kan symbolisera orsaken till mitt stora intresse för läsning. Jag förstår nämligen inte hur människor som inte läser klarar av att förstå den här världen. Vad finns det som förklarar, som upplyser, som ifrågasätter, som nyanserar, som tröstar och som underhåller - och som gör skäl för sig och kompenserar läsningen i förståelsen av livet? Är det film? Eller samtal med vänner? Musik? Räcker egna tankar? Allvarligt; det känns som om mitt liv skulle vara väldigt andefattigt utan böcker. Det låter kanske tragiskt i sig men så är det.

I Douglas Kennedys litterära universum händer det massor. Boken Lämna världen handlar om Jane som växer upp med kärlekslösa och tafatta föräldrar, inleder ett kärleksförhållande med sin professor på universitetet, får ett tufft och krävande jobb inom finanssektorn som hon lyckas få sparken från redan efter några veckor, blir gravid med en nördig filmentusiast, investerar alla sina sparpengar i hans företag som inom kort går i konkurs - och nu har vi bara nått sidan 250 av ca 500. Det är en sådan berättarglädje; en fantastisk och rörande story om ett liv. Och alla dessa vändningar i boken vittnar om komplexiteten i att leva. Om ödet. Om hur saker och ting bara kan hända utan att vi egentligen kan vara ansvariga för vår egen lycka. Om att vi gör det som känns rätt och ibland räcker det till och ibland inte.

Douglas Kennedys träffsäkra iakttagelser av livets gång fick mig att tänka till. Hans litterära anspelande triggade mitt intellekt. Jag skrattade, nickade igenkännande, lärde mig lite nytt, och utvecklades lite lite grann som människa. Och: en hel dag gick jag omkring med en klump i halsen, en förmiddag grät jag. Det var då jag kommit till avsnittet i boken då Janes barn dör i en olycka. Då Jane bestämmer sig för att lämna världen. För vad finns det kvar att leva för då man förlorat sitt allt?

Livet. En kamp.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Det här är en av de sorgligaste berättelserna jag någon gång hållit i min hand. 

Då jag började läsa visste jag inte riktigt vad det var för bok jag fått tag på. Jag visste att boken nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2016 och att den också vunnit Dagens Nyheters kulturpris i år. Att boken var självbiografisk fattade jag inte förrän en bit in i boken och det var kanske tur det, för jag tror inte att jag skulle ha läst den om jag vetat. I gymnasiet var verklighetsbaserade historier om tragiska människoöden något jag läste regelbundet, nuförtiden har jag svårt att klara av dem.

Jag måste ändå börja med att säga att I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist är en bok värd att läsa oavsett vad man tycker om självbiografier. Utan att berätta så hemskt mycket mer än bokens baksida kan jag avslöja detta: Karin och Tom väntar sitt första barn. Då Karin är i vecka 33 blir hon plötsligt väldigt sjuk, symptomen är influensaliknande men det visar sig vara något mycket värre. Barnet tas ut med kejsarsnitt och Karin ligger på intensiven. Tom springer som nybliven pappa mellan neontalen och intensiven och pendlar mellan hopp och förtvivlan. Flickan mår bra för att vara så tidigt född, Tom är helt slutkörd. Bilden av pappan i amningströjan med bebisen mot bröstet stannar kvar. Karin kommer aldrig mera hem. Några månader senare dör också Toms pappa. 

Språket i boken är väldigt intensivt, författaren lyckas fånga läsarens fullständiga uppmärksamhet från första meningen och man kan inte slita sig loss förrän sista ordet är läst. Egentligen kan man inte släppa boken sen heller, berättelsen stannar kvar. Boken och språket gick rakt in i min själ. Det blir nästan svårt att hänga med för Malmquist hinner liksom inte ge läsaren alla plats- och tidsangivelser och det hoppar mellan nutid och dåtid. Boken handlar givetvis om sorg och om kärlek. Död och födelse. Om det fulaste och det vackraste i livet. Den påminner oss om att det fysiska livet är skört och sårbart och det går inte alltid att vara stark. Det bästa med boken är kanske att den, till skillnad från de tragiska självbiografier jag omgav mig med för 15 år sedan, är väldigt osentimental. Här är det ingen som vältrar sig i tragedin.

Straffet för att läsa den här boken medan man, som jag, är gravid i vecka 30 är en kväll med mycket svårt att somna, men sådär i övrigt rekommenderar jag alla att läsa den!

Ur ett annat perspektiv

Alltså, det är ju så härligt med lata sköna sommardagar. I juni hade jag faktiskt rätt så bra takt på trots ledigheten och fick allt möjligt gjort; sånt där som man alltid lämnar tills det förhoppningsvis dyker upp mera tid. Men nu hörni. Jag bara latar mig. Jag gör ingenting som inte måste göras. Jag tankar verkligen energi och tänker att det nästan är förbjudet att vara så här ineffektiv. Och det tar sig eftersom jag märker att jag så småningom också saknar lite hjärnaktivitet och längtar efter struktur och skaparlust. Om några veckor kör vardagsrumban igång igen och det är helt okej. (Inte att stiga upp tidigt på morgnarna dock, det saknar jag INTE.)

Men jag har läst en bok. Överraskande va? Mitt allra första blogginlägg handlade om David Levithans bok Jag, En (det blev konstig layout på det inlägget, vet inte varför). Det var en bok som jag gillade att läsa mest eftersom budskapet om att människan inte bara är ett skal, ett yttre, är så viktigt. Och jag har många gånger återkommit till den boken och låtit mina tankar gå till att försöka se bortom det som syns och fundera på vem som egentligen gömmer sig bakom ett mörkblont hårsvall, de gröna ögonen och hullet runt midjan. Själen, ni vet. Och personligheten. Och intressen, erfarenheter, drömmar och åsikter. Jag ser det ganska ofta som om vi människor är lite fångar i vår kropp och som om vi är väldigt dåliga på att verkligen se. Vi är snabba på att döma och dra slutsatser och skulle må bra av mindre utseendefixering. 

Nåväl, för ett tag sedan läste jag parhästen till boken Jag, En. David Levithan skrev nämligen om samma bok men ur Rhiannons perspektiv. Boken heter En annan. Rhiannon var den tjej som En blev förälskad i och som gjorde att hen för första gången ville stanna i samma kropp för att möjliggöra en relation med henne. Det är ju förstås samma historia och man känner igen allt. Men ändå är det mycket intressant att uppleva det från andra hållet, så att säga. Och det som överrraskar mig är att det faktiskt dyker upp ännu flera intressanta och livsfilosofiska frågor. Vad händer, till exempel, om vi mitt i allt skulle ändra utseende, ändrar även andra människors uppfattning om vem vi är? Räcker psykisk kontakt eller vilken roll spelar det fysiska? Boken blir också ett mycket viktigt inlägg i genusdebatten.

Det är mycket med det jordiska. Tack och lov vet vi inte allt.               

Inte riktigt där

Efter den mycket läsvärda Legendtrilogin hade jag stora förhoppningar om att Marie Lus nyare serie Den unga eliten också skulle hålla måttet för en gripande fantasyserie för ungdomar. Tyvärr tyvärr måste jag säga att den inte gjorde det. Jag läste den första delen i trilogin för någon vecka sedan och den kändes... platt. Det är så synd för jag tycker om Marie Lus berättarstil - hon kan bygga upp en historia och har ett lätt språk som också känns luftigt och som inte krånglar till det i onödan. Just på rätt nivå alltså, för en tonåring.

Adelina Amouteru är huvudkaraktären i Den unga eliten. Hon växer upp med sin far, som är köpman, och sin syster Violetta i staden Dalia i Havsländerna. Det som är speciellt med Adelina är att hon är ett malfetto - en som överlevde blodfebern men som för evigt blev märkt. Adelinas hår är silverfärgat och hon har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt. Hon är med andra ord ett olycksbarn som bara förstör för familjen och står i vägen för deras framgång. 

Men det går rykten om att några av de som överlevt febern skall ha mystiska och kraftfulla förmågor. Teren Santoro heter ledaren för en organisation vars uppgift är att lokalisera och förgöra malfetton med övernaturliga förmågor innan de kan fälla nationen. Hans största fiende är Enzo Valenziano som är medlem i Dolksällskapet - en hemlig sammanslutning; eller med andra ord: den unga eliten. Och när Teren, Enzo och Adelina konfronteras möter de krafter de aldrig tidigare skådat.

Den finns en aspekt jag gillade jättemycket och det är att Adelina inte per automatik är den goda här. Vanligtvis görs ju huvudpersonen trevlig, sympatisk och respektingivande - men efter att ha läst den första delen är jag inte säker på hennes roll i det hela. Vem är hon egentligen och vem kommer hon att utvecklas till? Hon gör en del val i boken som inte är försvarbara och det ger ett lite speciellt och unikt berättargrepp - det är nästan det enda som får mig att lite lite vilja läsa fortsättningen Rosensällskapet. Om det är som jag tror - och hoppas - vågar Marie Lu sig på att också gestalta en huvudperson som inte är så där stereotypiskt god rakt igenom. Och det skulle vara nytt och fräscht!

Men mycket föll pladask. Marie Lu lyckas inte helt fånga mitt intresse och det känns som om historien finns där men ändå inte riktigt. Som om den ligger lite tidsbrist bakom och den inte genomgått den finslipning som den borde ha gjort. Eller - så har jag läst för många riktigt bra böcker i sommar och den här helt enkelt hamnar i skuggan av dem. Jag vet inte. 

Just nu läser jag, sent omsider, Sara Lövestams Tillbaka till henne. Den är mysig. I läsplanerna de närmaste veckorna finns Peppe Öhmans Livet & patriarkatet, Åsne Seierstads En av oss, Malin Persson Giolitos Störst av allt, Curtis Sittenfelds Presidentens hustru och Jill Alexander Essbaums Hausfrau. Jag är så ivrig på dem alla. Har du läst någon av dem? Vad behöver jag veta?