Del två om möjligt ännu bättre

Jag vill bara snabbt sticka in huvudet här för att förhoppningsvis bryta isen och få några inlägg skrivna och för att dessutom igen en gång hylla Elena Ferrante.

Del två, Hennes nya namn, är så himla bra. Och ändå har jag lite svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som fascinerar så. Kanske är det det kvinnliga perspektivet; de små stapplande stegen mot att finna sin roll i ett patriarkalt samhälle. Kanske är det miljöbeskrivningarna och ett lockande Italien som dock ofta präglas av våld och förtryck. Eller kanske är det en ung persons uppväxt - att få följa hur en människa formar sin identitet i relation till sin familj, sina vänner och det samhälle hen växer upp i. Eller så är det språket, melodin. Eller den gripande berättelsen. Eller... 

... så är det bara bäst att inte gå in för att försöka förklara. Elena Ferrante har det där lilla extra som gör man man blir trollbunden från sida ett. Så är det bara. Läs du också!

En bästsäljare om skelett i garderoben

Årets första bokcirkelbok (kul ord, inte sant?) har den spännande titeln Öppnas i händelse av min död och är skriven av australiensiska Liane Moriarty. Många av mina favoritförfattare har sina rötter i Australien (John Marsden, Tamara McKinley och Markus Zusak) så därför såg jag extra mycket fram emot att läsa den här (jag gillar böcker som utspelar sig i den spännande miljön Australien är med sin natur och sin historia) och visst kan också Moriarty det här med att skriva. Fast den australiensiska miljön får inget större utrymme här.

Boken har tre huvudpersoner vars skilda liv vävs in i varandras på ett snyggt sätt. Först och främst är det kanske Cecilia som hittar det spännande brevet med samma text som bokens titel och avsändaren är hennes man. Cecilia har tre döttrar och ett bra äktenskap, som tupperwareförsäljare förtjänar hon mer än sin man. Efter en intressant kamp mot sig själv öppnar hon brevet vars innehåll jag naturligtvis inte kan avslöja här, men tilliten till mannen hon delar sitt liv med kommer aldrig mer att bli den samma igen.

I boken finns också Tess som driver ett företag med sin man och sin kusin. Hon tar sin lilla son med sig hem till sin mamma för att få perspektiv på saker och ting då mannen och kusinen (som intressant nog förr var fet och nu arbetat sig till en ny fantastiskt vackert slimmad kropp) får ihop det. Den intressantaste personen i boken enligt mig är Rachel som lever ett ganska ensamt liv efter att hennes man dött. Hennes största glädje i livet är den lilla sonsonen. Rachels dotter blev mördad som tonåring och Rachel kan inte släppa att mördaren aldrig hittades fast hon har sina misstankar. Dessutom ångrar hon att hon försummat sonen under uppväxten då hennes liv mest kretsat kring sorgen och minnena av dottern. 

Visst ställer boken många intressanta frågor, om lögn och sorg och om vad man själv är beredd att dölja för att den egna familjen ska kunna leva sitt vanliga trygga liv. Hur mycket kan man jobba på att upprätthålla sin fasad och vad spelar utseendet för betydelse för hur någon uppfattas andra? Idén med brevet och Cecilias velande om vad hon ska göra med det är spännande men i övrigt var boken tyvärr ganska förutsägbar och upplösningen blev ungefär som jag trodde. Visst kan man säga att boken är en bladvändare, men exakt vad som gjort den till en sådan bästsäljare förstår jag faktiskt inte riktigt. Jag berördes inte särskilt mycket av karaktärerna eller historien. En och annan smårolig tanke eller replik innehöll den nog men njääh, mitt betyg stannar nog på okej.

En blodig Kepler

Jag har förut bloggat om min förkärlek för kommissarien Joona Linna och jag kan nöjt konstatera att Keplers senaste bok om honom är i samma stil som de andra och motsvarade mina förväntningar.

Kaninjägaren fortsätter egentligen där som föregångaren Stalker slutade. Joona sitter således i fängelse. Keplers vana trogen inträffar ett brutalt mord redan i inledningen och den här gången är det Sveriges utrikesminister som är offret. Polisen följer ett felaktigt spår, vilket leder till en operation där precis allt går snett. Ganska snabbt behövs Joonas slutledningsförmåga för att förhindra att fler mord begås och han erbjuds frigivning mot att han hjälper polisen.

Boken är en riktig nagelbitare, det är fruktansvärt brutalt och såväl de makabra morden som den ohyggliga förövaren är som vanligt noggrant beskrivna. Saga Bauer, som är bekant från de tidigare böckerna, är också med liksom kändiskocken Rex Müller och hans son Sammy. Rex försöker lappa sitt trasiga förhållande till sonen och åtgärda sina alkoholproblem samtidigt som han på grund av ett olyckligt sammanträffande blir tvungen att bevisa att han inte är indragen i mordet på utrikesministern. Perspektivet hoppar mellan dessa tre och läsaren får lägga sitt eget pussel utgående ifrån de givna bitarna av historien.

Jag blir nästan lite avtrubbad av all hjärnsubstans som skvätter omkring och Joonas förmåga att alltid ha rätt men tempot i boken och de perfekt lagda trådarna till hur allt hänger ihop gör ju att man vänder blad i en hiskelig fart. Sedan då förövarens motiv står klart verkar allt plötsligt helt logiskt igen och jag är villig att tro på allt Kepler skriver. Så snälla, en till bok om Joona ska det väl bli? Pliiiis?

Författarna bakom pseudonymen

Den mittersta raden innehåller mina olästa böcker. Vad ska jag läsa till näst?

Tre magiska

Vi åkte iväg på en minisemester till Tahko med familjen och med mig till snön och slappa kvällar i soffan efter friskluftsförgiftning tog jag boken Let it Snow (Jo, den heter faktiskt så på svenska också). Boken innehåller tre alldeles ljuvligt mysiga, roliga och magiska historier som alla utspelar sig under ett snöoväder en julhelg. Berättelserna är skrivna av tre olika författare: John Green (han har väl ingen missat med succéer som t.ex. Förr eller senare exploderar jag), Maureen Johnson och Lauren Myracle. 

De tre berättelserna är helt egna historier men de binds ihop av att de utspelar sig på samma ort i samma snöstorm och huvudpersonerna i en historia blir till bipersoner i de två andra. Julmysfaktorn i den här boken är ungefär så hög den kan bli med garanterat lyckliga slut, härliga karaktärer, romantik förstås och så träffsäkra skildringar av att vara ung. Ja. att läsa den här boken skulle vara en utmärkt jullovstradition att upprepa år efter år. Tyvärr är det lite sent (eller snarare tidigt) med julklappstips för i år, men jag lovar att den fungerar utmärkt som sportlovsläsning också (målgruppen för den här boken är trots allt främst personer som faktiskt har sportlov), men om du är dödstrött på vintern och längtar efter vår nu är de kanske ändå bäst att spara den till nästa jul.

En perfekt högläsningsbok

När Daniela för drygt en månad sedan bloggade om Aksakovs grav kom jag ihåg att vi ju hade Vinden vänder på Trollskär i barnens bokhylla. Jag tycker alltid det är extra kul att läsa böcker skrivna av finlandssvenska författare och hade bara hört gott om Carina Wolff-Brandts bok och blev därför riktigt ivrig på att läsa den högt för barnen. Och vilken härlig bok sen! Vilka otroligt fina beskrivningar av skärgårdslivet den innehåller. Både barnen och jag hade hela tiden vårt älskade Borstö i tankarna och jag tror vi alla tre väntade på vår mysstund i soffan då vi fick följa fiskargubben Elis vardagssysslor och äventyr ute på den ensliga holmen Trollskär.

Jag tycker boken var en av de bästa högläsningsböckerna jag hittills läst för barnen. Rytmen i språket passade perfekt och nivån på språket var precis rätt för mina barn; snart sju och nio år. Boken handlar om Elis som en dag hittar ett brev av sin farfar i en gammal sjömanskista. I brevet berättar farfar att han sett en tomte på ön. Och då får Elis fart - tänk om det vore så bra att han hittar en vän, någon att tala med och dela sina funderingar med?! Han går ut i skogen och försöker se efter tomtens lilla hus. Det som sen händer är underbart. Det blir ett spännande äventyr som alla bara väntar på att få läsa eller höra mer och mer om. 

Det allra finaste med Vinden vänder på Trollskär är det faktum att vi inte behöver annat än det vi omges av, våra egna miljöer och våra egna vardagar för att hitta på spännande historier och sagolika alternativa världar. Allt man egentligen behöver är fantasi och berättarförmåga och så kan det blir hur fina och nervkittlande historier som helst. Jag kommer själv ihåg när min Abbe var kring tre-fyra år och ännu satt i barnvagnen när vi gick ut och gå långa promenader. Vi har ett elhus inte så långt ifrån vår gård och en gång började jag helt på måfå berätta om tomten som bor i det huset. Det blev en lååång berättelse som aldrig ville ta slut för varje gång vi gick på promenad såg Abbe huset och ville veta mer om hur det gått för tomten och vad som har hänt honom sen sist. Och vår tomte var med om en massa spännande äventyr. En blåsig dag flöt han iväg på en barkbåt. En gång flög han på en kråkas vinge långt bort till ett fjärran land och en kall vinterkväll - det var Abbes favoritkapitel - flyttade han in i vårt hus eftersom det blev för kyligt hemma i elhuset. Berättelsen om vår tomte och våra gemensamma promenader och pratstunder har blivit ett kärt minne för mig. 

Om inte ni ännu läst om Elis på Trollskär tycker jag verkligen ni skall göra det! 

Trettioen böcker på två veckor

Det är den där tiden på året då jag vet exakt vad jag gör några timmar varje kväll. På två veckor skall jag nämligen läsa trettioen böcker: denna gång mina elevers fina arbeten. 

Ikväll fick jag veta massor om Walt Disney, mänskliga rättigheter, ridsport, indisk mat och matkultur, Peter Carl Fabergé och religioner. Och om ni tror att det med åren blir lättare att ge vitsord tror ni fel - visst vet man var vitsordet borde landa men när man också vet att ungdomarna lagt ner extremt många timmar på att skriva och dessutom gjort det med själ och hjärta känns det så krasst att utvärdera med ett vitsord för slutresultatet. Allra helst skulle jag vilja ge 10 åt alla. Bara så ni vet. 

Bussiga bussiga elever! Ni är så otroligt duktiga allihop!   

Är du så speciell?

Ända sen jag var barn - på stenåldern då - har det tutats i hur speciell jag är. Jag är värdefull, unik och dyrbar och det finns inte något annat barn som är som jag. Och även om jag är evigt tacksam mina föräldrar - tack mamma och tack pappa! - som fått mig att känna just så började sanningen någonstans där på bronsåldern sakta komma krypandes. Kanske var det inte riktigt så, åtminstone inte sett ur mänsklighetens perspektiv? Kanske någon annan också har känt samma känslor som jag känner?! Eventuellt finns det också någon annan (sisådär 7 miljarder) som gått igenom det som jag går i genom. Och tvärtemot vad man kanske skulle tro tycker jag det är den bästa insikten nånsin; det att man inte sist och slutligen är så himla unik. För jäklar vad ensamt det skulle vara att vara one of a kind.

Men i det stora hela kan det kanske tyckas vara ganska tragiskt. Jag menar, tänk att människan aldrig ändras. Tänk att Shakespeare på 1500-talet skrev historier vi känner igen oss i idag. Tänk att Trump fattar beslutet att bygga upp en ny mur människor emellan som om de inhumana misstagen människan tidigare gjort inte har lärt oss något alls. Vari ligger utvecklingen alltså? Så när vi går omkring och känner oss väldigt speciella och utvalda, upplysta och säkra på våra argument kan det ju vara bra att tänka lägre än näsan är lång. Människan är bara en människa; hur gärna vi än skulle vilja spela gud.

Geir Gulliksens succéroman Berättelse om ett äktenskap tar avstamp i huvudkaraktärernas tro om att just deras äktenskap måste vara den ultimata fullträffen. Det att de fann varandra och gifte sig var det enda rätta - någon sorts extraordinär dragningskraft som såg till att de inte kunde göra annat än förälska sig i varandra. Och det de har tillsammans finns knappast hos någon annan; så himla unikt är det. De går och intalar sig själva att deras äktenskap kunde fungera som en sorts modell för andra. De vet att det de känner aldrig kommer att förändras och att de kommer att leva tillsammans för resten av sina liv. Sådär som man gör, som man tror - nej som man VET. Men redan i ett tidigt skede vet läsaren mycket bättre; att just det här äktenskapet inte kommer att överleva.

Berättelse om ett äktenskap är en brutalt ärlig bok om samlevnad. Eller: om en skilsmässa. Eller: om den smärtan vi brukar kalla kärlek. Boken har blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och det är speciellt Gulliksens förmåga att beskriva den smärta som uppstår när man inser att man kommer att bli lämnad som får kritiker runtom i Norden att hylla boken. Intrigen berättas aldrig ur Timmys, alltså kvinnans, perspektiv vilket gör att det osar svaghet och förödmjukelse om den. Det är den övergivna mannens historia.

Boken är som en kniv i hjärtat på den som går omkring och känner sig unik. Den krossar på ett brutalt sätt tron på den romantiska kärleken - på att det finns en enda som är den rätta. Istället pekar den ut ett faktum att människor i grund och botten är väldigt lika och att vi minsann kan skapa oss goda och fungerande relationer med vem som helst. Det är alltså bara slumpen som avgör vem vi börjar dejta och slumpen och tillfället som avgör om det håller eller inte. Trist eller bra? Jag vet inte. 

På vårt bord i lärarrummet stod ett vackert tack-kort för inte så länge sedan. Det var ett av de finaste jag någonsin sett. På kortet fanns ett citat som gick ungefär såhär: "Every love story is beautiful, but ours is my favorite".  Och oberoende om man vill närma sig kärlek med eller utan cynism kan nog ingen motsäga sig just det. Kärlek mellan två personer, kärlek mellan en förälder och ett barn, kärlek mellan två vänner; kärleken i alla former är alltid - alltid - vacker! Och är man nummer ett i en annan persons liv gör det en väldigt speciell. Och unik. Och det kan ju inte vara annat än bra att precis varenda en av oss får uppleva just det; att känna oss utvalda, värdefulla och just unika. Speciellt när det gäller just kärlek! 

(Men när det kommer till så gott som allt annat - när man bygger murar, är rasist och kvinnohatare och tror aningen för mycket om sig själv - då är hybris något av en kärna för all ondska. Och DÅ borde det finnas ett magiskt piller som man tvångsmatar nyblivna presidenter med för att få hen att inse hur små på jorden vi allihop egentligen är. Är man stor och stark måste man vara snäll, sa visst Bamse. Och det som Bamse säger är alltid sant.)