Nå, vad valde han då?

Det här blogginlägget kunde skrivas på två sätt. Jag kunde vara mycket mer personlig men av hänsyn till andra inblandade väljer jag att nöja mig med att konstatera att ibland läser man rätt bok vid precis rätt tillfälle, helt av en slump och utan att man själv ens inser det först. Litteraturens kraft att ge tröst och tillförsikt har än en gång varit helt i en klass för sig.

Tid att ta farväl är skriven av S.D. Robertson. Läsaren kastas direkt in i händelsernas mitt då huvudpersonen Will genast i första kapitlet konstaterar "Att dö stod inte på listan över saker att göra som jag hade skrivit tidigare under eftermiddagen". Det här tänker han när han som ande står och tittar ner på sjukvårdarna som försöker rädda hans liv. Tyvärr lyckas de inte och Will dör. Wills stora dilemma är följande: han är ensamstående förälder till sexåriga Ella eftersom Ellas mamma också har dött och Will har lovat Ella att aldrig, aldrig någonsin lämna henne ensam. 

Strax efter händelsen får Will besök av en annan ande, Lizzy. Hon arbetar i himlen som guide och hennes uppgift är att visa Will vägen vidare. Han måste fatta ett omöjligt beslut: vill han stanna kvar på jorden som ande för alltid eller vill han följa med Lizzy till himlen och där bl.a. få träffa sin avlidna fru. Väljer han att stanna kvar kan han fortsätta att vaka över Ella, men han kommer aldrig mera att kunna komma till himlen, så även när alla han någonsin känt gått bort kommer han att vandra kvar på jorden och förmodligen bli galen av ensamheten. Will får en deadline, efter några veckor måste han ha fattat sitt beslut. Wills beslutsångest ökar i och med att han till slut lyckas få kontakt med Ella, vilket leder till att Ella slutligen kan se honom och tala med honom även om hon inte kan röra honom. Om han stannar kvar på jorden kan han alltså fortsätta att finnas där för Ella, men förstås aldrig på samma sätt som om han levat.

Nå, vad valde han då? frågade Lotta nyfiket då jag beskrev boken för henne. Vad skulle du välja att göra? Vilka konsekvenser skulle det få för Ellas liv om hennes pappa stannade kvar? Vilka konsekvenser får det att bli föräldralös som sexåring? Det finns många möjliga varianter till framtid för oss alla och vi kan aldrig veta vilken som variant vi kommer att få uppleva.

På pärmen står det: "För dig som älskar Jojo Moyes & John Green". En omöjlig kombination tänker säkert du liksom jag. Av princip gillar jag inte dessa påståenden eftersom jag inte brukar förstå mig på dem, men då jag läser slutkapitlet och tårarna strömmar precis som de brukar då jag läser klart en bok av Moyes samtidigt som jag kommer ihåg alla absurda situationer (som kommer av att Will finns men ändå inte) och självironiska kommentarer (jag menar, se nu citatet ovan) som skulle kunna vara hämtade ur en bok av John Green tänker jag att det kanske ändå är ganska sant. Den passar dig som gillar Moyes och John Green och kanske blev ens lite nyfiken på hur man kan kombinera dessa i en och samma bok.

Hur långt kan det gå?

Ibland blir man riktigt förvånad över åt vilket håll storyn i en bokserie plötsligt går - och allt bara växer och växer och man har noll koll på vad som kommer att hända. Eftersom jag läser så mycket som jag gör tror jag mig ofta kunna förutspå slut och kanske felaktigt tror jag dessutom att jag klarar av att läsa så pass mycket mellan raderna att inget skall överraska. Men så läser jag en bokserie som Glastronen av Sarah J Maas - och snällt får jag bara inse att det finns så oändligt många berättelser att jag under min livstid aldrig någonsin kommer att få känslan av att jag läst dem alla. 

Glastronen-serien består av fem delar. Dessutom finns en sjätte bok som ger en helhetlig inblick i den värld där serien utspelar sig i och åtminstone en novellsamling med kortare berättelser som tangerar storyn. Serien marknadsförs som en storsäljande episk fantasy-historia lik en Tolkien saga i ny tappning. Det utlovas massor av överraskningar och vår verklighetsuppfattning skall hela tiden omprövas medan vi får följa huvudkaraktären Celaenas hjälteinsats för att rädda världen från den hemska makt som styr. Den första boken, Glastronen, gavs ut 2012 och sedan dess har författaren gett ut en bok i året. Just nu finns tre av dem översatta till svenska och jag har nu läst dem alla. År 2016 meddelades det att bokserien skall bli TV-serie med titeln Queens of Shadows. 

Ja, vad säger man? Jag fattar hypen. Det känns inte som om Glastronen bara är en episk fantasy-serie bland med många andra utan läser man böckerna kan man gott förstå att det bildas fanclubs runtom i världen som bara väntar på att få veta vad som komma skall. Visserligen finns det också saker jag stör mig på i böckerna - och skall jag vara riktigt ärlig tyckte jag den tredje boken (som jag läste på sportlovet) stundvis var rätt trist. Men du milde vad medryckande storyn är och det finns inte en risk att jag skulle låta bli att läsa fortsättningarna. Det är en serie som bara växer och växer och som än en gång visar på den mänskliga förmågan att berätta medryckande historier och den kraft som ligger bakom just den.

Kort och gott handlar Glastronen om lönnmördaren Celaena som efter ett år som slav i saltgruvan i Endovier blir hämtad av kungens gardeskapten Chaol Västfall. Hon får erbjudandet att lämna slavgruvan och ställa upp i kungens turnering mot tjugotre andra kämpar. Vinsten är att bli kungens kämpe, det vill säga hans högra hand i fyra år. Men Adarlans kung är en tyrann. Det är han som har mördat Celaenas folk i Terrasen. Trots sin avsmak för honom väljer Celaena att ställa upp - mest i brist på andra alternativ. Hon följer med Chaol och kronprinsen Dorian - och storyn tar vid. 

Det är lite Hungerspel över det hela. Det är också lite Odinsbarn över det hela. Men mest är det bara en otroligt spännande värld som så småningom växer fram. Det är stort!

Bok två heter Midnattskronan och bok tre Eldens arvtagare. Den fjärde boken borde komma ut på svenska riktigt snart och heter Skuggornas drottning. 

Både bok och bästa vän påväg till andra sidan jorden

Det finns lite för många måsten i mitt liv just nu och då lider bloggen. Jag hinner inte skriva om allt jag läser. Men vad är mer tråkigt än att börja med att beklaga sig - sorry för det! Kardinalfelet en bloggare kan göra, ju! Men så är det ju i våra liv. Ibland hopar sig alla måsten och listan med saker att bocka av blir längre och längre och ibland tillåter ens vardag lite nöjen och fritid också. Gott så! Men nu får jag gladeligen ge er ett tiopoängstips som hjälper er när stressen tutar på för fullt, tidtabellen gråter efter paus och livet bara på alla sätt känns hopplöst. För det finns en bok som är svaret på allt. En bok som är skriven av inga mindre än:

Ted och Kaj. IGEN. De här killarna (eller: virala genierna) har för någon vecka sedan blivit nominerade till det finländska exportpriset Tulenkantaja - som alltså delar ut ett pris till verk som anses ha goda chanser att göra succé även utomlands. Boken heter ZOO #1 Virala genier och författarna Kaj Korkea-aho och Ted Forsström lägger ribban högt för andra serieromanförfattare som ska skildra tonårskillars liv på ett sjukt roligt sätt men ändå med sådan enorm värme och igenkänningsfaktor. Ted och Kaj är världsbäst på just det och den här boken kan man inte bortförklara att vara eller förbli oläst på grund av tidspress, stress, magsår eller andra trivialiteter. Möjligtvis kan man skylla på idioti dock, eller total humorbefrielse då?!

Ja men till boken. Den handlar om Atlas som går i åttan. Atlas bästa vän Elliott har just flyttat utomlands och lämnat kvar Atlas som ska försöka hitta en ny roll i skolan. Vem är han utan Elliott? Vem ska han nu snacka med om Tessie - tjejen som han inte kan sluta tänka på? Eller när han stör sig på Miniturken eller ärkerivalen Justus? Kanske kanske kan han få en ny vän i den nya tjejen i klassen - Sarah-Li dock, men när han ju inte kan fatta sig på henne. Ena dagen är hon där och andra dagen bara försvunnen. Vad är det med henne?

Som ni märker är det ju inga lättsamma saker Ted och Kaj väljer att skriva om. Men varva det jobbiga i att bli lämnad ensam med waffling, humoristiska illustrationer, saftmannens statistik, fantastiska förslag på datumbundna traditioner och omskrivning av skollagen så finns det inte en enda en som gäspar högt eller kan låta bli att gapflabba!

Och kanske bäst av allt: boken är stört omöjlig att lägga åt sidan. Allt det där andra som du kanske trodde att var viktigt - att äta, sova, jobba och städa - störtdyker ner i prioritetslistan. Mission completed liksom - du vet precis vad du skall göra och alla andra krav läggs åt sidan. Jej!  

Feelgood med viss igenkänningsfaktor

I februari bjöd bokcirkeln på romanen Kvinna 22 av Melanie Gideon. Jag packade ner boken till Fuerteventuras värme, för feelgood och poolhäng brukar ju gå ganska bra ihop.

Boken handlar om Alice, en gift kvinna i 40-årsåldern, som befinner sig i en sådan där typisk svacka i livet. Barnen börjar vara i tonåren, jobbet känns inte längre lika givande och hon kan inte ens minnas när hon och maken senast hade ett äkta förtroligt samtal med varandra. Efter ett 20 år långt äktenskap har de blivit som två vänner som bor ihop men inte längre har någon passion för varandra. Det låter ju som ett ganska klassiskt problem, eller hur? Den gamla devisen om att det är lättare att bli kär än att förbli det verkar än en gång stämma in. Det går inte att låta bli att dra på munnen åt samtalen mellan Alice och hennes man William, så igenkänningsfaktorn är hög.

En dag får Alice ett mejl där hon ombeds delta i en äktenskapsundersökning. Hon bestämmer sig för att delta och under bokens gång får hon regelbundet frågor av forskare 101 som hon svarar under pseudonymen kvinna 22. Alice känner sig ganska överväldigad över att hon för en gångs skull får berätta om sina känslor för någon som verkligen orkar lyssna på henne och så småningom blir samtalen mellan henne och forskare 101 mer förtroliga och snart flirtiga.

Det är nästan de här delarna med frågor och svar som jag gillar allra mest med boken. Jag gillar också att jag lyckas räkna ut hur allt hänger ihop innan det avslöjas, vissa tycker kanske att det ät trist med för förutsägbara böcker men jag tycker att det ger en viss tillfredsställelse faktiskt. Men i övrigt tycker jag att boken är onödigt lång, vissa passager känns mer än lovligt utdragna och jag kan inte känna mig riktigt engagerad.

Pärmen är ju hur fin som helst och utsikten drömmer jag mig tillbaka till.

Liten Elias - stor läsglädje!

Elias har omgetts av böcker hela sitt liv. Nu då han äntligen slutat sluka dem bokstavligen, eller åtminstone lite tappat intresset för det, hinner han höra många om dagen. Hans favoritställe att läsa böcker på är nog pottan, men mammas, pappas eller någon av brorsornas famn går också bra.

Alla mina tre barn har gillat Anna-Clara Tidholms böcker och Knacka på! är en av tre barn välläst favorit. Ett säkert kort om du söker bok till en ettåring.

Regel 1: Lita aldrig på en trollkarl

Författarna Cassandra Clare (tänk: Stad av skuggor) och Holly Black (tänk: Spiderwick) har kallats för drottningar inom genren urban fantasy. Förväntningarna var alltså höga då jag plockade upp första boken Järnprovet i serien Magisterium som de skrivit tillsammans. 

Callum Hunt är en precis så annorlunda huvudperson inom fantasygenren som recensenterna påstår. Han är den vanliga killen som varken syns eller hörs, med undantag för när han misslyckas då. Han är ingen hjälte och varken han själv eller någon annan vet riktigt vem eller kanske snarare vad han är. 

Hans mamma är död och hans pappa har lagt upp några enkla regler för hans tillvaro: 1. Lita aldrig på en trollkarl. 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig och 3. Låt aldrig en trollkarl ta med dig till Magisteriet.  Det tar inte så länge innan Call lyckas bryta alla tre regler.

Det tar en stund innan jag riktigt vet vart boken är på väg, men det gör inget eftersom världen som författarna bygger upp är ny och spännande och man behöver, som så ofta när det gäller fantasy, lite tid för att skapa sin egen bild av Callums värld. Det är lätt att gilla den självironiska anti-hjälten Callum och hans vänner. Sedan när jag väl tror att jag vet vart boken är på väg inser jag att jag hade helt fel och det är alltid lika roligt att låta sig överraskas. Kombinationen torr humor, underfundiga repliker, smarta huvudpersoner och plötsliga händelser fungerar alltid för mig. Det behövs fler sådana böcker. 

Jag känner mig inte alls färdig med Callum. Jag vet att jag kommer att läsa uppföljaren och jag ser fram emot det.

Ibland mår man inte så bra

Therése Lindgren känner du säkert till. Om inte kan man väl kort och gott säga att hon är en av Sveriges kändaste medieprofiler som via sin Youtube-kanal når en massa unga människor. På sin vlogg riktar hon rätt ofta in sig på skönhetsvård, egen vardag och saker hon brinner för. Orsaken till att hon började vlogga var att hon i två omgångar var sjukskriven från sitt jobb som mediesäljare på grund av psykisk ohälsa - och den insikten hon under sina sjukledigheter kom fram till har hon sammanfattat i en bok som hon givit titeln Ibland mår jag inte så bra.

Nej just det. Ibland mår man inte så bra. Ibland mår man riktigt riktigt skit. Och ibland blir den där förbannade nedstämdheten bara på och man behöver fundera på hur i all världen man skall tampas med sig själv och sina monster. Det Therése Lindgren gör med sin bok är att ge psykisk ohälsa ett ansikte. Hur känns en panikattack? Hur kan man försöka gå vidare även om allt bara känns så hopplöst? Kan man definiera sig själv som en lycklig människa med dåliga dagar och inte en olycklig människa med bra dagar? 

Det hon nämligen vill påpeka är att det inte så himla konstigt eller udda eller farligt att ha dåliga dagar. Det har alla. Och på samma sätt som vi behöver ta hand om vårt fysiska välmående så behöver också psyket få sig lärdomar och omvårdnad för att vi skall kunna formas till dem vi är. Eftersom Therése Lindgren är så öppen med sin hälsa blir också boken som ett fönster rakt in i hennes tankar och liv. Och det är kanske det jag tycker är det bästa med boken. 

Om vi alla vore lika ärliga som Therése Lindgren med hur vi mår och hur vi egentligen lever våra liv skulle alla säkerligen också ha lättare att acceptera olika sorters känslor och val i livet.  Och eftersom vi lever i en värld där kameravinkeln alltid utesluter det fula och där först det femtioåttonde försöket till en selfie blir det vi publicerar är en bok som Ibland mår jag inte så bra livsviktig. 

Boken är ingen självhjälpsbok. Den är snarare den där kompisen som bara knackar på ens dörr och dyker upp utan att vara inbjuden. Den kompisen som sen dessutom torkar ens tårar och får en att le fast det sista man vill är just att le. Vännen med stort V som just i den rätta stunden utbrister "This too shall pass" - och finns där för en tills uttrycket blivit sant.

Och det är den vännen många av oss skulle behöva. Det är den här boken många av oss kanske borde läsa.