En mördares brev

Såg ni att Meg Rosoff - hon som skrev Älgbarnet - fick ALMA-priset? Det delas ut årligen till minne av Astrid Lindgren och är världens största internationella barn- och ungdomslitteraturpris. Jännä! Nå, Älgbarnet kanske inte är hennes mest kända bok. Du kan ju till exempel testa dystopin Så har jag det nu istället; boken som gjorde succé. Jag tror att jag skall läsa den i sommar! I Hbl idag finns det en stort uppslag om Rosoff och där säger hon bland annat att läsning är så viktigt i och med att den tvingar oss att tänka på världen eftersom de flesta av oss hellre blundar och inte vill göra just det. Bra sagt!

En annan bok som minsann får en att tänka på världen är Annabel Pitchers Tusen och en chans. Det är en av de böckerna som jag har köpt för de prispengar vår blogg fick av Svenska kulturfonden. Jag har läst om boken på en massa bokbloggar och det är en himla bra och nervkittlande story den bygger på: Zoe har dödat och kommit undan med det. Hon dödade en kille för tre månader sedan och för att tampas med sitt dåliga samvete och sina råddiga känslor och tankar börjar hon skriva brev till Stuart Harris. Han är en dödsdömd fånge som sitter inspärrad i fängelse för att ha mördat sin fru och sin granne. Han kanske kan förstå, tänker hon.

Boken är en brevroman som allteftersom nystar upp vad som har hänt. Femtonåriga Zoe börjar med att berätta att hon naturligtvis egentligen heter något annat. Hon kommer från en högst normal familj, har två småsyskon, en överbeskyddande mamma och sitter mest hemma på kvällarna. Men en kväll går hon på fest och då ändrar allt. Hon träffar Aaron - en kille med de härligaste ögonen man kan tänka sig - och Max - den populäraste killen i skolan. Hon förälskar sig i Aaron men blir ändå ihop med Max eftersom Aaron verkar ha en flickvän och sällan syns till. En dag märker Zoe dock att Aaron och Max är bröder och då börjar Zoe kämpa med sig själv och sina känslor. Under nio månader skriver Zoe sina brev och avslöjar bitvis vad som hände. Det går inte att räkna ut vem det är som dör - slutet kommer överraskande. Men det blir så spännande och stundvis har jag riktigt svårt att låta bli att bläddra fram till de sista sidorna för att få svar på alla frågor. 

Pitcher kan skriva. Trots att händelserna är dystra och det är frågan om tunga känslor kan hon ändå fylla sidorna med humor och tragikomiska inslag. Jag tycker den här boken var riktigt läsvärd.

       

Nesbös tolfte, min första

Jag fick Jo Nesbös Sonen levererad hem till mig av min mor för någon månad sedan. Hon är trött på att fylla sina hyllor med böcker och är tacksam för att bli av med dem. Det brukar till och med gå till som så att jag köper en bok åt henne i julklapp eller födispresent och en månad senare har boken redan hamnat hos oss och i min bokhylla. Inte mig emot.

Sonen är den norske författaren Jo Nesbös tolfte thriller - men den första jag läser av honom. Den handlar om Sonny Lofthus, en 30-åring som sitter inne för tolfte året i rad eftersom han bekänner brott han inte har begått. Lönen för den mödan är fri tillgång på droger. En dag får Sonny nys om att pappan, han som var Sonnys stora idol men som svek familjen genom att begå självmord, i själva verket pekades ut som mullvad inom poliskåren och valde att dö för att rädda sin son och hustru. Allt Sonny har trott på visar sig vara en lögn och det får honom att rymma från fängelset. 

En annan av huvudkaraktärerna är polismannen Simon Kefas och senare framkommer det att han hade varit en nära vän till Sonnys far. Tillsammans börjar de här två - Sonny och Simon - på egna håll reda ut vad som egentligen hände Sonnys far och de trillar in i ett rätt så komplicerat drama i Oslos undre värld. Det är mord, droger, prostitution - allt det den värsta sortens människor håller på med. 

Och framför allt är det full fart. Man hinner knappt med och behöver åtminstone inte vara rädd för att bli uttråkad på grund av handlingen. Mest problem har jag med att hålla koll på vem alla är. Karaktärerna är ganska svåra och många till antalet. Men ju djupare in i handlingen man sjunker desto tydligare blir alltsammans. Och det är också då det sedan blir svårt att lägga boken åt sidan. Varning för sträckläsning.

    

Det är upp till dig och mig

I en by där det aldrig händer något, någonstans i ett obestämt land, lever Amanda ett vanligt tonårsliv. Hon går i skola, umgås med de andra jämnåriga i byn, plockar blåbär med sina föräldrar för att dryga ut kassan och uppdaterar sin blogg med hundvideon och nybakade bullar. Det kunde vara Sverige, men kanske inte ändå. I Amandas grannland pågår krig mellan grozner och tereker och folk flyr för sitt liv därifrån, kommer över vattnet och också i Amandas by finns en flyktingförläggning där grannpojken Petters pappa jobbar.

Titti Knutsson har skrivit smart då hon i Flyktingen valt att förlägga handlingen till en plats som är lätt att känna igen sig i, men som ändå inte är någon verklig plats. För det spelar faktiskt ingen roll vem som flyr, om majoriteten är de ljushåriga eller mörkhåriga, det kunde lika bra vara du eller jag ändå. På samma sätt som det i boken blir upp till Amanda om hon ska hjälpa Timur, flyktingen hon hittar i familjens jaktstuga, eller ange honom är det upp till dig och mig om vi vill leva i en värld med frihet för alla.

Amanda är smart och har hjärtat på det rätta stället. Naturligtvis väljer hon att hjälpa Timur och i det ögonblicket tar händelserna verkligen fart. Boken är spännande, en riktig blandvändare som jag läste på två kvällar. Amanda och Timur flyr undan polisen och ganska snart måste Amanda inse att hon inte klarar av att lura myndigheterna på egen hand, hon måste kunna be om och ta emot hjälp. Fast då det kommer till kritan räcker det kanske inte med att lura myndigheterna, folket och makthavarna måste övertygas och då får Amanda se hur stor makt bloggen och det skrivna ordet kan ha. Gripande är det också då Amandas och Timurs vänskap växer fram och man får även en liten glimt av de hemskheter Timur har med sig i sitt bagage.

Boken är lättläst och definitivt läsvärd. Det här är en bok som alla unga i vårt land borde få läsa om ni frågar mig. Vissa saker kunde ha problematiserats mera, jag hade gärna lärt känna huvudpersonerna bättre, vilket det snabba tempot inte riktigt tillåter, men här är det ju upp till oss vuxna att fortsätta diskussionen - något Lotta och jag ser fram emot att göra nästa läsår med de ungdomar vi har privilegiet att diskutera med.

Överraskningen på bibban

Ibland läser jag om någon bra bok på nätet, kollar tillgängligheten på bibban och lägger in en beställning. Men så hinner jag glömma vilken bok det överhuvudtaget varit frågan om när det kommer ett trevligt mejl om att den beställda boken har anlänt. Då är det alltid lika kul att gå fram till disken för att se vad som väntar på en; lite vardagsspänning är vad det är - som en liten födispresent där man gladeligen har glömt vad som finns inpaketerat.

Jaja, kalla mig fånig bara. Men jag gillar detta lilla "överraska-mig-själv-moment" i mitt liv. Mera sånt!

M varken mer eller mindre var just en sådan bok. Jag läste om den på den stora rikssvenska bokbloggen Bokhora där recensenten störtgillade den. Boken är skriven av Petra Backström, är hennes debutroman och gavs ut i januari i år. Det är en ungdomsroman (unga vuxna) - lite i stil med Sandra Beijers Det handlar om dig -  som handlar ungdomsliv i Stockholms innerstad. M står för Maj, en tjej i övre tonåren som inte riktigt vet vad hon vill med livet, hänger, fikar, festar och försöker komma underfund med lite det ena och det andra. Hennes största problem är att hon inte vet vilken kille som är den rätta för henne. Och det finns fyra alternativ: exet, stalkern, killen som verkar rätt och kompisens unga pappa. Men så mycket mer än detta händer egentligen inte. 

Och ändå var det överraskande nog en hel del som lockade till vidareläsning. Författaren har fått kritik för att målgruppen för boken kan tolkas vara rätt så snäv - vem kan relatera till ett liv utan pengabekymmer, där den ena killen efter den andra bara dreglar efter en, där man kan stiga upp till dukat bord och ingen förälder ställer några som helst krav på en och där man dessutom kan vara oförskämd, ironisk och elak utan att det leder till några som helst konsekvenser? Nej, precis. Inte många! Men huvudpersonen Maj är på nåt sätt så klarsynt, rolig och nördig i sitt sätt att man inte vill sluta läsa. Man vill veta hur det kommer att gå, liksom. Vem väljer hon bland de fyra kandidaterna? Är stalkern - Love heter han -  faktiskt så äcklig som han låter? Hur förbjudet är det inte att få ihop det med en kompis pappa och är det så det kommer att gå? Exet då - vad var det som egentligen hände mellan honom och Maj? Och är Marcus killen med stort K?

När jag nu skriver detta låter det som värsta såpan. Men jag skulle ljuga om jag påstod att boken inte var bra. Jag läste den i nästan en enda sittning. Men knappast går den i historien som något som gett mig enorma insikter om livet eller ens fått mig att tänka till om något av egentlig betydelse. Men underhållning - ja som sådan fungerade den. Och jag tror att det är många, speciellt tjejer, i tonåren som gärna skulle läsa den här boken. Så  - här kom ett boktips till er. Varsågoda!             

Alltså what?

Finns det någon här ute i bloggvärlden som har läst Meg Rosoffs Älgbarnet?

Boken är totalt crazy - jag vet inte ens om det går att skriva om den och samtidigt ge sken av att vara seriös. Det är alltså då frågan om en ungdomsbok på knappt hundra sidor. Jess är sjutton år och gravid. Nick är pappan till barnet och alla runtomkring de unga blivande föräldrarna är skeptiska till att de kommer att klara av att ta hand om sitt barn. Och så föds barnet - som visar sig vara en älgkalv. Jo, du läste rätt. Tydligen kan det nämligen hända; ibland föder människor icke-mänskliga barn. 

Sedan börjar det absolut absurda och surrealistiska. Älgis - som de kallar sitt lilla barn, prövar sina föräldrar och det är inte den lättaste uppgiften att uppfostra en avkomma; speciellt inte om det råkar vara så att barnet har specialbehov och man själv är tonårsförälder. Men Jess och Nick gör sitt bästa - går på föräldraträffar, tampas med sömnsvårigheter, funderar på barnets kompisrelationer, uppfostrar och oroar sig. Såsom föräldrar gör. Det är ju bara det att Älgis har så svårt att lära sig gå ut och bajsa, dämpa sina djuriska instinkter, lära sig hitta rätt penngrepp och sköta sin hygien. Så till slut blir det väl så att Jess och Nick byter taktik, ger efter och slutar ställa krav. Såsom föräldrar gör. 

Men vet ni. Jag hade så svårt att läsa den här boken. Jo, jag fattar symbolismen här, ett lager under det uppenbara - men oj vad svårt det var att förhålla sig allvarligt till innehållet. Jag blev nästan knäpp; jamen vadå? En älgkalv. Försök du dig på att läsa boken och berätta sedan om du klarade av den med förståndet i behåll. Mitt sviktade. Rejält.     

Det här är ju kul!

Kolla Daniela - nu ska det göras film av Salla Simukkas trilogi. Häftigt säger jag! Själv blev jag ju så himla positivt överraskad när jag läste den första boken i trilogin förra sommaren. 

Läs mera här. 

Lärare är bara skit

Jag föreställde mig att jag här skulle börja med en hejdundrande hyllning av ännu en fantastisk barnbok/mellanåldersbok av en finlandssvensk författare. För något år sedan hörde jag nämligen Annika Sandelin läsa högt ur boken Yokos nattbok och det var alldeles underbart! Så fängslande högläsning att jag direkt - där och då - bestämde mig för den boken är ett måste för vår bokhylla. För någon vecka sedan började jag läsa för min 6-åring, som snart skall börja förskolan, och för min 8-åring som om tre veckor har sitt första skolår bakom sig, och de satt totalt stilla och lyssnade - många många kvällar i rad - och vi skrattade, blev överraskade och levde oss in i Yokos liv via en massa anteckningar i den hemliga dagboken. 

Yoko är en rätt så vanlig tjej som bor i ett höghus. I lägenheten under bor Yokos bästa vän Anna. Mamman är bildkonstnär, pappan psykolog och de två yngre syskonen just sådana som småsyskon brukar vara. I dagboken skriver Yoko ner allt som händer; dansen i skolan, leken med dockorna (som hon egentligen är för gammal för?!), bråken med vännerna, hyssen hos den arga tant Karppinen, farfars stundande äktenskap med nya pojkvännen Harry och andra stora och små händelser i vardagen. Och Sandelin gör ett fantastiskt jobb med att hålla uppe spänningen mellan dagboksinläggen; sådär att barnen efter några sidor bara gnäller och gnäller om att få höra mer. Boken funkar jättebra och jag skulle fortsätta ösa superlativer över den om det inte vore för en sak som igen en gång gör mig så ledsen.

Varför är det så okej att alltid göra lärarna till åtlöje? Nu råkar jag vara lärare så det är klart att jag reagerar just såhär; men i boken kallas lärarna för riktigt fula öknamn och blir utsatta för elakt förtal, fula spex och inte en enda lärare verkar förtjäna elevernas respekt. Hallå! Nu hör jag er sucka djupt över min reaktion - jäkla moraltant liksom. Det står jag för. Men sluta nu en gång för alla tycka att det är okej att skratta ut och idiotförklara den ena läraren efter den andra. Och allra minst föra över våra mossiga fördomar på våra barn. Oftast är det dessutom så att skulle läraren bara få bryta tystnadsplikten och berätta varför det ena görs si eller det andra så är det nog majoriteten av oss som skulle få sig en tankeställare. De flesta lärare gör ett jäkligt bra jobb och lägger ner kropp och själ i sitt arbete. De förtjänar bättre än såhär.

När det första riktigt fula öknamnet på en lärare dök upp i boken såg min dotter så förfärad ut och kunde inte förstå Yokos tal. I min dotters värld är läraren en ängel. Något hon vill bli när hon är stor. Så; jag gjorde det jag brukar göra när jag inte gillar ett visst innehåll i en bok. Jag låtsas att det står något annat. Det gick det också. Så min förhoppning är att också du som förälder läser Yokos nattbok högt för ditt barn; men censurera öknamnen tack! Byt ut dem till vanliga namn och vägra vara en av dem som svartmålar lärarna. Det är så förlegat, så onödigt och så orättvist. Oberoende av vad du jobbar med går inte jag omkring och kallar dig för fula saker jag heller.