Feelgood med viss igenkänningsfaktor

I februari bjöd bokcirkeln på romanen Kvinna 22 av Melanie Gideon. Jag packade ner boken till Fuerteventuras värme, för feelgood och poolhäng brukar ju gå ganska bra ihop.

Boken handlar om Alice, en gift kvinna i 40-årsåldern, som befinner sig i en sådan där typisk svacka i livet. Barnen börjar vara i tonåren, jobbet känns inte längre lika givande och hon kan inte ens minnas när hon och maken senast hade ett äkta förtroligt samtal med varandra. Efter ett 20 år långt äktenskap har de blivit som två vänner som bor ihop men inte längre har någon passion för varandra. Det låter ju som ett ganska klassiskt problem, eller hur? Den gamla devisen om att det är lättare att bli kär än att förbli det verkar än en gång stämma in. Det går inte att låta bli att dra på munnen åt samtalen mellan Alice och hennes man William, så igenkänningsfaktorn är hög.

En dag får Alice ett mejl där hon ombeds delta i en äktenskapsundersökning. Hon bestämmer sig för att delta och under bokens gång får hon regelbundet frågor av forskare 101 som hon svarar under pseudonymen kvinna 22. Alice känner sig ganska överväldigad över att hon för en gångs skull får berätta om sina känslor för någon som verkligen orkar lyssna på henne och så småningom blir samtalen mellan henne och forskare 101 mer förtroliga och snart flirtiga.

Det är nästan de här delarna med frågor och svar som jag gillar allra mest med boken. Jag gillar också att jag lyckas räkna ut hur allt hänger ihop innan det avslöjas, vissa tycker kanske att det ät trist med för förutsägbara böcker men jag tycker att det ger en viss tillfredsställelse faktiskt. Men i övrigt tycker jag att boken är onödigt lång, vissa passager känns mer än lovligt utdragna och jag kan inte känna mig riktigt engagerad.

Pärmen är ju hur fin som helst och utsikten drömmer jag mig tillbaka till.

Liten Elias - stor läsglädje!

Elias har omgetts av böcker hela sitt liv. Nu då han äntligen slutat sluka dem bokstavligen, eller åtminstone lite tappat intresset för det, hinner han höra många om dagen. Hans favoritställe att läsa böcker på är nog pottan, men mammas, pappas eller någon av brorsornas famn går också bra.

Alla mina tre barn har gillat Anna-Clara Tidholms böcker och Knacka på! är en av tre barn välläst favorit. Ett säkert kort om du söker bok till en ettåring.

Regel 1: Lita aldrig på en trollkarl

Författarna Cassandra Clare (tänk: Stad av skuggor) och Holly Black (tänk: Spiderwick) har kallats för drottningar inom genren urban fantasy. Förväntningarna var alltså höga då jag plockade upp första boken Järnprovet i serien Magisterium som de skrivit tillsammans. 

Callum Hunt är en precis så annorlunda huvudperson inom fantasygenren som recensenterna påstår. Han är den vanliga killen som varken syns eller hörs, med undantag för när han misslyckas då. Han är ingen hjälte och varken han själv eller någon annan vet riktigt vem eller kanske snarare vad han är. 

Hans mamma är död och hans pappa har lagt upp några enkla regler för hans tillvaro: 1. Lita aldrig på en trollkarl. 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig och 3. Låt aldrig en trollkarl ta med dig till Magisteriet.  Det tar inte så länge innan Call lyckas bryta alla tre regler.

Det tar en stund innan jag riktigt vet vart boken är på väg, men det gör inget eftersom världen som författarna bygger upp är ny och spännande och man behöver, som så ofta när det gäller fantasy, lite tid för att skapa sin egen bild av Callums värld. Det är lätt att gilla den självironiska anti-hjälten Callum och hans vänner. Sedan när jag väl tror att jag vet vart boken är på väg inser jag att jag hade helt fel och det är alltid lika roligt att låta sig överraskas. Kombinationen torr humor, underfundiga repliker, smarta huvudpersoner och plötsliga händelser fungerar alltid för mig. Det behövs fler sådana böcker. 

Jag känner mig inte alls färdig med Callum. Jag vet att jag kommer att läsa uppföljaren och jag ser fram emot det.

Ibland mår man inte så bra

Therése Lindgren känner du säkert till. Om inte kan man väl kort och gott säga att hon är en av Sveriges kändaste medieprofiler som via sin Youtube-kanal når en massa unga människor. På sin vlogg riktar hon rätt ofta in sig på skönhetsvård, egen vardag och saker hon brinner för. Orsaken till att hon började vlogga var att hon i två omgångar var sjukskriven från sitt jobb som mediesäljare på grund av psykisk ohälsa - och den insikten hon under sina sjukledigheter kom fram till har hon sammanfattat i en bok som hon givit titeln Ibland mår jag inte så bra.

Nej just det. Ibland mår man inte så bra. Ibland mår man riktigt riktigt skit. Och ibland blir den där förbannade nedstämdheten bara på och man behöver fundera på hur i all världen man skall tampas med sig själv och sina monster. Det Therése Lindgren gör med sin bok är att ge psykisk ohälsa ett ansikte. Hur känns en panikattack? Hur kan man försöka gå vidare även om allt bara känns så hopplöst? Kan man definiera sig själv som en lycklig människa med dåliga dagar och inte en olycklig människa med bra dagar? 

Det hon nämligen vill påpeka är att det inte så himla konstigt eller udda eller farligt att ha dåliga dagar. Det har alla. Och på samma sätt som vi behöver ta hand om vårt fysiska välmående så behöver också psyket få sig lärdomar och omvårdnad för att vi skall kunna formas till dem vi är. Eftersom Therése Lindgren är så öppen med sin hälsa blir också boken som ett fönster rakt in i hennes tankar och liv. Och det är kanske det jag tycker är det bästa med boken. 

Om vi alla vore lika ärliga som Therése Lindgren med hur vi mår och hur vi egentligen lever våra liv skulle alla säkerligen också ha lättare att acceptera olika sorters känslor och val i livet.  Och eftersom vi lever i en värld där kameravinkeln alltid utesluter det fula och där först det femtioåttonde försöket till en selfie blir det vi publicerar är en bok som Ibland mår jag inte så bra livsviktig. 

Boken är ingen självhjälpsbok. Den är snarare den där kompisen som bara knackar på ens dörr och dyker upp utan att vara inbjuden. Den kompisen som sen dessutom torkar ens tårar och får en att le fast det sista man vill är just att le. Vännen med stort V som just i den rätta stunden utbrister "This too shall pass" - och finns där för en tills uttrycket blivit sant.

Och det är den vännen många av oss skulle behöva. Det är den här boken många av oss kanske borde läsa.  

Gör om, gör rätt!

Författaren Lauren Oliver har ni fått läsa om här på bloggen förut. Det är ju hon som skrivit den dystopiska Delirium-trilogin som Lotta läst och gillat. Jag plockade med mig hennes debutroman Resten får du ta reda på själv på biblioteket för någon vecka sedan.

Boken handlar om Samantha, Sam, som hör till det populäraste gänget på Thomas Jefferson High. Hon ock hennes tre bästisar gör allting rätt. De har den rätta stilen, de coolaste pojkvännerna, får sitta vid det bästa bordet i matsalen och de går på alla de rätta festerna. De yngre eleverna ser upp till dem och vågar inte ens tilltala dem. Om någon är annorlunda kan hen räkna med att bli förlöjligad med väggklotter och öknamn av Sams gäng. 

Fredagen den 12 februari har varit en vanlig dag i Sams perfekta och avundsvärda liv. Men det blir också hennes sista. På väg hem från en fest dör hon i en bilolycka. Det är bara det att hon vaknar upp och till sin förskräckelse märker hon att det är morgonen den 12 februari igen. Så småningom inser hon att det här är hennes chans att göra allting rätt. Sam kommer att vakna upp ytterligare sex gånger den 12 februari.

Nu kanske du tänker att det låter lite väl tjatigt att läsa om samma dag så många gånger, men det är det inte alls. Varje dag faller en ny pusselbit på plats då Sam lär sig mer om sina vänner och också om dem hon gjort till sina ovänner. Det här är en bok om att lära sig om sig själv och om att utvecklas och förändras. Det här är en bok om att inse att man själv förtjänar bättre. Boken handlar om mobbning ur mobbarens synvinkel och om mobbningens konsekvenser. Boken handlar om lärare som inte fattar ett skvatt och om lärare som inte alls borde få vara lärare. Men mest handlar boken faktiskt om vänskap och om den tiden i livet då det är vännerna som är kraften som gör varje dag värd att leva, till och med sju gånger om. 

Jag drog ett djuuuupt andetag då jag slog ihop boken. Jag tror jag höll andan under hela det sista kapitlet. Puh!

Imorgon och på tisdag ska Lotta och jag få träffa författaren Johanna Holmström tillsammans med våra sjuor och nior.  Gissade om vi är taggade? Härlig start på veckan på världens bästa jobb!

Om verkligheten är för tråkig

Det första jag gjorde när mitt jullov började var att läsa klart Sara Bergmark Elfgrens bok Norra latin. När man först ser boken kanske man tänker "oj" - dels är den lång som bara den och dels vittnar baksidestexten om att det skall handla om spöken i en gymnasieskola i Stockholm. Är det verkligen nåt för dig?

Jag säger så här: Norra latin är en av de bästa böckerna jag har läst där det övernaturliga gränsar till skräck. Om du har läst Engelsforstrilogin och tyckte om den lovar jag att du kommer att tycka att Norra latin är ännu bättre. För det är den.

Boken handlar om Tamar som flyttar från Östersund till Stockholm - hon vill bli skådespelare och lämnar allt det trygga, alla vänner och hela familjen, för att nå sina framtidsdrömmar. Men i Stockholm finns alla elitungar. De som växer upp med föräldrar som är stenrika och som redan har skapat sig stora namn inom teater- och filmbranschen. Norra latin är skolan med stort S dock. Estet-programmet är krävande men klarar du det kan du förvänta dig framgångar och med en examen från Norra latin vet du om att din utbildning står på en stadig och anrik grund. Så det gäller att kämpa, och det vet Tamar.

När Tamar första gången ser en syn och upplever nåt som inte kan vara av denna jord blir hon rädd. Vem är pojken som visar sig för henne och vad är det hon ombeds göra? Hur kommer det sig att just hon blir utvald? Kan orsaken vara att hon så övertygande lovade göra vad som helst för att bli antagen - då när hon satt där på scenen och var livrädd för att misslyckas vid antagningstestet? För att få reda på allt detta börjar Tamar forska i skolans historia. Och i takt med att Tamar få veta mer och mer händer det onaturliga saker i skolan. Elever råkar ut för olyckor, äldre personer vittnar om saker som har hänt och Tamar inser att hon är en del av något riktigt stort. Något som hon inte vet om hon klarar av eller om hon ens kommer att komma levande ur. 

Jag är inte en stor vän av skräck. Inte heller av böcker som behandlar det övernaturliga, eller magi. Och jag tycker faktiskt inte heller att det är dessa saker som gör Norra latin så bra. Det bästa med boken är relationerna och Sara Bergmark Elfgrens skickliga sätt att beskriva ungdomarnas värld. Utan att överförklara lyckas hon skapa den där exakt rätta känslan, den där inblicken i hur det är att vara Tamar. Eller Clea. Eller Tim. Den där vardagen i en gymnasieskola. Att det sedan råkar hända saker som inte förknippas med riktigt alldaglig vardag blir liksom bara bonus: men nog en bonus som jag kanske skulle klara mig utan.

Vill du falla tillbaka på en sjukt bra historia och läsa en övertygande skildring av gymnasieelevers verklighet - med övernaturliga inslag - ska du läsa boken. Du kommer att gilla!

Med stor kärlek

Det är något mycket fängslande med böcker som behandlar en människas liv från födelse till grav. Det finns ett flertal bra sådana och ofta lämnar de ett stort tomrum då de tar slut. Just sådan var Carina Karlssons Mirakelvattnet för mig.

Lotta har ju haft förmånen att få träffa författaren och hon har redan bloggat om boken. Hennes inlägg kan ni läsa här. Eftersom Mirakelvattnet tilltalade mig så mycket vill jag ändå skriva några rader om mina spontana tankar efter att jag läst boken.

Boken är härligt luftig och man bara flyter fram på de fantastiskt böljande formuleringarna. Bildspråket är underbart och jag njuter av allvaret och djupet som finns i språket och som genomsyrar hela berättelsen.

Jag fascineras av att huvudpersonen Johanna och också Otto skildras med så mycket kärlek trots att de båda är svåra att tycka om. Det finns inget anklagande i boken, alla bara är så mycket och så gott de kan. 

Jag njuter också av den stora kärleken till naturen som genomsyrar hela boken. Det är havet, fjärden och Lumparn som allting kretsar kring. Det är skogen och marken som brukas och som Johanna går på som fäster henne vid sin plats på jorden. Jag tänker att den kärleken till hembygden och den respekten för väder och natur inte alls är lika självklar idag. Vilken förmån att få höra till och höra ihop med en plats så starkt, men det är lika mycket en begränsning, både för Johanna och för Otto.

Jag tror att den här boken länge kommer att hålla sin plats som årets största positiva överraskning för mig!