lördag 15 augusti 2015

Mitt i livet

Peter Sandströms Transparente Blanche sägs framför allt handla om medelåldersmannen och mannens problematik men det intressanta är att jag inte alls uppfattade det som den egentliga tematiken. I januari föreläste Sandström på Mediespråk i Vasa och han skapade själv frågetecken kring det sanningsenliga i boken. Om att man inte skall läsa in för mycket mellan raderna och tro sig veta någonting om vare sig författaren eller handlingen. Och visst är det ju så - en bok må vara skriven och menad på ett visst sätt men direkt då boken publiceras släpper författaren kontrollen över den och överlåter ansvaret till läsaren att förstå och tolka. Och då är det väl, på ett sätt, läsaren som äger den. Men då måste man komma ihåg, menade Sandström, att tolkningen är subjektiv och nödvändigtvis inte genomskinlig. Så - om jag väljer att tolka Transparente Blanche ur något annat än den manliga aspekten, är det väl sanningen för mig!?

Peter Sandström är en riktig ordkonstnär. Peter och jag har suttit kring samma bord några gånger och tillsammans funderat på utvecklingen av och framtiden för den finlandssvenska kulturen - och jag har aldrig mött någon som är så naturligt inställd på att smaka på språket hela tiden som han är. Otaliga gånger fick han mig att upptäcka ord på nytt, tänka i andra banor vad gäller språket och skratta högt till ordvitsar som jag ärligt talat tror att han kom på vartefter. Det är bara för härligt - tänk att kunna använda sitt språk så kravlöst, fantasifullt och kreativt - en egenskap som jag tyvärr saknar och skulle vilja ha! Alltför ofta tänker min hjärna på språkregler och grammatik istället för på möjligheter och språkliga finurligheter.

Nåja - tillbaka till boken. Boken handlar om en medelålders frånskild man som återvänder till sin hembygd i Österbotten och sin gamla mamma. Resan frambringar minnen och får honom att fundera på händelser i livet, sin fars död, ungdomskärlek, mammans roll och sig själv. Det är minnena som för boken vidare och via dem reflekterar huvudpersonen över dåtiden, nutiden och framtiden. Om andra recensenter har valt att fokusera på mannen här tycker jag ändå att det livet i sig självt som blir den största frågan för mig. Det var ljuvligt att läsa boken. Språket bara dansar fram och gång på gång gav författarens tankar mig funderingar på livets gång. Hur otroligt mycket livet bjuder på - lyckliga stunder, misstag, kompicerade relationer, känslor, olyckor, död, kärlek, vänskap och hur dag efter dag bara går samtidigt som vi samlar på våra historier och upplevelser trots att, och kanske för att, inget är förgivet.

" Jag hällde upp en skvätt konjak åt henne. Det är redan bättre, sa mor. Hon somnade med ett leende på läpparna, och rynkorna kring hennes ögon var väldigt vackra. Jag kysste hennes panna. Vad visste jag egentligen om henne? Jag trodde mig känna den människa hon hade varit som min mor, men hon hade varit någons dotter, någons syster, någons käresta, någons fiende, kamrat, hustru, kanske någons älskarinna. Hade hon alltid, i alla lägen, talat på samma sätt, hade hon doftat lika, och blundat och gäspat? Vad var äkta, vad var tillrättalagt?"

Transparente Blanche är en av de bästa böckerna jag läst på länge. Bara för att den i all sin enkelhet går rakt in i hjärtat och livet.

Som rolig kuriosa kan jag berätta att jag hade förvarat boken på vår WC bakom en doftdosa. Varje gång jag tog tag i boken spridde sig en alldeles fantastisk doft av lavendel och jag låg och bläddrade bland de doftande sidorna. När jag nu kommer att komma ihåg boken är det också denna doft som har etsat sig fast i mitt minne. Inte mig emot.

 

     

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar