Den tunga sidan av livet

Jag har alltid uppfattat mig själv som en orubblig optimist. Jodå, klaga kan jag nog och förbättra världen är jag ganska bra på men för mig är ändå glaset oftast halvfullt och livet ter sig glatt och trevligt. Men det har blivit en del ganska tunga böcker på sistone. Jag tänker t.ex. på Döden & co, Minkriket och till och med Transparente blanche - böcker som handlar om det Stora och sådär andäktigt talar om för oss att livet är komplext och ofta oförståeligt. Det är böcker som ger en mycket - men som, för mig, också bidrar till en viss tungsinthet som jag ibland inte riktigt gillar. Och nu får jag fylla på listan med ytterligare en bok i samma genre; Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson.

Ända sedan Daniela och jag var på Island i somras har jag längtat efter att få läsa en bok av just Jón Kalman Stefánsson. Vi fick ju sitta i Halldor Laxness vardagsrum och höra honom berätta om sitt författarskap och han gjorde ett enormt intryck på mig. Vilken duktig föreläsare och vilken fantastisk person han är! Så, jag har flera gånger försökt få tag på boken Fiskarna har inga fötter - men den är ständigt utlånad på bibban och jag har för många böcker som väntar på att bli lästa för att lägga in en reservation. Men så råkade jag falla över Himmel och helvete just då jag avslutat en ungdomsbok; och kunde inte låta bli att låna och läsa.

Och boken var så vacker. Språket nästan sjungs fram och har en otrolig rytm och ett bildspråk som får en att tänka till. Det var underbart att i tanken få resa tillbaka till Island och boken utspelar sig faktiskt i de trakter där vi tillbringade en knapp vecka i somras.

Men jag vet inte varför jag inte klarade av att njuta fullt ut. Eller jo, det vet jag kanske men det irriterar mig att erkänna det - som den optimist jag är. Just nu är jag nämligen så himla trött hela tiden så att jag faktiskt kämpar med att vara glad och på alerten. Jag kommer på mig själv med att längta tills det blir kväll för att jag skall få krypa ner i det mjuka duntäcket och bara sova. Och det är ju fullt normalt, det vet jag. Som småbarnförälder händer det rätt ofta att man på kvällen är förvånad över att man faktiskt igen en dag har klarat av vardagspusslet; jobbat, fått mat på bordet, hämtat på dagis, fört till hobbyn, tvättat kläder, klippt naglar, köpt stövlar, tränat fotbollslaget, plastat böcker, skalat äpplen, och till och med fått diskmaskinen tömd. Där står man och inte vet om man skall skratta eller gråta, och det händer med jämna mellanrum att någon tår faktiskt trillar. Av utmattning, helt enkelt.

Och när jag känner såhär behöver jag kanske läsa om nåt annat än det tunga livet. Himmel och helvete däremot handlar om Pojken och hans bästa vän Bárdur, som under en tuff fiskeresa fryser ihjäl. Den handlar om hur olyckan alltid finns där bakom hörnet och om hur man knappt hunnit börja leva innan man måste förstå sig på döden. Den handlar om det hårda livet; att armbåga sig fram och försöka ta sig genom natten för att få leva ännu en dag. Såsom det är, livet.

Men jag behöver något annat - något som påminner mig om det glada och lätta. Ni vet det där som alla säger: att småbarnstiden är den allra bästa tiden och att man skall njuta av den fullt ut. Carpe diem, liksom. Men när man står här och kippar efter luft och gör sitt yttersta för att hålla näsan ovan ytan är det så svårt ibland att carpa några jäkla diem. Även för en optimist.

Men, det blir säkert bättre imorgon. För då får jag iallafall krypa i säng med en lite gladare kvällsläsning. Och det behövs för jämvikten och sinneslugnet just nu.