tisdag 15 september 2015

Genus i ungdomsböcker

Daniela inledde sin sommar med att läsa Fifteen love av Peter Barlach. Hennes träffsäkra recension kan ni läsa här. Jag läste också just boken och håller med det Daniela skriver - en mer trovärdig bok berättad ur en tonårskilles perspektiv får man nog leta efter. Men en sak kom att irritera mig med jämna mellanrum i läsandet; varför skall tjejer hela tiden behöva dömas efter kropp och utseende? Är det okej för oss vuxna att skriva ungdomsböcker - dock trovärdiga sådana - men på bekostnad av t.ex. kroppsfixeringen hos unga flickor? Borde inte vi vuxna agera vuxna här eller vad tycker ni? Jag är inte bakom flötet att jag tror att en enda bok gör någon skillnad men om Fifteen love är den enda boken en kille läser tycker jag så synd om honom. Vilken ensidig bild av flickor han isåfall får. Flickorna i boken är till en stor del sexobjekt och bedöms utifrån utseendet, inte direkt så nyanserat alltså. Moraltanten i mig skriker till -  tio poäng för killfaktorn; noll poäng för genustänket.

Vanligtvis brukar jag inte tänka på ungdomsböcker som pojkiga eller flickiga. Nuförtiden har vi tack och lov kommit ifrån gröna och röda bokryggar och de flesta ungdomsböcker skrivs för ungdomar, inte för kön. Jag tycker dessutom våra ungdomar av idag är så himla smarta att de väljer böcker som kanske inte representerar den egna bekvämlighetszonen utan de vågar friskt låna böcker med huvudpersoner av det andra könet och kan ändå ha hög igenkänningsfaktor. Det är klart att det ännu existerar en fördelning; äventyr, action och sport för pojkar; kärlek och relationer för flickor. Men om de högaktuella genrerna urban fantasy och dystopi har hämtat något bra med sig är det nog det att könsskillnaderna till en stor del suddats ut.

Förra veckan fick jag till min stora glädje läsa en bok som bra kan läsas av både tonårstjejer och -killar men vars huvudperson är en flicka. Boken heter Det är du, inte jag och är skriven av den finlandssvenska författaren Nora Strömman. Boken är snabbläst och läsarvänlig och här vill jag nog påstå att så gott som alla ungdomar i våra trakter kan känna igen sig i tankar, vardag och vardagsbekymmer. Vilken fin bok! Om jag just hyllade Peter Barlachs Fifteen love för trovärdigheten är Det är du, inte jag precis i samma kategori.



Huvudpersonen Linn är en finlandssvensk tjej i äldre tonåren som drömmer om en resa till Rhodos med vännerna. Frågan är hur hon skall ha råd med den och hur hon skall övertyga sina föräldrar om att få åka. Det är inte lätt att skaffa sig ett sommarjobb men hela resan står och faller på ett. Linn blir utan sommarjobb och tvingas ta värvning som matros på pappas kompis Björns segelbåt - vilket senare visar sig bli ett rent helvete. Resan börjar bra. Linn lagar mat, städar och lyssnar på Björns historier men så småningom inser Linn att Björn inte är den han påstår sig vara. Det som börjar som "oskyldiga" daskar på rumpan blir så småningom inviter till något annat.

I ett skede i läsningen mår jag nästan illa. Vilket äckel Björn är! Men tänk vad viktigt att vi kan skriva och tala om det som är det äckligaste, det fulaste och det obehagligaste som kan hända. Boken moraliserar inte. Linn gör som hon gör och är alldeles äkta - precis som en tonåring som kanske inte alltid gör det rätta. Björn i sin tur symboliserar en avsaknad av vuxendom - något som inte borde få existera överhuvudtaget. Och så möts dessa två. Fel fel fel! Men det finns också så mycket mer än bara skam och äckelfaktor - boken utmynnar i något vackert; förälskelse. Linn flyr från segelbåten (och Björn) och hittar förståelse, vänskap och snällhet i en jämnårig kille. Och hon lär sig lite om livet; att det sällan går som man tänkt och att det ändå kan bli hur bra som helst.

Rakt på sak och ärligt. Och finlandssvenskt! Härligt!              

     

5 kommentarer:

  1. Äsch så synd. Jag har nolltolerans mot slöa gamla könsroller i (nya) böcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt! Och ibland blir det liksom för tydligt helt enkelt. Suck och stön.

      Radera
    2. Jag förstår absolut vad du menar Lotta nu då jag tänker på boken så här i efterhand så jag började fundera på varför jag inte reagerade så mycket på det då jag läste just den här boken. Det var grabbigt prat och jag var lite kluven till hela boken men jag störde mig inte på könsrollerna. Jag kom fram till att det kanske beror på att huvudpersonen Johns kompis Gabriel, som jag uppfattade som värst på den här punkten, faktiskt är bokens bad guy och att författaren ändå lät läsaren förstå att John inte gillade (men nog tolererade?) Gabriels sätt att t.ex. tala om sin flickvän. Johns egna tankar om Violetta (som snyggare än alla Hollywoodbrudar tillsammans o.s.v.) tog jag mest som hur en tonåring i allmänhet, oavsett kön, fantiserar om och tänker på den man är blixtkär i just då. Förälskelse är väl ofta ytligt och utseendefixerat, en första förälskelse handlar knappast om att dela samma värderingar eller så. Sen inser ju John på något sätt ändå i slutet att han kanske verkligen gillar den här tenniskompisen och henne bedömer han ju inte efter utseende.

      Radera
    3. Intressant det där för det är ju verkligen inte svartvitt. Det får gärna vara trovärdigt och dit hör ju nog stereotypa könsroller och ohälsosam kvinnosyn hos tonårspojkar. Jag vill bara att det inte ska normaliseras och att alla karaktärer ska behandlas som komplexa människor från författarens sida även om de råkar vara tonårstjejer - inte alltid helt självklart tyvärr! Och inte alltid helt tydligt om författaren lyckas eller inte.

      Radera
    4. Nej - svartvitt är det aldrig! Och kanske jag också överreagerar men jag tror mest det berodde på den rätt så grabbiga jargongen; ni vet det där att ständigt påpeka vem som har utseendet för ett ligg. Som om vi samtidigt lite underskattar unga killars förmåga att också uppskatta tjejer för annat än utseende. Men jo Daniela - Gabriel var värst och tenniskompisen vann i slutändan. Så kanske DET egentligen är vägvisaren. Vi säger så!

      Radera