Om det där med att hjälpa

Vi är alla på något sätt påverkade av flyktingkrisen. En del av oss är rädda, andra har tillförsikt. Själv basunerade jag ut på Facebook i ett småargt statusinlägg en uppmaning till folk som vill stänga gränserna att skärpa sig, resa lite i världen, prata med främmande människor, läsa böcker och skaffa sig kunskap - det kanske inte hjälper på direkten men med små doser här och där lär man sig förstå andra kulturer, tänkesätt och människor utan att själv känna sig hotad av dem. Vi behöver empati, nu mer än nånsin.

Min vän Sara Nordling skrev i sin tur en så bra text på Facebook som jag i all dess helhet kan omfatta. Jag tänker att hon gjorde ett så mycket bättre jobb än jag med min kritiska småarga variant. Såhär skrev hon:

Det är inte en lätt situation för någon, det att enorma mängder människor måste fly en ohållbar situation. Det kommer naturligtvis att vara tungt, på riktigt tungt, för alla inblandade att vänja sig vid varandra, kulturkrockar med mera. Vi behöver prata om det, klura ut hur vi skall få det att fungera och göra det smart. Tålamod kommer att prövas.

Ändå. Vem är i en priviligerad position här? Vi, majoritetsbefolkningen förstås. Vi har hem, sociala nätverk, ett fungerande samhälle. Allt vi behöver göra är att vara öppensinnade, orka vara tålmodiga, ha medkänsla med människor som förlorat sin grundtrygghet och därför är vilsna och kanske inte har kraft över att leva upp till våra förväntningar om den tacksamma flyktingen. De kanske bara vill hem. De kanske tycker att Finland är ett kallt och ogästvänligt land som de inte alls har lust att bli kvar i och värna om, speciellt inte om folk är snabba att behandla dem med misstro och krav på hur de skall vara.

Vad tror ni kommer att skapa tillväxt, fungerande integration och solidaritet i Finland? Vad gör vårt land värt att leva i? Vem sätter tonen, vem visar exempel?

Det är ju var och en av oss. Alla har ett ansvar att få det att fungera. Små, små skillnader i hur vi pratar om saken och vad vi gör blir den stora helheten. Väljer vi att vara lite rädda, kritiska och vända bort blicken, eller gör vi ett försök och ett försök till att göra det bättre?

Att välja att tro gott om andra människor som utgångspunkt, istället för att tro ont, kan vara helt avgörande för vilken respons en får då en möter en annan människa. Det du ger, blir det du får. Oftast, ibland först efter en stund. Förtroende kan ta tid att bygga upp, år. Det kanske inte syns direkt, tacksamhet kanske kommer efter 10 år.

Vi har alla möjligheter, alla möjligheter, att lägga ribban högt vad gäller moral. Att vara givmilda med förståelse, tålamod, mer förståelse. Att inte sluta med det för att den andra människan beter sig illa. Det är inte naivt, utan moget att kunna se vidare, se förbi en människas svagheter och tala till de bättre sidorna.

Börjar vi där, hittar vi nog sätt. Om vi skulle sätta energin på kreativitet och positiva lösningar. Istället för att måla upp hotbilder och mata rädsla. Vi kan bättre än att falla för simpel hatretorik som avhumaniserar.

Kanske det nu verkar som om jag tror att jag är väldigt bra på det här. Att jag tycker att jag är lite bättre och godare när jag moraliserar och pekar finger på folk som är rädda för vad flyktingvågen för med sig? Nä, jag är verkligen som folk är mest. Jag är också både dum, svag och rädd. Men vill ändå lägga ribban högt, inte gå med på avhumanisering. Jag skriver egentligen mest för min egen skull. Tror verkligen inte att det jag skriver gör så stor skillnad för världen. Men det är i det lilla vi kan göra någon skillnad. Ändå.  

Ja ni märker: ett småargt Facebookinlägg är inte det rätta sättet att nå fram. Det Sara gör är så mycket bättre! I skolan planerar vi nu en gedigen dag med flyktingtema. Vi skall träffa flyktingar, göra gemensamma saker tillsammans, bekanta oss med ett flyktingtält, samla in pengar och jobba med välgörenhet. Vi lärare hoppas förstås på att ge våra tonåringar en liten, men ack så viktig, insikt.

Och varför skriver jag då detta? Jo, för jag vill också tipsa er om boken Blod är rödare än rött av Arkan Asaad.

Boken kan bra fungera som en liten dos på vägen till förståelse, eller åtminstone till medkänsla, för en flyktings liv. Den handlar om Casim som skickas till Saddam Husseins krig mot Iran och om kampen för frihet, om sökandet bort från det politiska förtrycket och så småningom om den enda chansen att överleva; genom att desertera och fly till Sverige. Emellanåt är brutaliteten i boken för fasansfull för att man skall vilja läsa vidare. Men man gör det ändå; allt medan hjärtat kanske brister lite grann och man får ytterligare en knuff i ryggen till att hjälpa, ta emot och öppna dörrarna för personer som kanske befinner sig i exakt samma situation. Eller en helt annan - det spelar ingen roll. För är någon i behov av hjälp så hjälper man. Allt annat lär ordna sig.

Det tycker jag.