Erebos är ett spel.
Det iakttar dig,
det talar med dig,
det belönar dig,
det prövar dig,
det hotar dig.
Erebos har ett mål:
Det vill döda.
Det närmaste spelberoende jag någonsin har kommit har varit en regnig sommardag på stugan; patiens med gamla hederliga slitna spelkort i brist på annat att göra. Ni får skratta, fritt fram! Men jag vet inte varför jag på riktigt inte är det minsta intresserad av spel - jo, sällskapsspel och kortspel då - men absolut inte datorspel av alla de slag. Jag har alltid tyckt att det är bortkastad tid att hänga framför datorspel och jag har heller aldrig kommit så långt att jag skulle fatta mig på ett spel och tycka att det är fängslande och roligt. Kanske har jag gått miste om något riktigt stort. Jag tvivlar dock?!
Ungdomsboken Erebos av U. Poznanski lyckades ändå lite trigga min fantasi och öppnade ögonen för vad ett spel kan eller kunde göra om man blir riktigt besatt. Och jag kan faktiskt känna med beroendet även om det då aldrig har handlat om spel för mig. Visst sägs det att människan är funtad så att vi alltid är beroende av något; alkohol, tobak, spel, socker, motion eller kanske fotboll och lyckas vi bli kvitt ett beroende flyttas det över till ett annat? Intressant tanke!
Till boken. Nick är en kille i övre tonåren. Han är rätt "vanlig"; spelar basket, går i skola, hänger med kompisar, är olyckligt kär och dessutom lite trött på tillvaron som den är. Plötsligt händer det något i skolan - det tisslas och tasslas och man kan se personer överräcka DVD-skivor till varandra i smyg. Nick blir också erbjuden en och lite på skoj sätter han sig vid datorn och kollar vad som finns på skivan. Sedan är han fast. Det visar sig att det finns ett spel - Erebos - nedladdat på skivan och var och en har bara en chans att spela. Man måste vara ensam när man spelar, man får inte tala om det överhuvudtaget, man tvingas ut på uppdrag och blir belönad för sina fina insatser. Kort och gott: spelet är otroligt intelligent, griper tag om en och gör en besatt. Det konstiga är att gränsen mellan verkligheten och det virtuella suddas ut på ett förbryllande sätt och strax blir det svårt att avgöra vad som hör till spelet och vad som händer i verkligheten.
Visst låter det bra!? Boken är en rätt så lättläst ungdomsbok som jag tror att skulle falla många höggekillar i smaken. Temat är ju något de flesta, förutom jag då, kan relatera till och författaren lyckas förmedla ivern i spelandet och gör att också läsaren faller in i den virtuella spelvärlden och bara vill fortsätta och fortsätta (spela, eller läsa). Karaktärerna är ganska stereotypiska. Det finns den smarta och snälla huvudpersonen, den älskvärda tjejen som är populär och som huvudpersonen trånar efter, den kaxiga tjejen, kompisgänget och skolans tuffing. Lärarna fattar noll, som vanligt (?) och föräldrarna får en ganska liten roll i bakgrunden. Men så tror jag också att författaren inte brytt sig så mycket om dessa faktorer: temat är häftigt, nervkittlande och intressant. Och det är nog det boken lever på.
Jag tycker det är lite synd att så många bra ungdomsböcker är så långa - även denna över 400 sidor. Det gör att det är svårt att få lässvaga killar att intressera sig för en bok och många gånger är jag som lärare säker på att en elev skulle gilla boken men inte kommer att ens börja läsa och ge boken i fråga en chans för att den är för lång.
Men det här är en bok jag definitivt kommer att tipsa om i klassrummet. Läs ni också! I bästa fall kanske ni blir beroende?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar