onsdag 9 december 2015

Det där med att vara mamma

Det händer ibland, ganska sällan nog men iallafall, att jag hoppar till när barnen skriker mamma och blir att fundera på hur det kommer sig att jag plötsligt är någons mamma. Eller plötsligt och plötsligt - det är väl att ta i eftersom Saga faktiskt fyller åtta (!) snart. Men ja, plötsligt, för det där med att vara någons dotter är ju så himla självklart men att vara någons mamma är allt annat än det. Håller ni med?

Det känns nästan som att jag vilken sekund som helst ska bli avslöjad för att vara en bluff. Jag leker den här leken men nog är det ju så många andra som är bättre på leken än jag, min egen mamma till exempel. Hon är en riktig mamma hon - jag däremot kanske får leka ett tag till innan jag kan säga att jag klarat slutprovet och fått mina examenspapper på posten.

För det är inte lätt. Ju! Det är en enda lång och svår balansgång mellan den ena frågeställningen efter den andra, orosmoment som följer på orosmoment, tålamod som tar slut i takt med att de onda samvetet tar över, glädjestunder som när som helst kan bli sorg. Det finns ingenting, ingenting, som är så svårt som att vara mamma. För plötsligt (okej då - för åtta år sedan) blev mitt livs lycka hängande på en skör tråd. Och den sköra tråden heter mina barns välmående. Och det gör en så sårbar.

Jag har inte varit mamma på 30-talet, inte heller på 50-talet eller på 80-talet. Jag har inget att jämföra med men ändå vill jag påstå att det här med att vara mamma just i vår tid är krävande. Jesstas vad det är krävande. Ganska ofta tänker jag att det skulle ha varit lättare att ha lite färre alternativ. Att familjeliv inte är möjligt om båda föräldrarna skall jobba 150%. Att vi måste bli bättre på att sluta kräva så mycket av oss själva. Att våra barn kommer att vara klokare.

 
Sara Jungerstens bok #döden handlar om just detta med att vara mamma idag. Men mamman och huvudkaraktären Vivi i #döden är en karriärskvinna som gjort det som mannen gjort genom tiderna; offrat familjelivet för karriären. Hon förtjänar familjens levebröd och håller sig i stenhård form genom daglig träning. Frank, pappan, däremot är hemmapappa och tillsammans representerar de den moderna familjen och moderna ideal. Men Vivi längtar till barnen som hon inte längre känner och trots att hon gillar sitt jobb och sin träning vill hon allt oftare byta plats med sin man.

Hur tror ni boken slutar?

Och hur tror ni att framtiden kommer att se ut? Kommer vi kvinnor någonsin att kunna byta plats med männen? Vill vi kvinnor alls byta plats? Kan mannen och kvinnan dela jämnt? Klarar vi kvinnor av att ge plats åt männen?

Kommer vi någonsin att känna oss helt bekväma i den roll vi har som mammor?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar