onsdag 30 december 2015

Smärtsamt om separation

Det är ju ett tag sedan Martina Haag gav ut sin bok om skilsmässa; en bok som gav upphov till massor av reaktioner. Själv är jag totalt ointresserad och väldigt dålig på att känna igen kändisar och hålla koll på vad de har för sig - och ärligt talat fattar jag inte att det ens kan intressera så många. Okej - kungligheterna då. Dem kan jag ibland (OM jag är riktigt uttråkad) läsa lite om även om jag faktiskt gör det i smyg och skäms lite efteråt. Men Martina Haag då - nej, jag visste inte vem hon var. Inte Erik Haag heller, den man som var henne otrogen och lämnade familjen. Men när man gör som jag och läser en del bokbloggar hamnar man in i diskussioner om böcker och boken Det är något som inte stämmer är och har varit väldigt omdebatterad. Och en bok som får så många att reagera vill jag absolut läsa.



Det är något som inte stämmer är då alltså en bok om den bottenlösa smärtsamma upplevelsen som skilsmässan för Martina Haag var. Själva boken är en tudelad historia - Petra (Martina omdöpt) som så småningom via små detaljer börjar ana att mannen "Anders" är otrogen. Den andra historien är när Petra, som för att kunna gå vidare och skriva en bok om det som har hänt, åker till fjällen för att bo i en stuga i ödemarken. På slutet möts dessa varvade historier och blir till en helhet. Berättarperspektivet är genomgående Petras och som läsare går det inte att förbli opåverkad av Petras känslor. Anders är skitstöveln som lämnar Petra och barnen och bryter upp en till synes fungerande trygg familj för en förälskelse på jobbet. Ungefär så. (Om man frågar Petra.).

Innan jag läste boken hade jag då alltså inte en blekaste aning om vilka paret Haag var. Och med den bakgrunden var boken bra. Jag har tidigare skrivit om det svåra med tvåsamhet, och i min värld finns det inga garantier för att kärleken mellan två skall bestå. Man hoppas ju på att de ömsesidiga känslorna och respekten för varandra skall kvarstå tills man är gammal och grå - och det måste man ju jobba på också - men det som livet i framtiden hittar på kan man väldigt lite påverka. Boken är således en väldigt bra beskrivning av hur man, som kvinna kanske, tampas med att bli lämnad. Jag fann det väldigt intressant att läsa om hur naturligt Petra tog barnen i försvar och hur hon upplevde känslokylan från Anders sida. Och hur man klarar av att plötsligt gå från ett team - vi två mot världen liksom - till att bli ensam om alla funderingar. Hujedamej. Hur stark man än är som person är en livskris av denna sort ens i teorin svår att greppa. Martina Haag gör dock ett jättebra jobb med att förklara mörkret men också inge hopp och framtidstro för den som måste gå igenom en jobbig skilsmässa. Och det här är ju ett perspektiv; sedan är det ju ett faktum att alla separationer är av olika slag och graden av kris på olika nivåer.

Men ändå kan jag inte förneka att jag nu känner mig aningen besvärad. Vad har vi att göra med den personliga tragedi som boken egentligen är ett utlopp för? Det känns som om man vältrat sig i den värsta skvallertidningen och stått och tittat in genom fönstret utan lov. Samma äckel-känslor dyker upp hos mig som när jag i brist på annat att göra kan bläddra i Iltasanomat eller Seiska; finns det inte viktigare saker att ägna spaltmetrar till än att gotta sig i andra människors olyckor? 

Att sådant. Väldigt motsägelsefulla känslor alltså.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar