Borstö

Säg Borstö och jag skiner upp. Jag vet inte vad det är med det där lilla röda väderbitna torpet ute på ön i den yttersta skärgården mellan Vänö och Jurmo - men något på gränsen till trollbindande. Jag antar att det är samma förtjusning många känner inför segelbåten eller södernresan; den där känslan av frihet och möjligheten att andas. Ett Shangri-La helt enkelt. En fristad. En ödslig plats dit väldigt få personer hittar och där man är ett med naturen. 

Jag längtar ofta till Borstö i mina tankar. Då tänker jag på hur det är att kånka på rinkan och bära matkassarna från byn genom skogen och över bergen och samtidigt lyssna på trutarnas skri eller bara på tystnaden och känna doften av ljungen och enbuskarna. Kommer man med egen båt pirrar det till när den höga masten syns - först som en hägring men så småningom som ett landmärke att styra nosen efter. Ibland ser man ett sälhuvud sticka upp ute på havet och havsörnen kan segla långt upp i luften i jakt på ett byte. När man äntligen närmar sig står Norrtorp med vitmålade knutar där intill bergsväggen så som det alltid har gjort. Det står kvar trots tuffa väderförhållanden i all sin ensamhet och enkelhet - troget, vänligt och inbjudande. Det första man gör när man kommer in är att tända brasan för att få värme och sen är det vattenhinkarna som skall fyllas. En liten sup hör också till; för att fira att man igen en gång har klarat båtresan med livet i behåll. Men sen. Sen finns det inga måsten. Alls.

Jag har många år tänkt läsa Arvid Mörnes bok Inför havets anlete som utspelar sig på just Borstö år 1828. Bokens intrig bygger på Borstöbon Anders Danielssons berättelser och i boken kallas Borstö för Vrakö (det lär också vara det äldre namnet på Borstö). Döm om min förvåning när jag insåg att det inte var en prestation i sig att läsa boken. Jag trodde nämligen, eftersom Mörne gav ut boken 1921, att språket skulle vara svårtragglat och att läsningen skulle bli en kämpeinsats från början till slut. Men tji fick jag. Boken var lättläst och förstås väldigt fängslande. Jag älskade beskrivningarna av naturen och tänkte hela tiden att Mörne och jag har det gemensamt: vår fascination för den karga men vackra skärgården. 

Boken handlar om fyra unga män som flyr Åbo efter Åbo brand. De beger sig ut med båt på Gullkrona fjärd utan att veta vart de är på väg. Ett stopp på Borstö (eller Vrakö då) och Kristoffer, en av killarna, är såld. Såld på naturen och förtjust i den unga kvinna som bor där tillsammans med sin pappa och en dräng. Det blir äkta skärgårdsliv som skildras; hårt liv, kärvt liv, tungt liv. Men det är också köttsligt och äkta. I boken skildras även vrakplundringen - en syssla som mången utskärsbo fick ta till för att själv överleva. Den enes död var den andres bröd. På Borstö idag finns en galjonsfigur, Borstögumman, som troligtvis härstammar från ett krigsskepp från 1700-talet. År 1707 förliste galeoten St Mikael nära ön och år 1809 barken Nordstiernan. Det finns gott om vrak och gott om historier kring dem. Besöker man Borstö idag kommer man också att mötas av kanonfästen och husgrunder efter baracker från kriget. De ger också upphov till många intressanta skrönor.

Jag tänkte till sist bomba er med bilder. Ni får gärna lägga på Mark Knopflers Our Shangri-La i bakgrunden - så får ni dela upplevelsen med mig. Stanna upp vid bilderna och insup känslan. Jag hoppas ni gillar rundturen.