Ordkonst

Jag har läst något uttalande någongång någonstans att där en vanlig författare behöver 300 sidor klarar sig Patrick Modiano - nobelpristagaren i litteratur år 2014 - med 120. Lilla smycket är den första boken jag läst av honom och jag kan inte annat än hålla med; redan på första sidan kan man ana den skrivbegåvning han besitter. 

I Lilla smycket får vi möta Thérèse, en blivande nittonåring som varit moderlös länge. Hon har fått berättat för sig att mamman dog i Marocko och i den tron går hon ända tills hon en dag mot förmodan ser sin mamma i en gul överrock i Paris tunnelbana. Hon följer efter henne, spionerar, jagar och efterhand gör Thérèse en massa tillbakablickar som allt mer avslöjar en ensam och otrygg ung kvinna med ett väldigt kantstött självförtroende.

Det är ett oerhört närgående berättargrepp boken igenom. Den är berättad i jagform och ganska snabbt börjar man som läsare känna med Thérèse. Det är svårt att inte bli påverkad av den melankoliska stämningen eller dras in i historiens drivkraft. Häri ligger Modianos fantastiska berättarstil: på så lite skrivutrymme lyckas han beskriva allt och greppa tag i ens inre bilder. Allra helst skulle man själv vilja besöka Paris eller så inbillar man sig bara att det är just där man befinner sig. Miljöbeskrivningarna är rent ut sagt fantastiska och hör Thérèse ett ljud vet man precis hur det låter, upplever hon en känsla av ånger eller glädje är även dessa känslor så på pricken beskrivna att det också är exakt det man själv erfar. Vilken ordkonstnär Modiano är!

Temat för kortromanen kunde kanske vara sökandet efter sig själv. Och hur svårt det är att inte låta andra människor definiera vem man är  - utan våga ta steget vidare och lita på sig själv. Klokare blev jag inte av att läsa boken eftersom den egentligen lämnar efter sig fler frågor än svar. Men det i sig är ju ett tecken på ordkonst; att säga mycket, förse läsaren med en gripande story men sedan avsluta i all hast. Hur gick det sen, funderar jag? Vad menar han med det här och det där? Fattar jag all symbolik? Modiano lyckas så jättebra med att utmana läsförståelsen och "underberätta" - lite samma stil som en del novellister har där de gömmer undan en massa undertext och det blir upp till läsaren att läsa mellan raderna för att förstå helheten. 

Förstod jag allt? Nej knappast. Men det är just så jag vill ha det! Julgubben var dessutom extra snäll och gav mig två kortromaner av Modiano - så det återstår att se om Nätternas gräs också bjuder på samma fröjd som Lilla smycket gjorde.