måndag 26 september 2016

Det handlar aldrig om bara dig själv

Jag tror det var Imre Kertész, som tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2002, som efter ett år i koncentrationslägren Auschwitz och Buchenwald räddades och senare tillfrågades om han tror på ödet. Han svarade att han inte gör det. Varför? Jo, för om man väljer att tro på ödet, menade han, kan man lika bra ge upp. Den som inte tror på ödet däremot väljer att kämpa istället och litar på att man kan förändra sitt liv. Det är först när människan slutar tro på ödet som hon kan ta verkligt ansvar över sina handlingar. Men kan vi det? Kan vi någonsin förstå vad våra egna små beslut kan få för inverkan på andra och på systemet? Vi är en liten yttepytte bit i ett enormt stort pussel. Ett pussel som ingen av oss ens vet vad som föreställer.  

Fjärilseffekten är ett begrepp som avser att en liten händelse som har en ringa påverkan på systemet just då kan få enorma konsekvenser någon annanstans i samma eller i ett helt annat system. Med andra ord: det du gör kanske inte känns så avgörande. Men din enstaka lilla ogenomtänkta handling kan komma att betyda mycket för någon annan. 

Om elva människor skulle dö i en tågolycka nära mig skulle jag antagligen vara rätt så snabb att beskylla föraren som körde in i tåget. Jag skulle kanske tänka att hen var berusad. Jag skulle troligen tycka att hen hade kunnat välja annorlunda: hade kunnat ta ansvar över sitt liv, hade kunnat söka hjälp för sina problem och således kunnat undvika den fatala olyckan. Jag är ganska snabb på att döma. Jag är mycket snabb på att tro mig förstå. Jag är ännu snabbare på att dra mina egna slutsatser utan att egentligen veta ett skvatt. Och jag tror inte att jag är ensam om att göra just så.



Men när man läser Karin Alvtegens pusselroman Fjärilseffekten inser man rätt så fort att alla och allt alla gör bara är en länk i en lång kedja. I boken är det en av karaktärerna som kör bilen som i sin tur krockar med tåget. Men det är inte hans fel. För orsaken till att han tappar greppet om verkligheten är att han varit med om en traumatisk händelse - och blivit hotad med gevär av en rånare i en guldsmedsaffär. Men det är inte rånarens fel heller. För hans hela liv har nämligen präglats av en uppväxt tillsammans med en känslomässigt störd mamma och en icke-existerande pappa. Ja, ni förstår. Hos vem ligger egentligen ansvaret? 

Vad bidrar du till i det stora livspusslet? Vilka konsekvenser kommer dina val att få? Vågar man ens tänka tanken? Det skulle vara betydligt skönare att bara luta sig tillbaka och välja att tro på ödet, eller hur?                  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar