Inte mycket text men ganska många bilder

Den här bloggen skall ju inspirera till all möjlig läsning så kanske jag undantagsvis får rekommendera att ni läser en tidning den här gången. Igår kom septembernumret av den finska inredningstidningen Unelmien Talo&Koti ut och i den finns ett reportage vi och vårt hem stod värdar för förra hösten.

Ända sen jag var riktigt liten har jag älskat att inreda. Jag kunde flytta om möblerna i mitt rum så ofta att mina föräldrar antagligen tyckte jag var knäpp men jag i min tur tyckte alltid det var lika spännande att se vad en ny ommöblering kunde göra för stämningen i mitt rum. Min mamma har alltid gillat stilrena ytor och har lärt mig att tänka praktiskt. Det har jag tagit med mig hemifrån. Och när jag flyttade till min alldeles egna lägenhet som 18-åring fick jag äntligen börja inreda på riktigt och jag älskade att gå i butiker och fönstershoppa möbler, mattor, kuddar, tavlor och drömma om olika inredningsstilar. Under åren har min smak, min stil och mitt drömhus ändrat form många gånger. 

Inredningstidningar har jag också läst i mängder. Tidningar som Sköna hem och Elle Decoration samlas i höga högar hemma hos oss och vissa svenska inredningsbloggare har jag följt så många år att jag tror mig känna dem på ett personligt plan. Inredning är min getaway från den hektiska vardagen. Intresset sviker mig aldrig. Direkt då jobbet tar en liten paus vaknar lusten att förändra, möblera om och fixa lite på en möbel som självklart hittar en plats någonstans. Det finns alltid något projekt på gång och när en sak är gjord leder det naturligtvis till något annat - och ivern är det ingen hejd på. Det svåraste är alltid att övertala min man att gå med på alla mina idéer och utan honom skulle jag antagligen ha flyttat på våra möbler tio gånger om och kanske till och med flyttat omkring på våra möbler i ett tiotal olika hus också för den delen.

  

Allra helst skulle jag nämligen vilja rädda alla fallfärdiga och gamla hus. Jag älskar att bevara gammalt och ge gamla glömda saker nytt liv. För mig är allt det gamla och slitna det som är äkta och det är på något sätt så skönt att bara bli en länk i en kedja av personer som använder och lever med dessa föremål och möbler. Glansiga ytor och spånskivor ger mig nippor och jag tycker de saknar en själ. Hus och hem ska levas i och om allt är tipptopp och man råkar tappa ett glas i det nylagda laminatgolvet och det blir ett hack är det en stor katastrof. Tappar du ett glas i det gamla fina såpskurade trägolvet är det bara en skåra bland tusentals andra. Jag tycker om tanken på att leva ett liv där hack och skråmor är en del av livet och där också livet tillåter att det uppstår sådana. Där det gamla och skruttiga är det som är kärt och där man tar hand om sådant som håller på att falla sönder istället för att kasta bort och köpa nytt. 

Nåväl - det jag egentligen försöker göra är väl att förklara mig. För tanken på att visa upp vårt hem i en tidning kanske inte är något jag känner mig helt bekväm med. Det känns lite nervöst förstås och så känns det faktiskt... lite ytligt. Lite som om det nu skulle vara så viktigt. Eller något att stoltsera med. För det är det inte, det hoppas jag att ni förstår. Att få inreda är en lyx. Något man kan göra när allt annat är rätt så bra och livet går sin gilla gång. Men när allt kommer omkring är det inte inredning som räddar världen, även om man med den rätta inredningen nog kan försköna den en hel del. Men nyfikenheten vann faktiskt över rädslan att bli betraktad som skrytsam och ytlig - och det var det faktum en väldigt intressant grej för en inredningstok som mig. Vi hade den duktiga fotografen Camilla Hynynen och skribenten Jaana Tapio hos oss och att få följa med hur reportaget växte fram till att nu bli publicerat gav mig en chans att få en ordentlig titt backstage. Ja, och resultatet kan ni då se (och läsa) i tidningen. Tänk, tänk! att det här är vårt hem.