Ända sen jag var barn - på stenåldern då - har det tutats i hur speciell jag är. Jag är värdefull, unik och dyrbar och det finns inte något annat barn som är som jag. Och även om jag är evigt tacksam mina föräldrar - tack mamma och tack pappa! - som fått mig att känna just så började sanningen någonstans där på bronsåldern sakta komma krypandes. Kanske var det inte riktigt så, åtminstone inte sett ur mänsklighetens perspektiv? Kanske någon annan också har känt samma känslor som jag känner?! Eventuellt finns det också någon annan (sisådär 7 miljarder) som gått igenom det som jag går i genom. Och tvärtemot vad man kanske skulle tro tycker jag det är den bästa insikten nånsin; det att man inte sist och slutligen är så himla unik. För jäklar vad ensamt det skulle vara att vara one of a kind.
Men i det stora hela kan det kanske tyckas vara ganska tragiskt. Jag menar, tänk att människan aldrig ändras. Tänk att Shakespeare på 1500-talet skrev historier vi känner igen oss i idag. Tänk att Trump fattar beslutet att bygga upp en ny mur människor emellan som om de inhumana misstagen människan tidigare gjort inte har lärt oss något alls. Vari ligger utvecklingen alltså? Så när vi går omkring och känner oss väldigt speciella och utvalda, upplysta och säkra på våra argument kan det ju vara bra att tänka lägre än näsan är lång. Människan är bara en människa; hur gärna vi än skulle vilja spela gud.
Geir Gulliksens succéroman Berättelse om ett äktenskap tar avstamp i huvudkaraktärernas tro om att just deras äktenskap måste vara den ultimata fullträffen. Det att de fann varandra och gifte sig var det enda rätta - någon sorts extraordinär dragningskraft som såg till att de inte kunde göra annat än förälska sig i varandra. Och det de har tillsammans finns knappast hos någon annan; så himla unikt är det. De går och intalar sig själva att deras äktenskap kunde fungera som en sorts modell för andra. De vet att det de känner aldrig kommer att förändras och att de kommer att leva tillsammans för resten av sina liv. Sådär som man gör, som man tror - nej som man VET. Men redan i ett tidigt skede vet läsaren mycket bättre; att just det här äktenskapet inte kommer att överleva.
Berättelse om ett äktenskap är en brutalt ärlig bok om samlevnad. Eller: om en skilsmässa. Eller: om den smärtan vi brukar kalla kärlek. Boken har blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris och det är speciellt Gulliksens förmåga att beskriva den smärta som uppstår när man inser att man kommer att bli lämnad som får kritiker runtom i Norden att hylla boken. Intrigen berättas aldrig ur Timmys, alltså kvinnans, perspektiv vilket gör att det osar svaghet och förödmjukelse om den. Det är den övergivna mannens historia.
Boken är som en kniv i hjärtat på den som går omkring och känner sig unik. Den krossar på ett brutalt sätt tron på den romantiska kärleken - på att det finns en enda som är den rätta. Istället pekar den ut ett faktum att människor i grund och botten är väldigt lika och att vi minsann kan skapa oss goda och fungerande relationer med vem som helst. Det är alltså bara slumpen som avgör vem vi börjar dejta och slumpen och tillfället som avgör om det håller eller inte. Trist eller bra? Jag vet inte.
På vårt bord i lärarrummet stod ett vackert tack-kort för inte så länge sedan. Det var ett av de finaste jag någonsin sett. På kortet fanns ett citat som gick ungefär såhär: "Every love story is beautiful, but ours is my favorite". Och oberoende om man vill närma sig kärlek med eller utan cynism kan nog ingen motsäga sig just det. Kärlek mellan två personer, kärlek mellan en förälder och ett barn, kärlek mellan två vänner; kärleken i alla former är alltid - alltid - vacker! Och är man nummer ett i en annan persons liv gör det en väldigt speciell. Och unik. Och det kan ju inte vara annat än bra att precis varenda en av oss får uppleva just det; att känna oss utvalda, värdefulla och just unika. Speciellt när det gäller just kärlek!
(Men när det kommer till så gott som allt annat - när man bygger murar, är rasist och kvinnohatare och tror aningen för mycket om sig själv - då är hybris något av en kärna för all ondska. Och DÅ borde det finnas ett magiskt piller som man tvångsmatar nyblivna presidenter med för att få hen att inse hur små på jorden vi allihop egentligen är. Är man stor och stark måste man vara snäll, sa visst Bamse. Och det som Bamse säger är alltid sant.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar