måndag 16 januari 2017

Roxette och jag och hela livet

Det var då verkligen en resa down memory lane. Det att läsa Kärleken till livet, Marie Fredrikssons biografi som är skriven som ett samarbete med Helena von Zweighbergk. Säg den som inte har massor av minnen som är förknippade med Marie Fredriksson och Roxette. Visst?! Vad kommer du ihåg att du har gjort med Roxette spelandes i bakgrunden? Vad har du inte gjort, liksom?

Som när vi var på disco i Råttis på 90-talet. Dansen, lamporna, pulsen. Och så kom de: de långsamma låtarna. Huuuj. Där stod man och tryckte längs väggarna, hade full koll på var killarna man ville dansa med stod men låtsades vara oberörd och cool. Och så kom den låten: It Must Have Been Love. ÅÅÅH, ens hela hjärta hoppade till, pupillerna vidgades och den nervkittlande knuten i magen blev större och större. I bästa fall kom det en kille blygt fram till en och bjöd upp. Ibland var man tuff och modig själv och gick fram och frågade. Och ibland stod man där - ensam kvar och snurrade ett tuggummi fram och tillbaka i munnen och visste inte vem och vad man skulle titta på. Men låten; ja den greppade ju hela ens existens!

Och följande dag där hemma. Buhuuu. Killen man gillade hade ju inte kommit fram och bjudit upp. Och jag som så trodde att vi hade något på G, ju! "Spending my time, watching the days go by...". Den känslan, den känslan. Det är ju faktiskt så att man ännu kan frammana den där olyckliga tårdrypande fruktansvärda världen-går-under-lidelsen. Ligga på sängen, tycka synd om sig själv, fälla en tår och känna att det nog är just mig Marie och Per tänkte på när de skrev Crash! Boom! Bang!. Det är ju mig det handlar om. Det är mitt liv som de sjunger om. Jag jag jag.

Alla turneringar och matcher. Alla lördagar som tillbringats i Piffen-bussar påväg till och från fotbolls- och handbollsmatcher runtom i Finland. Svettiga benskydd, skitiga spelskjortor, vinster, förluster, skratt, gråt och söndriga bussbänkar. Vinter, vår, sommar, höst. Slemmiga smörgåsar som legat sex timmar i väskan. Tonfiskmakaronisallad. Varm äppeljuice direkt från tölken. Snabba duschar, glömda schampoflaskor, rena undisar och kisipauser längs vägen. Och alltid - alltid - musiken på. Sleeping in my car, Vulnerable, June Afternoon, How Do You Do? Högt. Ännu högre.

The Look! Sorry tjejer, kunde inte låta bli!

Det är egentligen ingen skillnad vad man tänker tillbaka på: skolan, kompisarnas rum, Piugen, ungdomscaféet, malmirundorna med nedfällda fönster i lånade bilar, stränderna, sundkanten, hemmafesterna, studietiden... var man än befann sig fanns också Roxette där. Dygnet runt, alltid. Och då är det ju extra skoj att nu få läsa om Roxette ur Marie Fredrikssons perspektiv. Hur tänkte hon? Vad gjorde hon? Även om boken främst utgår ifrån den livssituation hon hamnade i när hon fick en hjärntumör och blev sjuk - och allt som hände sen - får man ju som läsare en stor inblick i hela Roxettes historia och vad det krävs för att bli så känd. Jag fick boken i födispresent och jag tyckte den var väldigt läsvärd. Och hur kul det kanske än skulle vara att kunna sjunga och bli världskändis tror jag faktiskt, med facit i hand, att jag föredrar att vara den som lyssnar. Den med de svettiga benskydden och de hjärtknipande snyfthistorierna. För det där med att vara känd mister sin charm ganska snabbt! Doften av svettiga benskydd däremot, never!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar