Äntligen kom även jag mig för att läsa Kristina Sandbergs hyllade bok Att föda ett barn. Det blev en stark läsupplevelse som kommer att dröja sig kvar och med det slutet är man ju tvungen att läsa vidare om Maj också.
Boken utspelar sig i 1930-talets Sverige. Maj är en enkel flicka som flyttat till stan för att bevisa för alla andra (sin familj och gamla pojkvän) och för sig själv att hon kan förtjäna egna pengar, ta sig fram i livet och fast man ju inte ska framhäva sig själv och ha stora drömmar hoppas hon nog på att framtiden ska föra med sig något annat än den stora arbetarklassfamilj hon själv kommer ifrån.
Men livet vill annorlunda och samhället och Majs rädsla för att uppfattas som smutsig tvingar in henne i en roll hon alls inte vill ha, då det förbjudna händer och hon blir gravid. Att Maj är gravid fattar läsaren långt före hon själv inser det, men så är ju titeln också ganska tydlig på den punkten. Pappan är Tomas, en betydligt äldre frånskild affärsman med hyfsat fin bakgrund och Tomas erbjuder sig att gifta sig med Maj. Så plötsligt står hon där i våningen i stan med disk och matlagning och den kritiska svärmodern en trappa ner, en groteskt stor mage hon inte alls kan förlika sig med och dessutom verkar Tomas lite väl förtjust i spriten.
Ja, svärmodern kunde man skriva ett helt eget kapitel om. Åh, vad man kan hata dessa kvinnor som känner ett sådant behov av att trycka ner sitt eget kön och vägra låta kvinnor ta plats. Men här finns också det komplicerade förhållandet mellan en mor och hennes yngsta son som inget är gott nog åt, och Maj är definitivt inte det.
En av bokens starkaste scener är den där Maj sedan föder sitt barn. Den förbannade men nog så viktiga läkarvetenskapens rädsla för baciller och annan smuts som kan tänkas komma från en kvinna som gör barnafödandet till ett helvete. För att inte tala om tiden efteråt, skäm inte bort ungen och ta inte upp henne så fort hon skriker. Amma vart fjärde timme, allt annat kommer att göra henne bortskämd och oregerlig.
Ibland vill man ju ruska om Maj hårt, tvinga henne att säga ifrån. Säg någon av de där tankarna du har högt, kvinna! Men vem av oss är inte rädda för att vara för mycket, ta för mycket plats. Hur många gånger har inte jag själv kommit hem från en tillställning och funderat om jag nog inte talat lite för mycket om mig själv nu. Maj bestämmer sig för att vara en kvinna ingen kan klandra, hemmet ska vara perfekt, inte har hon tid att gulla med ett jollrande spädbarn. Att vara martyr det kan hon. Och visst kan vi väl alla det. Låg jag inte själv och skrubbade ugnen kvällen innan min senaste förlossning satte igång? Kröp jag inte omkring med magen och torkade damm från golvlisterna, liksom bara för att inte göra det allt för lätt för mig? Nej om livet är for kort för att läsa dåliga böcker som jag skrev i ett tidigare inlägg är det fan i mig nog för kort för att torka damm från golvlister också. Fast om jag får gäster, viss skulle det kännas bättre att bjuda på hembakt än köpt? Det är visst inte så enkelt som att ruska om lite. I ett skede undrar Maj: "Men har vi inte ett personligt ansvar att förhålla oss till de normer och påbud som omger vårt varande?" Vad tror du?
Sandbergs intensiva språk är ljuvligt. Det riktigt gräver sig in i en. Boken är på inga sätt lätt att läsa, det tar sin tid att vänja sig med berättarstilen men mest påverkade boken mitt humör, man kan bara bli så arg, ledsen, matt. Puh!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar