Ett steg i taget

Jag vet inte ens var jag skall börja. Jag har en hel hög med böcker som är lästa och orecenserade - och det är olönt att försöka hinna ikapp vad gäller dem. Jag har ändå tänkt att jag i sommar skall skriva om en del av dem här på bloggen; speciellt de som jag faktiskt gillar och vill tipsa er om!

För nu är det sommar. Tänk! Tänk att ett helt läsår är bakom och man igen är många erfarenheter rikare. För mig har läsåret mestadels handlat om Läsväskan. Jag är otroligt stolt över teamet bakom Läsväskan: vi är så sammansvetsade och så otroligt effektiva och produktiva! Vi har igen haft några viktiga möten och det skall bli spännande att se var vi ännu landar. I höst kommer vi att ha tre pilotskolor utanför vår egen hemstad och nu under våren har vi träffat lärare och elever i två av dem. Under läsåret har vi föreläst på många seminarier och mässor, besökt alla våra nio grundskolor i Pargas, haft flera arbetsmöten och möten med personer som vi hoppas få samarbeta med, utvecklat och förverkligat en del av våra idéer och fått så otroligt många fina idéer till som vi också hoppas kunna förverkliga. Flera skolor i Svenskfinland har tagit kontakt med oss och det är härligt att få sprida läsglädje runtomkring oss oberoende vart vi far! Jag hoppas så att hela Svenskfinland - ja hela världen - skall smittas av läsfeber! Vad vore bättre än det?

Men även om jag är väldigt ivrig och gärna vill jobba vidare med Läsväskan behöver jag nu en liten paus. Jag behöver samla energi, landa i det som är och förhoppningsvis få lite lugn och ro i kropp och knopp. Och det är också exakt det jag är ganska säker på att de närmaste veckorna bidrar med. Jag är nämligen påväg på en vandringsresa; tillsammans med tre mycket viktiga personer i mitt liv skall jag pilgrimsvandra från Portugal till Santiago de Compostela i Spanien. De sju nyckelorden för en pilgrim är långsamhet, frihet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, delande och andlighet. Och jag tänker själv att dessa ledord nog är precis de motsatta till de ord mitt arbetsår kan beskrivas med. Det blir således en utmaning att försöka leva upp till detta - men en utmaning jag är allt annat än ovillig att anta! 

Förstås har jag förberett mig med att läsa. Jag började med en bok jag läste för många många år sedan: Paolo Coelhos Pilgrimsresan från år 1987. Den boken var hans debutbok och sägs vara en nyckelbok i hans författarskap. Jag kommer ihåg att jag inte tyckte så väldigt mycket om boken när jag läste den för första gången, på 90-talet någon gång. Jag tror jag var för ung och hade för bråttom. Boken handlar om visdom, självinsikt och livsfilosofi - och landar i det faktum att svaret och sanningen alltid återfinns i det enkla. Nu efter den andra läsningen tycker jag fortfarande att Coelhos andra böcker är starkare, men i och med min egen stundande vandring kunde jag nog relatera till bokens budskap i större utsträckning! 

I min bokring på jobbet råkade jag få Camilla Davidssons Under vintergatans alla stjärnor som min aprilbok. Den handlar om Emma som flyr jobbstressen och vandrar pilgrimsleden till Santiago de Compostela, och under vandringen lär sig mera om sig själv och får den distans som hon behöver till livets alla frågor. Det sammanträffandet var ju lite extra kul. Boken är en riktigt typisk feelgood och senast idag kallade min mamma den för en Allers-roman. Så är det. Men det är ju inget ont i det - en Allers-roman kan vara precis det man behöver ibland. Lagom med tankeställare, lagom med drama, lagom djup och lagom ytlighet. Jag funderar på att ta med andra delen på min vandring: men eftersom packningen verkligen behöver vara genomtänkt ska jag se om den ryms med eller inte.

Den sista boken i serien pilgrimsleden som jag läste var Stefan Lundbergs På Spaniens tak från år 2017. Det är en reseskildring av hela leden som Lundberg vandrade i augusti 2016. Han berättar i dagboksform om sin resa och om de personer han träffar, de tankar han får under vandringen och allt det som möter honom på vägen. Jag tyckte mycket om att läsa boken och det var ett nöje att få uppleva vandringen ur Lundbergs perspektiv. Det skall också bli spännande att se om min upplevelse liknar hans.

Så, nu gäller det alltså att packa vandringskängorna och hoppas på att konditionen inte tryter. Min spanska parlör är obefintlig men nåt jag iallafall kommer att få säga så ofta att det sedan sitter torde vara:

Buen Camino!         

Nästan, men inte riktigt

Minns ni min recension av Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr? Det var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Jag hade således skyhöga förväntningar på den nyligen översatta Grace av samma författare. 

Först vill jag säga att det är en bra bok, absolut. Jag tycker att man ska läsa den, men samtidigt så stannar det där, den är bra men inte lysande. 

Huvudpersonen är David Winkler. Genast i början av boken försöker jag ge honom en diagnos inom autismspektrumet, för han är rätt så egen kan man säga. Han är hydrolog och hans stora intresse är snökristaller. Men orsaken till att han är lite annorlunda är kanske den att han drömmer sanndrömmar, vilket väl skulle göra vem som helst lite galen. 

I första delen av boken drömmer David om att han kommer att träffa Sandy och det gör han också. De skapar sig ett liv tillsammans och får en dotter - Grace. Snart börjar David drömma om en stor översvämning där han försöker rädda sin lilla baby, men han lyckas inte och hon drunknar. Så börjar det regna och den frusna marken kan inte suga åt sig vattnet och det regnar och regnar och David börjar göra knäppa saker i sömnen medan han drömmer om Grace. I hast lämnar David sin familj, han lämnar USA och kommer inte att komma tillbaka på 25 år. Den andra delen av boken handlar om dessa 25 år av Davids liv, en bruten man som försöker skapa sig ett liv värt att leva. Den tredje delen handlar om när David återvänder till USA för att leta rätt på sin familj. Han har dock ingen aning om Grace och Sandy lever överhuvudtaget. 

David är ganska svår att tycka om, men jag gillar för det mesta att läsa om karaktärer som är lite svåra att relatera till. Det som irriterar mig mest är hur drömmarna återkommer och skapar kaos i Davids liv genast då han nästan kommit till något slags ro. Hela tiden är det nästan, men inte riktigt som gäller för David. Jag önskar att boken inte skulle vara så simpel på något sätt. Men inte kan man säga att boken är förutsägbar heller, den är full av vändningar. Det som jag uppskattar mest i boken är språket. Det är magiskt. Jag gillar också den roll som vatten i alla former kommer att spela i Davids liv. Det är vackert då en skicklig författare lyckas väva in ett element som genomsyrar en hel berättelse på ett naturligt sätt.

En glimt av Nordkorea

Tänk dig att du aldrig hört talas om mänskliga rättigheter, att du egentligen aldrig funderat på vad du ska göra av ditt liv för det är ändå inte upp till dig eller att du sålt allt du äger för att skaffa mat men ändå går hungrig till sängs och vaknar lika hungrig. Ändå är du inte arg, du är inte bitter för du vet inte att du borde vara det. Det är nu livet, bara. Omöjligt att föreställa sig, eller hur?

För Eunsun Kim och många andra nordkoreaner med henne är vardagen just sådan. I boken Nordkorea - nio år på flykt från helvetet beskriver hon hur det var ren och skär vilja att överleva som fick hennes mamma att bestämma sig för att fly landet tillsammans med sina två döttrar. Få nordkoreaner som försöker ta sig över den hårt bevakade gränsen till Kina gör det för att göra uppror mor regimen, det är bara deras sista utväg om de vill slippa att svälta ihjäl.

Från dagen familjen lämnar sitt hem lever de som papperslösa flyktingar i nio år. Det är största delen av Eunsuns barndom. De lever på gatan, de blir offer för människohandel och de betalar skyhöga summor till människosmugglare. De har också turen att vid några få tillfällen träffa på godhjärtade människor som hjälper dem. Det är långt ifrån alla som överlever och kan berätta sin historia.

Eunsun har besökt Skavlan två gånger. Det här är intervjun från år 2017.

35 kilometer text

...är vad som behövs för att ett barn ska hitta läsflytet och ha en god läsförmåga att bygga vidare på. Att lära sig läsa är ju en tålamodskrävande aktivitet och inget som kommer utan ansträngning. Läscentrum i Finland ger varje år ut en sammanställning av det nyaste inom forskningen vad gäller läsning. I en färsk tysk undersökning visar det sig att 83% av de barn vars föräldrar läser högt för dem gärna går till skolan och trivs där - medan enbart 43% av barnen vars föräldrar inte har haft för vana att läsa högt för dem hemma trivs i skolan. Visst säger det ganska mycket? God läsförmåga påverkar hela ens skolgång. 

Ungefär var tionde ung person är en svag läsare och kollar vi könsfördelningen sägs svag läsförmåga ligga på 16% för pojkarnas del. Det här kommer att bli ett stort problem i samhället eftersom god läsförmåga är direkt kopplad till skolframgång och utbildningsnivå och fortsätter trenden har vi snart en stor grupp män i samhället som inte klarar de krav samhället ställer och således blir utslagna.

Endast 30% av mammorna idag läser för sina 2-3-åriga barn, 25% av papporna. Dagisåren och skolåren räcker inte till för att ta igen den startsträcka som de barn vars föräldrar inte läser för dem går miste om. Tänk vad femton minuter per dag kan ha för betydelse i det långa loppet! 

Som alltid när jag läser forskningsresultat gällande läsning bildas det en klump i magen. Vad tänker de återstående 70%, respektive 75%, av föräldrarna som inte högläser för sina barn på? Vad är det som gör att man inte har skapat en lästradition hemma? Är det okunskap? Ovana? Tidsbrist? Eget illamående? Egentid? Svag läsförmåga? Eller vad? Och hur skall vi få tillbaka högläsningen i hemmen och göra läsning populärt igen?

Två böcker jag tycker skulle funka mycket bra som högläsningsböcker för ett barn i årskurs 4 uppåt är Kensukes rike av Michael Morpurgo (1999) och Pojken i randig pyamas av John Boyne (2006). Båda har redan som ni märker några år på nacken men jag läste dem för någon månad sedan och tyckte båda böckerna var väldigt läsvärda - och för att inte nämna lärorika och viktiga! Budskapet i båda böckerna borde varenda en få reflektera kring någongång under ens barndom!  Om man som lärare jobbar med dessa böcker finns det bra uppgifter till Kensukes rike via denna länk.

Pojken i randig pyamas har två av mina elever läst under det här läsåret och båda har tyckt att den är bra! Båda går i åk 8. Jag hade lite svårt att avgöra om den också går hem hos en högstadieelev men tydligen gör den det alltså! Det speciella är ju att det är Bruno 9 år som är berättaren - men är man från början medveten om det går läsningen hur bra som helst. Den boken används ganska flitigt som högläsningsbok i svenska skolor och material hittar man bl.a. här (längre ner). 

Pojken i randig pyamas filmatiserades år 2008. 

      

Normbrytande och rörande om familjelivet

Laurie Frankel skriver i sin bok Saker som vi döljer om familjeliv, föräldraskap, om att höra till och om att hålla ihop i nöd och lust. När jag läser boken tänker jag på att alla familjer ser olika ut och har olika utmaningar i sin vardag men samtidigt har alla familjer två saker gemensamt - familj är lika med samhörighet och ja det finns utmaningar, av olika slag. Det är kanske känslan av att höra till och vara en enhet som håller ihop familjen även om vardagen ibland är kaotisk och då en familjemedlem ställs inför extra stora utmaningar finns de andra där och håller ihop ännu mer.

Så är det i alla fall i Rosies och Penns stora familj. Till familjen hör också en hund och fem pojkar. I alla fall i början av boken. Det är nämligen så att minstingen Claude som treåring tydligt börjar visa att han själv upplever sig som flicka och hans högsta önskan är att bli en flicka då han blir stor. Rosie och Penn är fantastiska förstående föräldrar som aldrig ifrågasätter Claudes förmåga att känna sin egen identitet. Han får gå med klänning och bikini och så småningom låta håret växa. Problemen uppstår utanför hemmet. I dagis går det ännu ganska lätt men då Claude börjar förskolan blir problemen tydligare.

Claude byter namn till Poppy och blir en flicka fullt ut. Även om också skolan egentligen vill väl blir det ändå ofta väldigt fel, t.ex. blir Poppy hänvisad till skolsköterskans toalett eftersom han varken passar in på tjej- eller killtoan. Då mamman Rosie i sitt arbete som läkare på akutmottagningen en natt får in en svårt skadad transvestit blir det droppen som får bägaren att rinna över och familjen flyttar tvärs över landet till förhoppningsvis tolerantare trakter.

Från början är det egentligen inte meningen att hålla Poppys biologiska kön som en hemlighet på den nya orten men det blir så. Men som vi vet kommer hemligheter oftast fram förr eller senare. Dessutom blir Poppy äldre och puberteten står för dörren. Den stora frågan om hormonblockerare blir aktuell.

Det är en viktig bok som innehåller många stora och små tankeställare. Det är också en uppriktig och normbrytande bok om familjelivet där även syskonen och relationerna mellan familjens medlemmar får mycket utrymme. Boken är inte självbiografisk men författaren Laurie Frankel berättar i efterordet att hon själv har ett barn som upplevt samma sak som Claude så hon vet vad hon skriver om och det märks.

Sockersött och helt rätt

Jag är lite svag för böcker som involverar starka kvinnor, småstadsliv, bakning och kärlek, tror jag bestämt. Ni kommer kanske ihåg att jag slukade alla tre böcker om Det lilla bageriet på strandpromenaden och nu har jag hittat den perfekta feelgood boken som jag nästan gillar ännu mer än ovannämnda böcker, nämligen Vägen till Sugar Maple Inn av Louise Miller.

Boken är en traditionell feelgoodroman och en bra sådan. Den är tillräckligt egenartad för att sticka ut i mängden av feelgoodböcker. Den har rätt så komplexa karaktärer som väcker mitt intresse och den är passligt förutsägbar och riktigt välskriven.

Huvudpersonen Olivia är en känd konditor i världsklass men hon blir uppmanad att ta en paus från sitt ansedda jobb då hon lyckas sätta eld på restaurangen där hon jobbar. Hon flyr fältet till sin väninna i Vermont och erbjuds där ett jobb på pensionatet Sugar Maple Inn. Ägaren till pensionatet är en bister äldre dam, Margaret, som levt hela sitt liv på samma ort där alla känner alla och ingen lyckas ha hemligheter för någon. Så småningom växer det ändå fram en sorts vänskap mellan Olivia och Margaret och Olivia börjar så småningom finna sig till rätta och skaffar sig både vänner och fiender bland ortens invånare. I grannhuset bor dessutom den lite mystiske Martin McCracken som återvänt till barndomshemmet för att ta hand om sin döende far.

Jag älskade att läsa den här boken. Berättelsen är mysig och varm och precis vad jag behövde läsa just nu.  Det enda bekymret jag hade när jag läste boken var egentligen att jag var konstant sötsugen. 

Ungdomsroman med oförglömlig plot twist

Jag klickade hem boken Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart enbart för att den ingick i Adlibris bokrea och vilken fullträff det var alltså! Originaltiteln We Were Liars säger dock mycket mer än den onödigt långa svenska titeln, tycker jag.

Det är nästan svårt att skriva något vettigt om boken eftersom jag har så många intryck jag inte lyckats sortera ännu och boken berörde mig djupt. Dessutom är bokens komposition fullkomligt genial och jag vågar inte säga allt för mycket om den men jag kan lova att den har en twist som får vem som helst att tappa hakan. Jag kunde inte ens hålla mig utan läste slutet i förväg och ändå fattade jag noll och blev helt tagen på sängen då jag väl kom till slutet. Det händer inte så ofta, speciellt inte i en ungdomsroman.

Boken är dock inte helt lättläst. Jag irriterar mig lite på det stora persongalleriet. Som tur finns det ett släktträd i början av boken men det är jobbigt att behöva bläddra tillbaka dit så till slut struntar jag i det trots att jag ännu mot mitten av boken har ganska dålig koll på vem som är barn till vem och syskon med vem.

Hur som helst handlar boken om Cadence och hennes femtonde samt sjuttonde sommar på ön. Ön ägs av Cadence mycket rika morfar och varje sommar flyttar Cadence mamma och hennes två systrar dit med sina familjer och alla deras barn. På ön har Cadence varje sommar umgåtts med sina jämngamla kusiner Johnny och Mirren samt Gat som också spenderat alla sina somrar på ön p.g.a. att hans morbror är gift med Cadence moster. De fyra kallar sig lögnarna och de är bästa vänner och då menar jag verkligen vänner som älskar varandra över allt annat, som känner varandra som ingen annan och som skulle göra allt för varandra.

Under den sjuttonde sommaren lider Cadence av fruktansvärda migränanfall på grund av en olycka som skedde i slutet av den femtonde sommaren. Cadence minns dock ingenting av olyckan och nästan ingenting av den femtonde sommaren heller. Som läsare får man följa med hur Cadence välbärgade familj och släkt faller i spillror, hur släktbanden slits sönder av avundsjuka och girighet. Allt som räknas är det som syns utåt.

Jag kan inte annat än att varmt rekommendera boken. Jag lovar att man inte glömmer bort den här läsupplevelsen i första taget!