Varför, o varför?

Ni vet att jag hyllade fantasyn för några blogginlägg sedan och nu kan jag inte förstå varför jag ändå inte riktigt gillade Samantha Shannons Drömgångare. Alltså: Shannon är så hajpad och har jämförts med stora författarnamn som J.K. Rowling och Suzanne Collins - och den första boken Drömgångare i hennes planerade serie om sju volymer borde vara en självklar vinnare. Och ändå - det finns några men.

Nittonåriga Paige är en drömgångare och klärvoajant i imperiet Scion i London år 2059. Klärvoajanter är en typ av människor som behärskar andliga krafter och klärvoajanterna delas in i olika klasser beroende på talang och förmåga. Men att vara klärvoajant är förbjudet och klärvoajanterna lever i en värld där de varje dag måste förneka sig själva och leva i skräck att bli tillfångatagna. Exakt det händer också Paige: hon blir gripen och förd till voajantlägret Sheol I. Där visar det sig att Scion är en marionettregering som egentligen styrs av Refaims folk - varelser från underjorden. Och Paige, som är klärvoajant, förväntas arbeta för refaiterna och kämpa mot andra varelser från underjorden med sina liv på spel. Dessutom använder refaiterna dem som slavar, dricker deras blod och äter deras auror.

Låter det spännande? Javisst! Och jo, jag tycker faktiskt att Shannons fantasyvärld har en massa saker att imponeras över; inte minst omfattningen. Det finns hur mycket som helst att upptäcka här!

Men ändå tvekar jag.

Jag tänker:
Finns det ens nån annan bok som börjar sämre än denna? Shannon räknar upp fakta på fakta och gör det jättesvårt för läsaren att hänga med i Scion och klärvoajanternas värld. Det är svåra och främmande ord och jag undrar om det finns någon som efter några sidor kan påstå att hen inte bläddrat fram och tillbaka för att repetera och kolla upp vem som nu var vem?

Jag känner:
Efter att man kommit lite längre fram i boken och fattat handlingen händer det så lite. Varför bygga upp en så omfattande värld som helt tydligen är genomtänkt och häftig om man sen inte använder sig av den? Det känns som om Shannon alltså inte utnyttjar hela potentialen utan klämmer in handlingen i ett hörn.

Jag tycker:
Det blir platt fall. Och pricken på i, för mig, var att inse att Drömgångare är den första delen av SJU - det bara fortsätter och fortsätter. Varför måste vi leva i en värld där allt bara fortsätter utan att ha ett slut? Det gäller inte bara böcker utan TV-serier likaså; jag har TRÖTTNAT på Game of Thrones, och jag har TRÖTTNAT på Dexter. Tycker ni lika? Visst förstår jag businessen men det är så trist att förstöra en bra grej genom att tjata ut den.

Men ändå - det finns garanterat de som älskar Drömgångare och bara väntar och väntar på fortsättningarna. Handlingen är stundvis rätt spännande. Språket lagom förutom alla termer som förstås är svåra. Karaktärerna är stereotypiska och trovärdigheten i dem sisådär. Ingen kärlek så här långt och ingen karaktärsutveckling heller att tala om. Jag gillar anspelningarna på mytologier och kulturhistoria dock - något fanatsygenren är bra på att utnyttja! Och dessutom kan man verkligen inte påstå att temat - förföljelse, ojämlikhet, olika värde - inte är aktuellt. Det är så aktuellt att det idag gäller att åka in till Åbo för att visa stöd för ett mångkulturellt och öppet samhälle! Finland är skrämmande likt Sheol I - och ni får dra era egna slutsatser i vilka jag tänker att kan spela rollen som refaiter.